Miira kommer från ett arbetarhem och jag anar en ganska stökig bakgrund. Idag är hon 33 år, lärarastudent och mamma till Nova som går sista året i grundskolan. Miira kämpar för att klara studierna och vara en bra mamma. För att få ekonomin att gå ihop jobbar hon extra på Hemköp.

Eija Hetekivi Olsson har ett minst sagt eget språk och det tog ett tag innan jag kom in i det. Hon gör egna ord, som jag först snubblar över, men sedan tycker är målande på ett alldeles eget vis. Det är lätt att förstå skillnaden på ett ”sköngarv” och när någon ”ögonler”, till exempel. Vi känner alla till lukten av en ”pubertetsgympasal” och de flesta av oss har nog tagit ett par ”barfotavalssteg” någon gång.

Miira tror på att förändra världen från grunden med avstamp i skolan och har storstilade planer för sin framtid som gymnasielärare. Hon kommer inte alltid överens med föreläsarna på universitetet, tycker inte att hon lär sig rätt saker och kämpar sin egen kamp också i mötet med kollegor och elever när hon är ute på praktik. På det stora hela tycker jag att det verkar gå bra för henne, även om hon ibland riskerar att drunkna i sina egna ambitioner. Jag tror att hon kommer att bli en lärare som eleverna älskar men som kollegorna har svårt för, eftersom hon inte är mycket för att kompromissa sig fram i livet.

När Miira får klart för sig att dottern Nova är mobbad i skolan och när det dessutom visar sig att det inte finns någon hjälp att hämta hos lärare och rektor, gör Miira allt som står i hennes makt för att mobbningen ska upphöra och för att dottern ska må bättre. Det är smärtsamt att läsa om hur dåligt Nova mår, hur svårt det är för Miira att komma nära och få tillåtelse att hjälpa. Miira kastas mellan hopp och förtvivlan när det gäller Novas mående, på tonåringars vis stänger Nova ut sin mamma och vill inte att hon lägger sig i.

Eija Hetekivi Olsson ställer frågor, men ger oss inga svar. Vi måste själva fundera på hur man stoppar mobbning och på om skolan tar sitt ansvar och skyddar eleverna mot kränkande behandling. Hur kan föräldrar upptäcka om deras barn blir mobbade? Och hur hantarer man skulden över att inte ha sett eller förstått?

Den som vill veta hur det kan gå till på en högstadieskola i ett miljonprogramsområde i Sverige i dag, ska absolut läsa den här boken.Tyvärr förmedlar boken knappast ens ett begränsat hopp och jag tyckte att jag blev lämnad mitt i handlingen. Jag hade velat ha ett par kapitel till och helt ärligt så hade jag helst velat att allt ska reda upp sig på slutet. Men det är inte feelgood som Eija Hetekivi Olsson ägnar sig åt. Hon skildrar den verklighet som hon ser. Och den kan vi, om vi är modiga, ta del av i De unga vi dödar.

Similar Posts:

• Bildningsväg genom betongen
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Fredag på bokmässan

För även om Harrison och de andra medverkade hade en hel del poänger och till stor del framhöll bildningsidealet som öppenhet och nyfikenhet snarare än någon fastslagen kanon, vilket förstås är klokt och sympatiskt, så är det också en idealiserad, romantiserad föreställning. Inte minst historiskt sett har ju bildning aldrig varit för alla.

I praktiken är det ändå kanon som gäller – om inte Kanon med stort K, så åtminstone en viss typ av erfarenheter, en viss bild av världen, ett visst sätt att utrycka sig. Det kanske inte talar direkt till oss. Ganska många känner sig förmodligen lite utanför, lite fel. Tänker att det är oss det är fel på. Försöker anpassa oss. Kanske ta oss in i systemet och försöka förändra det inifrån, åtminstone lite grann.

Och så finns det de som bara blir förbannade. Som Miira.

Eija Hetekivi Olsson debuterade 2012 med Ingenbarnsland. Miira är den fristående fortsättningen på den romanen. 1980-talet är på väg över i 90-tal, och Miira går ut grundskolan och ska äntligen slippa fucking hemspråksklassen. Hon har sin snattade neurologibok, den enda bok hon äger, ska bli hjärnkirurg eller något och kommer in på naturvetenskaplig gymnasielinje på en innerstadsskola. Hon är på väg.

Att kunna flytta hemifrån, flytta ihop med sin före detta bildlärare i en lägenhet några gatnummer närmare stan, blir som en symbol för det. Frihet. Åtminstone till en början. För hur kul är det egentligen med en snubbe som tror att han äger en?

Ungefär lika kul som att försöka passa in på innerstadsgymnasiet, visar det sig. Sitta där som något Gårdstensmiffo medan klasskamraterna pratar om sina hästar och direktörspappor. Inte ens matteboken verkar till för Miira. Den vill att hon ska intressera sig för hur mycket stugbyägaren tjänar på sina stugor, medan lärarna tycker att vad hennes föräldrar jobbar med är ett bra sätt att presentera sig för klassen. Det räcker inte alls att vara smart och hungrig efter att lära sig. Sin porlande kunskapstörst måste Miira istället freda från skolans inflytande, fattar hon snart.

Ingenting blir som hon tänkt sig, men Miira är okuvlig. Lika egensinnig som Hetekivi Olssons språk, som jag först har lite svårt att komma in i igen – har hon tagit allt debutromanen hyllades för och skruvat upp det ännu mer? tänker jag de första sidorna – och till slut inte riktigt vill leva utan. Långsamt lär sig Miira att kanalisera sin energi åt lite mer konstruktiva håll, utan att samtidigt förlora sig själv. Hon vill bort från Gårdsten, men utan att vända människorna där ryggen. Det är inget mindre än en kamp, ett hjältedåd.

Det är den kampen jag saknar där i SVT:s mysiga litterära salong, och jag gillar Hetekivi Olsson så enormt mycket för att hon lyckas gestalta och synliggöra den.

Similar Posts:

• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• En trimmad tändare mot betongen
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• Kulturell vantrivsel

Den bok jag nyss slagit igen pärmarna på är en antologi med berättelser av sverigefinska medborgare i Sverige. Redaktören Kristian Borg har samlat texter som skrivits av barn eller barnbarn till den generation som arbetskraftsinvandrade till Sverige under 1950-, 1960- och 1970-talet.

Skribenterna är alla unika och några skriver utifrån personliga erfarenheter medan andra återger sociologiska studier som de bedrivit. Det skulle kunna vara en bok som släpper in oss i hopplöshetens boning men jag upplever absolut ingen gnällig klagovisa. Tvärtom, här tas ett snyggt grepp om två ämnesområden: stereotyper och klassamhälle. Forskning och studier silas till knivskarpa sammanfattningar. Ofta glimmar det till av fighting spirit*. Tacksamhetskänslor liksom blandas med glödande motstånd. Även om det ibland handlar om fakta glider tankarna vidare i existentiella frågor som är universella. Därmed lyckas boken omvandla ordet arbetskraftsinvandring till något mer än en nationalekonomisk term. Iakttagelser, upplevelser är så levande att jag tror mig sitta och lyssna på goda vänner, som alla är värda att omnämnas: Susanna Alakoski, Seluah Alsaati, Ivar Andersen, Kristian Borg, Maziar Farzin, Eija Hetekivi Olsson, Nanna Huolman, Andreas Ali Jonasson,  Domino Kai, Mats Kolmisoppi, Tuija Nieminen Kristofersson, Lina Puranen, Victoria Rixer, Kaisa Syrjänen Schaal, Zac O’Yeah, Marja Ågren.

Många texter nästan andas en outsagd fråga. Varför glömmer majoritetsgruppen i ett samhälle bort att vara nyfiken? Den som har sluppit krig och har en obruten linje med föräldrar-mor-/farföräldrar tycks se livet med sommarstuga och båtsemestrar à la Saltkråkan som självklar. Eller fjällresan med skidåkning. Den som lämnat sitt hemland äger ibland enbart en resväska med ett fåtal kläder, möjligen något fotografi av en kär vän eller familjemedlem. Många gånger uppstår ett vakuum, ja närapå en existentiell tomhet när den som invandrat ALDRIG får en nyfiken fråga: ”Din dröm om frihet, hur ser den ut?”

Boken uppvisar många konkreta exempel på förluster som följer när en människa byter hemland. Redan tidigt förändras språket. I det nya landet kläs slang, samhällsnyheter och trender inte längre i förstaspråkets dräkt. Språket som talas av majoriteten tränger sig in och kommande generationer (barn, barnbarn) blir undervisade i majoritetsspråket. Vi möter här en skribent som inte fått finska språket som liten, men som med jävlar anamma** bestämt sig för att lära sig det som vuxen. För honom är språkresan en berikande erfarenhet.

Funderingar kommer i rullning i några skildringar av personer som är jämförbara med den mytiska, stereotypa bilden av en finsk arbetskraftsinvandrare. Det känns viktigt att påpeka att stereotypen är en uppfinning av majoritetsgruppen, vilket också analyseras grundligt i ett av bokens bidrag. Det är inte självklart att mottot ”det är viktigt att arbeta hårt och göra sitt bästa” har sitt ursprung i den individuella fria viljan. När jag personligen börjar kisa med mina ögon, kan jag föreställa mig att flera hårt arbetande finska invandrare hade andra världskriget i färskt minne. En stupad far vid fronten. Kvar i Finland fanns kanske en morbror som var krigsinvalid eller en faster som var änka med flera små barn att försörja. I en sådan backspegel är det nog svårt att ”klaga”. Hård och tung teknisk industri eller kvällstimmar med lågt betalda städuppdrag sliter likafullt enormt hårt på kroppen. Priset är högt i form av förslitningsskador, smärta och låg pension. Jag vill rekommendera dem som förespråkar ”enkla jobb” år 2016 att läsa flera av bokens texter just av denna anledning. Historielöshet är ingenting att sträva efter.

Som jag nämnde tidigare tycks byte av hemland alltid innebära en viss förlust. Men någonstans i mängden av sverigefinnar finns också människor som velat lämna bygden de vuxit upp i. I alla tider har människan önskat sig en bättre standard eller en bättre möjlighet att utveckla sina färdigheter. Någon kanske fylldes av drömmen om att hitta någon annan hjärtevän än grannfamiljens son? Litteraturen om sverigefinnar skulle kunna växa än mer och kanske nästa antologi fylls av historier med outsinlig upptäckarglädje, exempel på överraskande allianser och brobyggande? Den rika dynamik som uppstår mellan människor av olika härkomst, den finns nämligen omkring oss. Hela tiden.

*= sisu (som det heter på finska)
** = sisu (ja, det är ett fantastiskt finskt ord) 

Similar Posts:

• Vad Lever Man För?
• Jag tänker på Reijo
• Att dela ett odelat liv
• När är man hemma?
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”

Det är en tunn liten bok som nästan uteslutande består av elevernas röster, av okommenterade, anonyma citat. Så här är det på min skola, det här skulle jag vilja förändra, därför tror jag folk tänder eld på skolor, det här skulle jag vilja säga till politikerna och så här skulle jag göra om jag var politiker. En del stycken är kortare, andra längre. Några är rent hotfulla, andra snarast desperata. Alla bryr sig sannerligen.

Vi har bra lärare men vår skola är liten och vi har jättegamla böcker som säger fel, till exempel i samhällskunskap.

När vi vill förbättra vår skola är svaret: Det finns inga pengar.

Sänk kraven era gubbjävlar! Tror ni kan göra vad ni vill, ni vet inte hur svårt det är, det är inte ni som behöver lägga ner all er tid på skolan, ni behöver inte oroa er över om ni kommer in på ett gymnasium eller inte …

Eleverna bryr sig om orättvisor, läskiga miljöer, våld och mobbing, taskiga och utbrända lärare, betygs- och provstress, brist på utrustning och mat. Mat? Mat. Förvånansvärt många skriver om att det borde finnas mat så alla fick äta sig mätta, så att man orkar hela dagen. Inte bara det vanliga gnället på äcklig skolmat (som kan vara mer eller mindre berättigat, men som man ju alltid ångrade sen, när man blev vuxen och tvungen att laga själv), utan faktisk brist på mat. Att den inte räcker till alla.

Bland elevernas foton finns några få som avbildar något som ser trivsamt ut, ett välordnat och relativt mysigt klassrum eller en glatt målad vägg där alla fått skriva sitt namn. De allra flesta visar på brister och vandalism, på trasiga möbler och rutor, sönderkarvade bord och sunkiga toaletter, ekande kala korridorer och taggtrådsförsedda stängsel. Det är fängelselikt.

Ofta finns inga människor alls på bilderna, men ibland finns eleverna med som kroppar, som ben som sparkar, händer som håller cigaretter, pekar finger, en brinnande pingisboll. Inga ansikten. Tröstlösheten är minst lika påtaglig som i orden, men visar kanske också just på behovet av uttryckssätt.

Det är förstås den här bokens vinst, att den ger ett visserligen begränsat utrymme att komma till tals på. Samtidigt saknas något som utlovas i de båda konstnärernas besök ute på skolorna, själva mötet. Dialogen. Här uppstår ingen sådan. Varje röst står ensam, blir till och med en bricka, ett lösryckt citat som författarna kan flytta runt. Det blir tydligt inte minst i hur man valt att kontrastera med korta citat från diverse skolpolitiker (också de anonyma). De blir en blek fond med sina formella politikerfloskler. Klart clueless.

”Jag tror att många elever ändå har förtroende för politiker.”
Riksdagsledamot. Utbildningspolitisk talesperson

”Känner inte igen påståendet om att många högstadieelever är arga på politiker. I de fall de är det så bör man väl fråga dem. Jag vet faktiskt inte.”
Kommunalråd. Skolansvarig

”Det är inte riktigt min bild, att högstadieelever generellt saknar förtroende för politiker.”
Riksdagsledamot. Utbildningsutskottet

Och det känns som att Fuck skolan i slutänden valt lite fel väg. Istället för att få de båda världarna att närma sig varandra, ungdomarna i skolan och de som bestämmer över den, målar den upp två oförenliga läger. Förortskidsen och de världsfrånvända eliterna, de oförstående vuxna.

Jag känner igen känslan av att ständigt vara missförstådd, misstolkad och omyndigförklarad. Att ingen lyssnar på en. Men två vuxna konstnärer borde kunna göra något mer med det materialet. Inte bara måla upp schabloner, utan också leda vidare, ställa relevanta frågor. Det är väl ändå ingen som tycker att är det okej att vissa skolor är dåliga?

Similar Posts:

• Hur hejda en skola i fritt fall?
• Hur kunde det gå så fel?
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Blir du lönsam, lille vän?
• Bildning, identitetspedagogik och framtidshopp

Bästa skönlitterära bok

Cilla Naumann: Springa med åror
De där första somrarna, och resten av livet

”Ute vid grundet är den vitgula sandbottnen perfekt räfflad – som ett ökenlandskap. Vi gör kullerbyttor och står på händerna i vattnet. Tiden försvinner in i glittergatan som kokar havet i allt intensivare rödfärger ju lägre solen sjunker. Vi skrattar åt våra bleka vita….” Läs mer

Johannes Anyuru: En storm kom från pradiset
Sin pappas anti-biografi

”Jag trodde jag hade läst en biografi, men efter att ha läst de sista tio sidorna i boken förstår jag att jag läst en anti-biografi. Jag har bara läst om det som gjorde att biografin inte blev någon biografi. Jag tror det är så man måste förstå En storm kom från Paradiset, boken Johannes Anyuru skrivit om sin far. Ni som inte vill veta…” Läs mer

Eija Hetekivi Olsson: Ingenbarnsland
En trimmad tändare mot betongen

”Jag önskar verkligen att Eija Hetekivi Olssons debutroman Ingenbarnsland inte kändes så hjärtskärande aktuell. Det handlar inte bara om debatten om Malmö, om miljonförorter som beskrivs som ”laglöst land”, utan också om pensionsålder och ifall vi utan vidare borde jobba fram till åtminstone 75. I 1980-talets Göteborgsförorter…” Läs mer

Sara Stridsberg: Medealand och andra pjäser
Evigt motstånd och uppror

”Sara Stridsberg räknas som en av Sveriges just nu främsta författare. Hon har nominerats till Augustpriset för romanerna Drömfakulteten och Darling River. 2006 fick hon Nordiska rådets litteraturpris för Drömfakulteten. Även som dramatiker och författare av pjäserna utmärker hon sig som en av de bästa just nu. Det här kan vara det bästa…” Läs mer

Övriga nominerade är En sång till den storm som ska komma av Peter Fröberg Idling och Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz av Göran Rosenberg.

Mest glad är jag över Sara Stridsbergs nominering, hon har länge varit en av mina absoluta favoritförfattare och hennes pjäser berör som inget annat kan beröra. Hon har varit augustprisnominerad med båda sina tidigare romaner och jag kan faktiskt tro att det är dags för henne nu. Även Johannes Anyuru och Peter Fröberg Idling tror jag har stora chanser att ta hem priset tillslut. Saknar gör jag främst Karolina Ramqvists Alltings början men också Jonas Gardells omtalade Torka aldrig tårar utan handskar även om jag aldrig trott att den skulle vinna i slutändan.

Bästa facklitteratur

Martin Gelin: Den amerikanska högern: Republikanernas revolution och USA:s framtid
Skrämmande läsning om mäktigt parti

”Så är det dags för den stora matchen. I den ena ringhörnan, den regerande mästaren: Harvardstudenten som var den första att införa en allmän sjukförsäkring på federal nivå (för de som inte har råd med en privat). I motsatta ringhörnan har vi utmanaren:…” Läs mer

Katrine Kielos: Det enda könet
”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra

”Jag måste med jämna mellanrum slå igen Det enda könet och vrida och vända lite planlöst på den. Är det här verkligen en bok om ekonomisk teori? Varför skrattar jag då så mycket? Kan det verkligen stämma? Katrine Kielos bok, en snygg, liten, inbunden sak, har undertiteln ”Varför du är förförd av den ekonomiske mannen och hur det förstör…” Läs mer

Övriga nominerade är Ur regnskogens skugga: Daniel Rolander och resan till Surinam av Daniel Rolander, ”Det står ett rum här och väntar på dig…” : Berättelsen om Raoul Wallenberg av Ingrid Carlberg, Jag är Zlatan Ibrahimovic: min historia av Zlatan Ibrahimovic och Sanningens vägar: Anne Charlotte Lefflers liv och dikt av Monica Lauritzen.

Eftersom jag själv inte läser facklitteratur har jag svårt att uttala mig om nomineringarna. Jag saknar Nina Björks vackra Lyckliga i alla sina dagar, men har tyvärr inte läst den. Att Zlatan Ibrahimovic blir nominerad med sin bok väcker både tankar och åsikter. Det har sagts att Zlatan gjort mer för läsfrämjandet än någon annan, men vem är egentligen författare till den här boken, Zlatan eller David Lagercrantz?

Bästa barn- och ungdomsbok

Nina Ulmaja: A, B, C å allt om D
Blir inte bättre än såhär

”Begreppet allåldersbok har blivit populärt. Ofta menar man böcker som funkar från yngre tonåren och uppåt. Det sägs att det var Harry Potter som gjorde det rumsrent för vuxna att gilla samma sak som barn.Kanske är fenomenet en spegling av att tv blivit närmast besatt av allåldersprogram…” Läs mer

Sofia Malmberg: Elin under havet
Starkt om det svåraste svåra

”När jag läst ut Elin under havet måste jag nästan gråta lite grann. Redan på beskrivningen av boken förstår man att det här kommer att bli något alldeles utöver det vanliga. En grafisk roman som riktar sig till ungdomar från 11 år, och som handlar om en tjej som är med om ett övergrepp. Så modigt! tänkte jag när jag läste om den i…” Läs mer

Sofia Malmberg:
“Jag tror inte man behöver skydda barn från svåra frågor” – Intervju med Sofia Malmberg

”Sofia Malmberg har nyligen debuterat med den grafiska romanen Elin under havet, och som ni ser i min recension idag blev jag djupt imponerad. Och berörd och full av frågor. Så här svarade Sofia i en mailintervju jag gjorde med henne….” Läs mer

Övriga nominerade är Only väg is upp av Emmy Abrahamson, Jag blundar och önskar mig något av Moa-Lina Croall, Jag älskar Manne av Pija Lindenbaum och Jag är världen av Mårten Melin.

Jag saknar Maria Nilsson Thores fantastiskt fina Bus och frö på varsin ö och Sara Stridsbergs Mamman och havet och hade självklart hoppats på dagensbokskribenten Lina Arvidssons fina debutroman Det borde finnas regler.

Vi på Dagensbok kastar oss förstås över nominerade böcker och återkommer med vad vi tycker! Sist men inte minst, vilka tror ni vinner och vilka saknar ni bland nomineringarna?

Similar Posts:

• Zlatan + Fotboll = Sant
• Nominerade till Augustpriset 2017
• Starkt om det svåraste svåra
• Nominerade till Augustpriset 2019
• Och de nominerade är…

Men, och det är något jag definitivt bär med mig till kommande år: det är också lätt hänt att livet liksom tränger sig på. Trots rensad kalender slutade det med att jag for fram och tillbaks mellan mässan, undervisning, möten och jobbutbildning. Jag var ju ändå i stan. Så ja, en liten sväng kunde jag ju komma förbi. Och alla dessa små stunder ledde till en lite hackig mässupplevelse. Så lärdomen inför framtiden lyder: är det bokmässa så är det! Då får livet stå på paus några dagar.

Mitt flackande till trots hann jag så klart uppleva en hel del, träffa spännande människor och föra intressanta samtal om litteratur. Här kommer mina favoriter från årets mässa.

Presspasset
Ja, det här var alltså min första mässa som skribent för dagensbok.com, och det var också min första mässa med presspass. Vilken lyx! Vad mycket seminarier! Vad mycket intressanta diskussioner att lyssna till! Och vilket jäkla mässproffs man var efter fyra dagar. Jag hittade alla lokaler, och jag kunde dessutom alla genvägar där det var i stort sett folktomt. Guld värt under lördagen och söndagen, då folkträngseln annars skulle inneburit missade seminarier och monterprogram. Dessutom uppskattat av vännerna som besökte mässan under söndagen. ”Vad vill ni se?” frågade jag, och kunde sedan förklara vart de borde ta vägen. ”Foton – ja det är på våning 2″, ”Kokböcker likaså” och ”Serierna är längst in till höger i hallen. Ni vet att ni är rätt när det börjar bli riktigt trångt.”

Personliga hälsningar i böcker
Jag ska erkänna att jag inte riktigt fattat grejen med att låta en författare signera en bok. Och då menar jag de signeringar som enbart består av just en namnteckning. Men när de blir personliga, eller spinner vidare på något man faktiskt pratat med författaren i fråga om, då blir det mycket roligare. Som denna, av Annelie Babitz. ”Är du feminist” frågade hon när jag bläddrade i hennes bok, och sedan pratade vi näthat en stund vid Vertigos monter innan hon signerade sin bok så här:

Att mailkontakter fick ansikten
Man står i en monter och kikar. Börjar prata lite om förlagets utgivning och vips så visar det sig att personen man pratar med är den man mailat med angående bilder och liknande. Och sedan är man tjenis med varandra och mailkontakterna kommer därmed bli ännu trevligare framöver.

Nina Björk
Under mässan fick jag tillfälle att intervjua (idolen) Nina Björk kring hennes nyutkomna Lyckliga i alla sina dagar – om pengars och människors värde. Hon är skittrevlig, om någon nu betvivlat detta. Dessutom är hon klok och intressant, och jag fick bl.a. fråga henne varför hon aldrig får epititet ‘jobbig’, trots att hon är feminist och ofta säger obekväma saker. Intervjun kan ni läsa i samband med min recension av hennes bok nästa vecka.

Undanskymda författarskap lyftes fram
I montern Träff genus och jämställdhet kunde man under fredagen och lördagen stanna till för att lyssna när kvinnliga författare från de nordiska länderna, som i staffetform, i samtal berättade om sina egna kvinnliga förebilder. Femton minuters hyllning av en inspirerande och fascinerande kvinna ur litteraturhistorien, framfört av en inspirerande och fascinerande kvinna i nutiden. Mycket fint initiativ, som jag tror också generade stor nyfikenhet inför dessa ofta undanskymda författarskap.

ABF:s monter
De av er som läste våra dagliga rapporter från mässan minns kanske att jag under en av dagarna i stort sett fastnade i ABF:s monter. Svårt att göra annat när de radade upp intressanta programpunkter. Det pratades feminism, Wittgenstein och AIDS. Det lästes ur böcker och delades ut pris. ”Alla ska ha råd att gå på seminarier” var deras paroll, och de hade verkligen flyttat ut de ‘lärda’ samtalen från seminariesalarna till det stimmiga mässgolvet. Här läser Göteborgsförfattaren Eija Hetekivi Olsson ur sin roman Ingenbarnsland.

Fotboll och feminism
Så väl feministen som fotbollsnörden inom mig uppskattade samtalet jag hade med Tyresö FF:s försvarare Johanna Frisk om hennes och klubbens engagemang i UN Women. Som ambassadör för dem åker Johanna runt i världen och talar med fotbollsutövande kvinnor kring deras villkor och möjligheter. Det blev ett samtal som till stor del kretsade kring styrkan som kommer ur lagidrott – hur man växer när man ges möjlighet att växa och hur gemenskapen med andra kvinnor ger hopp i ofta hopplösa situationer. Imponerande och viktigt!

Sammelsuriet
Någon beskrev ordet sammelsurium som en ”gudomlig kakafoni”, och vad annat kan man kalla alla de intryck man kastades mellan under fyra dagar. Ena stunden sitter man på ett seminarium om Montaigne, i nästa på ett om Jens Lapidus. Man snubblar över människor man känner precis överallt: jaha, en gammal skrivarlärare stod visst här och läste, och här var några vänner ur ROKS, och här en kompis från Galago, och här Jan Guillou. Fast nej, honom känner jag förstås inte. Men han var där. Man tecknar en prenumeration här, köper lite böcker där och vart man än är på väg så kommer man av sig för att något pockar på ens uppmärksamhet. Det är intrycken, sammelsuriet, som ger oss boksmälla efteråt.

dbc-arna
Slutligen var det en fröjd att få träffa övriga dbc-are på mässan. Jag har, som ganska ny och enda göteborgare, enbart träffat Lina tidigare då vi läste kulturjournalistik ihop. Men nu fick jag träffa dem allihop – Lina, Emelie, Anna Liv, Camilla och Anna C – och de är finfint folk! Hoppas vi ses snart igen!

Similar Posts:

• Lördag och söndag på bokmässan
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Fredag på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2013

Anna Liv var på seminariet ”Hon han hen – barnböcker utan kön” där barnboksförfattarna Jesper Lundqvist, Catharina Wrååk, Lena Arro, Kristoffer Leandoer diskuterade könsneutrala böcker för barn. Det är inte ofta en får chansen att gå på ett seminarium som handlar om ett pronomen men vi var många där. Även vår egen nobelpristagare Tomas Tranströmer var sugen på att ta del av diskussionen. Vi fick lära oss att hen introducerades redan på 1960-talet i Uppsala nya tidning. Ingångarna och tankarna var många, intressanta och hade kunnat fortgå länge, länge.

Vi har svalkat oss med lyrik i Rum för poesi där bland annat Lina Ekdahl, Jenny Tunedal och Nina Hemmingsson läste ur färska texter. Det repetetiva trendade och läsningarna gjordes med nedsänkt blick i texten fast med stark närvaro. Det bändes, böjdes och töjdes med språket.

Det är många programpunkter i ABF:s monter där Marie fastnade idag. Hon har hört Sten Andersson prata om Wittgenstein utifrån sin nya biografi om honom Filosofen som inte ville tala. Eija Hetekivi Olsson som som läste högt ur sin Ingenbarnsland, en bok som enligt ABF är viktig just för att den bidrar med en annan röst och en annan historia än mycket av den skönlitteratur som annars ges ut idag. I ABF:s monter delade man också ut ABF:s litteraturpris till Susanna Alakoski som tyvärr var hemma på grund av sjukdom. Priset fick hon för att hon synliggör det osynliga och skildrar de som lever på klassamhällets (och könsmaktssamhällets) skuggsida.

Vi har stått i lång kö till göteborgska räksmörgåsar och minglat runt med andra mässbesökare på bland annat Bookeds mingel.

Imorgon väntar ytterligare en heldag på mässan.

Similar Posts:

• Danskt på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Norskt på bokmässan
• dagensbok.com medverkar på bokmässan
• Lördag och söndag på bokmässan

Det krävs uppenbarligen inte särskilt mycket för att arbetarlitteraturen ska förklaras levande igen – den här gången var det Eija Hetekivi Olssons ilsket påträngande debutroman Ingenbarnsland som det bokcirklades kring – och frågan är vad det säger om litteraturens hälsotillstånd över lag. Jag tror inte arbetarlitteraturen varit död, men är den välmående?

Jämför man med när arbetarskildringarna fick sitt stora genomslag under första hälften av 1900-talet så kan man ju tycka att det haltar. Då var det knappast i första hand fråga om ett litterärt mode. Det var en samhällsförändring. Vi hade en allmän förbättring av ekonomisk och social standard och inte minst en bredare utbildning, som gjorde att begåvningar som Moa och Harry Martinson, Vilhelm Moberg och Ivar Lo-Johansson – men också deras läsare, vilket är nog så relevant – kunde göra en klassresa, kunde erövra medel att göra sina röster och sina erfarenheter hörda.

De möjligheterna finns fortfarande, de har till och med ökat enormt sedan dess, men det finns knappast några tendenser som plötsligt skulle släppa fram en ny våg av sådana begåvningar. Snarare tvärtom. Klyftorna ökar, i samhället och i skolan. Det kan man till exempel läsa om i Emma Leijnses spännande men oroväckande Godkänt? En reportagebok om den svenska skolan.

Jag tänker också på människornas som skildras i Rebecka Bohlins bok De osynliga. Om Europas fattiga arbetarklass, människor som städar och servar och sliter, men minst sagt lever på marginalerna. De kommer förmodligen inte, som Maja Ekelöf gjorde med Rapport från en skurhink, sätta sig ner och skriva romanen om sitt liv. Hur ska de orka det?

Och vem ska orka läsa? Att arbetarrörelsens stora, alternativa medieutbud i princip är borta spelar kanske mindre roll när det gäller att producera böcker. En bra arbetarskildring kan nog hitta igenom också de kommersiella förlagens nålsöga. Men kan den hitta sina läsare utanför den visserligen entusiastiska Babel-kretsen?

Similar Posts:

• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• Klasskamp/klasskramp
• Biografi om en bokälskare
• ”Dagens Moa och morgondagens Ivar”
• Klassamhället 2014

I 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön hör Miira ändå till de lyckligare lottade. Hon hör till dem som har föräldrar som åtminstone inte gett upp helt. Föräldrar med jobb. Mamma, som städar trappor, har visserligen så ont i ryggen att hon ibland bara kollapsar på golvet och skriker åt Miira att gå därifrån, och får kravla på alla fyra in på toaletten. Pappa tycker sig ha haft turen att kunna byta upp sig till fastighetsskötare. Han sanerar självmordslägenheter och nerspydda trappuppgångar, men har åtminstone mer variation och frihet där än vid löpande bandet på Volvo.

Själv är Miira på en gång pinsamt medveten om hur bortkommen och sunkig hon är i förhållande till ”snobbarna” i radhusområdena och inne i stan, och minst lika medveten om att hennes någon gång nya kläder eller åtminstone inte så supige pappa kan få vännerna att känna sig ännu sunkigare. Det är de där nyanserna, ofta finurligt gestaltade även i språket, som gör Ingenbarnsland till en så trovärdig och påträngande skildring. Kombinationen av underlägsenhetskänslor, revanschlust och storhetsvansinne kan vara nog så komplicerad hos en liten tjej som både känner en sorts lojalitet med och drömmer om att komma bort ifrån förorten.

Miira vill bli ”Proffs”, kanske psykolog eller hjärnkirurg eller någonting. Fast när klassen i högstadiet ska få välja praktikplatser kan man kryssa i diskare, restaurangbiträde, lokalvårdare, lagerarbetare eller barnskötare. Längre än så sträcker sig tydligen inte skolans ambitioner för eleverna i ”finneballeklassen” och Miira hatar att gå där. Hon tycker att hon ”blir efterbliven”, nedvärderad och stämplad som invandrare fast hon ju är född i Sverige. Hennes frustration tar sig både destruktiva och självdestruktiva uttryck, hon slåss, hon vandaliserar, snattar, super och bombhotar skolan, men så småningom tycks hon vara på väg att lära sig välja sina slag, att kanske, kanske anpassa sig lagom för att kunna ta sig vidare utan att tappa bort sig själv på vägen.

Den här romanen borde läsas inte minst av lärare, socialarbetare, politiker och andra som har möjlighet att hjälpa eller stympa ungar för livet. Det är ingenting annat än skrämmande att den faktiskt utspelar sig under en tidsperiod när välfärdssamhället väl peakade, och att klyftorna bara ökat sedan dess.

Samtidigt finns det ju något djupt hoppingivande i all den där energin som Miira besitter. I hennes ilska mot att hela tiden behandlas som mindre vetande, som ett objekt, en nolla. I hennes vägran. Hoppingivande och läskigt, kanske, för vart all den där energin tar vägen i ett samhälle som inte har vett att ta vara på den, ja, det finns det ju gott om otäcka exempel på.

Och frågan är om inte ett sådant samhälle enbart har sig självt att skylla.

Similar Posts:

• Bildningsväg genom betongen
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• ”SNÄLLA POLITIKER, GÖR SÅ ATT VI INTE GER UPP!”
• Vecka 7 bjuder på hudlöshet, krig och världslitteratur.
• En nationalscen nära dig?

På tisdag skriver Emelie om Sara Mannheimers Handlingen, en roman som handlar om romaner. Huvudpersonen bestämmer sig för att läsa världslitteraturen, men hon har svårt för att närma sig den.

På onsdag blir det Eija Hetekivi Olssons uppmärksammade romandebut Ingenbarnsland om Miira, som växer upp i 1980-talets Göteborgsförorter Gårdsten och Bergsjön. En ganska brutal men också energisk uppväxtskildring som tyvärr känns aktuellare än nånsin tycker Ella.

På fredag skriver Björn om Den gamla trädgården av den koreanske författaren Hwang Sok-yong. En stor 2000-talsroman om krig, fred och kärlek. Och chili.

På lördag gästar vetenskapsskribenten Sus Andersson. Hon har läst Ulf Ellerviks Ond Kemi och skriver alltså om gott och ont i kemins spännande värld.

På söndag skriver Ellie om Wannabe av Sara Jungersten. Det är ungt, engagerande och hudlöst för drömmande nästan vuxna.

Detta och mer därtill hos oss på Dagensbok i veckan. God litterär spis önskar redaktionen.

Similar Posts:

• Smaken av chili
• Hur små är de Stora ledarna?
• Sveriges Radios novellpris
• Spännande om kemins mörka sidor
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?