Vi befinner oss i Lund, på 1920-talet. Det märks via tilltalet, ord som ”förnicklade”, ”luder” och uttryck som att ”hennes nerver höll på att gå sönder”, och att studenter befinner sig på idrottsplanen för att ”öva kastmoment”. Det märks också i miljöbeskrivningarna, ”automobiler” susar förbi, att män benämns som sina efternamn som vore de alla konstaplar från en svunnen pilsnerfilm, och inte minst i replikerna; ”Min herre ville ställa några frågor?”

Frågorna ställs i den mystiska lilla lokalen på Klostergatan, dit de flesta karaktärer som dyker upp här förr eller senare hamnar. Den som frågar är dold i skuggorna, kanske kvinna, ibland man, och frågan som återkommer är: ”vad är det vidrigaste du gjort?” Svaren varierar, liksom ärligheten. Redan i andra berättelsen vill jag motsäga att detta skulle röra sig om en skröna från 20-talets Lund, som underrubriken påstår (”romantisk” förstår jag inte alls som beskrivning), nej, detta är flera skrönor. Flera kortare och längre noveller, som dock läses bäst sammanhängande i längre svep, som man läser en roman. Först då lägger man märke till karaktärerna som återkommer, hur snyggt den här världen växer fram.

Bilden av Lund som byggs upp är en stad som liksom idag kretsar kring sitt frodigt blomstrande studentliv, men på klassiskt Anders Fager-manéer lurar det övernaturliga strax under ytan. Det är utdöda djur som skapas genom häxkonster, och om de matas kan man kanske få se en bit av evigheten. Det är en landsfogde som följer märkliga spår och tecken, vart ska det leda honom? Det är hypnotiserande kulor, klättrande tatueringar och uppoffringar som kroppsstympningar som köper dig hälsa eller lycka. Ibland fullt synliga tentakler. Ibland mer diffust krypande, som ”hon kände någonting i halsen”.

Jag tycker för det mesta att det är en fröjd att läsa Bläckfisken och den japanske sjömannen. Fager har utmanat sig mer språkligt än tidigare känns det som; det är en variation i gestaltningen som känns enormt uppfriskande. Särskilt fint kommer det fram i ”Tills havet slukar Skåne”, där vi får möta docent Zetterström som förlorat sin närmaste och i sorgen är redo att gå över de vildaste gränser för att nå mening igen. Dialoger mellan andra, icke namngivna studenter målar upp bilden av vem Zetterström egentligen är. Greppet ger också en förstärkt känsla av miljön, tiden, en känsla av studentlivet på 20-talet, hur det kunde te sig. Eller i ”Landsfiskal Krantz rapporterar”, där den nye landsfiskalen är rättrådig och analt korrekt i sina brev till sin uppdragsgivare. Han framstår som både skrämmande och skrattretande i sin ämbetsposition. Men under ytan anar läsaren, att det här kommer inte att gå bra… Eller i ”Sinnesvillor”, där doktor Ragnarsson bjuder in oss till att följa hans sista minuter i livet. Parallellt med att vi får en förvirrad redogörelse av hur det blev som det blev, där Fager bryter upp styckena så att de drar åt det poetiska, vilket både förstärker den tilltagande galenskapen, och ger en ny spännande ton i språket, får vi även följa den stackare som kommer in efteråt, när allt är förbi, och ska redogöra för detaljerna. Brotten i tid gör läsningen både spännande och ödesmättad. En njutning för läsaren som uppskattar språklig stimulans.

Sen finns det omständigheter som drar ner helhetsbetyget något. En av dem är sättningen, vad hände här? Det känns inte alls genomtänkt, utan rena Vilda Västern. Fagers stil är stundtals lite för översållad med korthuggna meningar vilket ger en något stolpig läsning, och detta förstärks av den udda styckesindelningen, som jag ibland ärligt talat inte förstår. Detta i kombination med den eftersläpande korrläsningen gör intrycket slarvigt och hackigt, och får mig att inse just hur viktig paketeringen är i processen att skapa en bok. Även den hårda pärmen och de stela tjocka sidorna innebär ett viss motstånd rent fysiskt i själva läsningen. En annan sak är de detaljer som ofrivilligt säger något annat. ”Sanningar” som upprepas av flera från varandra skilda karaktärer, och därmed lätt tolkas som författarens egna åsikter; som att Lund är en högmodig snobbstad som tror att den är något. Eller att kvinnor förr eller senare tycks kopplade till sex, oavsett ålder eller rang i samhället – det liksom bara blir så. Sex är överhuvudtaget något som återkommer på de märkligaste ställen. Till exempel när man ska hänga sig, då kan man tänka på risken att tömma tarmarna i dödsögonblicket, men tydligen också risken att skjuta en sats? Aldrig hört talas om.

Annat är det med de snygga detaljer och kopplingar som kommer fram om man googlar. Saker som bara nämns i förbigående, men om man tittar närmare på det skapar en slags mervärde under läsningen. Man får känna sig smart, jag säger inte mer än så, ni får upptäcka det själva.

Är det läskigt, då? Ibland. Främst obehagligt, skulle jag säga. Anders Fager är inte den som skriver fram krypande skräck som inte får en att kunna sova om nätterna. Men det är en upplevelse att befinna sig i detta lundska studentliv med omnejd på 1920-talet. Och inte är det främst monstren som är läskiga. När det kommer till kritan lurar de oftast i bakgrunden. Nej, människorna, och deras manipulativa, psykopatiska, desperata tilltag, i en mörkare tid som ger utrymme för både rasbiologiska tankar, spanska sjukan, lobotomi, färska krigsminnen och begrepp som nymfomani och vanskapt. Lägg till det en allt stigande berusningsgrad, gissningsvis värre då än idag…

Eller? Därom tvista kanske de lärde.

Similar Posts:

• Folkhemskt
• Groteskt utan känsla för stil
• I framtidens förlorade värld
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Intervju med Anders Fager

De nominerade är, i den skönlitterära klassen:
Minnestrådar av Carola Hansson
Splendor av Stefan Lindberg
Jag ser allt du gör av Annika Norlin
Samlade verk av Lydia Sandgren
Jordlöparens bok av Thomas Tidholm
Renegater av Klas Östergren

I den facklitterära klassen:
Livets tunna väggar av Nina Burton
Familjen av Johanna Bäckström Lerneby
Herrarna satte oss hit av Elin Anna Labba
Längta hem, längta bort av Kristoffer Leandoer
Trubbel. Berättelsen om Olle Adolphson av Jan Malmborg
Sverigevänner. Historien om hur pappa och jag försökte bli svenskast på Tjörn av Arash Sanari

I barn- och ungdomsklassen:
Mitt bottenliv. Av en ensam axolotl av Linda Bondestam
Kråkorna av Anders Fager och Peter Bergting
Billie, Korven och havet av Julia Hansson
Kom dagen, kom natten av Åsa Lind och Emma Virke
Humlan Hanssons hemligheter av Kristina Sigunsdotter och Ester Eriksson
Alltid hejdå av Alma Thörn

Augustpriset är instiftat av Svenska Förläggareföreningen och delades ut första gången 1989. Priset består av 100 000 kronor och en bronsstatyett. Här hittar du vår sammanställning av föregående års pristagare.

Förutom de tre stora priserna delas också Lilla Augustpriset ut. Lilla Augustpriset är en tävling för skribenter mellan 16 och 20 år. De nominerade texterna finns att läsa, och rösta på, på Augustprisets hemsida. Nominerade skribenter är: Karla Backlund, Moe Duke-Bergman, Nanna Mikkelsen, Julia Kaplan, Josefine Larsson och Allis Sääsk Berglund.

Similar Posts:

• Årets Augustprisvinnare
• Augustpriset 2020
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Nominerade till Augustpriset 2016

Mutant: år noll är ett populärt svenskt rollspel, som kom i sin första version redan 1984 och sedan har uppdaterats och förändrats genom åren. Den version som inspirerat Anders Fagers novellsamling Kaknäs sista band och andra zonsagor, släpptes 2014 i Sverige och har även släppts i en amerikansk version. Spelet utspelar sig efter katastrofen, när mänskligheten utplånats av en dödlig sjukdom. Radioaktiv strålning har skapat mutanter och farliga områden, förbjudna zoner. Städer har raserats och ersatts av mindre samhällen.

I det stora Köphuset kan man byta varor i gammaldags handelsanda. Åtråvärt är mediciner och vapen. Men också förstås: mat. Utanför finns avhuggna huvuden spetsade på pålar. Fast det sägs att allt ska gå rätt till, om reglerna bara följs ska vi ha handel utan problem. Rasper och Zingo är inte så säkra på det. När Knarkar-Lena ögnar igenom deras tablettkartor kastar de oroade blickar över ryggen. Udo ser stark och farlig ut…

Fager målar upp en övertygande värld. För mig som aldrig tidigare kommit i kontakt med rollspelet ifråga går det snabbt att komma i stämning. De olika territorierna och karaktärerna som flyr därigenom, eller vaktar med dödsförakt. Jag stiftar bekantskap med starka härskare, av både kvinnligt och manligt kön, med muterade kaniner, samvetstyngda robotar, vargar med byxor och upprätt hållning, och andra underliga varelser. Det är roligt med mutanter! Hur de kan tänka och resonera, nästan som människor. Ändå färgas av djuret i sig. Som Jim Jax till exempel, som inte kan hålla sig ifrån sin chefs överväldigande doft. Svamp? Sex? Slappnar han av minsta lilla börjar han genast dregla och vifta på svansen. Denna balansgång mellan skräck och upphetsning är för övrigt något av Fagers signum. Jag vet inte hur han lyckas, men det händer minst en gång under läsningen att det pirrar till på ett sätt som jag inte förväntat mig av genren.

Mellan de olika berättelserna: en radioröst som försöker kartlägga läget. Med ”gott folk” och expertpaneler. En gammal hit från Per Gessle, för att upprätthålla sakernas tillstånd. Något tjatig i sina upprepningar (en rensning i språket hade bara varit till det bättre), men rösten skapar också en trovärdig bas. Även katastrofen måste förstås analyseras och diskuteras. Ring in och dela med dig av din åsikt!

Återkommande i dystopier är ofta känslan av att ”we brought this upon ourselves”. Men denna värld har snurrat så många varv sedan katastrofens utbrott, att känslan av skuld inte längre finns kvar. Snarare ett växande intresse för forntidsmänniskorna: deras teknologi, deras litteratur och värderingar. Uppgivenhet, förstås. Men också den lilla människans (om det nu är ett relevant ord i sammanhanget) kamp för överlevnad. Alla har sina olika mål och riktningar, förslag på hur allt ska lösas till det bästa. Fascinerande hur Fager använder sig av välbekanta miljöer, jag tror det är ännu roligare för någon som har stenhård koll på Stockholm (för ja, Sverige har i det här fallet begränsats till Stockholm) att läsa om nämnda ”Kungskurvan”, Blackebergarna och köpmännen från Kungsholmen.

Vad jag kan klaga på är bristande redigering, som trots allt drar ner helhetsintrycket något. Fager har då och då långa partier av återberättande, som får läsningen att stampa. Kastar mig ur närvarokänslan som byggs upp så övertygande stundtals. Tempusskiftena förstår jag inte heller. Är det slarv, eller finns det en mening med dem? Det är i replikerna och det korthuggna Fager är som bäst. Korr kunde också varit bättre. Och typsnittet undrar jag över, varför har man valt det? Det ser billigt ut. De nya orden Fager inför är oftast guld; skapar en känsla av jargong som hör en annan tid till. Däremot stör de alltför många populärkulturella referenserna, någon borde gått fram med slägga över de älsklingarna.

Karaktärerna är så många att jag har svårt att hålla koll på alla, och eventuellt behöver jag läsa boken igen. Eller kanske spela spelet? Är detta framtiden, kan man fundera vidare över; för bokbranschen? Här har vi ju merchandisen redan klar. En marknadsföring som riktar sig åt båda hållen, gynnar varandra. Och samtidigt är det ett roligt samarbete, cynismen är knappast i paritet med Lagercrantz Larssonsprojekt. Och jävligt mycket intressantare.

Rekommenderar hur som helst denna originella lilla novellsamling, för den som gillar dystopiska utflykter och är trött på diskbänksgrå samtidsskildringar. Jag har roligt, blir upphetsad, blir rädd, fascinerad och imponerad. Vad mer kan man begära?

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Intervju med Anders Fager
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Folkhemskt
• På mörka äventyr i 1920-talets Lund

Please allow me to introduce myself
I’m a man of wealth and taste

Liksom den potentat som Mick Jagger sjöng om i ”Sympathy for the devil” är CeO Molin också en man av stil och smak. Det hindrar honom inte från att som bibliotekarie på Kungliga Biblioteket undansnilla och vissa fall sälja värdefulla böcker. Tyvärr för honom har det nu börjat fattas misstankar om att det finns en tjuv på biblioteket – och han är en av de möjliga förövarna.

Men det Molin söker är inte i första hand rikedom utan kunskap. När stjärnorna står rätt kommer en gud, Den Viskande Mannen, att vandra på Stockholms gator. Och det är en gud som Molin har ett komplicerat förhållande till. Särskilt som guden ofta tar gestalt av Cecilia Karlsson, Molins gamla flickvän.

Historien börjar dock någon helt annanstans. Några ungdomar får en visning av en källarlokal i Gamla stan som de planerar att hyra för ett slags lajv. I källaren väntar Tess, en mycket ledsen flicka med starka krafter, och det hela tar en olycklig vändning. I alla fall för ungdomarna. Trots blodbadet Tess ställer till med är det som läsare lätt att känna ett slags sympati för henne, för monstret.

Huvudkaraktärerna är sällan svartvita i Fagers berättelser. Även om de begår tveksamma handlingar har de oftast sina randiga och rutiga skäl. Vi behöver inte förlåta dem men vi kan åtminstone försöka förstå vad det är som driver dem.

Ni som har läst Fagers tidigare Samlade svenska kulter och Jag såg henne idag i receptionen kommer att känna att ni befinner er på bekant mark. Tillsammans beskriver dessa (och kommande?) berättelser en mer eller mindre sammanhållen värld där ett socialrealistiskt skildrat Sverige bryts mot dolda lovecraftianska fasor som tränger igenom verklighetens tunna skyddshinna. Fasor som hemliga sällskap och furier från Borås försöker tygla, eller kanske snarare bemästra och utnyttja. På köpet får vi i boken ta del av nazi-ockultism, homoerotik, lite blinkningar till asatro och ironiska (och mycket roliga) smakprov från de uppsalienska akademierna.

En mängd trådar dras mellan novellerna i Samlade svenska kulter och de två romanerna. Och romanerna kan sägas vara uppbyggda på ett sätt som påminner om novellsamlingen. Episoder med olika huvudpersoner fortgår och tar rejäl plats för att senare knytas ihop med varandra. Personer återkommer och försvinner. Den långlivade Fredman (inte den Fredman som Bellman skrev om, hävdar vår Fredman med emfas) är ett återseende från de tidigare böckerna. Diskret till sin personlighet, men innehavare av stora krafter, verkar han som ett slags uppsyningsman över de ockulta skeendena. Ett ytterst otacksamt arbete visar det sig.

Fagers musikaliska prosastil är ett kapitel för sig. Det finns en rytm i den. Det är det som är så bra med den. Korthuggen. Ibland aggressiv. Ibland förrädiskt enkel. Det är oemotståndligt, för trots denna skenbara enkelhet anar man bråddjupen i det som inte sägs rakt ut. Det är något fasansfullt som lurar i mörkret som tränger fram ur sprickorna i det imaginära Stockholm som beskrivs i böckerna, och kanske också i det universum som läsaren befinner sig i.

Och Den Viskande Mannen kom tillbaka till Cornelia. Som ljudet av en motorväg i vinden. Det där bakom henne i spegeln. Som älskaren hon inte kunde vara utan. Han tackade för hennes öga. Hon tackade för att han ville bära hennes öga. Hon såg saker genom honom nu. Hade lämnat ögat vid brunnen. De var nära varandra nu. Hopblandade. Förenade i himlen. Eller någon annanstans där det blå ljuset kom krypande nedför väggarna.

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• Intervju med Anders Fager
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?

På frågan varför han började skriva just skräck svarar han att det är ett kul ämne. Han tycker om det övernaturliga även om han som han säger ”inte tror ett smack på det själv.”

Anders Fagers berättelser är rätt gränslösa. Jag frågar honom om det är för att han själv är ateist och inte tror på vare sig något övernaturligt eller något gudomligt som han kan vara så gränslös?

Nej, hade jag haft en tro hade jag säkert stormat mot den. Jag har inget provokationsbehov och söker inte heller skräck-chocker för chockernas skull.

Anders berättar att han inte skriver berättelser utifrån äckliga och obehagliga situationer i sig, utan bygger berättelserna kring en karaktär.

Skräck läste han redan som liten under 70-talet. Han sprang runt skräckhyllorna på biblioteket i Bredäng och lånade böcker av Hans Arnold och H.P. Lovecraft.

Jag frågar vad han som skräckförfattare själv blir rädd för.

Jag blir rädd för det som alla andra blir rädda för. En annan medelålders man recenserade en av mina novellsamlingar i nåt kulturprogram på SR P1. Han tyckte att jag hade medelåldersmannens skräck för unga kvinnor. Det tyckte jag var jättekul, men jag tror inte att jag har den skräcken.

Skräckgenren är nu mitt uppe i fasen ”vad händer när vi blir populära” med exempel som True Blood och The walking dead.

Det har blivit klyschigare, som saker blir när de blir mainstream. Men jag tror det är bra, för då kan jag tjäna mer pengar och förhoppningsvis innebär det att fler än jag börjar skriva jävligt bra. Inom nischlitteraturen kunde man komma undan med mycket.

Enligt Anders Fager är Karin Tidbeck den just nu bästa svenska skräckförfattaren. ”Hon är larvigt duktig tekniskt sett. Jag hoppas fler får upp ögonen för henne.”

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Sympathy for the devil

Fager har stora ambitioner med sin roman; här samsas ockult lärdom med samhällskritik och popkulturella referenser. Tidsanda från både svensk historia och 90-talets glada dagar ska med. Han har tidigare skrivit noveller, och kanske kan det förklara den något uppbrutna formen stilmässigt. Till en början är jag inte så imponerad. Den fina enkla inledningen med mammans självmord och Cornelias planlösa strövande i Stockholm bryts snabbt av i något som mer liknar ett omständligt utdraget synopsis. Det är platt återberättande, så långt ifrån gestaltning som man kan komma.

Men sen händer det grejer! Plötsligt är vi på en seans där döda ska väckas till liv. Och lika plötsligt är vi flera hundra år tillbaka i tiden, i krig och gyttjig barmark. Ett Malmö fullt av snapphanar och en stridande konung. Återgivet på ett språk som har en helt annan närhet till berättelsen, en helt annan känsla av nu.

Som sedan hänger med i romanen som den fortskrider. Ett spöke går över Stockholms gator, och i en liten novelliknande passage får vi ta del av ett du:s möten med henne. Alla pusselbitar ska på olika sätt, som jag i slutet av romanen ärligt talat inte blir riktigt klar över hur, knytas samman till ett crescendo. Fager bollar med bilder som Egyptens rasande sphinx, ormar som kryper ur död hud, en rasande djävul som knullar med sina utvalda brudar och en karaktär som genom en trollformel blir av med alla ben i sin kropp. Det är fascinerande och stundtals till och med upphetsande, känns nytt och inlevelsefullt. Men sällan just… skrämmande.

För just det, kallades inte det här för skräck? Jag kan förstå poängen med att sätta den etiketten, eftersom det är läskiga moment som beskrivs. Men till skillnad från när jag läser Ajvide Lindqvist blir mina drömmar helt opåverkade. Bara en scen får kårarna att löpa fritt över min rygg, och den kommer först mot slutet. Men för all del: den kommer att stanna kvar i mig längre, ordentligt obehaglig och överraskande som den var.

Det finns de som kallat Fager för sexist, och jag funderar över det också. Det är mycket unga tjejer som behöver räddas av äldre män. Eller? Är det verkligen det? Vid en första anblick kanske. Samtidigt är Cornelia bokens sanna hjälte, och när hon har en sexuell relation med rödblossande medelålders alkoholisten Hedlund tycker jag mest det är lite uppfriskande. Vi får ju inte bara hans syn på henne, utan framåt slutet även hennes syn på honom. Få saker är vad de till en början synes vara; det är den belöning jag får för att jag tragglar mig igenom mindre litterärt lustfyllda passager.

För främst ligger min kritik i Fagers sätt att skriva, som helt enkelt är alltför distanserat mestadelen av tiden. Jag vill vara i texten, inte utanför som en betraktare. Jag vill vara där när det händer, inte få det återberättat för mig liksom i förbigående. Att gå igenom flera år på några sidor har aldrig tilltalat mig som litterärt grepp, då ser jag hellre en närgranskning av en timme utdragen på en roman. Men där är vi kanske alla olika.

Sen finns det stunder när den återberättande, liksom loja stilen fungerar utmärkt, blir som ett signum för Fager. Mot slutet hittar jag till och med en poetisk ambition, i det statiskt upprepande, återvändandet till samma form. Som läsare uppskattar jag att bli förvånad. Och det lyckas han med. Inte minst, som jag tidigare nämnt, med de oväntade stilbrotten. Miljö- och tidshoppen. Perspektivskiftena. Jag vet aldrig riktigt var jag har den här romanen, och nog för att jag inte skulle kalla det skräck direkt. Men här finns en smygande oro, ett annalkande mörker. Något diffust du ser i ögonvrån, och inte riktigt kan värja dig ifrån. Jag hoppas Fager slipar sina vapen och återvänder starkare i nästa roman. Skräckgenren behöver hans ambitioner, även om W&W behöver en bättre korrläsare …

Similar Posts:

• Groteskt utan känsla för stil
• Folkhemskt
• I framtidens förlorade värld
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Var får vi allt ifrån?

Vecka 7 är som alla andra veckor späckad med litteraturupplevelser. Igår gav Richard en tia till antologin Minnet av företrädaren: Aderton inträdestal i Svenska Akademien, missa inte det!

Idag skriver Camilla om Elfriede Jelineks Prinsessdramer, som hon kallar intelligent dramatik.

På fredag skriver jag själv om Emily Dickinson. Gång på gång är skogarna rosa är en samling utvald och översatt av Ann Jäderlund.
Det är en översättning nära originalen i ton, eftersom Jäderlund jobbat med att försöka direktöversätta. Vilket också inneburit en del problem…

Veckan avslutas med en recension av David Van Reybroucks gedigna arbete Kongo – en historia. Här får vi följa den våldsamma historien om hur en landmassa stor som västeuropa under dryga hundra år byter namn från Kongo fristaten till Belgiska Kongo, till Kongo-Leopoldville, till Zaire och slutligen till Demokratiska Republiken Kongo. En historia som Reybrouck inte enbart berättar med hårda fakta utan även låter samtidsvittnen komma till tals.

På söndag blir det även en intervju med skräckförfattaren Anders Fager, och i samband med det en extrarecension av hans bok Jag såg henne idag i receptionen, som jag och Camilla hade lite olika åsikter om. Spännande, va?

Detta och en massa andra överraskningar förstås!

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• En angelägen historia
• En sång till de som gått före
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

Inledningen är riktigt bra, svenskt 90-tal och Cornelia som vandrar runt på gatorna i Vasastan i Stockholm. Hon är bara elva år när hennes mamma stoppar huvudet i gasugnen och dör i en hög på köksgolvet.

När Cornelias mamma där hör hon rösterna för första gången. De onda makterna som vill åt henne. Hon blir attraktiv för ond magi, hon blir ond magi.

Så här långt är det bra, det är lågmält det är smutsigt elegant, det är socialrealistiskt och det är grått, grått som i gråa känslor, så som jag gillar romaner. Och det är fina miljöskildringar.

Men här bryts berättelsen av fragment från en annan berättelse och en annan tid. Den odödliga Fredman träder in i romanen. Fredman och Cornelia är sammankopplade på något sätt men hur lyckas inte Anders Fager riktigt få fram varken i själva historien eller i själva berättandet och deras berättelser får han aldrig riktigt ihop. Det är som att han har knytit ihop två berättelser men sömmen syns alltför väl, och här och där har tråden inte fäst.

Här tappar jag tråden och intresset. Anders Fager lämnar inledningens lågmälda stil och övergår till den stil han har i Svenska kulter. Det är en stil som är överflödig och inte särskilt skrämmande utan mer grotesk. Det som från början är onda makter som lockar och kallar, subtila spår av ondska, blir till rått våld och äckel utan minsta spår av skräck – bara obehag. De onda makterna liknas bäst vid ett snedrus.

Similar Posts:

• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer
• Folkhemskt
• Sympathy for the devil
• Intervju med Anders Fager
• I framtidens förlorade värld

Men åter till frågan: hur mår den då, den svenska skräcklitteraturen? Det första som slår mig när jag försöker utröna det är att även om samlingen är relativt kort, lite drygt 150 sidor på tio noveller, ändå innehåller tre noveller som faller ur ramen. Två av författarna, Edgar Allan Poe och H.P. Lovecraft, är ju så klassiska som man kan bli inom skräckgenren, men båda är amerikaner och eftersom de båda dessutom är skräckpionjärer så är de också ungefär så osamtida det går att bli. Den tredje udda fågeln är Selma Lagerlöf som ju förstås är svensk, men pryder man en sedel kan man inte heller riktigt räknas som samtida. Därför går de de tre lite bort i min undersökning. Då återstår sju.

Så över till dem. Jag skall kanske först erkänna att jag är tämligen obekant med den svenska skräcklitteraturen, med ett undantag. När jag år 2005 läste om John Ajvide Lindqvists vampyrer i Blackeberg gjorde det ett mycket starkt intryck: Att vampyrer faktiskt fungerar lika bra i åttiotalets Sverige som i det viktorianska England. Ja, själva inramningen med Sverige påminde faktiskt en hel del om när jag hörde Kent för första gången tio år tidigare och såg hur gitarrmangelpop faktiskt också kan sjungas på svenska (för yngre läsare kan det vara värt att notera att Eskilstunabandet då var en del av den svenska indiepopscenen och inte det institutionaliserade stadiumbandet). Sedan dess har jag läst varje rad av Ajvide Lindqvist och när jag ser att hans novell här är nummer tio, så läser jag inte de andra nio först utan börjar i slutet. Några rader in i den, Equinox, känner jag dock igen den. Den var med i hans egen novellsamling Pappersväggar, och jag blir åter lite besviken på upplägget av De odöda. Jag hade ju faktiskt hoppats på något nyskrivet från honom.

Nu återstår således sex av de ursprungligen tio novellerna och bland dem är det främst Åke Edwardsons Fönstret som gör intryck. En historia om en medelålders man som upptäcker tjusningen att som en pensionär stå hemma och betrakta, och stundtals även kommentera, omvärlden genom sitt köksfönster. Någon blodisande skräcknovell är det kanske inte, men ett mysterium i en alldeles vanlig och grå vardag framkallad av någon form av längtan bort ger en finstämd känsla av vemod. Min andra favorit är Andreas Romans Alla sorters monster, där vi möter en osympatisk företagsledning som möts upp för någon slags umgås-utanför-arbetet på pimplingsisen. Här är står dock ondskan hos de övernaturliga krafterna de möter sig slätt gentemot deras egna dolkhugg mot varandra.

Att flera av novellerna är läsvärda, ja, de två nämnda och för den delen Lindqvists novell är riktigt bra, tar ändå inte bort känslan av att hela samlingen är ett hafsverk. Kanske ligger det i min initiala besvikelse över att Lindqvists novell är sex år gammal. Eller i att jag är skeptisk till varför man måste lägga in tre klassiker. I förordet sägs det att ingen skräckantologi blir fullständig utan dem men det håller jag inte alls med om. Möjligen är det också för att flera av novellerna bara passerar som läsvärda och ett par av dem som knappt ens det. Men mest kanske för att jag efter denna läsning ändå inte kan svara på frågan om hur den svenska skräcklitteraturen mår. För om jag ändå blev tvingad att ge något svar på frågan skulle det bara bli ett: jo, den mår väl hyfsat.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Poe light
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting
• Bortom guldbaggar och svarta katter
• Verkligheten som en skuggridå

Men det är väl också det som är frågan – vill man vara elak? Och i så fall, varför vill man det? Ända sedan 90-talet har hela skräckgenren famlat runt i en groggy dimma någonstans mellan postironi och ultravåld och letat efter sig själv, efter ett sätt att skrämmas när Stephen King blivit mysfarbror och Human Centipede diskuteras på kultursidor. Hur skräms man när allt redan visats? Kan man gå längre än för långt? Behöver vi gå tillbaka lite och ta en titt på varför vi gick hitåt?

Plats på scen för Jonas Lerman, huvudpersonen i Skalpelldansen, tillika författare till en bok vid namn Skalpelldansen. Han är en av de tidigare nämnda Nya Svenska Skräckförfattarna, och hans skapelse Carl Cederfeldt en svensk Patrick Bateman för 2010-talet: en fullständigt samvetslös rik psykopat som som kör omkring i en stor svart Hummer, lyssnar på våldsam kepsmetal och karvar upp torterar och slaktar tonårsflickor på diverse uppfinningsrika sätt – en Bingo Rimér med skalpell i stället för kamera. Varför gör han detta? Tja, han är ond och han tycker det är kul. Längre än så har Lerman aldrig tänkt, i hans böcker finns ingen symbolik, ingen dekonstruktion, ingen politisk kommentar; figuren bara dök upp i hans huvud en vacker dag, han skrev ner vad han gjorde, lämnade över resultatet till första bästa förlag och vips var han en litterär superstjärna.

Men så var det ju det där med skrivkrampen, kravet på en uppföljare, och en till, och en till. Och när den sätter in börjar han plötsligt se den där svarta Hummern på Söder, han läser i tidningen om bestialiska mord som låter kusligt lika det han precis skrev ned kvällen innan, och varje gång han försöker bredda sig och skriva en vanlig skönlitterär roman är det något som griper in och tvingar honom att i stället återuppliva Cederfeldt. Vem kontrollerar vem här egentligen – författaren eller den naturligtvis helt påhittade psykopaten? För det är han väl, påhittad alltså?

Skalpelldansen vill mycket; till skillnad från sin skapelse är Jenny Milewski intresserad av frågorna om vad våldet gör, var gränsen går mellan att skildra våld och att faktiskt utöva det. Lerman är ju inte Cederfeldt, han är inte psykopat, han bara skriver ner psykopatens tankar och skapar hans handlingar och frossar i hur hans offer lider och låter sina läsare uppleva samma sak. De är ju inte på riktigt. Det är något smått David Lynchskt över idén. Problemet är att det presenteras i en handling som, förutom att den utspelar sig i Sverige, redan berättats ganska många gånger. För att komma fram till den punkt hon vill ta sin antihjälte griper Milewski till sidohandlingar som hämtade ur något av Simpsons halloweenavsnitt, och i sann postmodern anda sitter man efter ett tag och bockar av den ena klichén efter den andra. Vilket kanske inte nödvändigtvis är något dåligt – det har alltid legat något liturgiskt i skräck, man måste gå igenom vissa ritualer i rätt ordning innan man kommer fram till själva monstret. Men det känns lite som om handlingen här snarare avleder från kärnan i romanen, det såret den egentligen vill kratsa i, där det finns hur många spännande ärrvävnader som helst att riva upp:

Vill man vara elak?

Och det vill jag ju inte. Det här är en helt OK skräckroman även om hockeymasken skymmer sikten lite ibland. Till skillnad från t ex Anders Fager händer det aldrig att jag helt enkelt lägger boken åt sidan och glömmer att jag höll på att läsa den; jag blåser rakt igenom Skalpelldansen på ett par dar, kanske inte med håret på ända men ändå med en lite krypande känsla av att något inte står rätt till här, något som ligger djupare och kan skrämmas mer än en ensam galning med en skalpell. Jag hoppas bara att Milewski fortsätter gräva.

Similar Posts:

• Heeeeere’s Danny!
• Att vara eller inte …
• Intervju med Anders Fager
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Ambitiös samhällsskildring som inte riktigt skrämmer