Nu har sju år gått. Kraven har ännu inte tillgodosetts. Förhandlingar har nyligen ännu en gång misslyckats. Under dessa år har dock Zapatisterna lyckats organisera sig i autonoma kommuner med egna skolor och sjukhus. De har gång på gång visat prov på ett oerhört tålamod och fredliga ambitioner när de trängts hårt av den mexikanska arméns smutsiga irreguljära krigföring.

Från sydöstra Mexicos underjordiska berg, som också är titeln på den nyligen översatta textsamlingen, skriver subcomandante Marcos om den kamp som han och ett antal andra mestiser för tillsammans med hundratusentals indianer i delstaten Chiapas. Omvärlden har inspirerats av Zapatisternas målmedvetna och trägna kamp. Inte minst genom subcomandante Marcos kommunikéer.

I dessa texter finns det möjlighet för en främmande västerlänning att identifiera sig med indianernas situation. De tillhör de mest utsatta under den världsomspännande och allt mindre reglerade kapitalismen. Subcomandante Marcos är den militära ledaren för upproret, men han är för omvärlden lika mycket författaren som lyckats bygga en bro av identifikation mellan indianernas och västerlänningarnas värld. Han talar till oss på många olika nivåer, i sagans form, i stridsskriftens form och i den mer distanserade politiska analysens form. Hans texter är oförutsägbara, fascinerande, ibland lite snåriga att hänga med i, men aldrig tråkiga. Erik Gustafsson, som gjort urvalet och översatt texterna, bidrar också med ett fylligt förord där konflikten i Chiapas sätts in i sitt sammanhang.

Historien börjar 500 år tillbaka i tiden med spanjorernas brutala kolonisering av området. Ursprungsbefolkningen förslavades och exploaterades som arbetskraft. I samband med självständighetsrörelsen i början av 1900-talet var småbondeledaren Emiliano Zapata tongivande i kampen för indianernas rättigheter. Han har också gett namn åt Zapatisterna. Resultatet av revolutionen blev dock inte så radikalt som det lovade. PRI, partiet som kom i regeringsställning på 1920-talet och förlorade makten först förra året, har skapat ett korporativt och korrupt samhälle där stat och parti blivit ett och där indianerna helt hamnat på undantag.

De senaste 20 åren har dock situationen blivit allt mer ohållbar när PRI, efter påtryckningar från Världsbanken och IMF, gått över till en strikt nyliberal politik. Efter skuldkrisen 1982 har Mexico tvingats att underställa sig Världsbankens strukturanpassningsprogram och öppna upp sina oexploaterade naturtillgångar, däribland olja som finns i Chiapas, för utländskt kapital. Samtidigt privatiserades den kommunala jorden och möjligheten för jordlösa att tilldelas jord försvann. Detta drabbade många småbrukande indianer hårt. I kombination med att staten minskade sina sociala utgifter blev det än värre och indianernas tålamod tog slut.

Det är mot denna bakgrund konflikten i Chiapas måste ses. I ett större perspektiv innebär den kamp som Zapatisterna fört i sydöstra Mexico från och med krigsförklaringen i januari 1994 en blixtbelysning över ohållbarheten i den nyliberala ekonomiska världsordning som ofta slarvigt kallas globalisering. Det är ingen tillfällighet att Zapatisternas krigsförklaring sammanföll med tiden för NAFTA-avtalets ikraftträdande. Avtalet påminner mycket om MAI-avtalet, som nyligen förhandlades i hemlighet av OECD men stoppades 1998 efter att hundratals folkrörelser världen över varnat för dess konsekvenser. Men NAFTA-avtalet är redan verklighet och innebär att kapitalets ställning i Nordamerika och Mexico befästs på bekostnad av folkvalda församlingar.

Subcomandante Marcos skriver som sagt sina kommunikéer från bergen, och det är omöjligt att som läsare bortse från att författaren berättar om egna upplevelser efter att ha varit med och mobiliserat gerillan i snart 20 års tid under knappa materiella förhållanden. Han är högste befälhavare för den Zapatistiska armén, och indianernas verklighet är på många sätt hans verklighet. Ändå är han inte själv indian.

Som författare blir han en länk mellan två kulturer, inte bara genom sin dubbla erfarenhet, utan för att han är en litterär begåvning. Texternas tonläge och perspektiv skiftar hela tiden. Ibland talar den gamle kedjerökande indianen Antonio från djungelns hjärta och ger Marcos råd:

[Flodens] styrka kommer inte från regnet som faller över dess stränder, den kommer från bäckarna som strömmar ner från bergen. Floden förstör och omskapar jorden, dess vatten blir till majs, bönor och socker på borden i djungeln. Sådan är vår kamp. I bergen föds styrkan, men den syns inte förrän den kommer ner. Nu är det tid för floden att ändra färg.

Detta är gamle Antonios svar när Marcos 1992 frågar honom om det är dags att starta kriget. En annan återkommande gestalt är skalbaggen Durito. Han dyker upp under en reträtt i djungeln och förfäras över att 60 000 soldater strax ska trampa på honom. Senare uppträder han i Mexico City iklädd en liten trenchcoat och en genomblöt hatt à la Humphrey Bogart i Casablanca. Durito går runt och filosoferar över ensamheten i huvudstaden. ”Den är många städer, en för varje människa som bor i den…” funderar han.

Att recensera denna bok är komplicerat. Sällan har tanke, ord och handling varit så förenade genom en person! Detta är naturligtvis beundransvärt. Samtidigt leder en okritisk hållning till en farlig idealisering och personkult som bara kommer att spela det borgerliga etablissemanget i händerna. Detta tillfälle har mycket riktigt utnyttjats av ledarskribenter i Sverige under våren när Zapatisterna gjorde en uppmärksammad marsch till Mexico City för att förhandla med den nye presidenten Vicente Fox.

Subcomandante Marcos, som uppträder i en svart skidmask, har jämförts med Fantomen. En sådan trivialisering av Zapatisternas kamp är dock ett synligt bevis på liberalernas intellektuella kollaps och brist på argument sedan den nyliberala politiken testats i praktiken och framförallt skapat kaos och misär.

Det är alltså viktigt att vi inte fokuserar för mycket på subcomandante Marcos som person. För att vara politiskt medvetna och hålla oss a jour med vad som händer i Chiapas måste vi vara öppna och kritiska och hämta uppgifter från olika källor. Ändå tycks författaren Marcos som ingen annan formulera det som en allt starkare motståndsrörelse världen över känner.

Den oreglerade globala kapitalismen har gått för långt! Ya basta!

Similar Posts:

• Humoristiskt och mycket engagerande
• Nätverkande och internationell solidaritet
• Globaliserings kritiker talar
• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Massorna slår tillbaka

Min far bävade. Inför alla papper och inför skrivfolket var han bara en skugga av sig själv. Lugnet han hade när han arbetade i åkern var borta. Hans soldisiga stillhet var försvunnen.

Ovanstående citat beskriver hur Ivar Lo-Johanssons pappa reagerar när det blivit hans tur i kön till Egnahemskontoret. Pappan är analfabet, och unge Ivar Lo är med för att se till att utbetalningen av egnahemslånet går riktigt till.

Pappan och mammans rädsla och misstro mot allt som är skrivet får olika uttryck i Ivar Lo-Johanssons självbiografiska roman Analfabeten. Genomgående handlar det om att det skrivna tillhör en annan värld – myndigheterna, adeln och den bildade överklassen. De känner att det skrivna ofta orsakar problem för dem själva. Det skrivna kontraktet med grannen innebär exempelvis ingenting annat än att de förlorar alla sina sparpengar.

Det finns en konservativ syn hos Ivar Lo:s familj där man långt bakåt i släktleden varit livegna statare. Man ska inte sätta sig upp mot överheten, inte ifrågasätta eller lägga sig i. Då går det galet. Det är de alla överens om, mor och far, och mormor och morfar som också bor på samma egnahem. Mest konservativ och rädd är mamman. Därför är hon länge skeptisk till att de flyttat från godset i Eklandet.

Det verkar nästan som om hon tycker att de svikit baron och friherrinnan, trots att de som statare bara var gråa dussinmänniskor för sina arbetsgivare.

Det är intressant att på detta sätt få en inblick i vilka värderingar som kan finnas hos de mest utsatta. Många gånger tycks klassfrågan handla om självförtroende. När en människa inte ges möjlighet att leva ett värdigt liv utan tvingas kröka rygg och lyda order från tidig morgon till sen kväll präglar det naturligtvis fullständigt dennes livsåskådning. Är det möjligt att drömma om frihet om man alltid upplevt träldom?

Pappan är däremot lite mer positiv och drivande. Drömmen om något eget sitter djupt i honom och Ivar Lo beskriver fadern som individualist. Det är förresten alla egnahemmare i grannskapet – Småbrukarn, Stadstvättarn, Kvickroten och Sakförarn. Den senare, som är lite lärd, försöker driva på kollektiva lösningar och organisering för att gynna egnahemmarnas ställning. Många av dem tvingas nämligen flytta för att de inte förmår betala av sina lån. Men det dröjer länge innan någon lyssnar till Sakförarn.

Sakta, sakta växer ändå föräldrarna som människor. Nyodlingen ger stor skörd, de beviljas egnahemslånet och ges förtroende att på krita ropa in en ung och ståtlig saffransgul fux. Bäst beskrivs förändringen när mamman följer med sin unge tonåring ut i Storskogen. Här tar hon sig för första gången tid för något som inte har med arbetet att göra, skriver Ivar Lo. Hon upplever skönheten och hon accepterar att även barrskogen är vacker.

"Hennes trältid var slut. Hon vågade säga att något var bra" kommenterar Ivar Lo mammans uttalande under skogsutflykten. Dessa rader har etsat sig fast i mig. De stämmer till eftertanke om träldomens innebörd och vilka starka avtryck klasstillhörigheten sätter i personligheten.

Ynglingen Ivar Lo försöker göra uppror mot den vidskepliga och konservativa anda som han uppfostras i. Men det visar sig inte bara vara omgivningens värderingar han måste göra upp med. Även hans egen identitet har tagit intryck av dessa konservativa värderingar. Han pendlar mellan dröm och förtvivlan. Han ser läsandet som en väg till befrielse.

Men när föräldrarna påtalar att det är orealistiskt att försöka bli student blir han förlägen och självrannsakande.

[Jag hade] dömts till en jordarbetares lott. Mitt yttre passade till det. Jag skämdes för min uppnäsa. Jag visste att uppnäsan betydde plebejiskhet, lustigt proletariat, ofina vanor.

Analfabeten är den första i raden av åtta självbiografiska romaner som Ivar Lo skrev under 1950-talet. Av många anses Analfabeten som en av författarens bästa böcker. Personligen har jag svårt att bedöma just det. Arbetarförfattaren från Sörmland som reste ut i världen i unga år och sedermera bosatte sig på Bastugatan i Stockholm för att med pennans hjälp gräva i den egna jorden har som bekant skrivit en otrolig mängd noveller, reportage och romaner.

Av detta material har undertecknad läst en liten del. Klart är i alla fall att det jag läst gjort stort intryck. Och Analfabeten är otvivelaktigt ett mästerverk. Den fåordiga klarsyntheten är imponerande. Det är en hårdkokt prosa, som utan att jämföra innehåll påminner om Ernest Hemingways.

I Analfabeten finns det särskilt ett tungt parti. Det är när den fullt friske och arbetsföre morbror Janne tvångsintas på ålderdomshem där han sedan fullständigt förfaller. Det är några sidors fruktansvärd läsning och själv var jag tvungen att lägga i från mig boken ett tag. Därefter bläddrade jag några sidor i ett hopplöst letande efter någon som stoppar myndigheternas övergrepp.

Men Analfabeten är också full av värme och humor. Boken präglas av den unge författarens och faderns framtidstro. Fadern vill bli självständig jordbrukare. Sonen vill bilda sig och komma ut och upptäcka världen. Om sonens resor och väg till författarskap handlar de följande självbiografiska romanerna.

Similar Posts:

• Problem med sanningen
• Drömmen, staden, romanen
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur

Exempel: Person A befinner sig i ett uppbrottsskede, en släkting har dött och huset person A har bott i måste säljas för att täcka dödsboets skulder. Person A hittar en adresslapp till en bank i en ärvd kostym och börjar robotlikt vandra mot denna bank. Han erbjuds arbete och bostad på banken och sedermera träffar person A kollegan B med vilken han gifter sig och får lilla c och lilla d tillsammans med.

Fel!!! Förälskelsen ges inte någon stor plats. Det viktiga är den absurda och byråkratiska stämningen på banken. Titeln Cirkulation ger en ledtråd. Banken är som ett urverk som tickar vidare, oavsett kriser och bedrägerier som avslöjas av Bankinspektionen. Vid nämnda Bankinspektions besök kan det låta såhär:

Bankinspektören: – Vilka växlar är det som ligger här, undantagna från bokföringen?
Direktören: – Det är vad vi här på banken kallar de särskilda ackommodationsväxlarna.
Bankinspektören: – Varför kallas de så?
Direktören: – Det är ju för att de befinner sig under särskild ackommodation.

De absurda dialogerna har ofta en humoristisk underton. De består bara av ett par rader, sedan följer någon helt annan parallell eller apart händelse. Ofta är det mycket tänkvärda ord, och en kvalité i berättelsen, förutom själva den Kafka-liknande bankbyråkratisuggestionen, är att man tvingar sig själv att ytterligare en gång fråga sig vad dessa papperslappar som man dagligen använder och som kallas pengar egentligen är för något.

Jag: – Pengar kan användas till det ena och till det andra. Men pengar är väl värda något i sig. Direktören: – Pengarna är tomma bilder.

Tomma bilder? Vad menas med det? Det känns outgrundligt men samtidigt spännande. Kanske kommer jag någon gång att upptäcka ordens mening. Kanske kommer insikten plötsligt vid ett tillfälligt besök i Örebro om tre år. Kanske blir jag stående med två kassar i mina händer utanför varuhuset Krämaren och känner med kroppens alla organ att jag fattat vad uttrycket ”tomma bilder” betyder. Vem vet?!

Återkommande information är månadsangivelser och åtskilliga år hinner avverkas på bokens 155 sidor. Ett avbrott från bankens invanda rutiner och miljö är huvudpersonens utflykter för att studera kråkor. Han tycks beundra dem: ”Deras kraftiga näbbar. Deras kraftfulla flykt. Deras begär att fånga och bortforsla glänsande föremål.” Dessa utflykter blir en effektiv kontrast mot den i alla fall på ytan så kliniskt perfekta och ordnade tillvaron på banken.

I själva verket pendlar banken ständigt mellan kaos och ordning. Bankdirektörerna avlöser varandra och med dem olika strategier för att skapa en fungerande affärsrörelse. Någon bygger ett helt nytt bankkontor, en annan vill förbättra relationerna med kunderna och införa en särskild kundavdelning. Det är också intressant att se hur personalen fogar sig i alla förändringar. Vaktmästaren sätter upp ett nytt porträtt på direktörens kontor, sen rullar allt vidare:

Mars. Vaktmästaren: – Nu har jag skiftat porträtten igen. Direktören har blivit den förra direktören. Och den nya direktören har blivit direktören.

Den 45-årige författaren och tillika Radioteaterchefen Magnus Florin som tidigare gett ut flera kritikerrosade romaner har denna gång valt banken som tema och skådeplats. I en intervju i GP förklarar han att det är intressant att skildra en institution som banken eftersom det är en plats där man kan ”få folklivsforskarens blick på det moderna samhället”. Han menar att rituella och ceremoniella betydelser inte bara finns i kyrkan utan också i vardagslivet, exempelvis på banken. Florin tycks intresserad att undersöka vad det är som får oss att acceptera att inordna alternativt underordna oss i en organisation och vilka bilder och ideal som driver densamma. Vi accepterar att banken är en bank därför att den motsvarar alla de bilder vi har av en bank. Samtidigt visar det sig ju i Florins bok att den ekonomiska hanteringen, fördelningen av krediter och lån, ideligen missköts. På detta sätt kan man ju säga att föreställningen om banken som en seriös affärsverksamhet är en illusion.

Magnus Florins bok Cirkulation befinner sig i gränslandet mellan roman och dikt. Enskilda strofer kan stå för sig själva, samtidigt är de del i en suggestiv helhet, som förresten påminner lite om Roy Anderssons film Sånger från andra våningen (2000). Akademikern skulle kanske påstå att båda undersöker det moderna samhällets kärna, den ödsliga och byråkratiska storskaligheten som skapar alienation, inte bara på arbetsplatsen som Marx beskrev, utan på livets samtliga områden.

Själv tänker jag också på Östtyskland, det är något grått och skitigt DDR-liknande i både Magnus Florins och Roy Anderssons berättelser, och jag tänker att det inte var länge sen som det såg ut som Östtyskland även här. När man tittar i gamla fotoalbum från så sent som 1970-talet och början av 1980-talet ser vanliga svenskar ut som de var medlemmar i östtyska kommunistpartiet och bodde i Karl Marx Stadt. Tjocka, bruna glasögonbågar, lustiga mustascher och brun- eller gråspräckliga kostymer. Och nu då, efter murens fall, vad händer nu? Vi översköljs av ett frihetsbudskap i media som handlar om friheten att välja tandkräm. Men frågan är om det går att finna någon verklig befrielse längs den enda vägen. Kanske borde vi stänga av TV:n och, i likhet med berättelsens huvudperson, gå ut och titta på kråkor istället.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Ränder som sorg och text
• En berättelse om berättande
• En motorsåg
• När Någon Annans Pengar är dina och mina

Jag tänker åka färja, det blir billigast. Inte tänker jag ha med mig så värst mycket packning heller. Jag har tänkt köpa nytt. Jag tänker börja mitt nya liv i nya kläder. Jag vill komma till London som en väldoftande blomma och inte som någon dammig, smulande eternell…

Så skriver romanens huvudperson, 21-åriga Helena Olsson, förväntansfullt i sin dagbok inför uppbrottet från tristessen i Gävle där hon arbetat på Pappersbrukets internpostavdelning och suttit på Lyckan med kompisarna och rökt och druckit kaffe i timmar. Helgfyllorna följer alltid samma mönster: Ullis och Helena delar på tre flaskor Perlette men dricker bara upp två och en halv. I fyllan som följer händer det att Helena drar hem f d pojkvännen som är rockmusiker i gruppen The Sin och har sex. Men det är inte direkt något som är förknippat med lust, det är snarare något som bara händer, och dessutom alldeles för fort. Året är 1984 och deppgruppen Cure är husgud.

På söndagarna i Gävle precis som på många andra ställen kommer ångesten inför den kommande arbetsveckan. Och visst känner man igen sig i det här:

Även fast man går på promenad eller på bio eller vad som helst, ligger den förestående pissveckan i luften och varslar om sig själv. Jag kan inte se på Sportspegeln. Det är för mycket söndagskänsla. Samma sak är det med Bagen, men Cia Berg är faktiskt ganska snygg och man måste ju passa på att se musik när den visas på TV, även om det mest är Twisted Sister och Michael Jackson.

Inombords jublar jag när det gamla musikprogrammet Bagen nämns, och det finns en del liknande nostalgisaker. Kanske tyder det på att jag är svältfödd på 1980-talsskildringar, när jag nöjer mig med så lite. För även om olika namn på TV-program och artister flyger förbi, utvecklas de inte. (Själv var jag tio år yngre än Helena på Bagens tid, och följaktligen förknippar jag inte 1984 med några vilda flyttplaner. Hjältarna hette förresten Imperiet och inte Cure).

Det har framförts kritik i olika tidningar som går ut på att Charlotta Cederlöfs berättelse saknar djup. Någon har menat Hello love är alltför lik debutromanen från 1995, Och likväl rör hon sig, och att författaren inte utvecklats. Jämförelsen med nämnda högstadieskildring kan jag inte kommentera, då jag inte läst den. Vad gäller djupet i berättelsen känner jag mig kluven. Det finns något autentiskt och kanske rent av poetiskt i den lite ostrukturerade dagboksformen. Samtidigt saknas perspektivskiften, miljöbeskrivningar och annat. Borås tidning gjorde den intressanta iakttagelsen att trots att romanen utspelar sig på 1980-talet har språket en tydlig 1990-talskaraktär. Kanske skulle språket kunna sorteras under någon slags anspråkslös men självutlämnande krönikestil.

Tankarna går till Linda Norrman Skugge. Jag är som sagt kluven till denna enkla dagboksstil, för samtidigt som den riskerar att bli banal, känns ämnet som en plankträff rakt på hjärtat och därför är Hello Love självklart läsvärd, särskilt med tanke på att romanen inte tar särskilt långt tid i anspråk. Vem har inte längtat bort från uppväxtstadens inkrökthet och förutsägbart till världsmetropolens äventyr? Att längta till ett varmare och öppnare klimatet är kanske nordbons lott. Och kanske är denna längtan det som får det här samhällets vardag att rulla vidare. Det är lättare att komma upp en grå och kall måndagmorgon om miljonvinsten på Stryktips, Trav eller Bingolotto hägrar därframme. Och så inbillar vi oss att det skulle bli så mycket bättre om vi fick den där miljonen.

Charlotta Cederlöfs ämne är lätt att känna igen sig, oavsett ålder tror jag. Samtidigt riskerar intrigen att följa en förutsägbar tragedimall. Och givetvis blir mycket av Helenas vistelse i London inte alls så glamourfylld som hon hoppats. Hon lämnar sällan vandrarhemmet i Camden town om kvällarna, och umgås mest med folk som bor där. Och det visar sig att väninnan Anna-Lena som skrivit så entusiastiska brev från London som börjat just med Hello Love inte heller har så mycket koll på utelivet. Anna-Lena har dessutom blivit ihop med en het italienare och lämnar sällan hans sällskap. Helenas jobb som servitris på ett café på Victoria Station är föga mer stimulerande än jobbet på Pappersbruket. På en av de lediga dagarna blir hon sjuk, och misären tycks nå sin kulmen.

Jag ligger i mitt lilla rum och fryser. Inga brev i morse. Ingen bra bok. Ingen telefon… Jag tog mig ner till matsalen men den var låst så jag kunde inte koka te… Jag är kissnödig men det är för långt till toaletten och golvet är så kallt. Jag har bara ett tjugofempencemynt kvar till elementet och det måste jag spara till inatt.

Ännu mer fläckas drömmarna av att f d pojkvännen dyker upp i London. Vad som händer ska inte avslöjas men Helena grips av panik när kompisen Mange meddelar att också han ska bo på Lord´s Hotel. Den tredje och sista delen av boken skildrar helt detta möte med Magnus. Här vänder historien och blir kanske för första gången ljus.

Helena och Magnus finner att det är mer än bara vänskap som binder dem till varann. De går på bio, dricker sig fulla genom att dricka alla drinkar de aldrig druckit och bestämmer sig för att knulla på ett hotell där man kan bada jacuzzi och läsa Financial times. Plötsligt är livet värt att leva igen och Helena vill vända åter till Sverige tillsammans med Magnus.

Att boken handlar om att bli vuxen som framförallt recensenten på Helsingborgs Dagblad betonat menar jag är att begränsa temat i Hello Love. Dessutom leder det in på en farlig väg. De där skimrande drömmarna om fjärran platser kan kanske vara förrädiska ibland, men om det skulle vara definitionen och kravet på vuxenhet att ha genomskådat allt detta som illusioner vill åtminstone inte jag vara vuxen. Dessa mogna människor ser sig själva som realister och avfärdar det mesta som romantik.

Men sanningen är att dessa hellre borde kallas cyniker!

Similar Posts:

• Drömmen om London
• London runt i ett par vandringsskor
• Tätt, svart och trösterikt
• En berättelse om klass
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle

Vi talade en hel del om den nya politiska rörelsen Attac, som spritt sig till närmare 20 länder på ett par år som en kritik mot den globala nyliberala politiken som förs via organ som IMF, Världsbanken och WTO. Jag var positiv och förväntansfull inför att Attac nu bildades i Sverige. Han var skeptisk och tyckte att jag behövde ha en bredare bild av läget. Innan jag steg av tåget i Norrköping för att resa mot Örebro och min systers födelsedagsfest gav han mig sitt visitkort. Han hette Joran Höök och var redaktör för SIDAs tidning Omvärlden och lovade skicka några nummer.

Då hade jag inte läst så mycket i journalisten John Pilgers stora reportagesamling Den dolda dagordningen. Reportaget om hamnarbetarstrejken i Liverpool hade jag tagit del av i en kortare version i samband med ett besök i staden 1997. Enstaka reportage i Aftonbladet och Ordfront hade jag också stött på. Och dessutom var han ju denna höst aktuell genom att ha medverkat på bokmässan i Göteborg och dess medietribunal. Överhuvudtaget var väl hans mediakritik mest omvittnad.

När jag nu läst denna nästan 700 sidor tjocka artikelsamling finner jag att Pilgers samhällskritik är mer djupgående än att bara handla om media. Den dolda dagordningen ifrågasätter hela den kapitalistiska världsordning som styrs från "påvedömet Washington", som Pilger själv uttrycker det i en historisk parallell: 1492 fick Christofer Columbus privilegiet av påven att upptäcka och erövra världen som kyrkan såg som sin egendom. Idag är det Världsbanken, Internationella valutafonden och andra "internationella" institutioner som har privilegiet att genomföra erövringar som företrädare för den nya påvestolen i Washington. Officiellt är syftet att integrera länder i den globala fria marknaden. Men detta världsherravälde som bygger på att omforma länders interna strukturer är långtifrån stabilt. Ordningen bygger på pengar, elektronisk teknik och illusioner, skriver Pilger. Och den globaliserade aktiemarknaden hotar att gå samma väg som "tigerekonomierna" i Asien 1997. Över 700 miljoner är arbetslösa varav 35 miljoner i den rika världen hävdar han.

John Pilger vill tillägna sin bok de människor som gör motstånd och synliggör "regeringarnas, storföretagens och deras byråkratiers dolda planer". Och dessa får också stort utrymme i boken – nobelpristagaren Aung San Suu Kyi som under lång tid suttit i husarrest i militärdiktaturen Burmas huvudstad Rangoon, frihetskämparna i det av Indonesien ockuperade Östtimor (varav Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo också tagit emot Nobels fredspris), arbetarna som strejkat för anständiga arbetsvillkor i Liverpools hamn, kvinnor som gjort civilt motstånd genom att förstöra ett brittiskt Hawk-plan och många fler.

John Pilger ägnar ett särskilt kapitel till de han kallar "icke-människor". Det är de människor som är offer för krig som förs av Nato. Västmedia ägnar dem lite eller ingen uppmärksamhet. Vid Natos 50-årsdag 1999 sa Tony Blair att "vi tar ställning för civilisationen". Detta tal hölls just efter att brittiska och amerikanska plan bombat två försvarslösa länder – Jugoslavien och Irak. De flesta målen är civila – tåg, broar, sjukhus, fabriker och skolor.

I Irak pågår bombningarna fortfarande enligt Pilger. Men ingen rapporterar om dem. Hittills har enligt Unicef en halv miljon barn dött p g a förstörda vattenreningsverk och embargot som följde därpå. Men tystnaden kring denna katastrof som pågått i nio år är monumental. Västmedia och påvedömet i Washington har nämligen bestämt att de är s k icke-människor, menar Pilger.

Ett kapitel handlar om vapenhandeln. Det tycks som svart ironi men faktum är att FNs säkerhetsråds fem permanenta medlemmar – Storbritannien, USA, Ryssland, Kina och Frankrike – också är världens största vapenhandlare. Det är till de kämpande och skuldtyngda länderna i tredje världen som västerländska företag säljer sina vapen. Följderna är katastrofala för vanligt folk, tillgångarna slösa bort på ständigt högre avbetalningar och exempelvis brittiska Hawkplan.

Indonesiens brott mot folkrätten och ockupation av Östtimor skriver Pilger mycket om. När östtimoreserna Jose Ramos Horta och biskop Carlos Felipe Belo tog emot Nobels fredspris 1996 påpekade de också att Australien vägrat att underteckna en bestämmelse om mänskliga rättigheter i ett förslag till avtal med EU eftersom det kunde medföra protester från Indonesien.

En annan militärdiktatur som Pilger skrivit mycket om är Burma. Han reser till den okända södra delen vid gränsen mot Thailand där inga turister får vara. Där har Burma bestämt att locka till sig utländska investeringar genom att bygga ut infrastrukturen. Men detta har också förvandlat landet till ett jättelikt slavarbetsläger. Varje by längs järnvägen måste nämligen frivilligt bidra med arbetskraft oavsett hur gamla invånarna är eller hur deras hälsotillstånd är. Men många västerländska investerare som Pilger intervjuar blundar cyniskt för detta.

Den australiensiske reportern möter också Aung San Suu Kyi, vars parti Nationella Demokratiförbundet vann valet i Burma 1989. Militärdiktaturen vägrade dock släppa ifrån sig makten och Aung San Suu Kyi hamnade i husarrest. Burmas folk lider precis som deras oppositionsledare lider under en fruktansvärd press. Motståndet fortsätter trots allt, hävdar hon.

- "Oavsett regimens förtryck och råa styrka kan den inte i längden hålla tillbaka folket; den kan inte stoppa friheten. Vår tid kommer."

På detta sätt blir det också tydligt vems historia Pilger berättar. Det är folkets historia. Inte kostymgubbarnas och makthavarnas historia. Och detta perspektiv har han också när han skriver om västvärlden. Hamnarbetarnas fleråriga kamp i Liverpool för att få jobben tillbaka och dessutom få drägliga arbetsvillkor har Pilger författat det bästa reportage om som jag har läst. Tyvärr har dock lite skrivits om denna strejk.

Det skulle kanske gå att kritisera Pilger för att han upprepar sig och att boken är onödigt lång. Men samtidigt besitter den flygande reportern ett så rikt och värdefullt källmaterial som blir till ett uppslagsverk och en skattkista för den samhällsintresserade. Inte minst nu när debatten och ifrågasättandet av den nyliberala världsordning – som de flesta länder tvingas ansluta sig till – förs på bred front i nästan 20 länder under namnet Attac.

Pilgers bok är rykande aktuell och den är levande, eftersom den lyfter fram vanliga människor och enskilda grupper och individers kamp för jämlikhet och frihet. Att boken skulle vara alltför kategorisk som redaktören på tåget hävdade håller jag inte med om. En journalist utan ett brinnande engagemang som spelar på någon falsk objektivitet, skulle knappast kunna åstadkomma sådan angelägen journalistik som denna.

Similar Posts:

• Skjutjärnsjournalist om världens orättvisor
• Tankeväckande om krig
• Årets vidrigaste och mest angelägna bok!
• Vikten av att befinna sig i ”svåra länder”
• En slavhandel större än någonsin?

Stadsdelen håller på att förvandlas och "det är som om Chueca andas ett tag och sedan sakta kommer att kväva sig själv som den som trätt en plastpåse över sitt huvud och andas in koldioxiden från sina egna lungor" skriver 32-årige debutanten Mons Kallentoft i thrillerromanen Pesetas som kom ut i våras.

I Chueca ligger Millers bar som är det nav kring vilken berättelsen snurrar. Här jobbar svensken Carl, och hit kommer hans kompisar Paco och Emilio innan de drar ut på sina nattliga knarklangaräventyr. Pacos flickvän Sofia hänger också här och tankar i sig Cuba libre innan hon ger sig ut på klubbeskapader och gör av med nästan lika mycket pengar som Paco drar in. Sofia är en hänsynslös alkoholist med dyra vanor och hon styr Paco som en liten leksak. Pacos kollega Emilio är en bög som övergivit sina drömmar inom fotografyrket, trots att han har talang.

Till Millers bar kommer också Carls flickvän Caterina. Hon är den mest jordnära av de inblandade och visar en distans till det ytliga nattlivet. Caterina jobbar som sjuksköterska vilket är ett hårt arbete och hon tvekar fortfarande om hon gjorde rätt som avbröt läkarstudierna.

Alla är de i 30-årsåldern och det tycks som om de har misslyckandet eller sökandet gemensamt. Carl avbröt en arkitektkarriär, sålde lägenheten i Stockholm och flyttade till Madrid. Vad var det han sökte? Klart är att både Carl och Emilio känner en besvikelse över att deras konstnärliga talanger inte kommit till sin rätt i respektive branscher.

Medan Carl, Caterina och Emilio beskrivs som attraktiva personer gör Sofia och Paco motsatt intryck. Paco är en storväxt lite lönnfet kille med oljigt hår och grovt, nästan brutalt ansikte. Sofia har dyra klänningar som alltid sitter fel, tjockt smink, en uppnäsa och hårt blonderat hår. Båda uppträder också hänsynslöst, och gör sig skyldiga till fruktansvärda brott.

Ändå går det att fatta sympati för samtliga personer eftersom Kallentoft bemödar sig med att under den första tredjedelen av boken (=100 sidor) teckna trovärdiga och fängslande personporträtt. Det som driver boken vidare under resterande del är framförallt Paco, Emilio och Carls jakt på pengar.

Boken förvandlas kort sagt till det den saluförs som – en thriller med bankrån, en självuppoffrande hjältemodig polis och en skrupellös kontraktsmördare. Här förlorar romanen i originalitet och vissa figurer såsom kriminalkommissarien Teofilo Rodriguez kan tyckas väl klichéartade. Visst känner vi väl igen där stönande-trötta-men-ack-så-goda-och-hårt-jobbande-polisen?!

Det är dumt att avslöja mer om handlingen än såhär. Man kan dock fråga sig vilka motiv som Paco, Emilio och Carl har för att slå sig in på en kriminell och livsfarlig väg. När Caterina, som framstår som romanens hjältinna, berättar om Carls brottslighet för sin pappa frågar denne om Carl behöver pengar.

"Det är nog inte bara det som det är frågan om" svarar Caterina.

Paco och Emilio är i desperat behov av pengar. Men för Carl tycks motivet grumligare. Kan verkligen tacksamhetsskuld och grupptryck vara tillräckliga drivkrafter?

I vilket fall har Mons Kallentoft gjort en lovande debut. Boken är lättläst med nästan filmiskt snabbt tecknade scener, som dock är så skarpa att de ibland gränsar till poesi. Mot slutet ökar dock farten till den grad att berättelsen blir som ett synopsis till en actionfilm som SvD-recensenten träffande skrev. Här tappar romanen i djup, men den är fortfarande fängslande och spännande. Kanske kan Pesetas vara lämplig litteratur att förströ tiden med på tågresan.

Namnet Pesetas bör hursomhelst fånga unga läsares uppmärksamhet i en tid som denna när indisk meditation och österländsk filosofi får stryka på foten för salsa- och spanskakurser.

Sanningen finns numera i Spanien, Kuba och vissa andra spansktalande länder!

Similar Posts:

• Blodig vår
• Gräddig och vag svärta
• Skrik, svek och elakt förtal
• Mord i blåsig vind
• Girighet och galenskap