Svenska PEN samlar i samband med det sådana böcker på sin hemsida. Det är ingen allomfattande lista, utan ett urval, men fler titlar dyker stadigt upp.

Det finns förstås äldre svenska exempel, både på svenska titlar som förbjudits utomland, som Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta i kommunisttidens Tjeckoslovakien – strategin att en makthavare i stort sett säger sig identifiera sig med diktatorn Tengil känns väl sådär? – liksom på böcker som helt enkelt fällts för förtal, som Ing-Marie Erikssons Märit 1967.

En incident som i efterhand mest verkar komisk är hur svenska förlag ville bojkotta Bokmässan 1989, eftersom tantsnuskförfattaren Jackie Collins var inbjuden. Fast jag gissar att många med mig minns hur många eftertraktade böcker som på den tiden, och tidigare, helt enkelt inte gick att låna på biblioteken eftersom de ansågs brista i litterär (och moralisk?) kvalitet.

På PEN:s lista har också dykt upp nyare svenska exempel, exempel som påminner om den våg av lokala förbud som drabbat inte minst skolbibliotek och som dragit över USA de senaste åren. En religiös skola valde till exempel att plocka bort Harry Potter-böckerna från skolbibblan i början av 00-talet. En annan skola plockade bort Mårten Melins mellanåldersbok Så grymt skönt efter klagomål från en förälder, medan liknande klagomål fick en hel kommun att stryka Christina Wahldéns våldtäktsskildring Kort kjol från undervisningen 2015.

Härom året tog jag för första gången emot sådana klagomål på ett skolbibliotek där jag jobbade. En förälder kom in och ifrågasatte en bok med hbtq-tema som hennes barn lånat hem. Tyckte att den var olämplig, att den propagerade för en ohälsosam livsstil. Jag höll inte med, men jag lyssnade och försökte förstå så gott jag kunde. Förde klagomålet vidare till rektor och bibliotekschef, enligt förälderns önskemål.

Sen hände inte så mycket mer. Inga böcker plockades bort ur hyllorna. Min kompetens ifrågasattes inte (åtminstone så vitt jag vet). Jag fick inte sparken.

Men jag tvingades inse vilken tur jag har. Ska man behöva tänka så? Jag vet inte.

Amerikanska kollegor kan i flera delstater både sparkas, bötfällas och till och med fängslas om en bok på skolbiblioteket anses vara på något sätt olämplig. Och när jag läser PEN:s lista inser jag att jag också har tur för att leva i ett så stabilt demokratiskt land som Sverige. Min chef skulle inte få för sig att vika sig för den där typen av klagomål. Andra chefer får uppenbarligen det.

För ett par år sedan skulle det scenariot aldrig ens ha fallit mig in.

Klimatet har blivit annorlunda vad gäller offentlig kultur- och bildningsverksamhet. Som så mycket annat. Bibliotekens verksamhet, som hela mitt liv bara känts så självklar, en institution som står stadigt runtom i landet, till för alla. På många platser det sista öppna, offentliga rummet.

Det har jag alltmer insett när jag arbetat där, vilken livsnerv det är för människor som bara behöver någonstans att ta vägen utan att det kostar något, en plats att få hjälp med teknik, utskrifter, bidragsansökningar eller bara lite sällskap. En plats att läsa tidningen på. Byta några ord. Utbyta några boktips. Hitta kurslitteratur. Berättelser. Nya världar.

Är det en politisering av biblioteken som sker när politiker och andra börjar ifrågasätta biblioteksverksamhet? Vilka som får komma dit och prata, vilka böcker som ska köpas in, och åt vem? Eller har biblioteken alltid varit politiska?

Kanske både och? Visst är det politiskt som f-n att alla människor ska ha rätt till utbildning och bildning. I Sverige har det dock inte varit någon partipolitisk vattendelare på väldigt länge. Att återigen göra det till det, är att förändra det politiska samtalet i grunden.

Att sortera ut böcker från ett bibliotek (offentligt eller privat) är en evig kamp. En del slits ut, en del försvinner och går inte att ersätta, en hel del efterfrågas helt enkelt inte längre. Inte minst: det får inte plats hur mycket böcker som helst. Biblioteket som bara växer och växer i takt med beståndet finns tyvärr bara i min fantasi.

Ändå. Att välja att plocka bort något från ett bibliotek efter enskilda individers – eller ens folkmassors – påtryckningar är en annan sak. Att inte bara själv välja bort en bok utan att också kräva att andra ska välja bort den, eller snarare inte få chansen att välja alls, är en annan sak. En helt annan sak.

Just nu arbetar Skolverket och Kulturrådet med att på regeringsuppdrag ta fram ”läslistor” med rekommenderad litteratur för alla skolformer. Mitt stalltips är att ta lite av en utgångspunkt i listorna på förbjudna böcker. Där finns inte bara riktigt mycket riktigt bra och angelägna berättelser, där finns också en hel historielektion om hur vi ser på att vara människa och på samhället runtomkring oss.

Similar Posts:

• Det olämpliga och det nödvändiga
• Läsa tillsammans
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Astrids skimmer
• Banned Books Week

Under höstterminen 2021 skänktes boken till landets alla sexåringar. Dessutom fick alla skolor med förskoleklass ett antal ex att använda sig av i undervisningen.

Som poet och bokälskare kan jag inte annat än att digga detta. Att ge unga människor tillgång till bra dikter är så viktigt. Akademien vill uppmuntra föräldrar och lärare att läsa tillsammans med barn. Det är ack så viktigt för språkutvecklingen, men tänk vilka världar som poesin kan öppna redan hos barn.

Boken inleds med en dikt av Brita af Geijerstam.

När dikten kommer till dig

När dikten
kommer till dig
var beredd.

Den kanske har ett
budskap
vill bli hörd och sedd.

Kan hända minner den
om något ömt.

En närhet till någonting
du nästan glömt.

När dikten kommer till dig
öppna dina sinnen.

För nuet
och för oskattbara
minnen.

Vilken genial öppning! Hur vi bjuds in till diktens storhet på ett poetiskt, vackert och självklart sätt.

Antologin innehåller sextio dikter av poeter av alla de slag. Vi får möta flera av mina favoriter och många kända namn , till exempel Karin Boye, Mårten Melin, Erik Axel Karlfeldt, Tomas Tranströmer, Aase Berg, Zacharias Topelius, Ann Jäderlund, Gunnar Ekelöf, Sonja Åkesson, Jila Mossaed, Edith Södergran, Bruno K Öijer och Nils Ferlin.

Ursäkta om jag blev långrandig men jag blev så uppspelt av mångfalden och bredden. Extra lycklig blev jag över att en av mina favoritpoeter, Anna Rydstedt, deltar. Dock med en dikt med religiösa undertoner. Hon har skrivit en fantastisk dikt om att förlora en hund som jag hellre hade sett här.

Alla dikter är illustrerade. Det gör dem ännu mer tilltalande och tillgängliga för barn, kan jag tänka. Illustrationerna är av olika slag men det är välkända namn, som Lotta Geffenblad, Per Gustavsson och Sven Nordqvist. Det är spännande med spännvidden. Sedan går det ju att välja hur mycket tid en ska ägna åt bilderna. Det beror på vilken läsning som görs, tänker jag.

Till de illustrerade dikterna hör också frågor att diskutera. Det är frågor som väcktes inom Ann Boglind och Anna Nordlund som valt ut dikterna. Frågorna som följer Tomas Tranströmer dikt ”Trädet och skyn” lyder: Vad betyder regnet för trädet? Vad är det som får trädet att stanna? Vad tycker du mest om, regndroppar eller snöflingor?

Det är skickligt utmejslade spörsmål som det är fritt att använda för att skapa en fördjupning. Fast det är inte nödvändigt. Dikterna talar för sig själva, men det är fint att möjligheten finns. Och läser du om en dikt i boken kanske det blir naturligt att fundera på frågorna eller diskutera dem tillsammans?

Jag älskar idén med den här boken och jag älskar även boken. Den avslutas med en dikt av Maria Wine:

Inom varje dikt
lyser en liten lampa

I rummet och tiden
i jorden och havet
hos människan och djuret
hos allt som har skapats
av natur och människohand
finns en dikt
som lyser som en lampa

Söker du tillräckligt länge
finner du kanske även en lampa
inom ditt djupaste mörker

Vad kan menas med att det lyser en liten lampa i varje dikt? Lyser det en lampa i dig? Dessa geniala frågor ställs efter Maria Wines starka slutdikt.

Similar Posts:

• Tranströmer-introduktion på 80-talet
• Diktens universum
• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Fyrtiotvå år av fulländad lyrik
• Vems är då felet?

På omslaget till Bara en kram står titeln i försåtligt runda, ljusrosa bokstäver, som för i alla fall mina tankar till Mårten Melins båda ungdomsböcker Lite mer än en kram och Mycket mer än en puss. Flyttar man fokus till omslagsbilden står istället en mörkklädd man och lurar i buskarna. Dubbeltydigheten finns där redan på omslaget, med andra ord, den ljusa, moderna ytan och det betydligt grumligare djupet.

Bara en kram har också en ramberättelse som på sätt och vis speglar detta. Du, läsaren, hittar en dator på trottoaren. Datorn tillhör Jens Svanström, kulturjournalist, chefredaktör och författare.

Författare, han har väl inte skrivit någon bok?
Jo, se.
På datorn finns två dokument.
Ett som heter Dagbok.
Ett som heter Roman.
Börja läsa, om vartannat.
Snart finns det fler svar än ett.

Nu är det här på inget sätt avgörande för romanupplevelsen, men denna ramberättelse stör mig lite. Kanske för att jag inte gillar att författaren utger sig för att veta saker om mig som läsare. Kanske för att det känns ologiskt att jag, förutsatt att jag faktiskt plockade upp en dator från trottoaren, tog mig in i den och började läsa, skulle läsa de båda dokumenten växelvis. Kanske för att jag har svårt att föreställa mig att en skrivande människa och före detta frilansare skulle ha en dator sedan åratal som bara innehöll två dokument.

Mitt råd, om jag hade haft den betydligt större förmånen att hitta den här romanen i manusform, hade varit att stryka ramberättelsen och låta läsaren upptäcka att den ena berättelsen är huvudpersonens romanförsök efter hand istället. Det hade på flera sätt fungerat bättre.

Den större behållningen är Jens Svanströms dagbok, som fångar den där dubbelheten på ett träffande och enormt obehagligt sätt i sig. Jens, först frilansare och så småningom chefredaktör på en hipp ny gratistidning, är full av goda ambitioner – så uppfattar han det åtminstone själv – och alla de rätta fraserna. Han skriver krönikor om feminism och den bedrövliga manligheten. Det blir hans stora genombrott. Och han tror nog själv på vad han skriver, eller, åtminstone tror han att han tror på vad han skriver.

Hans beteende mot flickvännen, kvinnliga kollegor och tillfälliga bekanta berättar en helt annan historia. Plötsligt kommer rykten igång, rykten om tafsande, tjatsex, övergrepp. Jens är djupt förnärmad. Perplex. Han är ju the good guy. Han kan sin Beauvoir.

Men plötsligt ser det kanske lite konstigt ut att hans romanutkast handlar om en ambitiös serievåldtäktsman ..?

Jag gillade Riv alla tempel och Vän av ordning mycket. De var också djupt obehagliga, och berörande. Bara en kram är berörande på ett annat sätt. Om Johan och Joel i de tidigare romanerna kunde ha varit den där snubben på högstadiet som jag knappt pratade med, så känns Jens som en typ jag läst litteraturvetenskap tillsammans med, hängt på klubbar med, druckit finöl och kommit riktigt bra överens med. Han kommer nära.

Innanför.

Similar Posts:

• Om man klipper sig och skaffar ett jobb eller istället stannar hemma och odlar regnbågsfärgad päls på knäna?
• I kamp mot högspänningssamhället
• ”Du säger inget till någon, va?”
• Mårten Melin: ”Jag vet att den här boken behövs”
• Att bevisa sin betydelse

Raden handböcker som kommit ut om skrivande de senaste åren är oändlig. De flesta har inriktat sig på vuxenlitteratur, men det finns också ett växande intresse för att skapa barn- och ungdomslitteratur. Genren, som är för bred för att kallas en genre (även om Augustpriset fortfarande bunkrar ihop), blir också titt som tätt utsatt för moraliska angrepp. Får man skriva om det här? Är detta att betrakta som skadligt? Rasistiskt? Förlegat? Icke jämställt, otryggt?

Jag börjar läsa Skriva barnbok med förhoppningen att få svar, eller kanske snarare massor av reflektion kring båda dessa frågeställningar. Och Annika J. Nasiell börjar hoppfullt med kloka Astrid Lindgren-citat. Det är inte skamligt att skriva enkelt, anser Lindgren, även de stora skalderna som blev odödliga gjorde ju det. Skillnaden mellan en bok för lägre åldrar och en bok för högre antas främst handla om tilltal. Det ska vara lättbegripligare, direktare. Det ska röra sig i en värld som de unga kan relatera till. Om det är skrivet för barn behöver det göras av någon som förstår sig på barn.

Det är intressant att höra vad författare och illustratörer som Pija Lindenbaum, Mårten Melin och Lisa Bjärbo har att säga om sitt skrivande. De kommer med handfasta knep och smarta formuleringar kring skrivandet, det märks att de ofta pratat om ämnet i egna skrivarverkstäder eller intervjuer. Roligt är också Lindenbaums möte med sin läkare, när hon får frågan vad hon jobbar med, taget ur hennes sommarprogram 2010. Som en illustration över det allmänskeptiska förhållningssättet till att skriva och rita som yrke:

”Jag gör barnböcker”, sa jag. Nämen, vad roligt, sa hon. Jag tänker också skriva en barnbok. Och så tänkte jag att min mamma eller syster skulle göra bilderna. Jag funderar på vilket förlag jag ska välja. Då vände jag mig om och klippte till henne. Gjorde jag alltså inte, jag sa: Vad trevligt. Jag säger inte till läkaren: Och jag tycker att det är roligt att skära med kniv, så jag tänkte att jag skulle operera lite.

Det är bitarna där författare får komma till tals som jag känner att jag kan ta till mig mest av. Även en färläggare, Erik Titusson på Lilla Piratförlaget, intervjuas. Alla säger matnyttiga saker att vika för och spara. Men kanske hade det behövts ännu fler röster?

Till det positiva hör också övningarna, som många gånger är riktigt inspirerande.

Välj en välkänd saga men lämna efter ett tag originaltexten och skriv en helt egen version.

Exempel:
Hans och Greta behåller häxans juveler och drar till storstan…

Snövit struntar i alla dvärgar och prinsar och ger sig iväg på äventyr…

Trollet lyckas lura ner minsta bocken Bruse i vattnet…

J. Nasiell går igenom olika typer av berättelser som finns. Jag får lära mig mer om barnets utveckling och behov av utmaning i de olika ålderskategorierna. Vilken svårighetsgrad man bör lägga sig på, tips på vad som brukar gå hem (som jag visserligen ställer mig frågande till. Är det baserat på någon allmän fakta, eller främst att betrakta som trender? Och är det önskvärt att författare följer det?). Och så kommer de olika hantverkstipsen igång. Den dramatiska kurvan, show don’t tell, tempus, hur du ska tänka kring början och slut. Jag, som gått flera skrivarutbildningar, läst flera handböcker i ämnet och även hållit kurser i skrivande, känner i de här kapitlen att boken trappar av. Mitt förtroende för den försämras i allt snabbare takt.

Det börjar någonstans när J. Nasiell plötsligt slänger ur sig tvärsäkra påståenden som ”Innan du börjar skriva måste du bestämma dig för vad berättelsen ska handla om”, och ”Om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen kan det bli rörigt och det är lätt att du trasslar till det för dig”. Ja, det kan vara bra att ha ett hum. Men vissa har det inte, och skriver sig fram till något bra i alla fall. Andra vet väldigt lite, men vill inte veta mer, för så fort de vet för mycket dör lusten, och inget blir skrivet.

Och ja, det blir krångligt om du skriver samtidigt som du hittar på berättelsen. Jag gör alltid på det viset, så jag borde veta. Men varje gång jag gjort ett tydligt synopsis eller ens ett försök till det, så har min berättelse aldrig blivit klar. Min poäng: vi gör alla olika. Du måste hitta ditt sätt. Lita aldrig på någon som säger att de hittat det rätta sättet. Det är kanske det rätta sättet för dem. Det kan mycket väl innebära döden för dig. Huvudsaken är att skiten blir skriven. Ett synopsis är inte en bok. En idé är ingen bestseller. Att redigera i flera år är vanligt förekommande. Likaså att inte veta vad man vill säga med det här när man börjar.

Och det här med att förstå sig på barn, hur gör man egentligen det? Handlar det bara om att ha barnasinnet i behåll, att som J. Nasiell skriver, ”minnas hur det var”? Ytterligare exempel på påståenden som inte säger så fasligt mycket. Självklart behöver en författare förstå vad den skriver om. Umgås mer med barn? Praktisera på en fritidsgård, en förskola? Rota fram och läs dina gamla dagböcker? Ta chansen att oftare prata med ett barn, tjuvlyssna på konversationer för att få in rätta känslan, ja jag hade kunnat tänka mig flera roliga tips på saker att göra. Men researchtipsen sträcker sig till att ”om du behöver se hur en skolgård ser ut mitt i natten, så gå dit”. Jaha.

För någon som känt sig sugen på att skriva en bok för barn eller unga och vill komma igång, är detta möjligen en kick i baken. Men Skriva barnbok står knappast på egna ben. J. Nasiell är en tveksam pedagog, det känns som att detta slängdes ihop på några veckor. Jag hade gärna sett att man uppehållit sig mer vid varje avsnitt, framför allt i just vad som skiljer en barn- eller ungdomsbok från en vuxenbok. Om vi författare har ansvar, och i så fall vilket. Jag hade önskat mig en större, tjockare bok i ämnet, med fler författarintervjuer, och herregud: med bilder! Om man nu ska prata om pekböcker och illustrerade böcker. Jag saknar också mer preciserade tips angående omfång (det måste ju finnas regler för detta från förlagens håll), och kanske även en intervju med ett eller två barn. Vad tycker de om att läsa? Och varför? Vad tycker de inte om?

Som sagt: det vimlar av handböcker i skrivande. Det vimlar av kurser och linjer, även i kategorin ”för barn och unga” finns det mycket att välja på. Detta är inte det bästa.

Similar Posts:

• En bok att älska
• En poetik att lyssna till
• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• En kär gammal kollega
• ”Lägg ner det jobb som krävs och undvik lättja”

Ja, Manne är huvudpersonen i Lite mer än en kram, den här bokens föregångare, och, måste man väl ändå konstatera, en förvånansvärt sexuellt gångbar 13-åring. I den fristående fortsättningen Mycket mer än en puss har Mårten Melin bytt perspektiv och Manne blivit objektet för klasskompisen Isas känslor och fantasier.

Isa är en ljuvlig huvudperson med sin egen sexualitet på ett sätt som är bara alltför sällan skildrat. Delvis för hon mina tankar till Alma i Olaug Nilssens roman Få meg på, for faen (filmatiserad med den svenska titeln Ligg med mig), men där Alma ständigt hamnar i trubbel (med och utan egen förskyllan) på grund av sina otympliga, överväldigande känslor – eller, kanske snarare, på grund av den trånga värld hon är tvungen att hantera dem i – råkar Isa inte värre ut än att hennes mamma blir orolig för hennes blodvärden eftersom hon så ofta hittar henne i sängen om eftermiddagarna.

Och ja, det är säkert alldeles tillräckligt pinsamt om man är 13 år. Eller över huvud taget. Och skäl nog att sätta den här romanen i händerna även på alla tonårsföräldrar, för man vill ju faktiskt inte gärna vara mamman i den där scenen heller. Min poäng är dock att det är fint att få läsa om vaknande sexualitet som är relativt oproblematisk. Isa och Manne är så fina och kloka att jag nästan blir ledsen över att jag själv som tonåring (även betydligt äldre än de är) inte varit mer lik dem.

Fast däri ligger också en viss kluvenhet. Jag älskar att ung sexualitet får vara så här oproblematisk, uppriktigt experimenterande och fin. Den är idealisk, och sådan litteratur behövs sannerligen. Men idealisk är schablonmässigt motsatsen till realistisk – är 13-åringar verkligen så här förnuftiga?

Där blir också Mycket mer än en puss så lik föregångaren, som kanske ändå hade en lite intressantare inbyggd spänning. Premisserna och gränserna känns igen. Båda skildrar förhållanden som till stor del får försiggå i det fördolda och det kan man ju i och för sig tycka att alla spirande romanser borde få göra. Det blir så mycket mer komplicerat när alla omkring en ska ha åsikter om dem och man fortfarande är lite för liten för att sortera bland intrycken. Ändå är ju just det där en rätt stor del av relationer, och jag hade tyckt att det var intressant om det fått lite större plats i någon av böckerna, inte enbart som den frontalkrock med det båda har med i slutet.

Men ja, jag är extremt svårflirtad nu. Det beror ju på att Melin gör det här så väldigt bra och att jag gillade Lite mer än en kram så mycket. Jag gillar den här också. Mycket. Och om jag hade tonårsbarn skulle jag vara själaglad över att de hade sådana här böcker att läsa.

Similar Posts:

• ”Du säger inget till någon, va?”
• Pekboksdramatik
• Humoristiskt pekboksdrama
• Spirande sexualitet som ljus och mörker
• Hotet bakom webbkameran

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Mårten Melin är aktuell med Lite mer än en kram, en ungdomsbok om de första trevande sexuella situationerna i en ung killes liv. Jag passade på att intervjua honom om boken och om hans skrivande.

Först och främst; hur kom du på idéen till att skriva den här boken, Lite mer än en kram?

Det kom från lite olika håll. Jag skrev lätt snuskigt första gången i Som trolleri (2010) när 12-åriga Mona stoppar ner handen i Mikaels byxor och smeker hans … svans. I Förvandlad (2011) skrev jag om Måns och Felicia som blir förvandlade till stora kattdjur när de blir ”amoröst retade”, och i lättlästa böckerna om Måns och Emma (2010-2014) handlar det först om första dejten, sedan om första kyssen, om första övernattningen, första hånglet och så vidare. Sedan läste jag Tony Elgenstiernas bok om Hans-Eric Hellbergs bok Kram och uppståndelsen kring den. Det slog mig att ingen riktigt skrivit om sex för barn på det sättet på länge. Ja, och så märkte jag hur intresserade av sex många 12-åringar jag träffade på författarbesök var. Jag ville skriva något för dem.

Lite mer än en kram handlar mycket om sex, fast sett ur en ung tonårings perspektiv. Var det svårt att hitta rätt nivå? Kommer du ihåg hur det kändes själv att vara tretton, eller har du använt dig av andra källor för
research, och i så fall vilka?

Jag kommer ihåg allt, haha. Det är tråkigt att unga människor som vill läsa om sex nästan alltid är hänvisade till berättelser för äldre, ungdomsböcker, vuxenböcker, filmer … Ja, och så porr på internet som bara är några klick bort, och Paradise Hotel på teve.

Är det svårare att skriva om sex än om andra saker?

Nä, det är ju enklast att skriva om sådant en känner till själv. Det gäller nog bara att komma över en tröskel. ”Det här kan jag ju inte skriva, vad ska folk säga då?” De får säga vad de vill, jag vet att den här boken behövs. Det har redan många skolbibliotekarier vittnat om.

När skriver du helst på dagen? Har du ett kontor du går till eller var sitter du när du jobbar?

Jag har ett litet arbetsrum hemma i lägenheten, en gammal klädkammare med fönster. Och jag skriver när ungarna är i skolan och i förskolan, alltså på dagtid. Sex timmars arbetsdag!

Du är väldigt produktiv. När jag kollar din utgivning är det flera gånger som du gett ut många böcker på ett år. Hur snabbt skriver du egentligen? Hur ser processen ut från idé till färdig bok för dig?

Jag tycker det kan ta ganska lång tid ibland, men jag gör ju det här på heltid. En roman tar ett halvår att skriva, från idé till färdigt manus. I bästa fall. Men många av mina böcker är lättlästa, och väldigt korta. Där kan arbetsprocessen vara en vecka ibland. Helt galet! När jag skrev noveller till min novellbok Liksom helt magiskt som kom tidigare i år var novellerna väldigt idéburna. Det räckte ofta med att få idén och så pang! så skrev novellen nästan sig själv. Sedan kan det ju vara så att jag hade kunnat fila längre på mina historier. Men jag är otålig och tröttnar snabbt. Då vill jag bli klar och sätta igång med något annat. Jag har redan skrivit uppföljaren till Lite mer än en kram som ska heta Mycket mer än en puss. Där är det Isa från första boken som berättar. Kommer hösten 2015.

Vad tycker du om att läsa för böcker, när du själv läser?

Kärlek och skräck. Samma som jag skriver. Just nu plöjer jag hela Neil Gaimans Sandman. Jag läser också Kelly Links noveller som jag är väldigt glad i. Vad som helst kan hända i dem, de säger så mycket om vad litteratur kan vara. Rainbow Rowells böcker är nya favoriter. Och så försöker jag hänga med i vad som händer i Spider-Man så här 37 år efter att jag läste serien för första gången.

Lite mer än en kram rekommenderas för 9-12åringar. Vad läste du när du var i den åldern?

Mnja, 11-13 säger både jag och förlaget. Sedan att biblioteken och bokhandeln har sina strikta åldersindelningar är lite synd tycker jag. Men, jag läste det som en läste på den tiden. Astrid Lindgren, Hans Peterson, Hans-Eric Hellberg, Sven Wernström … Och så Marvel. Det enda DC jag läste var House of Mystery, de gick i Sverige i en tidning som hette Mysterieserier. Och så slukade jag Richmal Cromptons Billböcker. De är fortfarande himla bra.

Vad håller du på att skriva just nu?

Jag ligger så bra till med många titlar i pipelinjen, så nu tänkte jag ha min ”Jimi Hendrix ’69”-period: testa och se vad som händer och inte oroa mig så mycket för resultatet. Otroligt lyxigt, så klart. Men jag har en novell från min novellsamling som jag vill skriva vidare på och det har jag börjat så smått med. Och så vill jag skriva skräck för sjuåringarna, skrämma dem lite lagom så där.

Du är ute en hel del på skolor och pratar om ditt skrivande. Om man själv är intresserad av att skriva, vad är dina bästa tips då? Ge minst tre.

Läs mycket och titta på film för att få saker som du kan sno. Skriv sådant som du själv skulle vilja läsa. Och undvik så många adjektiv du kan. Och adverb!

Similar Posts:

• Porr för barn – en bra idé?
• Sköna snubbar
• ”Du säger inget till någon, va?”
• En sorts hemlig klubb
• Förbudslistor och läslistor

Genom att vända på den traditionella åldersskillnaden – att unga tjejer förväntas vara intresserade av äldre killar, inte yngre – får Mårten Melin i Lite mer än en kram inte bara till en spännande intrig. Karaktärerna blir könsrollsmässigt långt ifrån klichéer, och det uppstår liksom en maktförskjutning som är jätteintressant och som också, tror jag, öppnar upp romanen mer för läsare av båda könen.

Manne är förstås kille, med en killes erfarenhet av sin och andras kroppar (vilket jag som tjej tycker är riktigt spännande att få veta mer om), men i och med att Amanda är den som är äldre tar initiativet hamnar han också i ett sorts underläge, till hälften pojkrumsfantasi och till hälften läskigt. Det gestaltar Melin enormt träffsäkert. Jag är som läsare lika osäker som Manne på vad hans och Amandas relation egentligen är, vad han vill. Om han är kåt eller kär eller lite rädd eller någon sorts blandning.

Det har redan blivit en del diskussioner kring ålderskategoriseringen av den här boken (9-12 år), och jag vet inte. Ålderkategorisering är så knepigt. Olika ungar är väldigt olika – hell, till och med samma unge kan ju vara väldigt olika i olika situationer. Med det sagt skulle kanske de flesta nioåringar ha svårt att ta till sig Lite mer än en kram. Fast vadå? Huvudsaken är väl att böcker som den här existerar, för den som har börjat fundera? Att ha en sexualitet, att undra över sex, är ju faktiskt ganska långt ifrån att nödvändigtvis ha sex. Och att ha det, på sina egna villkor, är kanske ärligt talat bättre än att bara proppas full av andras idéer om det?

Visst, jag kan störa mig på att medelåldern för sexdebuten ligger på 16-17 år och jag inte kan påminna mig en enda ungdomsbok av nyare snitt där debuterande huvudrollsinnehavare faktiskt är i den ålder eller äldre. Jag har bara ingen som helst lust att ta ut den frustrationen på just den här boken. För även om Manne är med om det här hemliga, oväntade, så framstår kanske kompisen Alvin som en mer typisk trettonåring, med Internets hela porrtillgång och rätt vaga begrepp om verkliga relationer.

För det är ju just det. Själv skuttade jag nog direkt från pryda amerikanska tjejböcker till tantsnusk, för att det var ungefär vad som erbjöds i min tidiga 90-talsvärld. Det är inte precis något jag längtar tillbaka till. Barn på gränsen till tonåringar idag har en helt annan tillgång till information, men knappast lättare att hantera den. Eller att hantera den där märkliga blandningen av lust och starka känslor, om de nu alls går att skilja åt, och svårigheten att greppa vad man egentligen vågar och vill.

Kan man då bli annat än själaglad åt böcker som den här?

Finns det någon fara i ålderskategoriseringen 9-12 så är det möjligen att de som är äldre får för sig att Lite mer än en kram inte är en roman också för dem. Jag är 34 och gillade den jättemycket (möjligen tyckte jag slutet kändes väl tillrättalagt). Något så läsvänligt och charmigt, som tar unga människors känslor på så stort allvar och med så stor ömhet tror jag ärligt talat inte att man kan bli för gammal för.

Similar Posts:

• En sorts hemlig klubb
• Porr för barn – en bra idé?
• En tjej som gillar sex? Men då finns det nog en mörk förklaring
• Sköna snubbar
• Tunt bidrag till handboksskörden

Jag blir alltså drabbad av den här vackra boken. Även unga människor har rätt att möta poesi som öppnar upp nya världar. De behöver lyriska ord som skapar tankekullerbyttor men som också visar att det är okej att vara annorlunda.

Osminkad

Ni säger
att jag gömmer mig

bakom all
min mascara,
mitt puder,
mitt svarta läppstift.

Men ni har fel.
Helt fel.

Jag sminkar mig
för att visa er
hur jag verkligen ser ut.

Svindlande i all sin utlämnande enkelhet.

Jag brukar inte tro på illustrerade diktsamlingar utan tycker att dikten ska tala för sig själv och ostört utvecklas i tanken, men här tillför Anna Helals illustrationer pondus till Mårten Melins diktande. Utan att störa eller röra till men som en fin famn till poesin. Att illustrationerna dessutom är coola, inspirerande och moderna tror jag tilltalar de yngre läsarna.

Similar Posts:

• ”Du säger inget till någon, va?”
• En sorts hemlig klubb
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Poesi für alle
• Att läsa Anna Hallberg

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…