dagensbok.com » Alexander McCall Smith

To die for?

Ella Andrén — Fri, 28 Apr 2017 22:00:30 +0000

Kriminallitteraturen är en enorm genre, både inom Sverige och på export. Enorm och spretig, för även om den har den konkreta bestämningen att den kretsar kring ett brott, oftast ett eller flera mord, så kan ju författaren närma sig detta på många olika sätt. Det kan vara klurigt och märkligt mysigt eller framkalla mardrömmar. Vi kan hållas på sträckbänken om vem som gjorde det till sista sidan eller få veta det redan i romanens första mening. Gotta oss i spänning eller grubbla över vad det är för samhälle som alstrar sådana våldsbrott.

I 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas tipsar Svenska Deckarakademin om, just det, 221 av de i akademins tycke mest omistliga kriminalromanerna. Boken, som förstås lånat sitt tipsantal efter deckarnas deckares adress på Baker Street, gavs ut till akademins 40-årsjubileum 2011 och innehåller, förutom de 221 boktipsen, listor på böcker som prisats av akademin. På så sätt är tipsen egentligen fler än 221.

De 221 ägnas ungefär en halvsida text var och presenteras med en liten karta över var boken utspelar sig och en symbol för vilken typ av deckare det är (”pusseldeckare”, ”hårdkokt”, ”psykologisk kriminalroman”, ”polisroman”, ”rättegångsdeckare”, ”brottsberättelse”, ”rysare”, ”thriller”, ”spion/agentroman” eller ”novellsamling”). De är utgivna mellan 1818 och 2008 – alltså nästan 200 år av kriminallitteratur. Relativt bred måste man nog säga att definitionen är; den första svenska bok som tas upp är CJL Almqvists Drottningens juvelsmycke, som åtminstone aldrig jag tänkt på som en kriminalroman.

I början av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas räknas representerade länder upp: 23 stycken. Eftersom detta markeras särskilt förmodar jag akademin är stolt över sin bredd – vilket ganska snart gör mig besviken. Fyra femtedelar av boktipsen kommer ändå från tre länder: Sverige, Storbritannien (även om boken gör skillnad på England och Skottland) och USA.

Asien är, om man bortser från Ryssland, representerat av en titel från Kina: Qiu Xiaolongs En röd hjältinnas död. Afrika finns med i form av den egyptiske nobelpristagaren Naguib Mahfouz, britterna James McClure och Alexander McCall Smith, vars romaner utspelar sig i Sydafrika respektive Botswana, och (den vite) sydafrikanen Rennie Airth, vars deckare utspelar sig i England (ja, det finns en inkonsekvens i att McCall Smith räknas som spelplatsen för sina böcker, medan Airth räknas till sin födelseplats). Sydamerika representeras av argentinske Ernesto Sábato och colombianske Gabriel García Márquez.

Är kriminallitteratur så uteslutande västerländskt? Jag vet inte, och blir inte direkt klokare av 221 bra deckare du bör läsa innan du mördas. Här tipsar 25 akademiledamöter om sina deckarfavoriter, så den typen av helhetsbilder får man leta någon annanstans efter. Det här är enskilda boktips i kronologisk ordning, och inte så mycket mer. Slutsatser får man dra på egen hand.

Själv drar jag till exempel den att historiska deckare är mer av en genre än vad jag var medveten om (jag är en rätt omedveten deckarläsare, uppvuxen på Agatha Christie och Kommissarie Morse). Anders Helléns En ljugande malm ska till exempel vara ”en Rosens namn sju år innan Umberto Ecos succé publicerades” och en privatspanare i Romarriket (Lindsey Davis Venus i koppar med flera) låter som att det skulle kunna vara värt att göra bekantskap med.

Ond bråd död har ju funnits och fascinerat i alla möjliga tider. Kanske till och med i olika länder?

Curtis Sittenfeld "Eligible"

Ella Andrén — Fri, 09 Sep 2016 22:00:26 +0000

För några år sedan gjorde vi en temasida om spin-off-litteratur här på dagensbok.com. Fenomenet – förmodligen ungefär lika gammalt som mänskligheten själv, ungefär – har inte precis avtagit sedan dess, så idag uppdaterar vi det en smula med två nya varianter av Jane Austen: Northanger Abbey av Val McDermid och Eligible av Curtis Sittenfeld.

De båda romanerna ingår i The Austen Project, där kända författare skulle skriva uppdaterade versioner av Jane Austens sex kompletta romaner. Förutom ovan nämnda McDermid och Sittenfeld finns Sense & Sensibility av Joanna Trollope och Emma av Alexander McCall Smith och, ja, sen är det lite oklart vad som egentligen händer med de båda sista titlarna, Mansfield Park och Övertalning. Spekulationerna på nätet tycks vara att det helt enkelt inte gått så bra med det en gång upphaussade Austen-projektet.

Sittenfelds Eligible – en modern version av Stolthet och fördom – är, åtminstone så långt jag läst, den klart största behållningen av projektet. Att den också är den enda av de nyskrivna romanerna som inte rakt av behållit originaltiteln är så vitt jag begriper symtomatiskt. Sittenfeld har verkligen jobbat på att försöka översätta denna träffsäkra och oerhört tidspräglade skildring av det förrförra sekelskiftets äktenskapsmarknad till något som fungerar i nutid.

Det kan inte ha varit helt lätt och nej, Eligible kommer förmodligen inte att som sin förebild gå till litteraturhistorien som ett träffsäkert tidsdokument. Faktiskt skulle jag ha svårt att motivera varför någon som inte kan sin Austen skulle ge sig på den här romanen – men vad gör det? Austen-fans är inte precis någon bristvara (om de sen är bokstavstrogna eller föredrar sin Mr Darcy i genomblöt vit skjorta kan vi låta vara osagt). Att föreställa sig vem av dessa älskade 1800-talskaraktärer som skulle ställa upp i en The Bachelor-liknande dokusåpa, vem som skulle förköpa sig på TV-shop, vem skulle varit IT-miljonär, yoga-tränare, journalist eller hjärnkirurg är helt enkelt en liten fest.

Sittenfeld har producerat en hel rad roliga lösningar på hur Austens giftaslystna intrig kan fungera i nutid, inklusive att göra de äldsta Bennet-systrarna närmare fyrtio, förpassa berättelsen till den övre medelklassens villaförorter i amerikanska Cincinnati och införa fenomen som Obamacare, IVF, hatsex och transsexualitet i handlingen. Dessutom berättar hon alltsammans med en torr, satirisk humor som inte ligger Austen särskilt långt efter.

Sedan Colin Firth gjorde entré i teverutorna i den där blöta skjortan 1995 har till och med Emma Campbell Websters flervalsberättelse Lost in Austen blivit teveserie. Vore inte en tevefilmatisering av Eligible en naturlig och underbart rolig fortsättning? En miniserie med glimten i ögat om dessa finurligt uppdaterade Liz och Darcy, Jane och Chip?

Farahad Zama "Mr Alis äktenskapsbyrå"

Anna Nygren — Thu, 02 Sep 2010 22:00:37 +0000

För att slippa vara sysslolös efter pensionen startar Mr Ali en äktenskapsbyrå. Hit kommer människor som söker en lämplig make eller maka till sitt barn eller någon annan släkting. Och det är inte lätt i Mr Alis Indien. Det ska vara rätt kast, förmögenheten ska vara den rätta, längden, hudfärgen, bakgrunden, framtidsplanerna et cetera. Affärerna går fint men Mr Alis privatliv krånglar till sig. Samma öde möter hans assistent Aruna.

Farahad Zama säger att hans viktigaste influenser är Alexander McCall Smith och Jane Austen, och att hans bok är som ett ”äktenskap” mellan dessa. Och eftersom jag slukade de första fem böckerna om Mma Ramotswe med enorm hastighet (sen infann sig ett slags mättnad) och eftersom jag ständigt återkommer till Stolthet och fördom (en av de få böcker jag läst flera gånger) så tänkte jag att det här skulle bli en ny favoritbok. Men efter några kapitel kände jag mig rejält besviken. Äktenskapsbyråns affärer är helt mysterielösa, och historien påminner visserligen om Damernas detektivbyrå, men saknar den där lilla extra knorren som gjorde att jag gillade de böckerna. Och Austen, ja, Austen är ju Austen och en kopia är aldrig lika bra som originalet. Även om en del karaktärer hade passat i Janes värld så är stämningen inte riktigt den rätta. I början är det riktigt torrt och eländigt, men mot slutet blir det bättre, mer romantiskt och dramatiskt. Men en bit av tråkigheten sitter igenom hela romanen.

Vad som kanske är allvarligare är temat arrangerade äktenskap. Jag vet inte om jag tycker att det ska vara mysigt. Är jag fruktansvärt negativt inställd till andra kulturer om jag tycker att man ska gifta sig av kärlek? Visserligen kan man diskutera i all oändlighet om den ensamstående mamman med fem äktenskap bakom sig är lyckligare än hemmafrun som gift sig med en man som familjen ansett vara lämplig. Men jag tycker ändå det känns fel.

Även en hel hög andra indiska fenomen som får mina varningsklockor att börja ringa beskrivs relativt okritiskt. Kort sagt romantiseras det indiska samhället rejält. Och det gör att jag nästan kallsvettas lite under allt rosa fluff som författaren öser över mig med sina söta historier.

Å andra sidan kan jag ibland verkligen gilla stämningen och beskrivningen av hur saker och ting får ta tid. Av hur man hinner bry sig om vänner och hur samtal med brevbäraren får vara en självklar del av vardagen. Men som sagt, jag tror nog att även den delen av det mysiga är ganska grovt romantiserad, säkert är väldigt många fattiga indier rejält stressade av att aldrig kunna slappna av och alltid behöva oroa sig för om maten ska räcka, vad de däremot saknar är lyxen att kunna må dåligt av det.

Det här är en lagom trevlig bok. Fylld av spännande maträtter, lättsamma religionsdiskussioner, indisk visdom och småmysig, inte alltför passionerad kärlek. Så länge man kan koppla bort det kritiska tänkandet och bara fokusera på historien så är den ungefär som chaiteet i Åmål, lite för sött, lite för slätstruket och inte lika perfekt som det jag en gång för länge sen drack på Starbucks i Barcelona.

Colin Cotterill "Den motvillige kommunisten"

Oscar Rooth — Thu, 14 Jan 2010 23:00:57 +0000

När det äntligen blir fred i Laos är Siri Paiboum 72 år och efter många år i djungeln som fältläkare åt Pathet Lao-gerillan ser han fram emot en lugn pensionärstillvaro. Men så blir det förstås inte. För efter de långa krigen, alla de miljontals ton bomber som fällts över landet från amerikanska B-52or och slutligen den massflykt som sker i samband med det kommunistiska övertagandet finns helt enkelt inga läkare kvar i landet. Samtidigt behöver ju den nyblivna folkrepubliken sin egen coroner. Så när partiet kallar är det inte direkt läge för Siri, med sin 48 år gamla partibok att säga nej även om han tillträder sin roll, just det, motvilligt.

Det är lätt att gilla Siri, för han är just den där perfekta antihjälten. Hans fysiska tillkortakommanden kompenseras av hans skarpa intellekt och den bristande disciplinen av ett stundtals uppflammande engagemang. Hans politiskt klanderfria bakgrund tillåter honom även att ha en såväl cynisk som en väldigt humoristisk inställning till de politiska förvandlingar som sker då Laos skall omformas till en socialistisk folkrepublik.

Men även om Siri är en sympatisk figur så är bokens definitiva styrka tiden och platsen för berättelsen. Att välja Laos 1976 som miljö för en deckare är ju minst sagt ett oväntat val, om än ett väldigt lyckat sådant. För Cotterill kan guida läsaren genom ett oasfalterat Vientiane där befolkningen ägnar helgerna åt ”frivilligt” arbete och där det råder brist på praktiskt taget allt utom möjligen storslagna visioner, så att det hela känns självupplevt. Men så är det givetvis inte, för Cotterill är ju engelsman och även om han varit bosatt i Laos så var det långt efter händelserna i denna bok. Däremot kan det nog vara så att hans miljöval är så pass okänt att man som läsare i stor utsträckning saknar egna föreställningar, vilket i sin tur förstärker realismen i miljöbeskrivningarna.

Men för att pussla ihop en bra deckare behövs ju inte bara en bra huvudperson och en intressant miljö utan förstås även en bra intrig. Tyvärr är det den delen som Den motvillige kommunisten inte riktigt erbjuder. Det är en rörig samling löst sammanfogade brott som hamnar över Siri och hur mycket jag än vill, för jag vill verkligen gilla en deckare som förlägger sin handling till Laos 1976, så blir det tyvärr aldrig särskilt spännande. Miljöerna gör den förstås läsvärd, men det tvångsmässiga sidbläddrandet som kännetecknar en bra deckare och som gör den svår att släppa innan den är färdigläst, infinner sig inte alls. Däremot kan jag utan att tveka rekommendera Den motvillige kommunisten till alla som gillar Alexander McCall Smiths Damernas detektivbyrå, för det finns väldigt mycket som förenar dessa två böcker. Laos och Botswana är ju båda lite bakvattenländer där det traditionella och det moderna verkar sida vid sida och där saker och ting, ja i alla fall enligt dessa två britter, sker lite långsammare. Något som även verkar avspegla sig på brottsligheten. Men inte minst är huvudpersonerna väldigt lika och jag är övertygad om att Precious och Siri skulle trivas bra i varandras sällskap.

Cotterill har följt upp denna med ytterliggare fem böcker om Siri varav den andra, Trettiotre tänder, släpps på svenska nu i januari. Jag kommer att läsa den, vilket jag däremot inte skulle göra om Siri var en brottsbekämpare bosatt i Ystad.

Alexander McCall Smith "Miraklet på Speedy Motors"

Sofia Luthman — Sat, 01 Aug 2009 22:00:42 +0000

Den nionde boken i serien om Damernas detektivbyrå inleds med att huvudpersonen Mma Ramotswe får ett anonymt hotbrev. Brevet är adresserat till henne och assistenten Mma Makutsi. Nu börjar processen med att hitta den anonyma brevskrivaren, en process som för henne åt oväntade håll. Utöver det ska hon lösa ett fall med en adopterad kvinna som vill hitta sin ursprungsfamilj. Som vanligt löser hon fallen med en stor portion sunt förnuft. Hennes kopp med rooiboste är aldrig långt borta.

Vilket är då miraklet som bokens titel anspelar på? Är det att den rullstolsburna fosterdottern Motholeli ska kunna gå igen? Det är vad Mma Ramotswes make hoppas på. Mr JLB Matekoni är beredd att betala dyrt för det mirakel som läkaren halvt om halvt utlovar. På ytan kan det verka som om det är det som är miraklet, men på ett djupare plan har det med Botswanas värderingar att göra: med den osynliga väv som binder människorna samman.

Serien är skriven med värme och medmänsklighet, så även den här boken. Den är mer mysig än ryslig och sådana som föredrar hårdkokt action och bloddrypande beskrivningar göre sig icke besvär. Ett av de mest spännande ögonblicken i boken är en kundvagnsjakt i affären. Den är lättläst, men ändå djupsinnig. Författaren har i Mma Ramotswe lyckats skapa en fiktiv figur som både är älskansvärd och intressant. Hon är nästan övermänskligt god och besvarar hat med vänlighet och kärlek.

Det har nu gått fem år sedan första boken i serien kom på svenska och jag har slukat varenda bok som har kommit. Tyvärr började jag tycka att de senaste böckerna gick lite på rutin, men med den här boken har författaren gjort en rejäl uppryckning, kanske framför allt för att den tidigare lite schablonmässigt tecknade Mma Makutsi får en chans att blomma ut.

Kanske beror det även på att författaren i den här boken mer än i någon annan riktar kritik mot Västerlandet och dess negativa inflytande. Trots det känns den aldrig som en moralkaka. Om man framför sina åsikter via en så förtjusande person som Mma Ramotswe minimerar man risken att stöta sig med någon. Vem kan bli arg på henne?

Ja, förutom den anonyma brevskrivaren, förstås …

Ophelia Haanyama Ørum "Ophelias resa"

Sara Larsson — Sun, 02 Mar 2008 23:00:00 +0000

Ophelias resa handlar om Ophelia Haanyama Ørum som kommer från Zambia men under ett besök i Sverige 1991 får diagnosen HIV, långt innan det fanns mediciner eller ens särskilt mycket kunskap om sjukdomen. Boken beskriver sedan hennes resa mot acceptans och ett starkt engagemang för upplysning och vård. Jag tänker mig, kanske fördomsfullt, att det ska vara en variant av En blomma i Afrikas öken, om den somaliska fotomodellen som engagerar sig mot könsstympning.

Och till en början är det just så. I typisk "based on a true story"-stil staplas händelser på varandra. Ophelia bor i Zambia och får ett barn. Ophelia bor i England. Ophelia kommer till Sverige. Ophelia får sin diagnos. Ophelia träffar en man. Ophelia tvekar på om hon någonsin kan få fler barn. I nästa mening är hon med barn. Mannen är mest ett godhjärtat mysterium i kulisserna.

Styrkan och svagheten i många biografier är just torftigheten. Det blir mycket handling och lite analys och reflektion. Det är fritt fram för läsaren att fundera på människors tankar och motiv eftersom man bara får redovisat ett yttre skeende. Kanske för att författarna vill skydda sina karaktärer, oavsett om de skriver om sig själva eller någon annan. Det allra hemligaste och innersta står inte ens mellan raderna utan läggs hos läsaren. Det kan göra läsningen mer spännande och öppen, men kan också vara frustrerande om man som läsare känner sig bestulen på berättelsens hjärta.

Men precis när jag börjar tröttna på att aldrig få något grepp om personerna i boken, så börjar jag inse att ambitionen är större än att berätta ett livsöde. I nästa del får man föja Ophelias familj som bor utspridda i världen, men med de flesta kvar i Zambia. Många av dem är HIV-smittade, men få vill testa sig, att medicinera är dyrt och det sociala stigmat fruktansvärt. Som läsare får man nu statistik, kulturell bakgrund till de snabba smittvägarna, HIVs historia, en inblick i bromsmediciner och en inblick i politiken kring HIV och AIDS, här och i Zambia och till viss del övriga Afrika. Det är intressant och engagerande.

Det är fortfarande omöjligt att förstå hur det är att leva i ett land där en fjärdedel är smittade av HIV och en sjundedel av alla barn är föräldralösa. De gamla får ta hand om barnen, medan den arbetsföra generationen dör och inte kan arbeta för att de ska ta hand om sjuka och gå på begravningar. Men i Ophelias resa får man åtminstone veta hur det är. Jag kommer förmodligen aldrig läsa Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith med ett lika förnöjsamt leende igen.

Så precis när jag lärt mig rabbla "smittas inte genom kyssar eller kramar / använd kondom / finns mest i Afrika" i sömnen visar det sig att jag knappt kunde någonting om HIV. När man som jag bara läser kulturdelen i tidningen, så är det oklart hur det är med Afrika: håller hela befolkningen på att försvinna på grund av HIV/AIDS-epidemin, eller är de tvärtom på väg att bli alldeles för många? Just det vet jag fortfarande inte, men lite klokare är jag nog efter att ha läst Ophelias resa.

Årets bästsäljare i pocket belönade

Ella Andrén — Wed, 21 Mar 2007 09:51:00 +0000

I dagarna har Pocketparty och Svenska förläggareföreningen delat ut sina priser till bästsäljare i pocket. Åtta böcker får i år utmärkelsen Platinapocket för över 100 000 sålda exemplar. Däribland romanerna Skam av Karin Alvtegen, Den amerikanska flickan av Monika Fagerholm, Den ryske vännen av Kajsa Ingemarsson och deckarna Stenhuggaren av Camilla Läckberg, Män som hatar kvinnor av Stieg Larsson och Box 21 av Anders Roslund och Börge Hellström. Ensam i fackklassen blev Självkänsla nu! av Mia Törnblom och Alexander McCall Smiths Giraffens tårar renderade både författaren och översättaren Peder Carlsson varsin platinapocket för mest sålda översatta bok.

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Alexander McCall Smith "Filosofiska Söndagsklubben"

Anna Larsson — Sun, 10 Sep 2006 23:00:00 +0000

Alexander McCall Smith har fått en riktig smashhit med serien om The No1 Ladies’ Detective Agency och dess oemotståndliga innehavare Mma Ramotswe.

I de sex hittills utkomna volymerna har han skapat något som bäst kan beskrivas som ett parallellt universum där inga problem är för stora för att kunna lösas över en kopp bushte.

Mma Ramotswe lutar sig mot förnuftet, traditionen och visdomsord som yttrats av hennes avlidne far och landets hjälte och landsfader, det fria Botswanas första president, Sir Seretse Khama.

Filosofiska Söndagsklubben är första delen i en ny serie som utspelar sig i författarens hemstad Edinburgh. Hjältinnan i serien är Isabel Dalhousie, en medelålders kvinna som har mycket gemensamt med Mma Ramotswe. Efter ett olyckligt äktenskap är hon ekonomiskt oberoende och ägnar sig åt det hon gillar bäst – i Isabels fall den obskyra tidskriften Praktiskt tillämpad etik. Liksom Mma Ramotswe är Isabel mycket upptagen av att fundera över vad som egentligen passar sig samt att det var bättre förr när människor respekterade varandra.

Etik och moralfilosofi är ämnen som ligger McCall Smith varmt om hjärtat. Här är traditionen och Sir Seretse Khama utbytta mot Weber, Kant och andra västerländska tungviktare. Bushteet är istället sherry eller halvfint rött vin, men greppen och känslan är ganska mycket desamma.

Det är intressant med deckare som fokuserar mer på människor och deras relationer än på själva brottet. Det är ett bra grepp att lägga in Nietzsches syn på människan och diskutera rätt och fel, synd och ondska.

Om jag inte tidigare läst No1 Ladies’-serien hade jag nog uppskattat småputtrigheten och de överklasskulturella blinkningarna mer. Men jämfört med Mma Ramotswe framstår Isabel Dalhousie som en stel, pryd, platt karikatyr.

Kontrasten mellan värmen i Botswana och det råkalla Edinburgh blir helt enkelt för stor.

Greppen känns igen, och utan den atmosfär som utmärker No1 Ladies’ blir det inte tillräckligt intressant. Bristerna i författarens teknik blir tydliga, med krystat djupa samtal och omotiverade vändningar i handlingen som känns påklistrade. De filosofiska analyserna och hänvisningarna till Praktiskt tillämpad etik känns efterhand alltmer tunga och mer som utfyllnad än något som faktiskt ger berättelsen driv framåt.

Inte ett magplask, men en väl oinspirerad historia som inte ger mersmak inför fortsättningen på serien.

Alexander McCall Smith "Flickan som gifte sig med ett lejon"

Ranald MacDonald — Wed, 02 Aug 2006 23:00:00 +0000

Alexander McCall Smith har skrivit Damernas detektivbyrå och haft framgång med sin Mma Ramotswe, kvinnlig privatdetektiv i Botswana. Själv har jag inte läst de böckerna men greppet att placera en detektivhistoria i Botswana, och samtidigt inte fläska på med blodiga historier eller något annat som fördomsfullt skulle kunna förknippas med kontinenten, gillar jag. Nåväl, det är vad jag läser att andra har skrivit om hans deckarsvit.

I Flickan som gifte sig med ett lejon lyfter han fram ett gäng fabler som florerar bland skolbarn och bland äldre i Botswana och Zimbabwe. Det är lejon, harar, krokodiler, sköldpaddor men även människor i en salig kavalkad av vad min svensklärare skulle kalla ett grissvansmaraton. Grissvansen är en liknelse för knorren. En fabel följer ju en viss mall och knorren är sensmoralen på slutet. Om än outtalad i detta fall.

Den/dem har inte McCall Smith glömt bort. Överlag handlar det om vänskap och omtanke med en alltid närvarande dos svek, hämnd och återupprättelse. Det är inga snälla små gulliga djur utan de äter upp varandra, spikar fast svansar i golvet, flås levande och är allmänt småjävliga. Vissa djur verkar dock trevligare än andra. Haren är osedvanligt elak. Krokodilen snäll och omtänksam. Lejonet ståtligt rojalistisk. Alltså både de naturliga egenskaper och de tillskrivna av människan ligger och lurar i bakgrunden i någon sorts konflikt. Som sig bör i en fabel.

McCall Smith lyckas dock inte förmedla någon större entusiasm med sin bok Flickan som gifte sig med ett lejon. Den ena fabeln avlöses av den andra och den där muntliga traditionen och känslan av att sitta och lyssna på något tidlöst giltigt om människans existens och naturen runt om oss, ersätts med en automatisk genomläsning. Där de första raderna avslöjar bokens framtid.

Okej, kanske är jag gammal och tråkig. Utan fantasi. Distanserad från naturen. Kanske kan ett barns fantasi sätta liv i fablerna och få dem att blomma ut. Men jag tror helt enkelt att berättelserna har förlorat sin kulturella klang och glans när de manglats av språkliga barriärer och perceptionsfilter. Kvar finns en urvattnad gråaktig soppa.

dagensbok.com » Alexander McCall Smith

To die for?

Similar Posts:

Curtis Sittenfeld "Eligible"

Similar Posts:

Farahad Zama "Mr Alis äktenskapsbyrå"

Similar Posts:

Colin Cotterill "Den motvillige kommunisten"

Similar Posts:

Alexander McCall Smith "Miraklet på Speedy Motors"

Similar Posts:

Ophelia Haanyama Ørum "Ophelias resa"

Similar Posts:

Årets bästsäljare i pocket belönade

Similar Posts:

Alexander McCall Smith "Filosofiska Söndagsklubben"

Similar Posts:

Alexander McCall Smith "Flickan som gifte sig med ett lejon"

Similar Posts: