Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

Vi rullar upp affisch efter affisch och möts av en färgsprakande prakt, kamplystna knutna nävar, solidaritet med Vietnams folk, rock mot atomkraft, idéer om en bättre värld. Minnen kommer rusande, motiven blir som nycklar till sedan länge stängda rum. Det här måste bara ses av flera, tänker jag.

Samlingen blir en hemsida, en turnerande utställning och så småningom även en bok. Till stor del får bilderna tala för sig själva, men det finns små informationstexter om dem, kortare intervjuer med några av formgivarna, en tidslinje och en indelning i fem avsnitt – ”Alternativa musikrörelsen” (där även till exempel teater ryms), ”Miljörörelsen”, ”Kvinnokamp”, ”Solidaritet på hemmaplan” och ”Internationell solidaritet” – med korta inledningar av berörda parter. Oftast Leif Nylén.

Många av de där texterna, av sammanhangen, hade varit roligt att få mer av. Det gäller inte minst de glimtar man kan få av hur det rent praktiskt gick till att göra affischer, hur mycket mer fysiskt det var på den tiden (mvh/ uppvuxen i datoråldern). Så berättar till exempel Anna-Clara Tidholm om sin Köp ingenting-affisch att den borde ha gjorts utomhus, på grund av lösningsmedlen, och att de kladdiga nytryckta affischerna hängdes upp på tvättlinor – ”kladdigt och besvärligt men kul”.

Inte så få av planscherna känns fortfarande minst sagt aktuella och hade kunnat vara gjorda betydligt senare. Christer Themptanders snygga och drabbande Palestina-tryck till exempel, eller Kerstin Abram-Nilssons antikärnkraftsaffisch med texten ”Oj jag glömde mössan i reaktorn! Hälsningar från den mänskliga faktorn” (inte för att inte hela antikärnkraftskampanjen tyvärr skulle ha en funktion att fylla även idag). För att inte tala om att dagens rasistiska nationalism gör en benägen att vilja klistra Carl Johan De Geers ljuvligt pubertala och färgglada – och polisbeslagtagna – Skända flaggan (se omslaget) på varenda ledig yta.

Men även om en hel del av bilderna i Affischerna utan tvekan är snygga – och sympatiska, och aktuella – nog att slänga upp på väggen vilken dag som helst är förstås en del förglömlig brukskonst också. Det var ju heller inte syftet, att platsa på gallerier och bevaras till eftervärlden. En poäng är dock, precis som i Johan Svedjedals nyutkomna bok om tidens litteratur, vilken enorm mångfald den rymmer. I ämnen och i uttryck. Här och var finns till exempel en serietidningsestetik som mest påminner mig om hur grymma politiska serietecknare vi har idag.

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Vad är kulturen bra för?
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968

I Ner med allt? samlar Svedjedal essäer om den tidens ”protestlitteratur” i brokigt och personligt urval. Syftet är inte att sammanfatta tiden, men att undersöka demokratisyn och estetik hos en serie utvalda verk, författarskap han kommer tillbaka till. Några kanoniserade, andra närmast bortglömda.

Jan Myrdal, Sonja Åkesson, Göran Sonnevi, Lars Gustafsson och Gun-Britt Sundström får egna kapitel, liksom Per Wahlöös dystopiska framtidsromaner, dokumentarismen (i rapportböcker och romaner) samt låttexter av Blå Tåget respektive Hoola Bandoola Band. (Musiken har alltid haft en plats i litteraturvetenskapen hos Svedjedal, som tidigare skrivit om bland andra Bob Dylan – som för övrigt här blir indragen till exempel i en fotnot om hur svårt det är definiera ”protest”. Nej, det blir sällan lättare att definiera något med hjälp av Dylan, men det blir ju alltid roligare.) Dessutom tillkommer de för mig okända Staffan Beckman, Olof Moberg och Staffan Seeberg med egna kapitel.

Ganska grabbigt blir det ju. Ett par av de nyss nämnda vet jag knappt om jag skulle klara av att läsa med tanke på vilket sexistiskt intryck de ger – även om Seebergs ”radikalmodernistiska” variant av realismen, ”en metod som han själv menade bäst efterliknade den mänskliga hjärnans sätt att fungera”, gör mig ganska nyfiken – men Svedjedal hanterar det med humor. ”Den som inbillar sig att tidens litteratur var grå kollektivskildringar lär bli överraskad av det myller av individer som befolkade den”, skriver han.

Samtidigt rymmer den här litteraturen också en rad typgestalter, figurer som vandrar mellan berättelserna: FNL-aktivisten (gärna skäggig), frasradikalen och flummaren, de ängsliga föräldrarna, de inskränkta lärarna, den lögnaktige politikern, den trötte fackföreningsmannen, den unge mannen med rock’n’roll-drömmar i ögonen – för att inte tala om den frigjorda unga flickan, alltid beredd att kasta kläderna (men bara i berättelser av män). Till sist liknar detta gäng av typer nästan en trupp för en folkhemmets moderna Commedia dell’arte, långdansande hand i hand från revolutionsromantikernas verk till Bo Baldersons skämtromaner.

Över huvud taget är ren formuleringsglädje en av behållningarna med Ner med allt?. Man kan riktigt ana författarens förtjusning när han till exempel beskriver hur det tidiga Blå Tåget lät (”illa. Men det var meningen.”):

Många av gruppens tidiga inspelningar låter som kontrollerat kaos – och ta då lätt på ordet ”kontrollerat”. Jämrande fioler, falsettsång full av sprickor, tutande blåsinstrument, trummor som verkar utsatta för någon sorts rituell bestraffning, ylande sopransaxofon och pruttande klarinett. Den kollektiva improvisationen på ”Alienation” (Vargatider) får tankarna att vandra – ja, just, ungefär så skulle det låta om någon lagt hallucinogena droger i jordgubbssaften på välkomstfesten för nybörjarna i kommunala musikskolan.

En annan stor del av behållningen handlar om den där mångfalden. Lika lite som den progressiva musiken egentligen utgjorde någonting enhetligt, gjorde litteraturen i snävare mening det. Visst fanns en gemensam idé om att kulturen kunde vara med och förändra samhället, men hur, varför och till vad – där spretar det lite åt alla håll.

På så sätt gör Svedjedal upp med flera fördomar: Dels den att den politiska konsten var likriktad, dels att den saknade någon egentlig estetik, att den var rakt upp och ner plakatpoesi, slagord och diskbänksrealism. Naturligtvis finns det ingen gestaltning av verkligheten utan idéer om hur den där verkligheten både ser ut och bäst gestaltas.

Vagast är kanske föreställningarna om vad som borde träda istället. Borde man göra revolution? I vilken bemärkelse? Det fanns, skriver Svedjedal, ”en upplevelse av en kris i den västerländska demokratins sätt att fungera”. Av bristen på social rättvisa och jämställdhet, av kriget i Vietnam och av brutalt polisvåld mot demonstranter. Svedjedal romantiserar knappast, men han begripliggör. Det som är svårast att förstå, när boken är utläst, är kanske ändå var den där känslan, behovet av protester, tog vägen sedan?

Ja, den där frågan om avståndet mellan 1968 och nu som jag ställde i början då? Den är inte Svedjedals, utan kanske snarare Anneli Jordahls. I sin recension av Ner med allt? i Aftonbladet skriver hon:

Jag skulle gärna se att den produktive professorn i litteratursociologi gav ut essäer där han jämförde dagens politiska litteratur med protestgenren. Vilken demokratisyn har Johan Jönson och Kristian Lundberg och Susanna Alakoski? Hur står de sig estetiskt i förhållande [till] 60- och 70-talens revolutionära litteratur? Jag vet i alla fall en väsentlig skillnad. De flesta av dagens politiska författare skriver från ett självupplevt underifrånperspektiv.

Är det så? I dagarna, när public service eventuella vänstervridning debatteras som om det var 1976 eller något, känns det onekligen som intressanta frågor. Hur levande är arvet från den här perioden? Är den bara någonting vi kan idyllisera på tryggt avstånd? Nog kunde han skriva om det nästa gång? Eller hon?

Similar Posts:

• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Radikalisering att dra lärdom av
• I 68:ornas långa skugga
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• ”Sex, sprit och socialism i Stockholm”

USA har alltid porträtterats som en smältdegel, där alla hör hemma, men problemet med den metaforen är att en smältdegel kräver en stöpform också, och den släpps inte alla in i direkt. Ibland behövs det verk som rör om. Det är slående hur tyst det ofta är om att det finns nästan 20 miljoner amerikaner av asiatisk härkomst, som varit där ända sedan 1700-talet. De syns i förbifarten ibland i filmer, böcker och tv-serier (även om det så sent som på 60-talet var fullt acceptabelt att låta japaner spelas av Mickey Rooney med hästtänder), som exotiska Chinatown-invånare eller nördiga programmerare, men länge buntades hawaiianer, koreaner, kineser, japaner, filippiner, vietnameser etc fortfarande ihop till någon sorts bakgrundskaraktärer som är mer eller mindre identiska, som anklagas för att inte anpassa sig samtidigt som de hålls utanför. Varken det ena eller det andra.

Come to America, and your children all come out hyphenated. Half this-half that. Nothing whole. Everything half-assed. And it’s more complicated than that. One half trying to be the other half and vice versa. As they say, duking out the dialectics.

Karen Tei Yamashitas I Hotel är en av de mäktigaste och märkligaste romaner jag läst på hela året, delvis för att den verkar vilja ta sig an allt det här på en gång – inklusive frågan om varför det behövs, och varför någon vill skriva om det 35 år senare. Över 10 år, från revolutionens 1968 till det desillusionerade sena 70-talet, följer vi en konstant skiftande grupp människor och rörelser när de jagar efter något som är unikt deras, en identitet, ett varumärke; allt centrerat runt titelns International Hotel i San Francisco. Det är ju upprorstider överallt; i Kina är det kulturrevolution, i Vietnam är det krig (mot USA), i Japan politiska omvälvningar, Korea och Korea och Filippinerna har diktaturer, därhemma protesterar vita medelklassungdomar mot Vietnamkriget och för fri kärlek, svarta revolutionärer bildar svarta pantrarna och indiankrigare ockuperar Alcatraz… och vad gör de ungdomar som faktiskt härstammar från de där mångtusenåriga kulturerna som så många beropar sig på? Går på universitetet, jobbar i butik, tar hand om föräldrarna…? Nej! Revolution! (Vilken revolution? Varifrån? Varthän? I vems namn? Äh, det visar sig väl bara vi sätter igång.)

Even if we were expected to build, maintain, clean, and service these posts, we weren’t expected to live anywhere nearby. Be at work promptly at eight a.m., but please, please disappear by five p.m. But this was an impossible request because we could not leave, and we had nowhere to go. So that night in August, far past our five p.m. curfew and into the next morning, we gathered around the I-Hotel to face four hundred officers of the police, sheriff’s, and fire departments all dressed up in riot gear, to demonstrate that we had not disappeared and that we were finally fed up.

Det är det hon vill berätta: om unga kinesamerikaner som vill återskapa (eller förhindra) kulturrevolutionen i USA, japanamerikaner som försöker bli accepterade i ett samhälle som spärrade in deras föräldrar i koncentrationsläger, filippiner som slogs för USA och sedan blev städare, liberaler och sovjettrogna 40-talsrevolutionärer och Ho Chi Minh-fans, kvinnor som varken gillar de traditionella könsrollerna i någondera landet eller den skitnödiga marxistmachismon, och som alla nu i egenskap av de amerikaner de trots allt är försöker hitta ett gemensamt mål, en gemensam identitet utöver den som de andra skapat åt dem. (En hoppfull indiska som vill vara med får lite förvirrat omtalat för sig att nä, den här gruppen är för asiater. Jaha, svarar hon, och var ligger Indien, var ligger Pakistan, var ligger Libanon …? Jojo, men ni är ju inte … äh … ni blir ju inte kallade jävla gulingar av herrar Smith och Jones.) Hur gör man ett ”vi” av en grupp som så länge definierats som ett ”dom där”, och det utan att bli ännu mer utestängda?

Det är vad romanen är, men den stora behållningen är hur den berättas. Yamashita är nämligen bästa sortens literära galenpanna, som kan både sin Pynchon och sin Roth, och I Hotel är ett enormt Great American Novel-bygge av karaktärer, idéer, handlingar, händelser och hållpunkter som beskådas från alla håll och kanter. Den är ju trots allt en 2010-talsroman, ordet är ”intersektionalitet”, och en berättelse med så många röster och utgångspunkter kan naturligtvis inte berättas rakt upp och ner. Alltså griper Yamashita till alla knep hon kan, häller en skvätt i alla de former som The Great American Novel erbjuder; varje kapitel berättas på ett nytt sätt – i prosa, i poesi, i serier, som frågeformulär, som transkriberad dans till frijazz, etc etc etc – och allt med ett sinne för humor som vet precis hur fåfängt mycket av det kommer att visa sig vara och hur viktigt det ändå är att komma ihåg. Att anpassning aldrig kan innebära likformighet.

I Hotel är en fantastiskt rolig, tragisk, uppfinningsrik roman. Jag tror att det också är en viktig roman, som inte är ett dugg mindre aktuell bara för att den behandlar något som hände – eller inte hände – eller fortsatt hända – för en generation sedan. Romanen blir en idékarta över ett helt land, med alla dess genvägar och återvändsgränder. Och i sann amerikansk anda kan man dansa till den också.

Similar Posts:

• På gränsen till finrummet
• The really American way of life
• Dali och Marx i ett
• Koka soppa på ett år
• Kunde varit större

Det är en mycket trevlig bok, om en spännande tid och om imponerande människor. Men man kan ju också se något problematiskt i Leijnegards urval: det är väl ingen som undrat vart Guillou, Wiehe och kompani tagit vägen? De har ju funnits där hela tiden sedan det begav sig.

Nog hade det kunnat vara mer intressant om Leijnegard valt att intervjua inte bara just dem som redan i så stor utsträckning fått komma till tals, både i allmänhet och vad gäller tiden kring 1968?

Till stor del bottnar min initiala irritation i den idiotiska baksidestextens frågor:

Varför sätter en etablerad stjärnadvokat som Claes Borgström sin karriär på spel när han kräver att det svenska fotbollslandslaget ska hoppa av VM för de prostituerade kvinnornas skull?
Varför väljer en erkänt skicklig dramatiker som Suzanne Osten att envist göra barnteater i stället för karriär?

Och så vidare. Vore jag till exempel Osten skulle jag bli klart förolämpad. Hon är en nyckelfigur i svensk barnteater och svensk barnkultur är oerhört erkänd. Det är att vara en skicklig dramatiker, och att göra en jäkligt imponerande karriär också, för den delen. Hade hon tjänat bättre och fått mer respekt i somliga kretsar om hon jobbat på Wall Street istället? Jo säkert, men det gäller väl de flesta?

Men skit i baksidestexten nu. Boken i sig är betydligt mer respektfull och nyanserad. Leijnegard är, precis som i teve, en sympatisk intervjuare, kanske till och med väl beundrande och en smula okritisk. Samtidigt redogör han så öppet och personligt för sina grubblerier, sin partiskhet och sin ängslan att det är svårt att tycka illa vara.

Redan i förordet är han till exempel klart bekymrad över könsurvalet. Han har velat intervjua sina idoler och då har det mest blivit gubbar. Bara fyra av tretton intervjuade är kvinnor, – två av dem arbetade ju för övrigt tillsammans, Osten och Margareta Garpe – trots att Leijnegard själv påpekar att kvinnorörelsen, med sina ofta konkreta krav, som på fler dagisplatser och fri abort, hörde till 68-rörelsens allra mest framgångsrika delar.

Leijnegards intervjustil är öppen, och de intervjuade 68:orna tycks i stor utsträckning prata om det de känner för. Han låter dem tala till punkt, söker samtal snarare än konfrontation, och det har förstås både för- och nackdelar. Ofta knyter det ihop dåtid och nutid, hur olika människor begriper och kopplar samman det de gjorde då med vad de gör och tänker nu. Ibland spretar det lite väl mycket, precis som själva dispositionen. Ibland infogas ett litet övergripande kapitel, ibland stoppas sådana bitar in i intervjuerna. Annars är det välskrivet, som sagt med en sympatiskt ödmjuk attityd.

Jag gillar inte minst författarens personliga ingång. Själv är han lite för ung för att ha varit med på några barrikader, och tror knappast heller att han hade stått där även om han varit rätt generation – han växte upp i en helt annan 60-talsradikalisering, den kristna väckelserörelsen Maranata – men skriver redan i förordet in sig själv i en svensk välfärdshistoria, född 1964 som ”en perfekt liten prototyp i den svenska socialdemokratins experimentverkstad”:

Tjugo år tidigare och tjugo år senare skulle min uppväxt i nyhetsförmedlingen ha beskrivits som barnfattigdom, men här, i mitten av sextiotalet, förverkligades de våtaste drömmarna om ett klasslöst – och demokratiskt – samhälle i sådana som jag.

Som en introduktion till 68-rörelsen och de intervjuade personligheterna – förutom de redan nämnda även Sköld Peter Matthis, Gunilla Thorgren, Staffan Ling, Pierre Schori, Tomas Bolme, Göran Rosenberg och, lite insmugen utan egen rubrik, C-H Hermansson – fungerar 68:orna säkert bra. Om och av de flesta av dem har skrivits andra böcker att gå vidare med. Men just därför tillför den kanske måttligt mycket för den redan skapligt insatta.

Så även om det är en välskriven och trevlig bok, hade det kanske funnits vinklar som varit mer angelägna att ta upp. De där galna sektmaoisterna som alla refererar till, eller de berömda avståndstagarna, de som påstår att den som inte varit röd som ung saknar hjärta men den som inte blivit blå som gammal saknar hjärna och allt det där (fast de är, som historiker har påpekat, faktiskt inte någon majoritet bland 68:orna). Eller varför inte om den där andra radikaliseringen/mobiliseringen, den av religiösa och konservativa krafter som Leijnegard delvis själv har erfarenhet av (inte bara Maranata utan också Kristdemokraterna grundades ju på 60-talet)? Det kan man kanske önska sig till nästa bokprojekt?

Similar Posts:

• Våga vara besvärlig
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Radikalisering att dra lärdom av
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Idag skriver Eva om Metronom av Lorànt Deutsch, från 2009, som i år utkommit i svensk översättning. Det är en hyllad bok om Paris historia med utgångspunkt från ett antal av stadens tunnelbanestationer och vad som hänt i områdena kring dem under århundradenas lopp. Intressant läsning av en passionerat intresserad författare. Ändå får den inte något av de högsta betygen.

På tisdag skriver Björn om Svetlana Aleksievitjs Tiden second hand, ett mäktigt verk om Sovjetunionens arv och vad som händer med de människor som måste leva vidare när drömmarna har dött. Den som ropar på Nobelpris får inga motargument.

På onsdag skriver Ella om teveprofilen Micke Leijnegards debut, en intervjubok om några av 1968-rörelsens mest kända personligheter. En trevlig bok om en fascinerande tid, men den kunde ha varit mer nyskapande, tycker Ella i sin recension.

Vi kommer även i veckan kunna läsa Håkans recension av Johan Nordbeck och Jockum Nordströms Vägg i vägg. En diktsamling och ett konstverk som han beskriver som ”Ett unikum inom svensk poesi. Fullständigt behärskat kaos.”

Similar Posts:

• Ett nytt sätt att leva?
• Djupdykning i Paris förflutna
• Så vackra vi får bli, ”Jo-han”!
• Skit i ironierna
• Ett nobelpris till svensk samtidslyrik

Det är en spännande tid och säkert var Stockholms lätt medelklassiga barrikader platsen att vara på då. Jag har läst och tyckt mycket om en hel del av de där skildringarna. Åsa Mobergs Nina-trilogi gillade jag till exempel väldigt, Gun-Britt Sundströms relationsroman Maken är förstås ett måste och Salka Hallström Bornold har skildrat perioden fantastiskt snyggt i Mah Jong-boken Det är rätt att göra uppror.

Här blir jag mera trött. Känns som att jag läst det här både en och två gånger tidigare, och i både roligare och mer djuplodande tolkningar.

Inte för att någon berättelse är helt utbytbar mot någon annan, förstås. Kristina Abelli-Elander tecknar i seriealbumet Staden … Flickorna … Tiden … tiden … vad som åtminstone framstår som en mycket personlig – man ska ju alltid vara lite försiktig med att sätta likhetstecken mellan författare och deras textjag – bild av sin och systerns uppväxt i Stockholm mellan 1967 och 1978.

Men det är väl just det. Det finns en skillnad mellan personlig och angelägen, berörande. Många detaljer känns bara spännande och meningsfulla för de närmast inblandade, de som faktiskt var där, just då. Det blir internt.

Formen funkar inte heller riktigt för mig. Ämnen och fokus spretar i en blandning av ensidesanekdoter och lite längre berättelser. Textens talspråk med särskrivningar, bristande interpunktion och enorma mängder ”…” i kombination med handstilen den är textad med gör att jag hakar upp mig och måste läsa om. Småsaker – men irritationsmoment.

Ett annat ganska trivialt exempel är att det förmodligen är ett självbiografiskt faktum att tjejerna färgade håret och ömsom var blondiner, ömsom brunetter. I ett seriealbum där jag ändå har notoriskt svårt att hålla ordning och se skillnad på karaktärerna blir en sådan detalj lätt problematisk. Det är helt enkelt mycket folk. En del av relationerna faller på plats under läsningens gång eller vid en omläsning. Kanske blir det även mer av den varan när nästa, ännu ej utkomna album fortsätter framåt 70-talets slut och punkens intåg, men än så länge känner jag mig dum som inte lyckas hänga med i svängarna. Det kan ju vara välförtjänt, förstås, men ingen läsare vill väl riktigt behöva känns sig korkad?

Staden … Flickorna … Tiden … tiden … är en kavalkad av typer, relationer och ikoniska 68-händelser. Det är flickorna och deras storasyster, deras bittra alkoholiserade pappa, diverse olika boenden, ströjobb, alternativhäng, fester, projekt, resor, protester – men ingenstans hinner man egentligen dröja och ta in något på djupet. Om någonting egentligen berör seriekaraktärerna blir heller aldrig klart för mig.

Att tidens trender framstår bara just som trender är förstås en poäng i skildringen. Säkert var en hel del folk med i rörelser och på demonstrationer helt enkelt för att det just då var där det hände, där det fanns störst chans att få ligga. Här är ungdomskulturen ungdomskultur, punkt. Tröttnar man på miljöflummarna på Fröet så kilar man över gatan och vänsterhänger på Morianen istället, lessnar man på Stockholm kan man ju sola, shoppa och insupa lite schysst revolutionsstämning i Portugal och om röka mest får en att spy som en katt så konstaterar man bara att ”tjack verkar roligare”. Men när inte huvudpersonerna direkt verkar bry sig så vet jag inte riktigt varför jag ska göra det heller.

Och jag undrar om det inte är dags att lämna detta eviga Stockholm nu. 1968 och åren där omkring kan väl knappast ha inträffat bara just där?

Similar Posts:

• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• ”Hon smekte honom genom acrylen” – kärlek och uppror 1968
• Radikalisering att dra lärdom av
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Det tjänar till; det måste

Var annars skulle Televinken försöka dränka Staffan Westerberg i en blandning av raggsockor, flörtkulor och fisksoppa under inspelningen av Bortkommen i bouillabaissen? Var skulle Thorbjörn Fälldin förvandlas till Lantmannen – superhjälten som har ett veteax på bröstet och sin trogna ullsax beredd i redskapsbältet? Var skulle Karl Marx stövla in som jultomten och hojta: Guds död i stugan, finns här några tunga industriarbetare? Var skulle Velourmannen mobilisera en armé av ”milda och fina killar” och ställa det ohyggliga hotet till omvärlden att han kanske ”inte blir god att tas med”? Och var annars skulle det låta pa-trask! när någon svingar sig in genom en fönsterruta, ka-brunch! när någon landar efter ett fall eller biff! baff! och brosk! när någon får spö?

Det är ovanligt med en serie så otvunget sprungen ur skaparglädje och med ett så medryckande uppsluppet underhållningsvärde som David Nessles muskulöse skogsproggare med Gustav Vasa-frisyr i superhjältetappning. Att jag inte har en aning om vem Ola Ullsten, Tant Mård eller Simon Spies är eller var gör ingenting.

Trist nog är nu albumet Den maskerade proggarens stora röda inte alls så omfattande som titeln antyder. Förbluffande många av den skäggige hjältens äventyr som tidigare publicerats i evigt saknade kvalitetstidningen Kapten Stofil har utan förklaring utelämnats. Nessle kommenterar på sin blogg att vissa serier ”innehåller element som inte är förankrade i de andra” serierna eller att han inte varit tillräckligt nöjd med dem. Alltså saknas pärlor som när Proggaren blir intvingad i en åttiotalsrockvideo av ärkefienden Postmodernisten, duellen med Högerspöket och Klichépolisen som kidnappar Björn Ranelid.

Möjligen behagar detta exklusiva urval Nessle själv, men det snuvar läsaren på den rejäla, heltäckande utgåva som egentligen anstår serien. Den maskerade proggaren kan vara lite ojämn från scen till scen inom äventyren, och nivåskillnader avsnitten emellan hade knappast gjort skada. Ärligt talat, den där halvsanningen om att less is more ligger rätt långt ifrån progg och den ligger ännu längre från superhjältesatir på progg.

Därför kunde till och med andra av de superhjältevarianter som Nessle bidragit med i Kapten Stofil gärna fått ingå. Figurer som den rimmande vampyrdödaren Lennart van Hellsing och den biodynamiska duon Alfalfahannen och Mungbönan skulle ha funkat bredvid den mantelprydda Proggaren när Nessles stil och idévärld ändå är så egen och sammanhållen.

Fjorton äventyr med Den maskerade proggaren har valts ut till albumet och jag räknar till över tio som utelämnats. Jag ser inte det försvarbara i detta. I brist på en samlingsutgåva värd namnet finns gamla nummer av Kapten Stofil fortfarande tillgängliga för beställning.

Similar Posts:

• Historiskt roligt
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Supervanligt
• Dali och Marx i ett
• Jag tror inte det är över

Vi är nästintill utrotningshotade numera, och nuvarande regering anser närmast att vi borde avskaffas medelst nackskott. Jag tror att det är oklokt.

Det senaste året har jag ägnat mig en hel del åt ett annat årtal, det symbolladdade 1968, här på dagensbok.com. En av de mest förlöjligade händelserna detta år är kårhusockupationen i Stockholm. Det många trodde var början till revolutionen rann snart ut i sanden och blev kanske till och med radikaliseringens vändpunkt. Kårhuset i fråga används tydligen, ironi av alla ironier, numera av Handelshögskolan. Men det man protesterade mot var i vanlig ordning något som blivit betydligt mer påtagligt sedan dess: utbildningens anpassning efter marknadens efterfrågan.

Bara under det dryga decenniet sedan jag tog studenten har utbildningssystemet stramats upp på en rad sätt. Kontentan, inte minst av den nya gymnasiereformen, är att man måste veta vad man vill redan från början – inför den nya gymnasieskolan redan från högstadiet, eftersom det blir mer vattentäta skott mellan praktiska och teoretiska gymnasieprogram och bara de senare ger högskolebehörighet. Pressen på en elev att komma in på rätt gymnasieskola kan därför bli enorm.

Sådana karriärbeslut är tunga för vilken 13-åring som helst, men går naturligtvis hårdast åt dem från familjer som saknar studievana. Utbildning, och i synnerhet detta lite planlösa läsande av rent intresse, återgår mer och mer – i den mån det någonsin varit något annat – till att vara ett privilegium vikt för de redan privilegierade, för dem som har kulturell tillhörighet och som har råd.

Det pratas mycket om att arbetskraften idag behöver vara flexibel. Problemet är bara att på det här sättet blir vi än tydligare flexibla i olika lag, ett a-lag där man kan till exempel vara riksdagspolitiker och sadla om till en hög position i näringslivet, ett annat där man kan få sparken från fabrikslinan och kombinera trappstädning med att vända hamburgare åt packade studenter klockan fyra på morgonen.

Och nej, jag menar inte att det är någon skam i att vända hamburgare eller städa golv (jag skulle till och med våga påstå att det är betydligt mer samhällsnyttigt än att till exempel blåsa baltiska bönder på deras besparingar från ett tjusigt bankkontor). Jag menar inte ens att utbildning är det enda rätta. Inom många företag och institutioner är det till och med tragiskt överskattat, på bekostnad av praktisk erfarenhet.

Men handlar utbildning bara om arbetskraft? Nej. Det handlar om människor som ska klara sig i samhället, som behöver kunna orientera sig, tänka källkritiskt och ta ställning i mängder av komplexa frågor, men också om människor som är just människor. Människor som behöver kunna hantera eviga dilemman kring rätt och fel, som behöver kunna utrycka känslor, lyssna på andra och jämka ihop egna och andras behov. Det är där kultur, litteratur och humaniora kommer in, ämnen som för en tynande tillvaro i marknadsekonomin, men som inte desto mindre är grundläggande när det gäller människans förmåga att vara just människa.

Samhället är något större än ”marknaden” och framtiden är något förbannat mycket större än nästa kvartalsrapport. Utbildning måste ta sikte på framtiden. Inte minst det faktum att vi lever i ett ekologiskt fullständigt ohållbart system borde göra det tydligt.

För att ha beredskap inför framtiden kan man inte bara utbilda människor till att upprätthålla de system som existerar idag, man måste också utbilda, tillåta människor att tänka nytt, att tänka annorlunda, att tänka olika och att kunna kommunicera kring det de kommer fram till.

Då räcker det inte med enkla hierarkier, där bara de universitetsämnen som kan dra till sig sponsorpengar från näringslivet frodas. Det duger absolut inte att se teoretiska och praktiska ämnen som oförenliga poler och det duger inte att se vissa typer av skolämnen, som slöjd och musik, som försumbara. Då måste skolan förmå att tänka på olika sätt och att låta olika sätt att tänka på mötas.

Att delta i samhället, inte minst genom arbete, är jätteviktigt. Men vi arbetar trots allt för att leva, för att vara människor. Vi är inte människor för att arbeta, och ungar behöver få uttrycka sig. Alla ungar. Hell, alla människor.

Det är inte kortsiktigt ekonomiskt lönsamt. Det är bara helt enkelt livsnödvändigt.

Similar Posts:

• Blir du lönsam, lille vän?
• Frihet, rättvisa, solidaritet
• The Beauty of Grey?
• Jag tror inte det är över
• Radikalisering att dra lärdom av

Sådana omsättningsförsök undersöker sociologen Britta Jonsson i en avhandling från 1983. I Alternativa livsformer i 70-talets Sverige (den handritade framsidan har för övrigt tillägget ”några” i lite mindre kraftfull stil ovanför ”alternativa”) undersöker Jonsson 15 på olika sätt alternativa grupperingar i allmänhet och fyra av dem i synnerhet. Det handlar om sinsemellan ganska olika grupper med strategier baserade på alltifrån självförverkligande genom meditation till ekologiskt kollektivjordbruk.

Gemensamt för de undersökta rörelserna är att Jonsson ser dem som en förlängning av 1960- och 70-talens sökande efter alternativa tankesätt och livsstilar. Ur ett efterhandsperspektiv är det lätt att dessutom se ett slags brott. Något har svängt om sedan en bunt studenter och likasinnade satt på kårhuset i Stockholm och trodde att de dragit igång den svenska socialistiska revolutionen.

Ekonomin och hela samhällsklimatet hade svängt, från ett slags ”bättre och bättre dag för dag” till oljekris, borgerlig valseger och allmän undergångsstämning. Revolutionen, vad den nu var exakt, verkade inte längre nära förestående och det hade förmodligen visat sig svårare än man hade föreställt sig att förändra saker, både i egna beteenden och i samhället i stort. Det betyder inte att man har gett upp, men att fokus blivit mer småskaligt, mer konkret och personligt. För några räcker det att börja med att komma till rätta med sig själv. Andra vill visa samhället på alternativ genom det egna handlandet.

Genom Jonssons bok kan de fortsätta att göra det, även decennier senare. Det är inspiration att vara tacksam för, men tyvärr lägger framställningsformen också en del hinder i vägen.

I början av 1980-talet var samhällsvetarkomplexet uppenbarligen fortfarande starkt, inom sociologi såväl som humaniora. Tabeller var en god garant för ”riktig vetenskap”. Så är det väl i viss mån fortfarande. Att försöka reda ut stora, mänskliga frågor som inte nödvändigtvis passar i diagram har länge ansetts suspekt, otillförlitligt och flummigt.

Statistik kan vara fantastiskt. Se till exempel på Kate Picketts och Richard Wilkinsons Jämlikhetsanden – därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen. Florence Nightingale sa något i stil med att genom statistik kan människan försöka förstå Guds plan för mänskligheten, och jag håller fullständigt med (ja, minus själva Gud, kanske). Det betyder inte att statistiken sitter inne med precis alla svar, särskilt inte vad gäller enskilda människors tankesätt och bevekelsegrunder.

Jag skulle önska att människorna som levde i de sammanhang Jonsson beskriver hade fått ta mer plats. Här finns bara tabeller och skilda citat, yttrade av numrerade informanter. Jag hade velat se individerna. Jämför till exempel med Fanny Ambjörnssons I en klass för sig där olika grupper av tonårstjejer och deras tillvaro och livsstrategier verkligen får liv på avhandlingssidorna, utan att analysen för den sakens skull blir mindre skarpsinnig.

Här bryter bara plötsligt något helt annat igenom. Som när Jonsson i inledningen bekänner hur svårt det ibland varit att förhålla sig neutral till de undersökta gemenskaperna. Hon pulsar runt i snön bland Skogsnäskollektivets gårdar och känner att hon helst av allt bara vill stanna där.

Träden stod som höga pelare upp mot den mörka stjärnhimlen. Jag rådbråkade min stackars hjärna och försökte komma på något som helst vägande argument för att någonsin fara tillbaka till Märsta där jag är bosatt och åter börja pendla till skrivbordet på sociologen i Uppsala. Jag lyckades inte. Ingenting föreföll mig mera självklart än att helt enkelt bara stanna här där jag var. Ingenting föreföll mig mera rätt och riktigt än att deltaga i kampen för en mänskligare värld på det sätt som Skogsnäskollektivet gjorde och att satsa alla min krafter på det i stället.

Intrycket mitt i en avhandling är förstås lika delar ärligt och märkligt. Inte desto mindre är det den där längtan efter något vettigare som biter sig fast efter läsningen som det mest bestående intrycket – kanske till och med arvet efter den där tiden. De där ljuva drömmarna, de är nog inte riktigt döda än.

Similar Posts:

• Vad är kulturen bra för?
• ”På sjuttitalet förväntades barn bry sig”
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• När socialdemokratin gapade efter mycket
• Starka argument för ett mer jämlikt samhälle