För berättaren i Leo Tolstojs Kreutzersonaten återger Pozdnysjev genom natten och dunkandet från rälsen sin historia: hur han förälskade sig, gifte sig, bildade familj och slutligen mördade sin hustru. Det blir en intensiv och febrig monolog, närmast en pamflett, riktad mot samtidens syn på kärlek och äktenskap – tankar som å ena sidan ska ligga Tolstojs egna nära, å andra sidan placeras i mördarens mun.

Uppriktigt sagt är det nog den dubbeltydigheten som gör romanen fascinerande. Utan den vore den en smula tröttsam, förd i sitt höga tonläge, nästan från början till slut fylld av indignerade utrop, ångestfulla suckar och nervöst vankande bara avbrutet av det upprepade intaget av starkt te. Han är rätt mycket drama queen här, Tolstoj, måste jag säga.

Vad som emellertid också är slående är hur påtagligt Kreutzersonaten ingår i en större europeisk debatt om äktenskap och sexualmoral som fördes vid den här tiden – i Norden av bland andra Henrik Ibsen, Anne Charlotte Leffler, Alfhild Agrell, Victoria Benedictsson och August Strindberg. Av dessa är det onekligen Strindbergs många utropstecken och kompromisslöshet som Tolstoj ligger närmast – frågan är nog om han inte till och med går om den med viss marginal.

Äktenskap är prostitution, kärlek en illusion, musik förledande och barn en olycka, läkarvetenskapen en vanföreställning och kvinnan på en gång slavdrivare och slav.

Det har redan gått så långt att folk blir galna och skjuter sig, och allt beror på det här. Och hur skulle det kunna vara annorlunda? Djuren har på känn att deras avkomma fortplantar deras art och här håller de sig till en viss lag. Det är bara människan som inte känner till det här och inte vill veta av det. Människan är bara intresserad av att skaffa sig så mycket njutning som möjligt. Och vem är då människan? Jo, naturens herre! Tänk på att djuren parar sig bara när de kan få avkomma, men den här eländige naturens herre – han parar sig alltid, när han behagar. Och inte nog med det! Han upphöjer denna sysselsättning för apor till skapelsens pärla, till kärlek. Och i den kärlekens namn, det vill säga i vidrighetens namn, fördärvar han – ja, vad? Jo, halva människosläktet. Kvinnorna som alla borde hjälpa till att föra mänskligheten fram mot sanning och lycka – dem gör han inte till medhjälpare utan till sina fiender, allt för sin njutnings skull. Se bara vad det är som bromsar mänsklighetens framåtskridande överallt. Jo, kvinnorna. Och varför är de sådana? Jo, just på grund av det här.

Nu ska man förstås alltid vara försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och karaktärer, men visst är det fascinerande att en av världslitteraturens stora (med bland annat Krig och fred och Anna Karenina tryggt i bagaget), en tänkare och niobarnsfar, alls får ihop det här? Det är intressant att läsa, fast med någon slags skräckblandad förtjusning eller något i den stilen. Också förstås därför att sexualitet och könsroller nästan alltid tycks ha bekymrat och upptagit människor något så oerhört, inte minst kring förra sekelskiftets första kvinnoemancipatoriska våg.

På föreläsningar och i hörsalar befriar man kvinnan, men man betraktar henne som ett njutningsmedel. Lär henne, som vi har gjort, att betrakta sig själv på det viset, och hon kommer alltid att vara en lägre varelse. Antingen kommer hon med de eländiga läkarnas benägna bistånd att förhindra barnsbörd, det vill säga hon blir helt och hållet en hora och sjunker längre ner än till djurets nivå, hon blir ett ting, eller också blir hon, vad hon i de flesta fall är – psykiskt sjuk, hysterisk och olycklig, utan möjligheter till andlig utveckling.

Kreutzersonaten, skriver översättaren Lars Erik Blomqvist i sitt förord, var en bidragande orsak till att Tolstoj bannlystes av den rysk-ortodoxa kyrkan och förmodligen också en delanledning till att Tolstoj aldrig fick Nobelpriset i litteratur. I prisets begynnelse hade man ju en föreställning om att skönlitteratur skulle vara just skön och moraliskt högstående, och där funkade inte riktigt skandalomsusade texter som Kreutzersonaten.

Det gör den väl på sätt och vis fortfarande inte. Den är lite förskräcklig, faktiskt. Fast man ska läsa lite förskräckligheter ibland, tycker jag.

Similar Posts:

• En könsideologisk semesterflirt
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• I skuggan av döden
• Den äktenskapliga rävsaxen
• En förlorare i debatten

Dramat blandar berättelsen om Antigone från den grekiska mytologin med berättelsen om ett övergrepp som drabbar en ung kvinna eller flicka i nutid, eller vilken tid det nu ska utspela sig, i alla fall är flickan elev i en mellanstadieskola.
Antigone trotsade härskaren Kreon när hon begravde sin bror Polyneikes, som hade varit sitt lands fiende. Att begrava honom var belagt med dödsstraff. Antigone stod upp för det hon tyckte var rätt och begravde ändå sin bror, men fick då ta sitt straff. Hon stängdes levande in i ett gravvalv, där hon begick självmord. I den andra berättelsen i dramat handlar det om flickan som blivit våldtagen av sin lärare. Dessa båda berättelser vävs samman, och vi får gå in i de båda kvinnornas tanke- och känslovärld.

Det är oerhört viktigt att lyfta fram temat i denna text. Texten belyser och analyserar mannen och hans maktmissbruk och hur detta missbruk skapar en utsatt tillvaro för hans offer, präglad av påtvingad försiktighet och ständig fruktan.

Och att den som är van vid makt är van vid den. Och att den som är van att bli utsatt är van att bli utsatt. Det finns ingen objektivitet där, ingen möjlighet att se saken utifrån.

Mannen finns inte. Mannen är en konstruktion. Mannen är en fiktion. […] Mannen är en narcissistisk störning. Mannen är ett symtom. […] Utan maktmissbruket finns inte heller mannen. Utan maktmissbruket läker mannen ut, koagulerar, ramlar av.

Spår av Antigone är skriven för scenen. Själv tycker jag att det är problematiskt att läsa dramatik just av denna orsak. Dramatik skrivs för att gestaltas audiellt och visuellt, det är alltså meningen att man ska höra någon uttala texten högt, med betoningar, känslor och att vi ska se kroppsrörelser och ansiktsuttryck. Därför känner jag vid läsningen att det är svårt att få ett samlat och kraftfullt intryck av texten, det krävs en scentolkning. Jag vill att den ska förmedlas i tal och att den ska bli visuell.

Ofta tänker jag också på att människan är extremt inkonsekvent. Samtidigt som vi ständigt uttrycker avsky inför våld och förtryck, särskilt mot barn och kvinnor, tycks vi mer än gärna ta del av fiktiva vålds- och övergreppsskildringar på TV, bio och i böcker. Ofta är det just unga kvinnor som är utsatta i dessa skildringar, de blir kidnappade, våldtagna och mördade. Detta är alltså underhållning! Ingen verkar protestera, inget av detta är tabu. Tvärtom visas det upp som något som normalt händer. De som skapar dessa filmer och böcker tjänar stora pengar. Vi lever i ett samhälle fyllt av våld, och vi godkänner indirekt detta genom att skapa ännu mer våld i form av påkostad underhållning. Vi, de mest motsägelsefulla av varelser.

Christina Ouzounidis drama Spår av Antigone kommer att ha sin urpremiär på Göteborgs stadsteater den 13 februari 2015. Vi får hoppas att pjäsen kan skapa förändring och att den inte bara blir en del av vår förströelse.

Similar Posts:

• Att tala fram en kropp och en förståelse
• Tvivlet som funktion
• Den äktenskapliga rävsaxen
• En förlorare i debatten
• Ett krångligt fruntimmer

Ett dockhem publicerades ursprungligen i den omtvistade och skandalomsusade novellsamlingen Giftas (1884) som ett svar på Henrik Ibsens pjäs Et dukkehjem (1879). Det räknas väl förvisso som allmänt kännegods men jag tycker ändå att det förtjänar en kommentar. Strindbergs novell tappar nämligen lite i kraft när den rycks ur det sammanhanget. Som skönlitterärt verk håller inte Ett dockhem samma klass som Et dukkehjem det är i debatten novellen vinner kraft.

Oavsett om man står på Strindbergs sida eller Ibsens sida i dispyten måste man ändå säga att Strindbergs novell är ett omskakande inlägg i debatten.

Strindbergs svar på Ibsens pjäs ter sig ändå rätt löjligt både idag, och då för drygt 120 år sen. När Ibsen frigör Nora från äktenskapet med advokaten Torvald Helmer tvingar Strindberg kvar Gurli i äktenskapet med kapten Vilhelm.

Gurli meddelar sin man (som är ute till havs) att hon vill omvärdera deras äktenskap med motiveringen ”vårt äktenskap har icke varit annat än ett dockhem!” och skickar med Ibsens pjäs Et Dukkehjem varpå han svarar med en harang bitska kommentarer på pjäsen. Under den här tiden har Gurli fått en ny vännina Ottilia som har studerat vid seminarium och i novellen får sägas representera tidens kvinnorättskämpar. Det är genom Ottilia Gurli ser på sitt liv och äktenskap genom nya ögon.

Gurli är inte lika stark som Nora som går ifrån sin Torvald. Vilhelm beslutar sig för att förföra Ottilia och på så sätt göra Gurli svartsjuk för att snärja henne i äktenskapet.

Så om ni läser Strindbergs novell föreslår jag att ni även läser Ibsens pjäs. Varför inte också Alfhild Agrells pjäs Räddad (1882), en hypertext till Ibsens pjäs, med en mer pessimistisk syn på den kvinnliga frigörelsen. Strindberg har skrivit många bra verk men utan den här diskussionen är hans Ett dockhem inte särskilt intressant. I slutändan måste vi väl också säga att Strindberg förlorade debatten.

Similar Posts:

• Fina sekelskiftesnoveller
• Den äktenskapliga rävsaxen
• Den egentliga frigörelsen?
• Ett dockhem i romanform
• Mördarens monolog

Stockholm är också kallt, trångt och hårt. Man kan fastna maskinernas hjul, fabrikens eller sina egna. Vad spelar det egentligen för roll? Det personliga är ju ändå politiskt! Alltså upp till kamp och till försvar för kvinnors rättigheter. Stora ord som ofta stannar där, blir inget mer. Vissa har förmågan att sätta dem i handling. En av dessa är Anne Charlotte. 1888 ger hon sig ut på en resa som kommer att ta henne kors och tvärs genom Europa ända ner till Nordafrika. Ursäkten: måste göra efterforskningar på plats för att kunna skriva klart sin roman, Sommarsagan. Sanningen: måste komma bort från ett kvävande och kärlekslöst äktenskap. Måste få skriva, uppleva kärlek, hitta sig själv!

Skrivet blir det. Och kärlek får hon uppleva. Hon möter män och i det sköna Italien möter hon Mannen. Men hittar sig själv? Nja…

Över hundra år och två världskrig senare gör Anne Charlotte Lefflers släkting, Tove Leffler, samma resa. Och skriver romanen Den kärleken. Hon går i sin släktings fotspår, vandrar gatorna, besöker platserna. Allt är sig likt. Allt är annorlunda.

Att läsa Den kärleken gör mig gott och ont. Det är omöjligt att förbli oberörd av detta människoöde, berättat flyhänt och vackert. Tempot är mjukt, långsamt, lagom. Precis som Anne Charlotte själv. Men detta är bara toppen av ett isberg. Djupt där nere, längst in blåser det orkaner. Anne Charlottes släpps ut och priset hon får betala är högt. Själv behåller Tove Leffler skickligt greppet om språket, orden. Och det är det som gör romanen så drabbande. Bortser man från typografin, som ger ett stökigt, för att inte säga direkt oredigerat intryck är detta är en mästerlig bok om livet om älskas och bli älskad. En bok om strävan efter att bli sann, erkänd och sedd. Och att inse att vägen dit kantas av kompromisser, svek och lögner. Växlingen mellan Anne Charlotte 1880-tal och Tove Lefflers 2009 känns nödvändig och aktuell. Dået och Nuet speglar sig i varandra, frågar: Vad har egentligen hänt och förändrats? Vi drömmer fortfarande om kärlek och framgång. Vi debatterar manligt/kvinnligt och det personliga är fortfarande lika poltiskt. Solen är densamma, men lyser nu på en ny generation.

Nuet är sålunda en alltför krank blekhet – ett ögonblick så genomskinligt att man kan undra om det ens existerar.

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Teaterroller och livsroller
• En könsideologisk semesterflirt

För den som vill ha en enkel ingång till 1880-talets kvinnliga författare och deras ämnen finns antologin Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott att leta fram. Den rymmer tolv noveller av lika många författare, från Victoria Benedictsson och Anne Charlotte Leffler till mindre kända förmågor.

En del av novellerna är betydligt intressantare ur historisk synvinkel än ur strikt litterär. Fast personligen tycker jag nog att det som enbart är litterärt intressant inte direkt är intressant alls. Vad ska man ha sådant till? Vad hjälper det hur bra man skriver om man nu inte har någonting att säga, egentligen?

Med den inställningen blir 1880-talet ett mycket spännande decennium, eftersom man då både i skönlitteraturen och annorstädes just intresserade sig för samhället och människorna runt omkring sig. Det rymmer Synd en hel del av.

Ett par noveller föregriper faktiskt arbetarlitteraturen, som skulle få sin storhetstid framåt 1930-talet. I Vilma Lindhés ”Intet att giva” drömmer en utsliten ung sömmerska om att kunna köpa julklappar till sin familj och i Elin Améens ”Träldom” har en kvinna sparat i åratal för att kunna sluta sin själsmördande tjänst som sällskapsdam och ge sig ut i Europa – bara för att med självklarhet tvingas avstå hela beloppet för att täcka sin slarver till brorsas spelskulder. Ett alldeles särskilt omnämnande förtjänar Hilma Angered Strandbergs ”Nitälskan”, en liten skildring av maktkampen i en kustförsamling, där ”moral” bara blivit ett vapen i kampen att framhäva sig själv på andras bekostnad.

En helt annan miljö står Anne Charlotte Leffler för, med den roande, skandalomsusade ”Aurore Bunge” – mer om den novellen finns för övrigt att läsa i Claudia Lindéns efterskrift till nyutgåvan av Lefflers Kvinnlighet och erotik – om en uttråkad societetsdam som hittar sig själv under en enkel sommarvistelse i skärgården, blir på smällen med en fyrvaktare och måste giftas bort för pengar.

Äktenskap och sexualmoral hör inte förvånande till novellsamlingens vanligare teman. Alfhild Agrell och Augusta Braunerhielm skildrar olyckliga, otillfredsställda hustrur. Hos Amalia Fahlstedt är det mannen som genom äktenskapskonvenans och könsideal blir lika olycklig. Victoria Benedictssons ”Ur mörkret” är just en mörk, bitter uppgörelse med erfarenheten av att vara ”det andra könet”.

Hos Stella Kleve är den kvinnliga huvudkaraktären rent bokstavligt på väg att dö av sexuell frustration och även hos Amanda Kerfstedt och Gerda von Mickwitz får den sexuella dubbelmoralen förödande konsekvenser. ”Mässling” är titeln på von Mickwitz välskrivet sparsmakade novell. Det är också den officiella diagnos som ges novellens syfilissjuka unga hustru. Smittan har hon från sin make, med både dennes och husläkarens goda minne. De är bara intresserade av att hålla skenet uppe utåt.

Sådana ämnen kunde man förstås inte skriva om oemotsagd. Birgitta Neys korta förord berättar en del om kontroverserna. Andra kan anas genom den reservation från den ursprungliga utgivare som tagit med efter Kerfstedts ”Synd”. Denna utgivare ser sig föranledd att påminna författarinnan att ”Vitterheten får ej undandraga sig skyldigheten att behaga”:

Familjefaderns beteende i er skiss är verkligen så gement, att det väcker avsky och bör även väcka besinning. Hans gemenhet döljer sig under en mask av ömhet och fin litterär bildning och blir därigenom än mera vidrig. Men är väl en sådan gestalt i och för sig värdig en plats i dikten? Skall ej läsaren med rätta betacka sig för att jämväl i dikten behöva dras med det obehagliga, varav man har mer än nog i det levande livet?

I framkallandet av sådana protester ligger väl en del av storheten i 1880-talets litteratur, i själva omformandet av vad litteratur kunde syssla med. Författarna i Synd är en del av just detta, att våga föra upp brännande sociala frågor på dagordningen.

Similar Posts:

• Mördarens monolog
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Om gränserna är så förbannat naturliga, varför måste de då bevakas så hårt?
• En kvinna, en resa, ett liv
• Och kvinnorna?

Betänk bara en sådan sak som att en av teaterhistoriens kvinnliga drömroller är Shakespeares Ofelia – intressant förvisso, men också ett ganska enkelspårigt offer, och framför allt: en pytteliten roll.

Men det är väl bara så? Männen har haft makten och varit normen. Inte så mycket att göra åt och inte så konstigt att det inte finns fler intressanta scenhjältinnor? Fel. De finns.

Under andra hälften av 00-talet uppmärksammades kvinnliga dramatiker i flera olika projekt, bland annat Modärna kvinnor på Stockholms statsteater och Spetsprojektet på Riksteatern, Östgötateatern och Länsteatern i Örebro. I samband med uppsättningarna gav Rosenlarv förlag också ut spelade pjäser av Anne Charlotte Leffler, Frida Stéenhoff, Alfhild Agrell och Stina Aronson. Spets och Modärna kvinnor inbegrep för övrigt också utställningar och föreläsningar av forskare som Karin Johannisson, Yvonne Svanström, Ebba Witt-Brattström och Margareta Wirmark.

I vår kommer boken om projekten: vad som hände, varför det hände – och hur ska det gå sen? Hur uppstår en litterär kanon, varför har där varit så lite kvinnor och kan man förändra vilka författare som anses värda att uppmärksamma? Hur?

I antologin Är de här för att stanna nu? får vi möta initiativtagare, projektledare, regissörer, skådespelare och forskare inblandade i projekten. Många inslag är korta, bara snuddar vid något – Karin Johannisson bidrar till exempel med fyra och en halv rad – men själva viljan att låta många komma till tals är så fin. Här finns rundabordssamtal och föreställningsbilder och en mängd frågor som skickats ut till olika intressanta personer. Det är som en sympatisk ton, en öppenhet över hela boken. Dessutom en anda av folkbildning, med trevliga, lättillgängliga texter och litteraturlistor för vidare läsning.

Förutom de ovan nämnda författarna har Victoria Benedictsson och Ulla Isaksson ingått i projekten och till alla dessa dramatiker bjuds små nycklar som ger mersmak. Flera av dem spelades i betydligt större utsträckning än de manliga författare vi ofta förknippar med perioden. Publiktillströmning är nu inte allt, men visst är det märkligt hur den helt har kommit bort (till förmån för enskilda – manliga – kritikers preferenser)? Gunnar Hansson har skrivit bra om detta tidigare i Den möjliga litteraturhistorien; Anna Williams gör det lika bra, och naturligtvis mer uppdaterat, här.

Regissören Jenny Andreasson berättar om när hon gick på Dramatiska Institutets regilinje i slutet av 1990-talet och på Teaterhögskolan mötte starkt motstånd när hon och hennes kursare kritiserade teaterns mansdominans. Det är ju så ”en gång för alla att de bästa regissörerna är män” deklarerade rektorn i sitt jultal. Några veckor senare blev Andreasson och de andra ombedda att avsluta kursen i förtid.

Men teaterhögskolorna är också exempel på hur man har arbetat med att förändra sin bild av litteraturhistorien. Avsnittet om det moderna genombrottet heter inte längre Strindbergs-blocket. Kvinnliga dramatiker har plockats in i antagningsproven och gestaltandet av kön har problematiserats. Med fler bra texter av kvinnor blir det också fler bra roller för kvinnor. Fler bra gestaltningar av människor.

Så jo, nog går det att förändra. Långsamt. Jämfört med för tio, tjugo, femtio år sedan har litteraturhistorien kompletterats betydligt. Just nu är fler kvinnliga dramatiker aktuella på scenen såväl som i bokform. Många av de äldre pjäserna finns dessutom tillgängliga på nätet, som på Nationella dramaturgiatets Dramawebben. Mycket återstår, inte minst genomslaget i konservativa kurser i litteraturvetenskap och i skolans läroböcker. Är de här för att stanna nu? är i alla fall ett lustfyllt steg på vägen.

Similar Posts:

• Och kvinnorna?
• Skriv nåt bättre själv!
• Klämtslag och melodier
• Börjar vi lyssna nu?
• Dramat om framtidskvinnan från 1879

Mellan Ibsens Nora och Torvald Helmer finns från början ett kärleksfullt men också nedlåtande tilltal. Deras relation bygger som av en självklarhet på Helmers överlägsenhet, på hans ekonomiska övertag, på hans självklara plats ute i den stora världen och hennes lika självklara begränsning till det borgliga hemmet som ”husets ängel”. Det betyder kanske inte att de inte älskar varandra, men att deras världar är så skilda från varann att de, när krisen kommer, ska upptäcka att de knappt ens vet vem den andra är.

Hos Agrells äkta makar, Viola och Oscar, är äktenskapet mörkare tecknat. Hans förakt för henne ligger närmast i öppen dag när han i inledningsscenen berömmer sig om att ha tämjt henne. Aldrig beklagar hon sig längre över att han ständigt är ute och roar sig, lämnar henne ensam med den lille sonen som så fullkomligt är hennes eget projekt – när han för en gångs skull kommer sig för att fråga hur barnet mår svarar hon mekaniskt ”Tack, bra” – och den maktfullkomliga svärmodern. Som ”husets ängel”, borgarhemmets ljuva, följsamma hustru, biter hon ihop och tar emot. Något annat val har hon inte. En kvinna som går ifrån sin man, hur hänsynslös och otrogen och slösaktig han än är, kan knappast få vårdnaden om barnet. Och Viola kan inte lämna barnet.

Men precis som Torvald Helmer arbetar Oscar på bank och precis som i Ett dockhem är det orätt lånade pengar som driver äktenskapet till sin spets. I Räddad är motiven dock mindre ädla – här är det Oscar som ”lånat” på banken för att täcka upp sitt eget utsvävande leverne. Nu hotar en arbetskamrat att avslöja brottet om inte pengarna ersätts kvickt. Det visar sig att Viola har en större summa sparad. Oscar tror sig räddad, självklart, och Viola får chansen att en gång för alla sätta ned foten.

Räddningen får emellertid ett högre pris än så. Agrell låter på inget vis sin huvudperson komma undan lätt, snarare skruvar hon upp melodramen på ett sätt som blir ett straff, och jag undrar vad hon egentligen velat säga med det.

Inte desto mindre ger Räddad en stark och säkert realistisk bild av den rävsax äktenskapet kan bli för den som saknar juridiska och ekonomiska medel, men också av följderna för två människor som ska föreställa en enhet men samtidigt tvingas spela sina roller utifrån fullkomligt olika förutsättningar och därför aldrig ges eller tar sig möjlighet att se vem den andra egentligen över huvud taget är.

Similar Posts:

• En förlorare i debatten
• Ett krångligt fruntimmer
• Mördarens monolog
• Patriarkens fall
• Penningen är makt

EA: Varför är det fortfarande ganska svårt att hitta de kvinnliga författarna i den lite äldre litteraturen? Beror det på att de inte funnits i så stor utsträckning eller att de av någon anledning inte tagits med i litteraturhistorier och liknande?

MH: Det senare alternativet, helt klart. Det är en vanlig missuppfattning att det inte skulle finnas några kvinnliga författare innan 1900-talet. Många människor tror fortfarande att kvinnor helt enkelt inte skrev några bra böcker. Ofta brukar man fösa in äldre kvinnliga författare i någon sorts offerposition, och säga att det inte var deras fel att de skrev så dåligt för de hade det ju så himla svårt och så vidare. Och visst sjutton hade de det, men de skrev faktiskt ändå! Inte alla, så klart – det är ju en klassfråga – men i alla fall. De har bara blivit nonchalerade i litteraturhistorien, mycket handlar väl om att synliggöra det.

Hela romangenren var från början en utpräglat kvinnlig genre, både vad gäller läsare och författare. Visst såg kvinnliga författares produktionsvillkor annorlunda ut än mäns, och visst fick de använda andra strategier – inte minst för att försvara sitt eget författande – men faktum kvarstår att de dominerade romangenren. Och att det finns en drös kvinnliga författare under 1800-talet som inte bara är läsvärda idag utan som dessutom spelat en ovärderlig roll för den svenska litteraturen.

EA: För några år sen gjordes en sammanställning av de 20 bästa skönlitterära verken på svenska. Det var professorer i litteraturvetenskap som röstade och med på listan blev bara två kvinnliga författare – två titlar av Selma Lagerlöf och en av Sara Lidman.

MH: Ja herregud. Det är sådant där som gör att man inte vet om man bara ska lägga sig ner på golvet och grina eller om man ska ställa sig och skrika väldigt högt och väldigt länge.

Hur kan man komma på tanken att skriva en sådan där lista utan att ens komma ihåg Bremer. Det är ju bortom nonchalant, det är… korkat! Historielöst! Och det ska föreställa bildade människor det där – professorer i litteraturvetenskap. Pöh! Det är helt galet. Fredrika Bremer skrev den första svenska borgerliga romanen. Hon var banbrytande, och är ett geni utan like i den svenska litteraturhistorien. En som arbetar med litteratur hela dagarna och glömmer Bremer i en lista över det bästa som skrivits på svenska har inte bara dålig smak, utan är inkompetent. De borde skämmas, för det första, och för det andra borde de få sparken.

Tja, sedan kan man ju bara fortsätta. Det är inget större fel på Harry Martinson, men han levde faktiskt aldrig upp till sin hustrus bedrifter, rent litterärt. Vem orkar ens läsa Aniara? Gissa två gånger vem av makarna som är mest utlånad på svenska bibliotek. Inte sjutton är det samma som får nobelpris inte.

EA: Vilka kvinnliga författare skulle du säga att man inte får missa då?

MH: Till utländska äldre författare som är omistliga skulle jag – utan någon större eftertanke – i alla fall räkna Germaine de Staël, Mary Shelley, Jane Austen och systrarna Brontë. Till de svenska, förutom redan nämnda Bremer och Lagerlöf, Sophie von Knorring, Emilie Flygare-Carlén, Anna Maria Lenngren, Hedvig Charlotta Nordenflycht, Victoria Benedictsson, Alfhild Agrell och Ann-Charlotte Edgren Leffler.

Jag skulle förstås också lägga till några som inte brukar anses tjusiga nog för att få vara med någonstans: Aurora Ljungstedt, Marie Sophie Schwarz och Jenny Ödmann Braun. Alla tre var bästsäljare, särskilt Schwarz och Ödmann. Ljungstedt är min personliga favorit, hon skrev en del rena skräckromantiska berättelser och annat som är mer åt äventyrshållet. Bland annat Sveriges första deckare Hastfordska vapnet. Ett par av hennes berättelser finns nyutgivna av Aleph förlag, och hennes samlade verk finns att läsa på nätet.

EA: Men varför är det här med att förändra kanon så himla segt? Är kanon ”av naturen” konservativ? Eller kan man prata om en alternativ kanon, till exempel en feministisk?

MH: Ja, visst kan man prata om en alternativ kanon. Eller snarare flera, förstås. Men grundproblemet kvarstår ju: att en liten grupp människor ska bestämma vad som är bra och vad som är dåligt. Alla försök att skapa en kanon – hur differentierad man än försöker göra den – handlar ju till slut om att vissa ska innefattas och andra ska uteslutas. Vi som startade Rosenlarv har ju något slags kortsiktigt mål att föra in bortglömda verk av kvinnor i kanon. Men samtidigt vill vi – eller räknar med – att andra människor för in bortglömda verk av andra grupper till kanon. Tanken är att kanon till slut kommer att bli så stor att den helt tappar sin funktion. Att det inte längre kommer att vara självklart vad en ”klassiker” är, eller vad man ”borde ha läst”.

EA: Hur kom ni på tanken att starta ert förlag? Och hur kommer det sig att ni valde just Stina Aronsons Feberboken som första bok att ge ut?

MH: De frågorna hänger ihop, faktiskt. Det var så här: Vi läste litteraturvetenskap tillsammans på Södertörn. Och om man gör det så träffar man på en väldig massa författare som man tycker borde vara klassiker, men som inte är det. Det var liksom bok efter bok där vi satt förstummade och sade till varandra: ”Men varför i hela fridens namn finns inte den här i varenda bokhandel och på vartenda bibliotek!?”. Fantastiska böcker som vi aldrig hade hört talas om innan vi började läsa på Södertörn, och som dessutom var halvt omöjliga att få tag på. Och då blev det som något slags mantra som vi sade till varandra efter varje sådan bok, att vi skulle starta ett förlag en vacker dag och ge ut dem själva. Men det var ju mest som någonting man sa. Allvar blev det först när vi fick läsa just Feberboken. Det var ju en helt sjukt bra bok! Och hela klassen fick dela på två exemplar eftersom den inte gick att få tag på. Då kändes det nästan som om vi inte hade annat val än att starta förlag så att vi kunde ge ut den.

EA: Bokbranschen är ju rätt mansdominerad, både vad gäller vad som ges ut och vilka som gör det, inte minst på de mindre förlagen. Och det är kanske med utgivarna förändringen måste börja?

MH: Njae, varför det? Det är klart att böcker som är utgivna på förlag är väldigt mycket mera lättåtkomliga. Men jag tror lite på teknikens under där också. Det finns massvis med böcker att läsa på Internet, för den som orkar läsa på en dataskärm och vet var man ska leta. Två bra tips är Projekt Runeberg och eBoklagret Omnibus. Men det är klart, man måste ju veta vad man vill läsa för något, eftersom det sällan finns någon information om böckerna. Och man är begränsad till rätt gamla verk, på grund av upphovsrätten… Men ändå! Jag tror framför allt att Internet har en fantastisk potential som komplement till vanlig bokutgivning. Alla som hittat sin favorit på något gammalt dammigt antikvariat någonstans kan lägga upp den på nätet. Det ger ju fantastiska möjligheter i längden.

EA: Ert senaste projekt är en utgåva av Strindbergs Giftas II som egentligen är en anteckningsbok – där finns inte ett ord av Strindberg. Hur kom ni på den idén?

MH: Det är så himla mycket snack om Strindberg jämt. Vi var trötta på det. Vi ville påpeka att det finns annan litteratur – vilket vi förstås främst gör genom vår utgivning – samtidigt som vi ville uppmana folk att göra sina egna grejer (vilket också är anledningen till avdelningen ”Ett eget rum” på vår hemsida dit man kan skicka in texter som vi publicerar). Att göra ”en feministisk bearbetning” utan att bearbeta är ju också ett sätt att dels påpeka att verket faktiskt är väldigt kvinnofientligt, och dels att inte skapa något slags fjantigt historievidrigt låtsasverk, vilket det skulle bli om man faktiskt gjorde en bearbetning och försökte göra verket rumsrent.

EA: Men när jag läste grundkursen i litteraturvetenskap en gång i tiden och vi skulle prata om Fadren så blev jag väldigt ställd att alla var beredda att bara konstatera att Laura var ond eftersom Strindberg hatade kvinnor. Jag hade inte alls läst henne så. Snarare som en kvinna som i en situation där hon är fråntagen reell makt använder de medel hon kan för att driva igenom det hon tror på. Och nu när Strindbergs pjäser sätts upp har ju ofta kvinnoporträtten omtolkats. Är det positivt eller kan det finnas en fara i det?

MH: En text blir ju vad läsaren/betraktaren gör den till. Och det är så det ska vara också. Texter ska omtolkas för varje gång någon läser dem, annars är det ingen vits med dem.

Samtidigt kan jag förskräckas ibland av någon slags historielöshet när man snackar just Strindberg. Det är galet att sätta upp Fröken Julie utan att ens reflektera över kvinnohatet i pjäsen. Man måste ju veta vad man gör, liksom.

Och så kan man ju, som potentiell teaterpublik, fråga sig om det verkligen är en femtioelfte tolkning av Fröken Julie som är det mest angelägna att spela. Jag var precis på väg att fråga mig själv om folk inte tror att det finns fler svenska författare. Men så kom jag ihåg den där listan med Sveriges 20 bästa. Och om inte landets samlade litteraturprofessorer känner till fler författare så kan man kanske inte förvånas över att inte så många regissörer gör det heller…

Similar Posts:

• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Skriv nåt bättre själv!
• Sex av tio vill ha svensk kanon
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200