Det verkar populärt att skriva ”rewrites” på Hjalmar Söderberg. Jag menar, det har gjorts med andra författare också. För några år sedan var det Bengt Ohlsson som tyckte att det var pastor Gregorius tur att få uppmärksamhet, men redan för 36 år sedan gav Gun-Britt Sundström röst åt Lydia. Nu ger Modernista ut en fin nyutgåva med förord av Nina Lekander.

För snart åtta år sedan gästade jag dagensbok.com med en recension av Söderbergs Den allvarsamma leken. Då gav jag den betyget 9, men idag, några omläsningar senare, inser jag att den borde fått ett ännu högre betyg. Det är därför inte helt lätt att göra För Lydia rättvisa, när jag inte tycker det finns något som egentligen går upp mot originalet.

För Lydia följer Söderbergs kronologi men är alltså satt i en annan tid (1957-1972), med väldigt tydliga tidsmarkörer. Personligen blir jag förvirrad och lite störd av det, men det har ärligt talat ingenting med Sundström att göra, det är bara vanan. Och det är klart, att bara berätta samma historia ur ett annat perspektiv är ärligt talat inte särskilt intressant utom för riktigt inbitna, varför Sundström gjorde helt rätt som satte historien i en ny kontext.

Att Sundström placerade Lydia i sin nutid var förmodligen ett spännande grepp då, och kanske passade Lydia bättre där. När Den allvarsamma leken gavs ut blev det en del rabalder på grund av den frispråkiga synen på kvinnan och sexualiteten – en kvinna som har flera älskare och därtill lämnar sin man, hu! Hon hade kanske trivts bättre på sextiotalet.

Men boken handlar fortfarande om Lydia och Arvids olika villkor, det är samma historia, bara lite senare. Originalet är så vackert att jag nästan ramlar av stolen, För Lydia är en intressant vinkling, fortfarande.