Det är många frågor man kan ställa sig, och då är det förstås enklare att förklara att det är komplicerat och nöja sig med det. Men om man vill skapa sig lite förståelse för vad det faktiskt är som är komplicerat tror jag som Sofi Oksanen: litteratur är ett utmärkt verktyg för att förstå mer. Och de goda nyheterna är ju att det väl sällan har publicerats så mycket litteratur från och om de olika länderna där som nu, från fantasy och science fiction (genrer med gamla anor i diktaturstater) till knivskarp journalistik, förbannad satir, och personliga romaner. Mer om detta kommer framöver här på dagensbok.com, men just nu kommer här tio favoritböcker från senare år, både romaner och facklitteratur som gräver i det där komplicerade. Fler tips tas, som alltid, gärna emot i kommentarerna!

Serhij Zjadan: Depeche Mode
Fulla unga män

”Välkommen till Charkiv, en stad av Stockholms storlek i nordöstra Ukraina, präglad av tung industri och hemmaplan för fotbollslaget Metallist. Här driver berättaren omkring med kompisarna Kommunist-Vasia, Doggen Pavlov, Turbo-Sasja, Kakao och några till under ett intensivt veckoslut sommaren 1993.” Läs mer

Vladimir Sorokin: I det heliga Rysslands tjänst
Våld, åtta till fem

”Av årets utgivning lär I det heliga Rysslands tjänst stå oöverträffad när det gäller råhet, grotesk och dystopi. Moskvafödde Vladimir Sorokin, av vilken Blått fett och Is tidigare utgivits på svenska, är i hemlandet erkänd provokatör och tabuöverskridare. Och inte att undra på.” Läs mer

Svetlana Aleksijevitj: Tiden second hand
”Jag trodde…”

”Om optimismens och framstegens 1800-tal slutade 1913 så slutade storkrigens och diktaturernas 1900-tal 1989, säger allmän visdom. Muren föll, de förtryckta klippte bort symboler ur flaggorna, experimentet dömdes ut som misslyckat och så startade vi om. Nu var alla (alla européer, i alla fall) fria …” Läs mer

Michail Sjisjkin: Brevboken
Framtiden brukade vara en fortsättning på nutiden

”De är kära. Sådär brinnande, allomfattande förstagångskära, där allt man någonsin tänkt och upplevt och varenda lilla detalj av livet handlar om den andre. Där allting är kroppar och hjärtan och ögon och smeknamn och fokuseras genom den där linsen som säger ”du finns, och därför finns jag”.” Läs mer

Andrej Volos: Hurramabad
Padarlanat!

”1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade …” Läs mer

Aka Morchiladze: Spegelriket
Östern är en känslig sak

”Georgien, 1820-tal. Gränsland, brytningstid. Söderut ligger Osmanska riket, det gamla muslimska imperiet som precis ska till att börja falla samman. Norrut ligger ryska imperiet, som jobbar för fullt med att lägga Kaukasus och Centralasien under sig.” Läs mer

Pussy Riot: A Punk Prayer For Freedom
”Jungfru Maria, fräls oss från Putin”

”I oklippt skick är det en relativt tyst videosnutt, den av de maskerade unga kvinnorna i neonfärgade klänningar, tajts och färgglada, stickade rånarluvor som tar sig fram till altaret i den rysk-ortodoxa Frälsarkatedralen i Moskva. De tokdansar som hastigast, kastar sig på golvet och gör skyndsamt korstecken…” Läs mer

Masha Gessen: Mannen utan ansikte
Bäst före-datum: 2024-05-07

”Att se bilder på hur statsminister Reinfeldt ägna sin fritid åt att böja järnbitar, jaga björn eller simma fjäril i iskalla floder skulle inte bara te sig märkligt utan även vara ganska kontraproduktivt i syftet att locka de åtråvärda mittenväljarna till Sveriges nya arbetarparti.” Läs mer

Vasil Bykau: Veteranen
Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko

”En soldat kommer hem. Kriget han slogs i förlorades av alla. Landet han slogs för finns inte längre. Familjen han slogs för har gått vidare utan honom. Nu bor han i ett garage, utfattig och försupen, och letar efter något att skylla på. Kriget var Afghanistan, soldaten heter Stupak, och landet var Sovjetunionen och är Belarus.” Läs mer

Sergej Lukjanenko: Nattens väktare
Good… Bad… I’m the guy with the gun.

”Jag tänker börja den här recensionen på ett sidospår: Judas. Ni vet han som förrådde Jesus. Oavsett vad man tror om Jesus kan vi ju vara överens om att sälja ut en vän till att bli avrättad är en rätt rutten grej. Men å andra sidan, ur Bibelns perspektiv – om inte Jesus blivit korsfäst, hur hade han då någonsin kunnat återuppstå …” Läs mer

Similar Posts:

• Med den löftesrika framtiden bakom oss
• Jag sköt inte Aleksandr Lukasjenko
• Östern är en känslig sak
• ”Jag trodde … ”
• Uppror är nostalgi

Och om det låter som om det här kunde filmats av Sam Peckinpah eller John Ford är det inte konstigt. ”Vilda östern” har berättelser i den här världen kallats ibland. Det låter lite fånigt, som en sovjetisk efterapning av något av det mest hyperamerikanska man kan tänka sig. Och visst gjordes det en gång en del sådana filmer, med John Wayne utbytt till en modig ung rödgardist, indianerna till muslimska banditer och de korrupta godsägarna till kulaker. (En del av dem är i och för sig riktigt bra, leta upp Öknens vita sol t ex.) Men samtidigt är ju historien äldre än så. Den ryska koloniseringen av Ost- och Centralasien pågick under århundraden, och redan Tolstoj skrev den kanske definitiva ryska skildringen av det i Hadji-Murat. Det är en väldigt utdragen process av krig, politik, kulturimperialism och folkflyttningar som pågick fram till 1991 och knappast försvann över en natt efter det. Fråga Sofi Oksanen. Däremot kan ju berättelsen nu skildras ur de erövrades perspektiv också; hur mycket den gamla propagandan än ville framställa dem som vildar var det ju uråldriga riken med mångtusenåriga traditioner som erövrades, och för att sätta ihop den historien, lura ut vem man var då och vem man är nu, krävs författare.

Just därför kan jag, som utomstående, sakna ett lite mer episkt anslag i Spegelriket. Aka Morchiladze är en av det moderna Georgiens mest populära författare, och det är lätt att förstå. Vi kastas rakt in i handlingen – en duell, mitt på huvudgatan, med en ung kvinnas dygd och två mäns stolthet på spel, och sedan rullar det på; två huvudhandlingar som får udda respektive jämna kapitel, två män som försöker leva upp till någon form av plikt och heder i en värld där alla väljer sida, där de smarta redan hängt på ett ”-ov” på efternamnet, där de nya herrarna skiter blankt i att här finns vägar från romartiden, medan våra två antihjältar jagar mot havet och en konfrontation som måste komma och måste bli blodig. Mellan actionscenerna väver Morchiladze in bilder av dåtidens Georgien, som kanske inte är så olikt dagens, sönderslitet av inbördeskrig och maktkamper. Då och då återkommer han till tanken om en gigantisk spegel uppställd mitt i landet, mitt emellan öst och väst, som alla stirrar på och tror sig se de andra, men bara ser sig själva. Här flimrar förbi gamla groll och vänskaper som knappt hinner göra mer än noteras på de 202 småsidorna. Kan vi få mer sådant, 2244?

Men ändå, det här är inte en Great American Russian Georgian Novel, snarare en spaghettiöstern. Då är det blod och tårar som ska fällas på sand, och sedan, när kropparna burits undan, går historien vidare.

Similar Posts:

• Från Sovjet till Putin – tio boktips
• Litterärt besök i Georgien
• En kibbutz i Dalarna
• Släpp upp bromsen, Holm!
• Det är komplicerat

Enligt BBC News kommer var tionde isländare att publicera en bok. ”Ad ganga med bok I maganum” sägs det, eller ”alla har en bok i magen”. Isländska sagor publiceras på souvenirer som kaffekoppar. Varje offentlig bänk har en kod som du kan använda till din smartphone, för att lyssna på en berättelse under tiden som du sitter där. ”Our guide stands up mid-tour to recite his own poetry – our taxi driver’s father and grandfather write biographies”, skriver Rosie Goldsmith. Författare och skribenter har hög status, ibland även hög lön. ”Vi är en nation av historieberättare”, säger Solvi Bjorn Siggurdsson, en av författarna som i oktober besökte en av landets alla populära bokfestivaler.

Kanske är den största skillnaden jämfört med Sverige litteraturens höga standard. En bokkatalog skickas varje höst ut till alla hushåll, som IKEAkatalogen, och inför jul är böcker det man ger varann. Krisen har drabbat även Island, men tycks inte gå ut över bokindustrin, som bara växer. Tänk om det kunde få vara så här med?

I veckan skriver vi som vanligt om en ny bok varje dag. Idag är det Kari som skriver om Engagemang: Batman, Putnam och jag av Per Grankvist. ”En mycket intressant bok med både bredd och djup”, tycker hon. Om hur och varför människor engagerar sig i sitt samhälle.

På tisdag skriver Marcus om artisten Morrisseys självbiografi Autobiography, som ”tack och lov inte bara var ännu en kändisbiografi i raden utan verkligen förtjänar att ha getts ut som en klassiker”.

På onsdag skriver Ella om Daniel Poohls romandebut Som om vi hade glömt, om en uppväxt i ett litet dalsländskt brukssamhälle i början av 1990-talet. Dit kommer flyktingar från forna Jugoslavien och snart är mellanstadieklassen uppdelad i för eller emot, rasister och antirasister. ”En lågmäld skildring av hur tidens strömningar, med Lasermannen, Ny demokrati och vit makt-rörelser, påverkar och tar gestalt i det lilla.”

På fredag skriver Björn om Aka Morchiladzes öst-western Spegelriket, som han kallar ett ”medryckande men lite för kortfattat äventyr från 1820-talets Georgien”.

På söndag skriver Anna C om Marie Lundquists Så länge jag kan minnas har jag varit ensam. En bok om ensamhet och identitet som Anna tycker ”andas en del desperation och surrealism”.

Similar Posts:

• Var börjar det någonstans?
• Om engagemangets natur i ett föränderligt samhälle
• Östern är en känslig sak
• De döda ser ut som vi
• Vems verkliga historia?