Jans föräldrar Alva och Gunnar Myrdal var den svenska socialdemokratins starkast lysande stjärnor under förra seklet. De var inte bara ivriga folkhemsbyggare, utan gjorde även glänsande karriärer internationellt, bland annat inom FN och Unesco. Gunnar tilldelades vidare Nobelpriset i ekonomi 1974 och 1982 belönades Alva för sitt nedrustningsarbete med utmärkelsen Nobels fredspris.

Sonens offentliga avrättning av föräldrarna skakade om hela svenska folket och raserade utan pardon deras dittills orubbligt goda rykte. Boken cementerade bilden av dem som iskalla, förljugna och makthungriga. Fallet blev skyhögt och de hämtade sig aldrig. Alva avled 1986 och Gunnar ett år senare. Att Jans båda systrar Sissela Bok och Kaj Fölster ger en helt annan bild av modern i sina självbiografiska böcker Alva: ett kvinnoliv respektive De tre löven:en myrdalsk efterskrift tycks inte gjort nämnvärd skillnad i det allmänna medvetandet.

Eftersom paret Myrdal hade för vana att kopiera avsända brev med karbonpapper är det inte bara Jans brev som bevarats, utan också Alvas och Gunnars svarsbrev. Det var Alva Myrdals uttryckliga önskan att Jans version inte skulle förbli oemotsagd. Utgivningen är ett samarbete mellan Kaj Fölster och Jans son Janken Myrdal, vilka också har skrivit ett för- respektive efterord.

Breven är sannerligen dynamit! De sträcker sig från 1929 och ända in på 1960-talet och förmedlar en allt annat än smickrande bild av Jan. Han ger ett omoget, egocentriskt, överspänt, aggressivt och bortskämt intryck, säger sig hata allt och alla och har fäbless för auktoritära diktaturer. Stalin, Nietzsche, senare även Mao är Jans ledstjärnor. Redan i 17-årsåldern slutar han skolan och flyttar hemifrån.

Jan har siktet inställt på att bli en betydande författare och vägrar ta ett brödjobb, eftersom han anser detta skadligt för hans kreativitet. Han ser konspirationer lite varstans och är förvissad om att han motarbetas av mäktiga krafter. Jans behov av pengar är ett återkommande tema i breven. Föräldrarna bistår sonen med pengar långt in på 1960-talet, även efter det att han gift sig. Alva stöttar också tålmodigt hans skrivövningar i engagerade brev poststämplade i New York, Paris, Genève, New Delhi respektive Stockholm.

Man häpnar över de oändliga listorna med arbetsuppgifter som Jan i en gnällig ton kräver få utförda och begriper inte varför Alva inte satte ned foten, i stället för att slå knut på sig själv för att uppfylla sonens befallningar. När han är i 35-årsåldern fordrar han bland annat att föräldrarna ska köpa ett stort hus åt honom och hans partner Gun Kessle. Han ventilerar sitt missnöje och befaller ändringar när allt inte blir exakt som han tänkt sig. Det ska vara sjötomt, inbyggda bokhyllor, en egen fristående ateljé till Gun och jag vet inte allt. Och Alva biter ihop och levererar.

Man blir heller inte imponerad över Jans egen insats som förälder. Janken föddes 1949 och redan två år senare övergav Jan honom och hans mamma för en ny kärlek. Något underhåll såg de inte röken av, trots att Alva i vanlig ordning ryckte ut och skickade extra öronmärkta pengar, vilka Jan stoppade i egen ficka.

Släkt och familj användes som råmaterial alltifrån hans första roman Pubertet från 1954. Med tiden skulle han erkänna att han tog sig friheter och att bland annat porträtten i Rapport från en kinesisk by inte var helt sanningsenliga. Bosse Lindquist skriver att Jan hatade sin mamma just för att hon hjälpt honom så mycket. ”Genom att bryta och hata gör man sig skuldfri”. Janken hävdar att han i medelåldern skapade en barndom där han kunde komma åt Alva.

Jag tänker mig att den gedigna inledningen, som upptar första halvan av boken (hela 159 sidor), i synnerhet är användbar för yngre generationers läsare, som inte är så bekanta med paret Myrdal. Men texten är – i mitt tycke – väl kompakt och rymmer alltför få andningspauser. Först blir jag lite besviken över att bara få insprängda brevsnuttar till livs. Efter halva boken är det dags att ta del av breven i sin helhet, men då irriteras jag istället av Jans tröttsamma jargong. Som tur är finns Alvas brev där också. Kanske hade det varit bättre om man placerat brevsamlingen först, så läsaren fått ta del av dem utan att styras av Bosse Lindquists kommentarer.

Alvas upprättelse kommer lite väl sent kan man tycka. Flertalet av dem som reagerade på Jans bok är döda och många yngre har nog inte den blekaste aning om vem Alva Myrdal var. Varför väntade man så länge med att ge ut breven? Jan Myrdal gick bort 2020, 93 år gammal. Jag kan inte låta bli att tycka att han hade mått bra av en knäpp på näsan.

Kan inte låta bli att undra ifall sista ordet nu är sagt eller om fortsättning följer.

Similar Posts:

• Kvinnans plats nu och då
• En ny giv?
• I vått och torrt
• Är det synd om kulturbarnen?
• En nationalsocialists minnesfragment

Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

För att få ett så bra urval som möjligt har huvudredaktörerna Anders Björnsson och Lars Magnusson låtit experter på ett antal områden välja ut texter som de tycker har varit centrala. Varje expert skriver en inledning till sitt urval, och kommenterar sedan de enskilda texterna i antologin. Till varje text finns också en ordförklaring över ålderdomliga ord, och detaljerade referenser för den som vill läsa texterna i sin helhet. Boken är vackert och rikligt illustrerad. Längden på utdragen varierar kraftigt – många är bara någon eller några enskilda sidor, men i vissa fall kan utdragen vara upp till tjugo sidor långa. Det är därför inte så konstigt att boken växt till sina över 600 sidor.

Man kan notera att det är en tydlig betoning på svensk ekonomisk historia. Författarna till källtexterna är alla svenskar, vilket är ganska naturligt med tanke på bokens titel. Men det svenska ekonomiska tänkandet agerar inte i ett vakuum, utan inspireras av (och inspirerar i sin tur i viss mån) tänkandet i andra länder. De flesta av bokens redaktörer skriver dock väldigt lite, om ens något alls, om den kontexten i sina introduktioner.

Urvalet i en sådan här antologi speglar i viss mån redaktörernas intressen. Det är flera centrala aspekter av den svenska ekonomiska historien som tas upp i den här volymen: framförallt behandlas jordbruket, bergsbruket – med det så viktiga svenska järnet – liksom utrikeshandeln, och statens regleringar av landets ekonomiska aktivitet ingående. Väl värt att notera är samtidigt vad som inte finns med i antologin, som redaktörerna ändå vill ska vara representativ för ämnet. Kvinnor får exempelvis en mycket undanskymd plats: av bokens 83 texter är det bara en enda som är författad av en kvinna (Fredrika Bremer). Kvinnors arbete och liv behandlas också i ytterligare ett par av texterna, men främst då i form av att manliga författare skriver uppfostrande texter om vilken roll de anser att kvinnor (och män) bör ha i samhället. Ett annat område som knappt behandlas alls är industriarbetares situation, och 1800-talets gryende arbetarrörelse (med undantag för en konservativ bruksägare som får förfasa sig över det ”kommunistiska hotet” är det bara Fredrika Bremers text som behandlar detta ämne). Istället är det främst representanter från den politiska och ekonomiska eliten som inkluderas, och skriver utifrån sina problemställningar.

Det yngsta utdraget i antologin daterar sig till 1912. Ska man tolka det som att redaktörerna anser att det inte funnits något ekonomiskt tänkande under 1900-talet värt att inkludera? Resultatet är i varje fall att man inte inkluderar flera av de svenska skriftställare som faktiskt har fått internationell uppmärksamhet – exempelvis Bertil Ohlin och Eli Heckscher (upphovsmän till Heckscher-Ohlin-hypotesen) eller makarna Alva och Gunnar Myrdal, för att bara nämna några författare som skrivit uppmärksammade bidrag relaterade till svensk ekonomisk historia. Utvecklingen av den svenska välfärdsstaten, och den så omtalade ”svenska modellen”, kommer därmed inte heller med alls i bokens urval av texter.

På de områden som behandlas kan den här boken alltså fungera som den läsebok den är tänkt. På många andra områden kan den dock behöva kompletteras med annan läsning för att man ska få en mångsidig bild av den svenska ekonomiska historien ända fram till modern tid.

Similar Posts:

• Ett dokument över feminismens brokighet
• 00-talets allra bästa poeter i en
• Tanken var god – men utförandet håller inte måttet
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Nationalekonomi för dummies?

Jag kan skriva en europeisk historia, tänker jag, där mamma står i ett litet hörn och ser spännande och vacker ut, inte i mitten med historien runt omkring sig. Det är väl det enda val jag har, det finns ju inte så mycket kvar av brev och dagböcker så att det kan göras annorlunda. Och dikta till mig en mamma – nej aldrig!

Så skriver Yvonne Hirdman i prologen till sin bok Den röda grevinnan och jag blir fundersam. Att inte dikta till sig en mamma – vad menar hon egentligen med det? Den röda grevinnan kan beskrivas som en slags rekonstruktion, ett hopplockande av en människa med hjälp av brev, dagböcker, skilsmässodokument, kaderakter, samtida romaner osv. Att inte dikta sig till, hur skulle det vara möjligt? I mina öron låter det som en gammaldags syn på fakta och fiktion, skrivet av någon som inte förstår att gränserna aldrig är intakta. Jag blir tveksam.

Den röda grevinnan är en sådan där bok som jag får vansinniga förväntningar på när jag läser om den första gången. En bok som jag går och väntar på. Hirdman är nämligen en av mina stora idoler, hon har skrivit världens, enligt mig, bästa biografi: Det tänkande hjärtat – boken om Alva Myrdal (2006). Liksom Den röda grevinnan var det en rekonstruktion av en person men också en svensk historieskrivning. Det var ett psykologiskt komplext porträtt av en förgrundsgestalt inom socialdemokratin och en osentimental berättelse om varför Sverige blev som det blev. Att den dessutom var skriven på ett så tonsäkert och elegant språk gjorde att jag sträckläste den under en dag. Efteråt hade jag en ny idol, Alva Myrdal, som jag också var lite kär i.

När Hirdman nu kommer med en ny, stort uppslagen biografi om sin mamma och Europas tidiga 1900-talshistoria har jag alltså höga förväntningar. Jag börjar läsa. Eller snarare – jag sugs in i berättelsen om Charlotte Hirdmans liv som börjar i Estland, fortsätter in i Weimarrepubliken och Sovjet för att avslutas i en lägenhet i Hökarängen. Det är en svindlande berättelse där Europa långsamt tornar upp och den är skriven med en sådan stilkänsla, av en så stark röst. Människor drar förbi, likt skuggor som plötsligt får liv; där är greve Stenbock – en urfattig socialist i det glada, dekadenta Weimar som Hirdman är så uppenbart förtjust i. Och där är Leni, Charlottes lilla syster som blir kvar i Tyskland och får tampas med nazisterna. Och där är Charlotte själv, en slank skönhet och en brinnande kommunist. Alla skrapas de fram, långsamt, och får liv och färg. Samtidigt för Hirdman en dialog med dem. Hon kommenterar deras livsval, ställer frågor till dem och besvarar dem sedan själv. På så sätt blir boken en slags dialektisk litteratur, en framkonverserad historia där berättaren bara är en av huvudpersonerna. En huvudperson som kan utbrista, när det är som mest spännande, att Nej, nu är ju det nästan som en deckare. Jag borde haft ett glas whiskey och en cigarett. Och så borde jag ha varit tjugo år yngre och man.

Och då förstår jag plötsligt att det är detta som är poängen med boken. Den röda grevinnan storhet ligger nämligen i detektivarbetet och i själva berättandet. Det är sökandet efter en mamma som är grejen, inte vad hon finner. Charlotte förblir en ganska tunn karaktär boken igenom och trots att vi får veta mycket om henne och trots att en psykologisk komplexitet målas upp kommer vi aldrig in, hon förblir stängd för oss. Då trillar poletten ner. Plötsligt förstår jag vad Hirdman menar när hon skriver att hon inte vill dikta till sig en mamma. Det handlar om att låta huvudpersonen vara tunn, om att inte spekulera och istället förlita sig på språket och rösten. Att låta själva sökandet vara poängen. Det är modigt och vittnar om en författare som litar på sig själv. Dessutom förklarar det den ganska märkliga avslutningen. Den röda grevinnan slutar nämligen som en slags snabbspolning över de sista tjugo åren i Charlottes liv, från det att författaren själv föds. Som om Hirdman inte var intresserad av detta eftersom mamman då får liv i hennes medvetande och blir till ett minne.

Similar Posts:

• Tidsresa till dagar av fredslängtan
• En ny giv?
• Augustprisvinnare
• Kvinnans plats nu och då
• Att förändra eller förändras

Så varför ens försöka? Kanske för att det är så lätt, särskilt när man befinner sig i små trivsamma universitetskretsar, att tro att utvecklingen ganska oproblematiskt går framåt. Att vi bara vet bättre och bättre hela tiden och att de gamla problemen inte med jämna mellanrum ska komma tillbaka och nafsa oss i rumpan.

När det gäller feminism finns helt enkelt två olika skolor som under olika perioder varit olika starka. Aldrig mötas de två på det ideologiska planet. Och Elise Claeson och undertecknad hör uppenbarligen inte till samma sådan skola. Jag tror att individer har likheter och skillnader. Ibland följer de likheterna och skillnaderna vissa könslinjer, men det beror snarare på uppfostran och erfarenheter än på naturgivna lagar. Elise Claeson anser att män och kvinnor är skilda väsen med skilda uppgifter och rör vi till det går världen åt helvete.

Kvinnor bör alltså vara hemma med barnen. De ska sköta hemmet, pyssla i trädgården och, om det blir tid över, ägna sig åt välgörenhet. Mannen ska försörja hela kalaset. Möjligen kan han få ta ut någon vecka av föräldraledigheten för att skjuta en älg – ”ett urgammalt manligt/faderligt sätt att vara homemaker”. Att pappan skulle kunna spela någon som helst roll i övrigt i familjens liv antyds mycket vagt i någon av Claesons omhuldade stenåldersliknelser (och det är inget ideologiskt värderande epitet från min sida – hon stödjer helt enkelt resonemangen på en hel del kategoriska uttalanden om hur det gick till på stenåldern). Därutöver är mannen fullkomligt osynlig. Föräldraskap, bah. Det är Mamman som är viktig. Jämlikhet, dagis och stat är bara ondskefulla företeelser ute efter att skada den känsliga relationen mellan mamma och barn.

Allt skulle bli bättre om vi bara slapp betala skatt. BVC och Försäkringskassan framstår som någon sorts stalinistiska kontrollkorgan. Högervriden är bara förnamnet och inspirationen kommer från ett år som hemmafru i USA där minsann allting fungerar mycket bättre och dit Claeson följer sin glassiga försörjarmake. Inte ett ord om alla de amerikanska föräldrar som tvingas lämna sina barn utan barnomsorg för att jobba fjorton timmar i sträck till minimilöner. Eller som får skicka ut dem i meningslösa krig på andra sidan jorden därför att de helt enkelt inte har råd med andra karriärvägar.

Jag vill verkligen förstå den här boken. Jag har fått den rekommenderad av en hängiven ung småbarnsmamma som aldrig framstått som vare sig konservativ eller marknadsliberal (en ohelig allians som för övrigt aldrig heller upphör att fascinera mig). Men jag fattar absolut ingenting. Inte ens när jag försöker bortse från hur förbannad jag blir över idéinnehållet kan jag se någon som helst logik i resonemangen.

Texten är visserligen på ytan lättillgänglig, men källhänvisningarna vansinnigt tendensiösa och fokuseringen fullkomligt förvirrande. När Claeson möter Tiina Rosenberg och Feministiskt initiativ får vi till exempel inte veta något som helst om argument och debatt. Vi får veta hur de ser ut. Rosenberg beskrivs som en ”könlös Peter Pan-människa”, ”Konstighetens drottning”. Själv kommer Claeson i demonstrativt rosa från topp till tå, med volanger och rosetter, lockat hår och omsorgsfull sminkning. ”Allt för att visa att kvinnligheten och könen lever.” Det var den debatten.

Claeson fnyser över kaffepengar från Försäkringskassan och hurrar över sitt mod att låta maken stå för försörjningen. Men även om vi bortser från det av författaren ignorerade faktum att få människor – med eller utan beskattning – har möjligheten att leva på sin partner: vad händer om maken bestämmer sig för att lämna henne? Deras ekonomiskt arrangemang är ju i slutänden baserat på hans välvilja. Om han blir oförmögen att jobba, om han dör?

Att ta hand om och uppfostra barn är självklart bland det viktigaste man kan göra. Och det har förmodligen inte den status det borde ha. Men jag har svårt att se hur den statushöjningen skulle komma av Claesons barnpassning som obetalt överklassnöje. Hennes reducering av föräldraskap till något som enbart, mer än ekonomiskt, berör kvinnor är rent sorglig och trots allt tal om valfrihet landar vi i en mycket strikt mall där alla utan Claesons ideal och möjligheter underkänns. Väljer du någon annan väg än hennes blir dina barn trasiga, otrygga individer. Allt som är fel i samhället blir ditt och dina stackars dagisungars fel.

Jag köper inte det. Jag tror inte det finns en absolut relation mellan att vara en bra förälder och att spendera tjugofyra timmar om dygnet med ungarna. Jag köper det inte i sin helhet och jag köper inte detaljerna. Det finns till exempel ingen rimlighet i påståenden som att pojkar har en naturlig fallenhet för att leka med bilar (bilar har helt enkelt inte funnits tillräckligt länge för att på något sätt knökas in i några gener). Att kalla Alva Myrdal (ond! ond!) för Simone de Beauvoirs (också ond!) efterföljare är fullkomligt ahistoriskt och nej, en undersökning på aftonbladet.se är inte per automatik en indikation på vad svenska folket egentligen tycker.

Elise Claesons argumentation är passionerad men fullkomligt ologisk. Fast det är kanske också ett särartsfeministiskt statement?

Similar Posts:

• Mamma/pappa, förälder, människa … ?
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Kommunismen som miljöpolitik
• Filosoferande mordhistoria
• Att upptäcka att man är förälder

För trots fredspriser, höga politiska uppdrag och chefsposter i FN tycks Alva Myrdal ha gått till historien som en tämligen överspänd och dogmatisk ideolog som i praktiken inte ens kunde uppfostra sina egna barn. Så mycket viktigare då att påminna sig att bakom sonen Jans brutala barndomsskildringar finns ett historiskt sammanhang där kvinnors möjligheter att på mäns självklara sätt både göra karriär och ha familj var ännu mycket mer begränsade än de är idag. Och hur mycket Alva (det är svårt att inte bli ”Alva” med någon i en bok där nästan alla heter Myrdal) gjorde för att förändra detta sammanhang; i vilken utsträckning förra århundradets välfärds- och jämställdhetsreformer i själva verket vilar på myrdalsk grund.

Inte utan skäl har Lotta Gröning kallat sin bok om Alva Myrdal för just ”min bok om Alva Myrdal”. Det är en personlig bok med personliga paralleller och egna politiska utvikningar. Precis som Alva Myrdal har Lotta Gröning arbetat i nära anslutning till socialdemokratiska partiet och som Alva har hon gång på gång stött emot glastak. Här finns ytterst liten tolerans mot den som tar sig ton och bryter mot lojalitetskraven, menar Gröning. Inte minst om den som tar sig ton är kvinna.

Det politiska hör definitivt till bokens styrka. Det är verkligt uppfriskande hur Gröning tar med sig den myrdalska världsbilden in i nutiden. För även om de allra flesta av Alvas idéer – om självständiga, demokratiska barn fostrade på daghem med utbildad personal; om kvinnors rätt till yrkesarbete och självförverkligande i det offentliga rummet – numera är näst intill självklarheter så har också inte minst socialdemokraterna släppt på kraven. De på sex timmars arbetsdag, till exempel. Så skulle ju barnen få utökad tillgång till sina föräldrar utan att någon av dem måste isoleras i köket på livstid.

Men det är inte alltid som de personliga åsikterna och jämförelserna tillför boken särskilt mycket. Korta inflikanden av typen ”det där känner man igen” eller lite längre självbiografiska anekdoter gör att berättelsen, som annars biografiskt följer Alva Myrdals liv genom åren, tappar lite i styrsel och riktning.

Det är otacksamt att komma ut med en bok i ett ämne nästan exakt samtidigt som Yvonne Hirdman ger ut en i samma ämne. Även om båda författarna har en personlig relation till sitt objekt och ingen av dem förstås är fullkomligt objektiv så framstår det, åtminstone för mig, som ett så uppenbart mer attraktivt upplägg att som Hirdman presentera sina fakta (som förstås alltid är utvalda av en person av kött och blod, med egna erfarenheter och åsikter) och sedan låta läsarna dra sina egna slutsatser än att, som Gröning, lägga till ett ”naturligtvis” för mycket.

Men låt oss helt enkelt konstatera att Grönings Kvinnans plats och Hirdmans Det tänkande hjärtat är två böcker med förmodligen lite olika syften och målgrupper. Båda förtjänar de sina läsare – Gröning inte minst för sitt engagemang och sin indignation – och båda behandlar de ett spännande ämne. Även om det råkar vara i stort sett samma.

Similar Posts:

• En ny giv?
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Kommunister med stil
• I vått och torrt
• Tidsresa till dagar av fredslängtan

Även Elsie Johanssons skönlitterära böcker är bra exempel på hur en enskild familj, och en fiktiv person kan göra en hel historisk epok levandegjord och nära, förståelig på ett helt annat empatiskt plan.

Inte bara Elsie Johansson figurerar dock i Att besegra fru J. Boken kan ses som en fortsättning på boken Klass – Är du fin nog? Här, i uppföljaren finns mängder av kvinnor representerade, allt från Moa Martinson till Gun-Britt Sundström, Majgull Axelsson, Alva Myrdal och Yvonne Hirdman. Eftersom det är en bok om kvinnliga klassresenärer problematiseras också klyftan mellan kön och klass. Varför finns det så procentuellt få erkända kvinnliga arbetarförfattare? Vad skiljer deras litteratur ifrån de manliga arbetarnas?

Elsie Johansson svarar öppenhjärtigt på frågor om kvinnlig sexualitet, utanförskap, skam och skuld, förändrade familjerelationer i och med berömmelsen och mycket mer. Genom henne får vi följa postväsendets hierarkiska men glansfyllda dagar till dess fall, liksom missionsförbundens stora inflytande och samhällsdanande – till det moderna hushållets intågande med rinnande vatten och allt. Ett fint avsnitt är när Elsie Johansson berättar om då hon och hennes man bjöd hem Elsies far att bada i deras badkar. Det var första gången någonsin, trodde hon som fadern tvättade hela kroppen samtidigt.

För de flertalet idag medelålders människor uppväxta i arbetarhem som nu tillhör en annan klass är den här boken säkert både känslosam och nostalgisk – en berättelse att känna igen sig i. För de yngre människor som inte upplevt välfärdsamhällets skapande på nära håll är det en lättläst introduktion. Det är också en bok som gör rättvisa för alla de osynliga mödrarna som nästan aldrig märks i den vanliga historieundervisningen.

Den enda invändning som är berättigad mot böcker som skildrar arbetarbarn och deras kamp, med senare skuldkänslor för sitt ibland som de kallar klassförräderi, är att de böckerna aldrig ställer sig frågan om medelklassungdomars dåliga samvete idag. Hur känns det att veta att man lever gott på sina föräldrars mödosamma slit, att känna sig lat, velig och oföretagsam? Ja, var kommer egentligen diskursen om de moderna I-ländernas ungdomar, deras dåliga samvete och osynliga tacksamhetsskuld in?

Självklart är Att besegra fru J även en bok för inbitna Elsie Johanssons-fans, men på intet sätt exkluderande övriga. Kanske får hon rentav nya läsare!

Similar Posts:

• Grattis Elsie Johansson
• Svensk synd, avfolkning och bybyråkrati
• Från kåkfararlitteratur till Stig Larsson
• Stenens lockrop
• Klassens ljus

Hirdman sätter igång. Hon blandar och ger utifrån brev, artiklar, böcker och allt vad hon tycker vara av värde. Och nog är den här boken en hybrid av något slag. Vad är den? En avhandling? Noterna är som små nålar i trötta studentögon, överallt är dem, samtidigt som Hirdman verkar vilja försöka sig på ett enklare mer avspänt skrivsätt – ett mer skönlitterärt, ett som levandegör, och ett som i stor grad inräknar författarens egna värderingar och antaganden. Det är som om Hirdman velat skriva en roman, men med avhandlingens argumentations och bevisapparat. Det är två motsatta, mycket väl genomförda delar. De kommer inte alls överens. Man hade kunnat tycka om den avspända stilen som motsäger sig syfte, källkritik och metodgenomgång. Okej, hade man tänkt – kanske var det inte riktigt precis såhär Alva tänkte när hon reste ifrån sin tvåårige son i ett år, men kanske det var det. Man hade också kunnat imponerats av forskaren Hirdmans kunskapsregister och arbetsmoral. Nu vet man inte riktigt vad man ska tycka.

I det här hybridfallet är det svårt att lita till författarens röst, även om den känns personlig, mycket engagerad och intressant – den är beräknande. Noterna sticks! Hirdman erkänner ärligt i sin prolog att hon kanske valt källor, alltså blandat och gett, med historikerns taktiska argumentationsteknik. Det här gör det hela omöjligt att förbigå noterna och läsa boken bara som en story om Alva Myrdals liv, så som den skönlitterärt skrivande Hirdman vill framställa det. Man undrar över allt det som utelämnats. Vilka brev fick man inte ta del av? Varför klippte författaren av citatet just i den meningen? Är det Alva som tycker så, eller tycker författaren att Alva ska tycka så?

Det intressanta av den här blandningen blir ytterligare en berättelse till de många som redan finns. Dels handlar boken såklart om Alva och bara om Alva, sedan handlar den ganska mycket om Gunnar. Utöver det handlar den om Alva och Gunnar och deras familj – och därutöver om omvärlden. Och kanske är det här receptet på en intressant och lärorik historiebok, för det är betydligt roligare att lära sig om omvärlden, politik, reformer, genusordning, feminism, krig och konferenser genom det privata. I Det tänkande hjärtat blir Alva guiden som gör de större historiska och politiska strukturerna tydliga.

Den ytterligare berättelsen som skymtar är den om förhållandet mellan Hirdman och Alva Myrdal. Uppenbarligen har den senare gjort stort intryck på den första. Ironiskt nog är framställningen av Alva Myrdal i Det tänkande hjärtat en paradoxal kvinna som alltid väljer två oförenliga saker istället för att avstå ifrån en. En ny superintressant bok vore boken om när Yvonne Hirdman skrev boken om Alva Myrdal. Den skönlitterära romanen om Alva Myrdal; feministen som ville bli diktator som liten överlåter vi till Sara Stridsberg.

Similar Posts:

• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• I vått och torrt
• Kommunister med stil
• Farfars flicka

Men faktum är; historien om hur Gunnar Myrdal och Alva Reimer som blev ett med både sig själva och Sveriges nutidshistoria, går inte av för hackor. Det torde stå ännu mera klart efter det att deras rika korrespondens blivit tillgänglig och en bok som Hans Hedenbergs kunnat skrivas. Här finns alla klassiska ingredienser för en helaftonsföreställning; den himlastormande ungdomspassionen, det storpolitiska spelet, miljöer från världens alla hörn, de offentliga familjeintrigerna, uppslitande otrohetsaffärer och en försonande ålderdom.

Man skulle kunna sätta många titlar på den myrdalska föreningen: äktenskaplig produktionsenhet, himlastormande passion, modernistiskt experiment, en omtankens förbund, kollektiv tvåsamhet etc. Man skulle också kunna se det som en produkt (eller symbol) av ett samhälleligt utbrytningsförsök ur sin egen småttighet. En tid då Sveriges namn ärat skulle flyga runt jorden, inte på fornstora meriter men med bud om folkhem, nedrustning, födelsekontroll, bostadsplanering. Och det var myrdalarna som skulle hålla i kavlen. Alva och Gunnar på världsscenen.

Vad gäller förhållandet, som denna bok ändå fokuserar på, väljer Hans Hederberg också flera benämningar på deras liv tillsammans. Han fastnar vid beteckningen ”symbios” och refererar till den romantiska och nära nog nietzschianska bild de hade av varandra som unga, samt den omsorg de ömsesidigt hyste på äldre dagar. Däremellan redovisar breven en lång period av frånvaro, hårt arbete och, inte minst, äktenskapliga kriser (där, som breven understryker, barnen oftast får speal biroller).

Den mest centrala delen i Sanningen, inget annat än sanningen förläggs således till sommaren 1941 då Gunnar befinner sig i USA för att färdigställa den sociologiska studie som utmynnade i mastodontverket An American Dilemma. Alva är hemma i Sverige, förhindrad att resa av arbete och brinnande krig. Där infinner sig själva vattendelaren i deras liv, summan av vad som varit och kalkylen för vad som komma skulle. De valde åter varandra, men därefter inte lika självklart.

Självklart blir dock 240 sidors brevreferat med mellanliggande text bara en skrapning på ytan av innehållet i de 20.000 brevsidor som numera återfinns i ARAB. Ofta känns det som att Hedenberg långsamt skyndar vidare lite väl snabbt för att hålla ned sidantalet i sin bok. Å andra sidan känns det bra att inte behöva plöja genom en akademisk tegelsten för att få en inblick i detta säregna förhållande. Sådana böcker lär komma inom en inte alltför avlägsen framtid. Liksom ett skarpt, får vi hoppas, filmmanus, satt i en stadig regissörshand.

Similar Posts:

• En ny giv?
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Kvinnans plats nu och då
• Ekelöf slänger staten i soptunnan
• Ekonomisk historia i urval

Det samhälle som Ekelöf kom att leva och verka i utgjorde en självklar kontrast till den ensamhet han trodde på och valde. Med folkhemsbygget som fond konstruerade han träffande namn och uttryck: ”folkhemsk”, ”moster/fasterland” och det mest spridda: ”Jag är en främling i detta land”. Utifrån dessa idiom måste Ekelöf, som av samtiden anklagades för navelskådning och drömmerier, i eftervärldens ögon omvärderas.

Det tycker i alla fall David Andersson som skrivit en Ekelöf-studie med den träffande titeln Poeten och sophelikoptern – Gunnar Ekelöf, folkhemmet och vetenskapen. Resonemanget tar avstamp i dikten Till de folkhemske, en uppgörelse med det sterila och tillrättalagda Sverige där ”aldrig mer någon luffare någonsin luffar”. Dikten är en av Ekelöfs mest samhällskritiska. Udden riktas här mot de s.k. socialingenjörerna, främst företrädda av makarna Alva och Gunnar Myrdal, och deras försök att utifrån vetenskap och logik skapa ett idealsamhälle i det sovjetiska försökets kölvatten. Mycket i boken ägnas åt att reda ut begreppen runt denna 30-talskonflikt.

Boken är skriven med polemiskt syfte, står det att läsa i förordet. Ibland smyger det sig in en känsla av att Andersson polemiserar för polemikens skull och att han söker sig ut mot tassemarkerna för sitt ämne. I en avdelning kritiserar han Magnus William-Olsson (som skrivit mycket om Ekelöf) för att han inte gillar Ekelöfs röst i hans egna tolkningar av sina dikter. Vidare kan jag reagera mot det lite brådmogna uppsatsspråk som Andersson tangerar; han är inte sen att påpeka att han liksom Ekelöf, som han känner stor samhörighet med, intar en outsiderposition (”sann” bildning får man utanför universitetsvärlden). Kanske är det ett bevis på hur svårt det är att vara lekman på ett änme vari man lodar djupt.

Nåja, det är anmärkningar i marginalens ytterkant. För den som intresserar sig för Ekelöfs många sidor är boken ett intressant tillskott. Polemiken må fortsätta.

Similar Posts:

• En pocket i bräschen för Dikt
• I vått och torrt
• Les Fleurs du Mal
• Cirka 40 sidor av Ekelöf
• En gigant bland giganter