Får man vara kritisk mot en dagbok som blottar sig? Visserligen innehåller all litteratur ett visst mått av självbiografiskt stoff, men att ge någons utgivna dagbok på pälsen är nästan ohederligt eller åtminstone oartigt. Om man inte uttrycker sig med pregnans och håller sig till det stilistiska löper man risk att angripa dagboksägarens liv och i förlängningen personen. Och det vill vi inte.

När jag läser Wera von Essens En debutants dagbok kommer jag att tänka på Maja Lundgrens Myggor och tigrar. Den kultursfär Lundgren levde i och skrev om var främmande. Det hade inte gjort något om det skedde i ett rent uppdiktat sammanhang – vem trivs inte i de dostojevskijska salongerna? Men när det är nutid och verklighet känner jag en viss distans, en sorts bortanförskap. Jag vet knappt vem någon är, hur den sociala miljön ser ut, hur de inbördes förhållandena är skapta, vad som… vem som… hur…när var det den där mostern knivmördade den där författarens undulat? Nu blandar vi till detta, denna dagbok, även in överklassen.

Det skall erkännas att jag har en reflexmässig om än måttligt hånfull inställning till de bemedlades problem som inte rör hälsan. Sällan är de av samma akuta och livshotande konstitution som många andras. Jag vill inte relativisera känslor och erfarenheter – att jämföra upplevelser är inget man gör i en handvändning. Det är inte så att von Essen inte mår dåligt, aldrig lider kval, sällan funderar på vad mening allt har och kvävs av det en stund. Tvärtom. Hon mår och har mått väldigt dåligt. Men… oavsett hur ofta hon lever på existensminimumet ramlar femtio tusen plötsligt in. Eller en sida efter hon levt på mjöl och vatten i en vecka befinner hon sig i Brasilien. Det känns avlägset.

En dagbok faller platt om livet den förmedlar inte engagerar läsaren. Jag berörs sällan och det gör läsningen intetsägande, även om episoden i slutet med mostrarnas ackande och veande får mig att skratta. von Essen skriver om våndorna av att försöka bli utgiven, att tvivla på sin identitet som författare. Hon hyr i omgångar ut sin stockholmslägenhet och befinner sig ofta i Berlin. Efter en tur med tunnelbanan ångrar hon att hon inte plockade med sig pantburken hon såg på vagnen. De ignorerade centen blev skillnaden mellan ett bra och ett sämre bröd. Under en tid vistas hon också en i Brasilien. Hon bejakar livet, upplever dess olika aspekter.

Motsägelsen tycks vara människans lott och här finns både drogromantik och av knark förstörda individer. Texten är varken blyg eller pryd och det är befriande. Emellertid är den om ett liv som liksom alla andra många gånger är enahanda och långrandigt. Det har jag fullt nog av själv. Jag tror mig förstå att de otaliga gånger klassiska musik- och bokverk nämns så är det för att fylla en funktion snarare än glänsa. Att skriva vad man för tillfället lyssnar på eller läser kan vara ett sätt att färglägga en belägenhet eller sinnesstämning. Och hennes goda öga (och öra) för Eric Schüldt är rimlig; tidigare var den sävliga rösten min eftermiddagsblundsmedicin. Arvo Pärt får man då också ofrånkomligen en stor dos av.

Det är alltså distansen och tristessen som gör att läsningen aldrig lyfter. Jag gillar hennes skrivstil och många gånger är hennes introspektiva förmåga beundransvärd. Att se sig själv är en sak, men att tro sig veta något om andra kan vara övermod. Hon återkommer till den genomskådade blicken och kanske tillskriver hon sin förmåga att se igenom människor för mycket. Samtidigt får det mig att inse att jag aldrig försökt tänka mig till insikt om en människa. Av oförmåga kanske. Så kan det vara.

Jag anar att en ironi vilar i och över texten och ironin är som bekant vid sidan av generaliseringar och abstraktioner ett fantastiskt gömställe. Hon är alla gånger modigare än mig och står för hur gemena enskilda människor kan vara, hur mycket ont de åsamkat henne (hennes mor), eller allt vad streberi och prestationsprincip heter närmast är livsfientligt. Det sistnämnda håller jag naturligtvis med om, men jag skulle aldrig våga rikta mig till en enskild.

Störst behållning av boken har säkert den som omnämns i den samma. Både ris och ros delas ut vilket kanske föranleder litterära comebacker. För mig faller det hela bara platt – varken kulturelit eller överklass är något för mig.

Similar Posts:

• En intensiv tomhet
• Finkulturens sensationslöpsedel
• Anne och Nina
• ”Vi är till slutet våra kroppars förbryllade barn”
• Utan … ja, sannerligen

Berättarjaget heter Carina och är författare. Hon har många (alla?) likheter med Carina Rydberg själv.

När Den högsta kasten inleds har Carina fått tre romaner utgivna och är därmed författare på riktigt. Hon har dessutom skrivit ett filmmanus som rönt uppmärksamhet. Filmen Svart Lucia börjar få spridning internationellt.

Med förskottspengar från förlaget och en introduktion från regissören Daniel Bergman reser Carina till Indien för att träffa den uppburne regissören Shekhar Kapur. Hon hänger en tid ihop med en man som utsätter henne för sexuella övergrepp.

Det hinduiska Indien med alla sina gåtor och motsägelser utövar stark lockelse på Carina. Även kastsystemets outtalade regelverk fängslar henne. Som för så många västerlänningar på resa i Indien väcks hos Carina tankar om hierarkier och makt. Hur förhåller man sig till tiggare? Hur ser de högst rankade indiska männen på västerländska kvinnor? Kanske är det de vita som är den högsta kasten? En berusad engelsk turist påstår i alla fall det.

Tillbaka i Stockholm kämpar Carina för att uppnå status som stamgäst på krogen PA&Co. Det är en skenbart anspråkslös inrättning. Lokalen är liten, enkel och placerad på en bakgata. Men där råder ett obevekligt kastsystem. Vem som helst får inte boka bord. Alla hälsas inte hjärtligt välkomna. Och ska man ha PA&Co som vardagsrum krävs en välfylld plånbok. Här trängs kulturpersonligheter, karriärister och rika vid bardisken.

Författare är en kast för sig. Är de rent av den högsta kasten? Carina återkommer till den frågan. Den sårade författaren bär ett fruktansvärt vapen, sitt skrivande. Den upptäckten gjorde Carina redan som barn, på en resa med tunnelbanan då hon råkade ut för en kvinna hon instinktivt ogillade.

Jag vet inte varför, men jag hatar denna kvinna redan vid första anblicken och jag vill att hon ska sitta någon annanstans. Hon blänger surt på mig. Jag plockar fram dagboken. Det är en föraning; ett slags experiment. Jag slår upp boken och börjar skriva. Efter varje mening, tittar jag upp på kvinnan, ser henne i ögonen. (…) Efter ett par stationer reser hon sig upp och byter plats.

Carina blir kär i advokaten Rolf som är stammis på PA&Co. En period följer då han vagt besvarar hennes subtila signaler. Men när han slutar med det är det dags för hämnd.

De vet det nu; allesammans vet de om det, dådet jag planerar. Inte sällan kommer man fram till mig och vill prata om det: Jag har hört det, Carina, jag har hört ryktesvägen att du skriver en bok om oss, om det som händer här. Det ryktet är säkert sant, svarar jag. Det är nämligen jag själv som sprider det. Och jag vet att alla är rädda för mig, till och med mina kolleger, till och med de som kan ge igen.

Den högsta kasten förtjänar att inte falla i glömska. Dess teman – kvinnors kamp, kärlek, makt och hämnd – är tidlösa. Carina Rydberg har en fantastisk känsla för detaljerna i en händelsekedja, de små sakerna som bygger upp ett till synes omedvetet beslut hos en människa att agera. Hennes språk är avklarnat, här finns inget dödkött. Dialogerna är synnerligen realistiska, som om de faktiskt ägt rum, vilket de kanske har, åtminstone en del av dem. Den högsta kasten är en osedvanligt raffinerad metatext, en roman om en roman. Är det berättarjaget som utkräver hämnd, eller är det Carina Rydberg? Till och med berättelsen om hur bokens omslag kommer till finns med. Fotografiet är taget vid bardisken inne på PA&Co och föreställer Carina Rydberg.

Romanen utlöste en kulturdebatt för 21 år sedan. Det ansågs grymt av författaren att hänga ut Rolf och flera andra. Men i debattens andra våg försvarades Carina Rydberg. Gick man möjligen hårdare åt just henne för att hon är kvinna?

Genom åren har ju uthängningar förekommit i många svenska romaner. Så kallade nyckelromaner som August Strindbergs Svarta fanor, Leif GW Perssons Grisfesten och Cecilia Gyllenhammars En spricka i kristallen har fått mycket uppmärksamhet.

Verk med det särskilda ärendet att hämnas har också publicerats. På rak arm kommer jag på Jan Guillous Ondskan och Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Jag lämnar därhän huruvida Carina har rättmätiga skäl att hämnas och om hämnden tjänar sitt syfte. Var och en får döma själv.

Similar Posts:

• Meningen med det onda
• Jag var kvinna och ingenting skulle bli sig likt
• Fallet som förför
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution

Nya medier skapar inte bara nya villkor för vem som kan uttrycka sig på vilket sätt, utan de synliggör också de gamla välbekanta medierna. När vi upplever boken som utmanad av radio, film eller av sociala medier ser vi skillnaderna, vad en bok är i förhållande till något annat, men nya medier har naturligtvis också ifrågasatt vardagliga gränser mellan privat och offentligt.

Hur människor konstruerar sina jag på olika mediala arenor är ämnet för litteraturvetaren Cristine Sarrimos bok Jagets scen. Det är ett omfattande ämne, egentligen alldeles för brett för att helt göras rättvisa av de olika huvudexempel boken tar upp, men det är nog heller inte meningen. Vi får visserligen inte veta alltför mycket om hur urvalet gjorts – av de sex författare och två bloggare som nämndes ovan – men mitt intryck är att det snarare eftersträvar variation än exakt jämförbarhet. För vad har egentligen Blondinbella och Lars Norén gemensamt?

Mest givande blir nog analysen när Sarrimo jämför de författare som har mer gemensamt. Norén och Maja Lundgren till exempel. Både ville de kritisera kultursverige genom att namnge personer och slå ganska vilt omkring sig. Ändå blev Norén närmast geniförklarad (eller, det var han väl redan), medan Lundgren faktiskt framställdes som psykiskt sjuk. Det blir intressant just för att det de gör är så lika och deras positioner åtminstone påminner om varandras. Också Lundgren var ju en hyllad författare innan Myggor och tigrar.

Mest olika får kanske de unga kvinnliga bloggarna och den gamle kulturräven Enquist hållas för. Hans självbiografi Ett annat liv är skriven i tredje person och med tydlig integritet. En och annan kritiker kände sig klart lurade på konfekten (fast jag blir sugen på att läsa). Så är Enquist också en väletablerad författare som kanske kan kosta på sig att göra sådant, medan bloggarna är direkt beroende av en knepig balansgång när de konstruerar sina jag. De måste å ena sidan provocera eller utmärka sig tillräckligt för att dra besökare, å den andra inte framstå i så negativ dager att flödet av annonsörer och andra möjligheter sinar.

Om Sarrimo beskriver Enquist som en författare som historiserar sitt jag, sätter in det i ett samhälleligt, tidsmässigt och geografiskt sammanhang, så framstår de båda bloggarna som påtagligt historielösa. De är den nyliberala ideologin personifierade, idel individer och entreprenörer. Sin egen lyckas smed. Egoboostande superkvinnor. ”There is no society.”

Förhandlingarna, striderna pågår hela tiden. Vi uttrycker och blir därmed oss själva. Sarrimo skriver:

de språkliga och diskursiva konstruktionerna av det individuella inre har en central existentiell betydelse för oss. Detta understryker att självframställningar kan ha en vittnande eller bekännande dimension som berör det emancipatoriska i skilda bemärkelser. Ett socialt jag skapas i kommunikationen med andra i vardagslivet

Det kan finnas handlingskraft i självframställandet, något frigörande, befriande. Men också begränsningar, fällor och faror.

När det gäller självbiografiskt skrivande framställs relationen mellan den som skriver och den som läser ofta som ett kontrakt eller en pakt, ”sanningspakten”. Så kände sig många som engagerat sig i Liza Marklunds Gömda svikna när debatten ställdes på sin spets och författare och förlag backade på sanningsanspråken. En annan balansgång går Ann Heberlein som i Ett gott liv på en gång måste bekräfta och försöka förändra bilden av sig själv från den skandalomsusade Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Vem är det som bestämmer villkoren för hur en text med biografiska anspråk tas emot? Författarens status? Kön? Hur andra medietexter framställer personen i fråga?

Det finns förmodligen inte ett enda rakt svar på det, men Sarrimo väcker mängder av spännande frågor.

Similar Posts:

• Vad bekänner vi och varför?
• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Samma sanning?
• Solidaritet och faderskärlek
• Ditt liv som litteratur

Vad är det då som är så fantastiskt? Här har vi sida upp och sida ner om bara liv, vardagligt liv. I del ett skuttar det fram och tillbaka mellan nutid och en barndom med minnena av en far, till tonår och de där fyllefesterna som aldrig blev så makalösa som man förväntat sig. Till fadern igen, ständigt denne fader. Men också ärligheten; den som gör att dessa teman inte känns uttjatade. Hur Knausgård ständigt drar det steget längre. Så att det även är mitt liv det handlar om. Så att det även är världen som skymtar förbi, så som den ser ut, i all sin litenhet. I all sin storhet.

I del två kommer barn in i bilden. Hur är det att vara far själv? Inte så lätt alla gånger, när man helst av allt vill sätta sig ner och skriva. Och helt oavlåtligt strålar inte det bländande ljuset från författaren över mig;

När jag gick runt på stan med barnvagnen och använde dagarna till att ta hand om mitt barn, var det inte så att jag tillförde mitt liv något, att det blev rikare, tvärtom blev det berövat något, en del av mig själv, den som hade med manlighet att göra.

Meningar som denna får mig att vilja drämma något hårt i huvudet på den självcentrerade store författaren, som säger sig uppleva sin största lycka först när han får stänga in sig med sin dator, sitt skrivande, endast då är han fullkomligt lycklig. Att ta hand om ett barn, att vara den gode hemmapappan, gör honom ”modern och feminiserad, (…) med en rasande 1800-talsman inombords”. Feministen i mig vrider sig i plågor och förbannar, medan Knausgård önskar att han ska kunna fortsätta spana in tjejer på stan, men att det inte går eftersom den satans barnvagnen är i vägen; och hur kan han vara så hemsk att han ens tänker så? Han som ju älskar sin fru Linda?

En stor behållning är förstås dessa funderingar och skamkänslor. Och känner jag inte igen mig? Hur varje pojkvän som tär på mitt skrivande, faktiskt inte är en pojkvän värd att ha. Hur tankar på barn ständigt tycks sluta i: men hur ska jag ha tid? Hur skrivandet sluter sig om huvudet som en kokong, så skön som knark, allt annat kan få upphöra, det spelar mig ingen roll.

Det är en ärlighet som samtidigt berör så många människor, och ofta slås jag av hur fan det egentligen fungerar? Hans fru, hans barn, hans vänner, hans släkt; alla får de känna på brutaliteten i att lämnas ut med tillkortakommanden och egenheter. Alla skådas de under den lupp som Knausgårds obarmhärtiga precision innebär, när det kommer till beskrivningar; landskap som karaktär. Och jag funderar över vad som är priset. Hur han klarar det. Om det är viktigt att folk nämns vid sina riktiga namn. Varför detta aldrig jämförs med Maja Lundgren. Om jag tycker det är okej att göra så här; oberoende av att det är fantastisk läsning? Får man verkligen fläka upp huden så på de som står en närmast? Det känns som angelägna frågor, men svaret låter sig inte riktigt fångas in.

Så kommer passager jag skrattar med i och älskar, så mycket att jag tvingar på mina vänner högläsning…

För en svensk ligger det i blodet, den svensk finns inte som inte betalar sina räkningar i tid, för om man inte gör det får man en anmärkning och har man en anmärkning spelar det ingen roll hur liten summa det rör sig om, då får man inte låna i banken, då får man inte teckna mobilabonemang eller hyra bil. För mig, som inte alltid var så noga med detaljerna och som var van vid ett par inkassoärenden i halvåret, fungerade förstås inte det. Att det var allvar begrep jag först efter några år, när jag behövde ta ett lån och blev nekad rakt av. Låna, du! Men svenskarna, de bet ihop, skötte sina liv oklanderligt och föraktade alla som inte gjorde det. Å, vad jag hatade det lilla fittlandet. Och så självgott det var! Allt som var just så som det var där var normalt, allt som skilde sig från det var onormalt. Och det samtidigt som de fjäskade för allt multikulturellt och minoritetsliknande! Stackars negrer som kom från Ghana eller Etiopien till den svenska tvättstugan! Stå och boka tid två veckor i förväg, och sedan få en utskällning om man glömt en strumpa i torktumlaren (…). Sverige har inte haft ett krig på egen mark sedan sextonhundratalet och hur ofta tänkte jag inte tanken att någon borde invadera Sverige, bomba husen, plundra hela landet, skjuta männen, våldta kvinnorna, och sedan låta något avlägset land, som Chile eller Bolivia, välkomna flyktingarna därifrån med stor gästfrihet och säga till dem att de älskar allt skandinaviskt och sedan fösa ihop dem i ett ghetto utanför någon storstad där. Bara för att få höra vad de skulle säga.

Det kunde varit mina ord, myser jag, och jag och Knausgård är åter vapendragare. Det är vi för övrigt nästan hela tiden. När han pratar illa om sin fru vill jag trampa honom på foten så att det gör riktigt ont, men jag ser också alla mina egna relationer; jag ser den oundvikliga svårigheten det jämt måste innebära att leva med en annan människa, dess negativa sidor som taggar när man känner dem så väl. Svallvågorna innan ett raseriutbrott. Jag gråter när barnet äntligen föds, efter oändligt kämpande; för det är så en förlossning ska avbildas. Det ofattbart långa skeendet av återkommande smärtor, kvinnan som går in i ett tillstånd ingen annan har tillgång till.

Min kamp 2 är en tegelsten jag bär runt i min väska, läser på bussar, i fikarum, i sängen, på balkongen, på stranden. Ofta stör det mig när böcker är över 300 sidor, jag tycker sällan det behövs. Och jag vet inte om det gör det här heller. Men det handlar om livet; och livet pågår, inte sant? Det pågår och är alltid angeläget. Dock är nyhetens behag sen ettan över, märker jag när jag blir otrogen med andra böcker emellan.

Och svaret på frågan blir förstås ja. När det svider är det bra. Närstående får finna sig, svälja och applådera. Och förhoppningsvis kan de sträcka på halsen, av vetskapen att de gjorts odödliga i vad som kommer att bli ett klassiskt verk.

Similar Posts:

• He not busy dying is busy being born
• Och väntandet, det var livet
• Cirkeln sluts?
• När det halvdana smutsar ner det skimrande
• En ärelös jävel

Så här skriver CLT i kvällens inbjudan, hoppas vi ses där!

Vilken verklighet lever du i?

Det talas om folkets verklighet och verklighetens folk. Vi förväntas känna igen oss men känner oss sällan hemma. För att stå ut söker vi tröst i litteraturen…Där får verkligheten skeva tills vi äntligen begriper den lite bättre.

Tillsammans med Beate Grimsrud (En dåre fri) och Maja Lundgren (Mäktig tussilago) beger vi oss till den plats i litteraturen där det rasar och brinner; förtvivlans, sorgens, och humorns. Och ensamhetens.

Vad krävs av litteraturen för att den ska göra din verklighet till min, och utmana vår blick? Är det ens litteraturens uppgift? Vilka blir vi som läsare – iakttagare eller vittnen? Hur verklig får en roman egentligen vara och måste något vara verkligt för att vara sant?

Beate Grimsrud debuterade 1989 med novellsamlingen Det finns gränser för vad jag inte förstår. Sedan dess har hon gett ut flera romaner, skrivit barnböcker och dramatik och gjort flera filmer. Maja Lundgren debuterade 1993 med romanen Sprickan i ögat. Sedan dess har hon gett ut tre romaner. Hon arbetar även som kulturskribent och översättare.

Kom i tid, det blir en fin kväll. Varmt välkomna till verkligheten.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Samma sanning?
• Säsongsstart för CLT
• Postsemestersyndrom
• Skrivande: antingen eufori eller ångest?

Jag kan tycka att det är ett ämne som diskuterats till leda, men att det fortfarande lockar, sådär förbjudet som det trots allt är. När Maria skriver i sin krönika Ett människovärdig sätt att läsa på att hon inte alls vill veta om något är sant för att hon känner sig dålig när hon gottar sig i andra människors olycka, skulle jag inte kunna bry mig mindre. Ändå går jag till Högkvarteret och lyssnar, för att det är spännande att höra Maja Lundgren och Maria Zennström berätta själva, från sina perspektiv.

Bekännelselitteraturen har ofta låg status och uppfattas många gånger som sämre litteratur, speciellt när kvinnor skriver i dagboksform eller ur ett jag-perspektiv. Maja Lundgren menar att en av anledningarna till det är att kvinnor ofta upplevs oförmögna att analysera och att överhuvudtaget skriva fiktion, därför antas de ofta endast återge det som sker.

Maja Lundgren pratar om att driva med sig själv, att ha distans till det som är det egna och genren, att låta det vara något mellan läsaren och boken. Maria Zennström beskriver de självbiografiska dragen i hennes romaner som ett parasiterande på andras upplevelser och sina egna.

För mig är det samma sak om författaren skriver om något självupplevt eller om något som är fiktion. Det gör ingen skillnad för mig för att jag tror att en författare på något sätt alltid upplever det han eller hon skriver om i och med att det skrivs ner. Däremot kan jag hålla med Maria Zennström när hon säger att formen har stor betydelse för hur privat och självutlämnande en text blir, är formen strikt har den mer dignitet. Men en bekännande text uppfattas alltid som mer spontan hur välarbetad den än är.

Slutsatsen Maria Zennström drar är ändå att man skriver som man kan, och jag tror att det är precis så, oavsett om det är sanning eller fiktion, privat, uthängande, allmängiltigt, självbiografiskt eller något annat så är det texten som väljer. Och då är man precis som Maria Zennström ändå rädd för att lämna ifrån sig den där boken. För att den kanske inte blev en roman utan något annat, en dagbok, en självbiografi, något privat eller platt eller inte alls. För mig spelar det ingen roll, jag tror att en text måste få vara en text och att alla texter sitter inne med samma sanning.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Semafor goes CLT/ CLT goes Semafor
• Fantasifull verklighetsskildring
• Livet iscensatt
• I gränslandet mellan hyperkänslighet och paranoia

I Mäktig tussilago möter vi Oscar. Oscar sitter på ett mentalsjukhus, där en läkare försöker lirka ur honom vad som hände på den där festen där han bröt ihop. Hur han hamnade här. Det är en lång historia, som går tillbaka åtminstone två generationer; Oscar är en klassresare, från farfaderns konservativa kolonialtänkande via sin fars 68-radikalism till en allmänt löshållen idealistisk vänster… men också från sin fars farvetbästiga mansvärld till medjamsig feminism och jämställdhet. Som, har han just upptäckt, inte alls är vad kvinnorna vill ha. Och så hamnar han då på den där festen, full med gamla nyvuxna vänner av allsköns vänsterintellektuella övertygelser som har färdiga argument för allting, och medan snacket går och gamla sår rivs upp går allt till slut bara fel. I fragment, med hopp mellan tidslinjer och berättarvinklar, spårar vi vad som gått fel: vem är han, den postsocialistiska postfeministiska postvärksmannen som jobbat så hårt på att avskaffa allt hans fäder stod för, bara för att hamna ensam i en lägenhet med en granne som i vanligt folks namn röstar på Sverigedemokraterna?

Mäktig tussilago blir knappast årets stora kulturdebatt; i år är det ju hundteckningar som gäller. Lustigt nog känns den här boken, skriven innan det senaste bråket kom igång, som en rätt träffsäker parodi på mycket av det som sagts om Hr Vilks och hans försvarare och belackare – den svenska samhälls- och kulturdebatten har en tendens att låta likadan vilken fråga det än gäller, och Lundgren håller sig här generisk nog för att passa vilken debatt som helst. Och som sådant är det ofta både träffsäkert och kul, med välplacerade armbågar i sidorna åt flera håll och en hel del intressanta frågeställningar. Men ändå känns det som om det borde funnits mer här. Ett persongalleri som var mer än ett par huvudpersoner och ett par karikatyrer. En parodi som ville säga mer än bara ”haha, alla kejsare är lika nakna.” Som om Lundgren efter det förra bråket bara vill skratta åt hela skiten och låta dem hållas i sin fånighet, men fortfarande letar efter något annat att erbjuda i utbyte. (Möjligen är detta en övertolkning, förstås.)

Så. Om Mäktig tussilago vore en postpunklåt skulle den kanske börja med introt till ”Once In A Lifetime” (den inarbetade versionen av den vite medelklassmannens sammanbrott) för att sedan gå över i ”The Ballad Of Lucy Jordan” (den inarbetade versionen av den vita hemmafruns ångest, men nu från andra hållet). Den svänger, den svider till lite, och den visar att artisten vill mer än bara de tre ackord som publiken väntar sig. Tyvärr så blir den också, liksom många andra som plötsligt bytte ut gitarrerna mot syntar, lite väl förtjust i vad den inte är – att inte resa till nånting, att resa ifrån – för att faktiskt bli ett starkt verk i egen rätt. En mellanskiva.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Fantasifull verklighetsskildring
• Den store Knausgård
• Bland pantburkar och slott
• Samma sanning?

Kärnan i Undersökningen är de samtal som Clara för med sina vänner, bekanta, flickvännen Fredag och inte minst läsaren. Om genus, feminism, politik och sexualitet. Hur man hanterar en skilsmässa. Vad barnen ska säga om att mamma är ihop med en tjej. Om att fösa ihop hotellsängarna på kvällen och dra isär dem igen på morgonen, så att inte den som städar ska undra något. Om att inte skriva ”hon” eller ”han” utan neutrala ”hen”. Bara för att testa. Om att ge varandra ett eget rum.

Journalisten och kulturskribenten Kristina Hultman gjorde samma resa som Clara för några år sedan. Hon hade varit gift med en man i flera år, har två barn och kom ut som lesbisk som vuxen. Boken är alltså självbiografiskt inspirerad. Författaren poängterar dock att människor och händelser är uppdiktade och anpassade till berättelsen som berättas. Så då får jag tro på det. Trots kulturpersonligheter, krypterade och inte, som susar förbi, och händelser tagna ur verklighetens nyhetsflöde. Anspelningarna på Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar finns där, uttalade och strukturella. Undersökningen är ett beställningsjobb från en förlagsredaktör. Clara beskriver sina kollegor på en kvällstidnings kulturredaktion (ja, det är Expressen), inte alltid så smickrande. När undersökningen skrivs pågår också Lundgren-debatten för fullt. Och Clara beskriver Lundgren som sin skrivande syster.

Hultman lyckas fånga upp små detaljer som gör att man lever sig in i Claras känsloliv. Man promenerar genom Stockholms och Malmös gator tillsammans med Clara och man känner stämningen i källarlokalerna. Porträtten är kärleksfulla och bitvis lysande. Men ändå är det som att ramberättelsen inte engagerar. Det är inte den som gör att jag läser vidare, utan det är just ögonblicksskildringarna och samtalen.

Undersökningen är en bok som vill väldigt mycket. Den tumlar hit och dit i tid och rum, men den är ju också en slags anteckningsbok, en dagbok om man så vill. Det gör att man inte riktigt får en chans att undra hur det egentligen ska gå för Clara och hennes relationer. Personer kommer, går, återkommer. Ibland hänger man inte riktigt med i svängarna, men tack vare det glänsande språket och de intressanta funderingarna, gör det för det mesta ingenting.

Beroende på vad läsaren själv vill få ut av de nästan 600 sidorna, går Undersökningen att läsa lite som man vill. Som ingång till feministisk teori, queer och genusforskning. Som debattinlägg. Som kritik av de normer som finns inom den hbt-värld som beskrivs, men också som hyllning. Som relationsroman, nyckelroman eller utvecklingsroman. Detta är helt enkelt en bok att fundera över, återkomma till och låna ut till nyfikna.

Similar Posts:

• REA-fynd
• Sommarbazaar!
• Linas bokhylla
• En komplicerad vänskap
• Försök inte tämja denna tiger

Åsa Mattssons Salong F. har Anna Falk som huvudperson. Hon blir chefredaktör för nättidskriften Salong F, som har som ambition att kombinera skarp feministisk journalistik med mode och glamour. Men marknadskrafterna, i form av giriga män som väljer män och kvinnor utan annan ambition än att få ett jobb inom media och göra modereportage, drar ner Salong F. i vad som klickas mest. Det klickas mest på modetips och kändisar och minst på de grävande reportagen, författarintervjuerna och samhällsanalyserna.

Anna Falk slåss mot en dålig privatekonomi med en dotter att försörja, samtidigt som hon bryts ner av skuldkänslan över att inte göra det hon egentligen vill med sajten. Romanen problematiserar vad det innebär att vara feminist vad gäller såväl relationer med män och att leva i ett patriarkalt samhälle, som kampen mellan att vara självständig, radikal och samtidigt vilja ha ett Svensson-liv.

Många kända namn som Aftonbladets chefredaktör Anders Gerdin, ovan nämnda Unni Drougge och modeskaparen Camilla Thulin dyker upp som sig själva. Och det är klart att det kittlar att man vet på ett ungefär vilka de här personerna är. Men samtidigt blir de i Åsa Mattssons snygga sekelskiftestappning romanfigurer snarare än offentliga personer. Åsa Mattsson har lyckats skapa ett Stockholm i nutid som har ett skimmer av August Strindberg och Hjalmar Söderberg över sig. Det är dimmigt, det klapprar mot kullerstenarna och röken står ur munnen.

Att läsa Salong F. är som att få allt på en gång. En nutidsskildring av mediaklimatet i Sverige, snygg sekelskiftesromantik, relationsdrama, girighet och så lite skvaller.

Similar Posts:

• Insnärjd medievärld
• Ojämn kollektivroman
• Ljuset i civilisationen
• Hårda Berit ännu hårdare
• En bit från Luther

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Hur börjar man? Hej! ?
Haha hörde du att Jonas försökte ljuga in Johan som ”Estonian writer” på nån partybåt nere i hamnen? Det lyckades visst inte så bra. I wonder why. Märkte du förresten av att det var estniskt tema i år på mässan?? Det där gick mig förbi ganska mkt, eller ja, jag såg ju Sofi Oksanens bild i mässkatalogen osv osv osv, och att det skulle hållas en del seminarier, men det är ju så sjukt jävla mkt man vill se.
/H

On 10/7/07, Christian Eklund wrote:

Medan jag satt och väntade på ditt mail började jag läsa i Kristian Lundberg-diksamlingen jag köpte i den där montern med billig poesi. ”Den som inte talar är död.” Jag har svårt att ens för mig själv formulera hur stort utrymme Kristian Lundberg hade hos mig under ett par år där i början av malmötiden. Jag tror jag hade fått upp ögonen för honom genom en intervju med Per Hagman på något radioprogram när jag bodde i Sala. Det var först i Malmö jag verkligen började läsa honom, jag läste aldrig poesi innan dess, jag läser inte mycket nu heller. Kristian Lundberg älskar jag förbehållslöst. Jag hade ju ett förlorat år där, ett förhållande som gått åt helvete, för första gången förstod jag vad det innebar med ett uppbrott, konsekvenserna. Känslorna fick mig till slut.

Det var en hel uppenbarelse, det går inte att låtsas som något annat, när jag köpte och började läsa Om det är osynligt så fånga det med öppna händer. Den titeln antyder briljans, under läsningen insåg jag att förstod poesi, att det inte går att missförstå poesin om den träffar så hårt. Jag var alltså sen med poesin, liksom med läsning överhuvudtaget. Jag vet inte om det går att mena, på allvar, att skönlitteratur och poesi öppnar en ny värld eller skapar en ny dimension om man inte upptäcker den i ett skede när man verkligen behöver tröst eller flykt från sig själv.

Det slår mig också att det enda jag vill ha kvar från bokmässan, från fredagen innanför mässhallens väggar, är denna nyinköpta och nästan olästa Lundbergsamling. Samt det miniseminarie som vi var på med honom. Det handlade ju inte ens om poesi, det var ju bara tjugo minuter. Ändå är det Lundberg som är kvar. Jag såg också Britt-Mari Mattsson (heter hon så) och tänkte en del på Lundbergs sågning av hennes ännu inte skrivna deckare. När det hela uppdagades kröp han till korset och bad ”Helsingborgs Dagblads läsare om ursäkt. Nu väntar jag på att Mattsson verkligen skriver boken så att jag kan såga den en gång till”. Typ. Det är en hållning som jag tycker mer än några Ahndoril-biografiska romaner eller Lundgrenska vendettor verkligen tänjer gränserna (jag är så less på denna diskussion) för litteraturen, prövar verkligheten. Han påstod inte att recensionen av den oskrivna boken var litteratur.

Fick du ut något av själva torget?

On 10/7/07, Helena Hansen wrote:

Tycker hela mässan känns som ett enda stort torg, en gigantisk marknadsplats, månglarnas paradis (fast det kanske är orättvist att säga så?). Alla vill sälja något till en. Och varje år förköper jag mig. Den där montern med billig poesi är ju guld! Tror det var Andrea som lotsade mig dit förra året. Har för mig att jag faktiskt köpte en Lundberg-samling där då. Plus nio andra diktsamlingar … Jag letade runt nu i mina bokhyllor (usch där är sån himla oreda!), men hittade inte Lundberg nånstans (har jag lånat ut boken till nån? det är väl inte du som stulit den? :)) Gick förresten en rundvandring med Lundberg i Västra Hamnen här i Malmö förra sommaren som var riktigt bra, en kompis som var redaktör för en Malmö-antologi arrangerade. Mm Lundbergseminariet var intressant. Han verkar riktigt smart och rolig den där Kristian!

Men vet du? En annan man som känns både smart och rolig är ju Amos Oz! Jag var ju och lyssnade på hans seminarium ”Hur man botar en fanatiker” – och kände mig själv lite bokmässefanatisk. Herregud, jag längtar ihjäl mig varje år till bokmässan (längtar redan till nästa års mässa!), men varje år blir jag så himla … ja jag vet inte vad … trött? apatisk? Vill gå in i något slags koma. Du vet ju själv hur vi hasade runt i de där gångarna mellan montrarna och letade efter, ja vad vi nu letade efter, och efter att ha gått omkring där i flera timmar kunde jag bara tänka på hur gott det skulle bli med en öl efteråt. Jag hyser nog en slags hatkärlek till bokmässan. Can’t live with it. Can’t live without it. Ja, du vet?

Var Lundberg-samlingen verkligen det enda du köpte? Själv köpte jag på mig en del, fastän jag lovat mig själv att inte förköpa mig i år. Pinsamt nog pocketshoppade jag … ja jag vet att jag kan pocketshoppa årets alla andra dagar. Tror du det mest klyschiga man kan göra på bokmässan är att pocketshoppa? Haha, jag vet inte. Men jag hittade både Imperiet och Ebenholts av Ryszard Kapuscinski och kunde bara inte låta bli.

Del 1 | Del 2 | Del 3

Similar Posts:

• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 3
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Vilken bok tar man med sig till bokmässan?
• Introduktion till bokmässebevakningen på Dagensbok
• Bokmässeveckan på dagensbok.com