Michail Lermontov var en poet och romanförfattare från Moskva. 1837 gav han ut dikten Smert poeta (En poets död) i vilken han anklagade högt uppsatta personer vid hovet för att vara skyldiga till Aleksandr Pusjkins död i en påtvingad duell. Som straff förvisades Lermontov till Kaukasus samma år. Lermontov var starkt påverkad av Pusjkins verk. Fyra år senare avled han själv, 26 år gammal, i en duell.

I Kaukasus fick han ny inspiration för romantisk diktning och det är bland annat i bergen i Kaukasus, som hans diktepos Demonen utspelas. En annan inspiration för hans diktning var den brittiske poeten Lord Byron. Byrons lyrik och frihetsideal var en förebild.

Lermontovs första huvudverk är alltså dikteposet Demonen, som blev färdigt 1840 och utgavs 1841. Han hade arbetat på det sedan han var 15 år gammal och skrivit om det ett flertal gånger. Den åttonde versionen var slutversionen. Men han skulle själv aldrig få se sitt verk i tryck.

Idag är Demonen en av den ryska litteraturens mest älskade dikter, skriver Kristina Rotkirch i sitt förord. Den har inspirerat ryska författare, konstnärer och kompositörer. I Demonens dubbelnatur kunde Lermontov ge uttryck för sin egen konfliktfyllda personlighet, sin olyckliga kärlek, sin upproriskhet och sitt förakt för samtiden.

Den första svenska översättningen av Demonen utkom 1887, men sedan 1893 har det inte utkommit någon ny översättning, förrän den översättning som här föreligger. Utgåvan är tvåspråkig. Det ryska originalet återfinns på bokens vänstersidor, den svenska översättningen på högersidorna. Idealiskt, med andra ord! I boken finns dessutom både ett förord, det som omnämnts ovan, och ett efterord skrivet av översättaren.

Demonen handlar om en odödlig ond andes tragiska kärlek till en jordisk kvinna. Dikten rymmer stor dramatik och passion. Det är inte en särskilt lång dikt, men den innehåller mycket: ett storslaget bergslandskap med vackra naturscenerier, våld – ja, naturligtvis – djur av olika slag, människor och odödliga varelser. Själv är jag inte så imponerad av själva grundberättelsen i dikten. Där finns cementerade könsroller, och ingen överdrivet originell handling, i alla fall inget nytt för den nutida läsaren: underskön ung kvinna förlorar sin älskade, går i kloster och frestas av en demons passionerade åtrå. Men dikten hör verkligen den romantiska diktningen till med alla dess ingredienser, och den ansågs dessutom omoralisk. Behållningen för mig personligen är skönheten i skildrandet av vackra naturscenerier och när det handlar om vad odödliga goda väsen har för sig. Här är några lösryckta exempel:

Högt på Kazbek, som diamanter,
skimrade snö och evig is

Där popplar stod som pelarsalar
vid bäckar som med ystert brus
flöt över färggrant bottengrus!
Där silverklang från näktergalar
genljöd i rosendränkta dalar
av obesvarat kärleksrus!

På klippan invid vägen finner
man blott ett enkelt kors som minner
om offren, rest av okänd hand.
Murgrönan smeker det och spinner
omkring det en smaragdgirland
där daggdroppar i solljus brinner.

Med sorg sågs ängeln först betrakta
den arma likt en öppen grav.
Så rörde han sin vinge sakta
och sjönk i nattens stjärnehav.

Läsningen av Demonen gör mig nyfiken på Lermontovs prosa. I den text som i Bonniers författarlexikon över utländsk litteratur behandlar Lermontov, står det att ”han efterlämnade ett par romanfragment, som i avseende på psykologisk insikt betraktas som förelöpare till Dostojevskij”. Kopplingen till Dostojevskij är intressant och jag ska så snart tiden medger läsa Lermontovs enda fullbordade roman, Geroj nasjego vremeni (Vår tids hjälte) från 1840, som är hans mest kända verk. Romanen har översatts till svenska inte mindre än fyra gånger och den första svenska översättningen utkom redan 1844.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• 4 x ryska klassiker
• Mycket snack och lite verkstad
• Nordisk urtext i ny skrud
• Det finns hopp ändå

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Den förtjänar verkligen alla omläsningar och nyutgåvor den kan få – ändå blir jag alltid lika besviken när jag ser dem. Läser formgivarna över huvud taget romanerna de formger? Det här är visserligen inte den värsta, men den ser så opassande kylig och fullkomligt humorbefriad ut.

Min mors originalutgåva har jag upprepade gånger försökt lägga vantarna på. Tyvärr utan resultat eftersom hon gillar den lika mycket själv. Den är inte heller utseendemässigt lysande, men ser i alla fall tidsenlig ut. Min egen skabbiga pocket från 1993, desperat inköpt på antikvariat, ser ut som om den handlar om kvinnomisshandel.

Det gör den alltså inte. Det är en fullkomligt förtjusande och mycket galghumoristisk berättelse om ett ungt par, Martina och Gustav, som försöker både bli vuxna och få någon reda i sitt förhållande. I brist på entydliga lyckliga slut, sådär som livet är, försöker de kompromissa ihop sig, alternativt isär sig, och ingendera fungerar sådär riktigt lysande. Det är Stockholm och 1960-tal och på universitetet där de går debatteras alternativ jul och Tolkiens eventuella politiska hemvist.

Jag upptäckte Maken, visserligen i moderskapets vindlande bokhyllor, men med en hel del hjälp av Göran Häggs Tjugoen moderna klassiker. När jag så sent omsider läser om Hägg blir jag emellertid förbannad. Han skriver om Sundström som naiv. Min älskade Martina diagnosticerar han som frigid, medan han fullkomligt tar ställning för den stackars Gustav. Det varierar uppenbarligen vem i paret man identifierar sig starkast med – mer baserat på personlighet och erfarenheter än på kön tror jag egentligen – men allvarligt, ”frigid”? Hur lyckas han läsa in det? Ett så klyschigt epitet på kvinnors lust så fort den inte passar de mallar män fått för sig att den borde passa i, nog kunde man tycka att Hägg skulle hålla sig för god. Där föll han en bunt pinnhål.

Ekar lite gör det när Sundström i Bitar av mig själv berättar om varför hon skrev en annan av romanerna. För Lydia är en variant på Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken, också den en trasslig kärlekshistoria, men där Söderberg tar mannen parti tar Sundström kvinnans. Det beror inte främst på Söderberg själv, skriver hon nu, utan på hur hans karaktär och dess verkliga förebild diskuterats av kritik och litteraturhistoria. Lydia har beskrivits som ”ett litet kvinnligt rofdjur, den typiska förförerskan, det sugande och trolösa Evablodet”, en ”vandringspokal”, ”allmänkvinnligt grym och svekfull”, ”ytlig, tanklös och cynisk”. Och anledningen? Jo, hon har den dåliga smaken att ligga med någon annan än hjälten. Medan han är bortrest med sin fru.

Similar Posts:

• Hans och hennes
• Att göra någon till sin
• Tidsförflyttning
• Plötsligt en dam i Jalta
• I nöd och lust?

Jag fick då också veta att hon var född i Halmstad 1875. På omslaget till sina böcker valde hon att ha en bild på Norre Port, den gamla stadsporten, byggd i början av 1600-talet, som fortfarande finns kvar i Halmstad och som ligger vid Storgatan. Det var på Storgatan 41, helt nära porten, som hon växte upp. Porten hör också på sätt och vis ihop med min egen uppväxt, eftersom jag ofta var på besök i Halmstad hos min farfar och farmor, som också hade sin bostad inte långt från porten och parken intill, Norre Katts park.

Det finns många källor att ösa ur när det gäller K.J.:s liv; hon skrev många brev och detaljerade och personliga dagböcker. Hon skrev även särskilt om sin barndom och ungdom i Halmstad, där hon var den första kvinnan, som tog studenten. Efter studentexamen studerade hon humanistiska ämnen i Uppsala, skrev studentspex, träffade sin första stora kärlek, Lydia Wahlström, som var ordförande i Uppsala kvinnliga studentförening. K.J. var en av de första kvinnorna i Sverige som levde öppet homosexuellt. Efter avklarade studier i Uppsala flyttade hon, 22 år gammal, till Stockholm, där hon så småningom började arbeta som recensent på Stockholms Dagblad och på Fredrika Bremerförbundets tidskrift Dagny och frilansade i tidskriften Ord och Bild. Hon arbetade också en del som översättare. Och under manlig pseudonym, Huck Leber, skrev hon i Stockholms Dagblad roliga och ironiska texter. På så sätt skrev hon både utifrån en manlig och en kvinnlig identitet.

Vid årsskiftet 1908 träffade K.J. Ellen Kleman. Hon var redaktör på tidskriften Dagny. De skulle komma att leva och arbeta ihop ända till Klemans död 1943. I den lägenhet till vilken de flyttade inredde K.J. ett bokrum, där hon satt och skrev, omgiven av alla sina älskade böcker.

Biografin vimlar av kvinnoöden och inte minst kvinnopar. Man kan fråga sig om det var en slump att så många intellektuella kvinnor och även kvinnor inom rösträttsrörelsen var homosexuella eller om de helt enkelt aktivt uteslöt männen. En annan kvinna som fick stor betydelse för K.J. var skulptören Sigrid Fridman. För hennes konst stred hon mycket. Tre av Fridmans skulpturer kan man än idag se i parker i Stockholm. Men de var kontroversiella på sin tid; det var inte alls självklart att de skulle resas. Skulpturerna är Fredrika Bremer i Humlegården, Kentauren, som står helt nära Stadsbiblioteket på Observatoriekullen, och Ellen Key i Ellen Keys park. K.J. skrev även en bok om Fridman: Sigrid Fridman – och andra konstnärer: en krigskrönika.

Men K.J. hade naturligtvis också kontakt med många män: journalister, förläggare och inte minst författare. Många var det över huvud taget som ville bli recenserade av henne, ha hjälp och råd vad gällde texter och hon introducerade nya författare, bl. a. Vilhelm Ekelund och Birger Sjöberg.

Gemensamt med K.J. har Carina Burman särskilt Fredrika Bremer. Under första världskriget arbetade K.J. och Ellen Kleman med utgivningen av Bremers brev. Strax före och under första världskrigets utbrott befann de sig på jakt efter brev på bibliotek ute i Europa och de hade fått låna med sig originalbrev(!) som var nära att beslagtas av en beväpnad vakt i Tyskland. Bremerbreven utgavs sedan successivt, deras sista volym gavs ut 1920. Carina Burman fullföljde i mitten av 1990-talet arbetet, genom att ge ut ytterligare två volymer med Bremers tidigare outgivna brev.

Mot slutet av sitt liv var K.J. sjuklig och ganska ensam, men skrev ändå vidare, lika bra och lika uppskattad som förut. Men det kändes tungt och sorgligt att läsa om hennes sista år. I brev och dagböcker finns hennes tankar och upplevelser bevarade. Man får nästan veta för mycket.

Från K.J.:s essä ”Revolution och litteratur” från 1919 har Carina Burman valt att hämta nedanstående rader, som på ett tydligt sätt karakteriserar K.J. Burman menar att för K.J. var litteraturen större än verkligheten, livet var bara en skugga, även om kärleken var mycket viktig för henne:

Ty till sist blir allting litteratur. Den är minnet, förklaringen, domen och den enda konserverande makt som frälsar livets myllrande skapelser. Vad den inte tar hand om är förspillt, så dött som hade det aldrig varit. Om livet är en obalanserad och slarvig diktare, så är dikten en skapande kritiker.

Carina Burmans välskrivna och på många sätt allomfattande biografi om Klara Johansons liv och gärning är allra främst en berättelse om en skribents och litteraturkritikers vedermödor och glädjeämnen. På så sätt kan den verka både inspirerande och avskräckande för den som själv skriver eller vill arbeta som skribent. Men den är nästan lika mycket en bok om kvinnohistoria, eftersom K.J.:s nätverk bestod av så många betydelsefulla kvinnor under en för kvinnor mycket utvecklande tid. Ja, den är fullproppad med fakta om sådant jag skulle vilja veta ännu mer om.

Slutligen, som komplement till min läsning, letar jag fram Göran Häggs Den svenska litteraturhistorien. Han skriver:

K.J. är ironiker och estet [...] en bländande stilist. Hon är en kultförfattare för finsmakare, kanske vår främsta essäist.

Similar Posts:

• Släpp fram Movitz med basfiolen!
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Svensk roman funnen död på Londons gator
• ”Lagom blev aldrig hans ord”
• Personligt och pratigt om favoritdeckare

EB: När och varför började du intressera dig för Emilie Flygare-Carlén och vilken av hennes böcker läste du först?

ML: Jag började läsa hennes böcker på allvar för ungefär femton år sedan. Jag bodde då i Göteborg och började intressera mig för henne, delvis därför att hon är en västkustskildrare. 1990 gjorde jag ett kort radioprogram om hennes roman Rosen på Tistelön och blev då kontaktad av Astrid Hasselrot. Detta blev starten på Emilie Flygare-Carlénsällskapet, som bildades 1991. 1992 sände jag radioprogrammet Boktornet från Strömstad med uppläsningar ur hennes verk. Sommaren 1993 arrangerade vi ”Emilie-dagar” i Strömstad med föredrag och diskussioner. (Sammanfattade i boken En ros, ett år, 1994)

EB: När började du skriva biografin? Och varför har den fått titeln En kvinnas röst?

ML: Jag hade länge planerat att skriva en biografi om Emilie Flygare-Carlén, men jag började egentligen arbeta med boken när jag slutade på Sveriges Radio den 1 april 2003. Jag ville undersöka hur det var möjligt för en kvinna att etablera sig och bli så framgångsrik som författare i 1800-talets manliga värld och på så sätt göra sin röst hörd. Jag ville också visa hur hon ur sitt kvinnliga perspektiv gav sin syn på kvinnans ställning i ett samhälle dominerat av män.

EB: Flygare-Carlén var mycket produktiv under många år. Har du läst allting hon skrivit?

ML: Ja, åtminstone det allra mesta. Min biografi behandlar hela Emilie Flygare-Carléns liv och jag diskuterar hennes böcker i deras historiska och sociala sammanhang. Jag har även läst det som hennes dotter Rosa Carlén och hennes son Edvard Flygare skrivit. Rosa Carléns romaner var mycket uppskattade på 1860-talet men är nu helt bortglömda. Edvard Flygare som dog vid 23 års ålder hade säkert kunnat bli en stor författare. Han skrev bland annat romanen En blaserad man. Ett kapitel ägnar jag förresten åt hennes man, Johan Gabriel Carlén. Han var litteratör och jurist och har blivit väldigt illa behandlad av eftervärlden.

EB: Jag har läst att det har diskuterats om Emilie Flygare-Carlén skrev på grund av ett genuint uttrycksbehov eller därför att hon var tvungen att försörja sig. Hur ser du på detta resonemang?

ML: Säkert skrev hon både för att försörja sig och för att hon hade ett behov av att skriva. Hon hade ett väl utvecklat affärssinne, men var samtidigt en genuin berättare. På 1800-talet ansågs det närmast opassande för en kvinna att skriva för brödfödan och den synen hänger i. Ingen ifrågasätter till exempel det faktum att Carl Jonas Love Almqvist ofta var tvungen att skriva för att försörja sig och undrar om han skrev för att han ville skriva! Efter det att Flygare-Carléns förste man hade avlidit, träffade hon Jakob Reinhold Dalin och blev förälskad. De trolovade sig och hon blev gravid. Så försvann Dalin helt plötsligt. Emilie Flygare-Carlén skriver att han avled av en häftig sjukdom, men jag har underligt nog inte kunnat finna hans bortgång registrerad någonstans. Det gör att man kan misstänka att han i stället övergav henne. I varje fall tvingades hon föda deras gemensamma barn – dottern Rosa – i hemlighet och kände sig sedan tvungen att adoptera bort henne. Kvar fanns sonen Edvard och hon måste försörja sig och sonen på något sätt. Vid 30 års ålder började hon skriva på sin första roman Waldemar Klein. Jag tror att det framför allt var ett sätt för henne att överleva känslomässigt.

EB: Flygare-Carlén bodde senare större delen av sitt liv i Stockholm och under många år i ett hus vid Humlegården. Var låg huset?

ML: Hennes hus låg vid Humlegårdsgatan mittemot nuvarande Kungliga Biblioteket, som då ännu inte var byggt. Efter att ha bott i huset under många år flyttade hon och hennes man därifrån till Kaptensgatan i samband med att nya gator skulle dras i området. Biblioteksgatan drogs rakt igenom deras trädgård.

EB: Vilken av hennes romaner tycker du bäst om?

ML: Jag tycker att alla hennes romaner är läsvärda än idag. Det som särskilt har fångat mig är hennes många berättelser om kvinnor som på olika sätt försöker förhålla sig till den tidens stränga regler för kvinnornas liv. Som kvinnoskildrare är hon minst lika intressant som Fredrika Bremer. Det är något som återstår för vår tids läsare att upptäcka. Rosen på Tistelön är fortfarande min favoritroman. Den var nyskapande därför att hon förde samman en manlig värld med smugglare och sjöfarare med en kvinnlig, som handlar om en ung flickas uppväxt på en isolerad ö. Den är också verkligt spännande och har en övertygande personskildring. Dessutom förmedlar hon en så stark västkuststämning. Även Pål Värning tycker jag särskilt mycket om och Ett köpmanshus i skärgården. Boken Skuggspel som hon skrev i början av 1860-talet är spännande på ett annat sätt. Den behandlar Strömstads historia och hennes egen uppväxt. Rosen på Tistelön kommer i sommar (2007) att på nytt ges ut i serien Bonniers klassiker. Svenska Vitterhetssamfundet som redan givit ut Pål Värning (2000) kommer också att ge ut Ett köpmanshus i skärgården i tre delar i en ny upplaga med början nu i vår. Dessa tre romaner kommer alltså snart att finnas tillgängliga i bra utgåvor. Jag hoppas verkligen på fler nya utgåvor av hennes verk.

EB: I Tjänstekvinnans son berättar August Strindberg att han i sin pappas bokskåp hittade Flygare-Carléns roman Jungfrutornet, som han läste och tyckte om. Vad tycker du om den romanen?

ML: Den är väldigt dramatisk och färgstark. Men den är mycket ojämn och var faktiskt något av en kollektivroman. Både hennes man och hennes bror Edvard Smith medarbetade i den. Strindberg gillade säkert de mest spännande delarna och hoppade antagligen över ett och annat. Romanen utspelar sig på Gotland och är en av hennes sjöromaner. En annan sådan är Enslingen på Johannisskäret.

EB: Vilka författare kan ha påverkat Emilie Flygare-Carlén och var utspelar sig hennes romaner?

ML: Hon inspirerades av många författare. Jag ser henne som en mycket receptiv författare som var öppen för impulser. Fredrika Bremer och Sophie von Knorring, som var mycket kända i samtiden, var viktiga förebilder för henne. Sen var ju författarna Edvard Bulwer-Lytton, Frederick Marryat, Walter Scott, Charles Dickens, Honoré de Balzac, Victor Hugo och Eugène Sue sådana som hon läste och kan ha påverkats av. Men uttrycket ”påverkades” är inte riktigt rätt. Snarare kan man säga att hon som författare verkade i en dialog med andra författare. I romanen Kamrer Lassman, som till större delen utspelar sig i Stockholm, hör man t. ex. tydliga ekon av Dickens. Ett annat verk från Stockholm är för övrigt novellsamlingen Stockholmsscener bakom kulisserna, där hon tog upp sociala frågor och problem. Annars utspelar sig hennes böcker i småstäder, i herrgårdar på landet eller på Västkusten.

EB: Emilie Flygare-Carlén har kallats ”Nordens George Sand”. Varför?

ML: Det kallades hon när hon var 70 år. Det var inte för att hon var särskilt lik George Sand eller skrev precis som hon. Snarare handlade det om att båda var kvinnor med en för sin tid unik position inom den litterära världen.

EB: Två av hennes romaner blev mycket kritiserade av samtiden: En natt vid Bullarsjön från 1847 och Ett rykte från 1850. En recensent, Carl Fredrik Bergstedt, skrev 1851 i Tidskrift för litteratur att Ett rykte ”hör till det orenaste och vidrigaste kanske något lands romanlitteratur har att uppvisa.”

ML: Ja, det är en förfärlig artikel och den bidrog till att hon tystnade och under fem år inte skrev något. Bergstedt tyckte att den dramatiska och färgstarka franska typen av roman, som detta var, var farlig för folket. Även kung Oscar I ansåg att denna typ av litteratur var omoralisk och uppviglande. Men det fanns flera orsaker än så till att hon slutade skriva. Hon drabbades av svår sorg när hennes son dog på julafton 1852. Men hon hade också under tio års tid skrivit två romaner om året och var kanske vad vi skulle kalla för utbränd. Ett rykte handlar om tre kvinnor. Två av dem är rena dygdemönster medan den tredje lever utsvävande och är otrogen. Trots att denna omoraliska kvinna dör ångerfull i slutet av romanen, tolkade många läsare och kritiker det ändå som att författarinnan själv var omoralisk. En natt vid Bullarsjön kritiserar frikyrkorörelsen och då anklagades hon av somliga för att vara hädisk.

EB: Göran Hägg hyllar Flygare-Carléns författarskap i sin bok Den svenska litteraturhistorien och skriver att ”det i hög grad är hennes kön som givit henne en extremt orättvis behandling av eftervärlden.” Har hon blivit nedskriven av manliga författare och kritiker på grund av att hon var kvinna?

ML: Nej inte egentligen under sin livstid. Man gjorde visserligen skillnad mellan manliga och kvinnliga författare – som om det rörde sig om två skilda arter. Men det var samtidigt manliga kritiker som hyllade henne och hjälpte fram henne. Däremot har hon blivit effektivt marginaliserad efter sin död. Gunnar Hansson har skrivit om detta (Den möjliga
litteraturhistorien, 1995) och visat på hur litteraturhistorikerna skyfflat henne åt sidan. Det började med Henrik Schück, som gjorde henne till en ytlig underhållningsförfattare. Och om man läser den avhandling som Alf Kjellén skrev 1932 får man intrycket att hon knappt skrivit något alls själv, utan att hon fått hjälp med det mesta. Hennes bror Edvard Smith medarbetade i hennes sjöromaner. Hennes man och andra hjälpte henne med redigeringen av hennes manuskript – ungefär som ett förlag idag ger stöd åt sina författare. Men jag ser henne som en självständig, originell och mycket kreativ författare.

EB: Lästes hon mycket även av män?

ML: Ja, de flesta av hennes kritiker var män. Och 1862 tilldelades hon Svenska Akademiens stora guldmedalj med hänvisning till hennes sjöromaner, troligen därför att dessa särskilt intresserade männen.

EB: Vilket förhållande hade hon till Fredrika Bremer?

ML: Hon uttrycker sig alltid med stor värme och respekt om Bremer. I Stockholm var de inte umgängesvänner men träffades vid några tillfällen. Under några år på 1860-talet var Flygare-Carlén tillsammans med sin man redaktör för Illustrerad tidning. Då skrev hon en hyllningsartikel till Fredrika Bremer, vilket förde de båda författarinnorna närmare varandra.

EB: Hur var hennes förhållande till Carl Jonas Love Almqvist?

ML: Han var en av hennes vänner och hon beundrade hans författarskap och fascinerades av honom. I romaner som Kyrkoinvigningen i Hammarby och Pål Värning kan man tydligt spåra Almqvists betydelse för henne.

EB: Kan man säga att Flygare-Carlén haft inflytande inflytande på Selma Lagerlöfs författarskap?

ML: Det vore mycket konstigt om inte Selma Lagerlöf läst Flygare-Carlén. Men Lagerlöf kommenterar henne inte någonstans. Det är inte otroligt att Selma Lagerlöf kan ha inspirerats av henne till att skriva om sin hembygd Värmland, liksom Flygare-Carlén skrivit om Bohuslän.

EB: Har du upptäckt något som har förvånat dig under arbetet med biografin?

ML: Att Emilie Flygare-Carlén under så lång tid var en centralgestalt i det litterära livet i Sverige. Det har också varit spännande att ta del av den radikala liberala debatt som fördes i de kretsar som omgav henne. Framför allt tycker jag att hon är betydligt mer konstnärligt, idémässigt och formellt medveten än jag trodde från början. Hon är en av de få svenska författare från den tiden (1840-1870) som det överhuvudtaget går att läsa. Det har varit en upptäcktsresa att forska i hennes liv och författarskap och jag har lärt känna det dåtida Sverige.

EB: Man skulle önska att någon kunde dramatisera Flygare-Carléns romaner och göra en TV-serie, som så ofta görs i England med engelska tidiga författares verk. (En TV-serie från 70-talet finns dock av Ett köpmanshus i skärgården och av Rosen på Tistelön finns en filmatisering från 1945, men även tre stumfilmer.)

ML: Ja, verkligen. Medan hon levde dramatiserades flera av hennes romaner för scenen. Och för några år sedan spelades en scenversion av Ellen Mattsson av Rosen på Tistelön av Bohusläns teater. Särskilt intressant vore en TV-serie om hennes liv – underlaget för den finns ju i min bok. En sådan serie skulle kunna berätta så mycket både om en märkvärdig svensk kvinna och om svensk litteratur och historia.

EB: Det finns ett stort program för firandet av Flygare-Carléns 200-årsjubileum i Strömstad. Vad kommer att hända i Stockholm?

ML: Den 13 oktober kommer det att anordnas ”En dag kring Emilie Flygare-Carlén” i Börshuset i Gamla stan. Dit ska man kunna anmäla sig på Emilie Flygare-Carlén-sällskapets hemsida (som snart öppnas).

Similar Posts:

• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Klassikervecka: Stormpiskat hav och kala klippor
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• En legendarisk Stockholmsskildrare
• Äktenskapsproblem i 1840-talets Stockholm

Jag har läst upplagan från 1869, den är nästan identisk med originalupplagan. Det är så man helst ska läsa de gamla klassikerna, oförkortade, med den gamla stavningen och grammatiken och de gamla, ibland oförståeliga orden och uttrycken kvar. Stavningen och de gammaldags uttrycken gör läsningen till en tydligare tidsresa och ger en särskild atmosfär. Det var ju så författaren en gång skrev.

Rosen på Tistelön kom ut på N H Thomsons förlag, där hade även Flygare-Carléns tidigare romaner utgivits. 1838 debuterade Emilie Flygare (som hon då hette), med romanen Waldemar Klein. Hon var vid den tiden bosatt i Strömstad, där hon föddes och växte upp. Men snart övertalades hon av sin förläggare, Thomson, att flytta till Stockholm, vilket hon gjorde hösten 1839. Tillsammans med sin son (hon var änka) flyttade hon in i det hus vid Ladugårdslandstorg 10, (nuvarande Östermalmstorg) där Thomson bodde och hade sitt förlag och tryckeri. Hon introducerades i de litterära kretsarna, hennes vänner blev bland andra August Blanche och Carl Jonas Love Almqvist, och hon träffade sin blivande man, litteratören Johan Gabriel Carlén.

1830-talet innebar ett genombrott för den svenska romanen med Fredrika Bremer som banbrytare, hennes efterföljare blev bl a Sophie von Knorring och Flygare-Carlén. Under 1840-talet började också svenska manliga författare i högre grad skriva romaner, men det var Flygare-Carlén som dominerade under detta decennium, då hon utgav inte mindre än 18 verk. I Tjänstekvinnans son berättar August Strindberg hur han i sin fars bokskåp hittade böcker som han läste. Bremer tråkade ut honom, men Flygare-Carléns roman Jungfrutornet med äventyr och olycklig kärlek läste han gärna och i den kände han igen sig. Långt senare ansåg Ellen Key att Flygare-Carlén som människoskildrare överträffade både Bremer och von Knorring.

Göran Hägg skriver i Den svenska litteraturhistorien (1996), att Flygare-Carlén är en av våra absolut största författare både publikt, historiskt och konstnärligt, att hon i sina bästa verk är ”den enda fullvärdiga representanten på vårt språk för den stora europeiska 1800-talsromanen.” Han anser att mästerverket i hennes produktion är Rosen på Tistelön, en perfekt komponerad ödestragedi, och menar att romanen påminner om Emily Brontës Svindlande höjder från 1847 – och jag håller med.

Handlingen i Rosen på Tistelön är huvudsakligen förlagd till den bohusländska skärgården inte långt från Marstrand. Liksom i Brontës roman bor man ensligt och isolerat, utsatt för vädrets makter: vinden, stormen viner kring huset. Istället för att vandra omkring på en hed, vandrar man på en klippig och bergig ö och färdas på havet. Starka känslor är i omlopp. Det föräldralösa barnet finns med och den sjuklige, klagande unge mannen. Passionerad olycklig kärlek uppstår; till följd av denna drabbas man även här av febersjukdom. Det finns en ödesmättad stämning. Något förutbestämt, oundvikligt vilar över berättelsen.

Rosen på Tistelön handlar om västkustens så kallade lägre samhällsskikt: tulltjänstemän, handelsmän, sjöfolk och fiskare. En samtida recensent skrev att det var första gången någon skildrat folklivet i en skärgård. Grundtemat i romanen är ett brutalt mord på tulltjänstemän, utfört av smugglare. Detta brott bildar sedan en mörk bakgrundston till allt som händer. Temat är klassiskt: brottet som man försöker dölja, men där händelse efter händelse gör att de inblandade hela tiden drivs fram mot det obönhörliga, att brottet till slut kommer att avslöjas. Rosen på Tistelön, så kallas den unga Gabriella för sin skönhets skull, är helt ovetande om det brott som begåtts. Två andra i berättelsen, som också är oskyldiga, men vet vilka mördarna är, vill eller kan inte avslöja dem. En av mördarna har svåra skuldkänslor och beslutar sig för att resten av livet leva ett hederligt liv och så långt det är möjligt, i hemlighet, gottgöra de familjer som drabbats på grund av mordet.

Som i Romeo och Julia finns temat med de två älskande vars kärlek förhindras av deras familjer. Skeppsbrott och fattigdom drabbar också människorna hårt. Huvudpersonerna i berättelsen lider inte direkt själva av fattigdom, men engagerar sig mycket i de fattiga fiskarfamiljernas situation och hjälper dem. Flygare-Carlén diskuterar i romanen problemen för den allra mest utsatta fiskarbefolkningen. Hon levde som hon lärde och ägnade sig mycket åt välgörenhet.

Trots det brutala och grymma i berättelsen skildras de allra flesta människorna med stor värme, och med mycket inlevelse. De är oftast sympatiska och ädla. De strävar efter att ha goda förhållanden sinsemellan. Viljan att göra det rätta är central och att vara osjälvisk. Det handlar om att uppoffra sig, handla moraliskt, gudstron spelar stor roll. Men de goda människorna är inte bara goda, liksom de onda inte bara är onda, människorna skildras realistiskt. Här och var förs handlingen vidare genom att några av huvudpersonerna skriver brev till varandra. På så sätt kommer man dem närmare. Det blir som att läsa en dagbok.

Romanen är framför allt spännande och man lär känna en stor mängd olika sorters människor och får en fascinerande inblick i hur livet levdes på den tiden: vilka villkoren var för kvinnor och män, hur man tänkte, vad som var viktigt.

Särskilt gripande är porträttet av den plågade Anton, Gabriellas bror. Men allas öden engagerar och romanens gestalter stannar alla kvar länge i mina tankar efter det att jag läst klart.

Similar Posts:

• Intervju: Emilie Flygare-Carlén fyller 200
• Hon romandebuterade för 170 år sedan
• Adelssatir med badresa till Strömstad
• Fascinerande djupdykning i det svenska 1800-talets litterära värld
• Och kvinnorna?

Även här handlar det alltså om att skrapa bort gammal nationalromantisk färg och avslöja vad det egentligen är vi firar, hyllar, äter och dricker. Under sandpappret hamnar alltifrån vårt kaffedrickande till vårt folkhemsbygge. Högt och lågt blandas. Även den svenska mentaliteten hamnar under luppen och bland annat då påståendet om att vi här uppe i Norden är ett lagom folk som inte gärna sticker ut. Personligen har jag alltid gillat ordet lagom, det är väldigt användbart, och om det nu är så (författaren menar det) att vi svenskar är präglade av lagom med allt vad det innebär behöver det inte innebära något negativt. Det gäller bara, vilket också är denna boks huvudtes, att man är medveten om det och därmed är tolerant mot allt som inte hamnar direkt inom ramen.

Den här typen av aha-böcker behövs! För visserligen tror nog inte många i detta land att det var här som Noas ark strandade och inte heller att Lucia kom från Mälardalen men att få det svart på vitt att de flesta av våra traditioner inte är 1000-åriga utan relativt moderna skadar inte.

Bokens texter är inte långrandiga, korta texter varvas med något längre alster samt listor och citat. Ibland skymtar ytligheten mellan pärmarna men trots det fungerar konceptet. Det hela känns som om formatet i tv-serien Värsta språket (vilken också refereras till) förvandlats till bok och gillade man den, vilket många gjorde, gillar man det här. Att det hela går hem hos mig beror mycket på den snygga layouten och de supersköna nostalgibilderna som förhöjer budskapet. Lagom är helt enkelt en perfekt kaffebordsbok som kan bidra med många uppslag till spännande diskussioner om Sverige och svenskarna.

Similar Posts:

• ”Till sist blir allting litteratur”
• Nödvändigt om Sverige
• Present till parmiddagen
• Handbok för handfallna skribenter
• Ny skola men gammal retorik

På senare år har Hägg gjort sig känd som något av en underhållande slugger. Han dyker upp lite här och var, uttalar sig gärna om ditt och datt. Ofta med kvick och smått raljant respektlöshet. Tycker ni si så tycker jag så, verkar vara hans motto. Han älskar att gå i polemik. Alltid med samma pillemariska leende, som man också ser framför sig när man läser hans böcker om retorik. Och vem om inte Hägg skulle våga anta uppdraget att som notisserie skriva hela världslitteraturhistorien i en av våra kvällstidningar. Hägg är också en av få som recenserar läromedel i dagspressen.

I sin nya författarskola tycker han till om berättarteknik, förlagsbranschen samt olika kollegors succéer och klavertramp. Med korta kapitel, i sin egna kåserande essästil, går han igenom grunderna i det traditionella berättandets konst. Det som är nytt i den nya upplagan är att han följer sina läsares tänkta romaner till förlaget, via lektörerna, ända fram till boken blivit pocket. Jag saknar bara kapitlet om branschens eventuella nepotism och vikten av att känna rätt person. Det har Hägg glömt i all hast.

I övrigt intet nytt. Vad gäller berättarteknik kommer han inte med några oväntade synvinklar eller kunskaper. För den invigde är det skåpmat, om än underhållande. För nybörjaren, den oinvigde, den ständigt refuserade eller den med sin revolutionerande debut fortfarande kvar i byrålådan eller huvudet, kan Häggs författarskola bli en omtumlande aha-upplevelse. Men störst behållning har nog den bokslukande allmänheten för att träna sin blick för schabloner, berättarstrukturer och annat.

I sin retorik lutar sig Hägg ömsom mot de gamla grekerna, ömsom mot litterära giganter som Dostojevskij och andra (som han gärna pryder med översvallande epitet). I många stycken kan man därför uppfatta den här skolan som förutsägbar, snusförnumstig och allt annat än ny. Efter att ha kollat i en del kurslitteratur som används på gymnasiet i ämnet, inser jag att de ofta bjuder en aptitligare läsning, även om de oftast saknar underhållande anekdoter, akademisk humor och bedagad moral.

Och tyvärr hoppar Hägg i galen tunna när han påtalar brister i dagens skola. Många gymnasister betar av Häggs författarskola redan under sina skrivkursers introduktionsveckor. Få blir förvisso författare, men inte beror det på dåliga lärare eller bristande läromedel. Det krävs en hel del annat. Inte minst uppslagsrikedom, mod och förmågan att glömma allt man lärt sig om skrivande i skolan eller av Hägg. Det är en sak att lära sig vad som krävs, en annan att genomföra det. Hägg säger det faktiskt bäst själv:

En författare som inte i någon mån försöker utveckla eller förändra litteraturens ”värld” av regler och påverkningsmedel är det inte mycket med. Men det kan man förstås inte lära ut.

Nå, så fick vi reda på det.

Similar Posts:

• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• ”Till sist blir allting litteratur”
• Hur gör dom?
• saknade ord och funna

Alfred är en fiktiv biografi och huvudpersonen är ett hopkok av dåtid, nutid och Hägg. Genom att placera Hedman framför en fond av trovärdighet sväljer man lätt den här historien och vaggas in i det tidiga 1900-talets litterära kretsar.

Hägg låter Hedman frottera sig med de för tiden kulturella högdjuren både i Sverige och utomlands. Heidenstam, Fröding, Strindberg och Oscar Wilde är bara några exempel på personer som korsar Alfreds väg. Viktig är också Hedmans relation till brodern och korrespondensen dem emellan är grundstenarna för Häggs "forskning". Hedman är, liksom Hägg, en tyckare av rang och på mer än ett ställe i boken anar man också författarens egna åsikter bakom den hedmanska masken. För eller emot Fröding, för eller emot ett krig i Irak. Dåtid, nutid och Hägg var det!

Det är främst två saker som gör den här boken till vad den är, en riktigt underhållande historia, och det första är den ovan nämnda trovärdigheten. Utan bakgrund och väl fungerande kulisser hade det hela fallit platt. Det andra är att man mellan raderna kan känna Göran Häggs entusiasm, det märks att författaren haft roligt när han skrev det här.

Similar Posts:

• En frisk, skön galenskap
• Även ni, även ni Murbruk!
• En dalaresa
• Karlfeldt – en kåt en
• Det pornografiska är politiskt?

Från att inlandsisen drog sig tillbaka från det nuvarande Sverige och fram till idag har området och de människor som bott där påverkats av impulser utifrån. Dessa har bestått av idéer och tankegods men också av invandrande människor vilka i olika omfattning bidragit till hur vårt nuvarande samhälle ter sig.

Näringsliv, politik, religion och kultur, ja inom praktiskt taget alla områden kan man finna att det som vi betraktar som ursvenskt inte alltid svarar upp mot beskrivningen utan snarare visar sig vara resultat av ovan nämnda impulser. I vissa fall är det som känns svenskt till och med medvetet konstruerat av människor som velat framhålla nationalstaten Sverige.

Göran Hägg underskattar eller nedvärderar dock inte Sverige som sådant utan visar också att idéer och personer från vårt land haft relevans för andra länder och regioner. Tanken är istället att genom att ifrågasätta "det svenska" framhålla ett internationellt växelspel snarare än att krossa knäckebröd med en avkapad midsommarstång.

Boken är ett försök att underminera förlegad nationalism och gamla myter som tyvärr fortfarande florerar. Då främst i högerextrema kretsar men också latent i mer legitima sammanhang vilket bland annat uppdagades under fjolårets riksdagsvalkampanj. Grundtanken hos Hägg är densamma som hos Jan Guillou när han skriver om den internationellt influerade riddaren Arn Magnusson och det är bara att konstatera att denna typ av böcker behövs. Frågan är bara om de som egentligen behöver läsa den kommer att göra det.

Similar Posts:

• Snygg allmänbildning
• Konspirationer, vett och etikett och en och annan studiecirkel
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”
• Spionpräster, aids-konspirationer och vapenaffärer
• Spännande om bortglömd historia