Därefter en uppmuntran: håll ut och ta dig förbi savann-kapitlen för Qaisar Mahmood har även andra utgångspunkter, bland annat erfarenheten av att vara chef på en statlig myndighet i omorganisation. Håll också ut av den anledningen att författaren inte är den som enbart fastnar för förenklande resonemang.

Den besvärliga mångfalden hör snarare hemma inom ledarskapslitteraturen än inom samhällsdebatten. Dess fokus ligger främst på hur olika typer av arbetsgrupper, exempelvis företag, myndigheter eller föreningar, kan skapa en funktionell mångfald och därmed bättre klara av arbetsuppgifterna som ligger för handen.

Författaren betonar tidigt att begreppet mångfald är mångtydigt och inte alls enbart en fråga om hud- och hårfärg.

…med andra ord något mer än hur vi ser ut, var vi är födda eller vårt kön och vår sexuella identitet. Mångfald kan också ses som ett kontextuellt fenomen, det vill säga att mångfald innebär olika saker i olika sammanhang. Det är därför svårt att hitta en statistisk definition på vad som kännetecknar mångfald.

Människan hyser en längtan att tillhöra. Hon är ett flockdjur och är beredd att uppoffra mycket för att slippa bli utstött. Lika starkt är behovet att känna trygghet i den sociala hackordningen. Det är till och med bättre att befinna sig längst ned än att sväva i ovisshet, skriver Qaisar Mahmood. Paradoxalt vill människan dessutom ha en känsla av självständighet, fastän hon tillhör gruppen. Likaså önskar hon rättvisa, eller i vart fall tolererar människan inte att drabbas av orättvisa. Möjligen kan denna inkonsekventa varelse se mellan fingrarna med att andra faller offer för orättvisa.

Man inser att vilken grupp som helst kan misslyckas med att tillmötesgå ovanstående långtgående och motstridiga krav på grupptillhörighet. Paradoxerna i människans väsen fångas väl av illustratören Stina Wirséns svartvita teckningar. De är härligt absurda!

Qaisar Mahmood argumenterar för att en grupp präglad av mångfald får det ännu svårare att lyckas. Med andra ord, sannolikheten att man ska känna sig trygg, självständig och rättvist behandlad är mindre i en grupp präglad av mångfald. Det är det som gör mångfalden så besvärlig.

Den bistra sanningen är att även om vi vill gilla mångfald och ansluta oss till rörelser som säger sig gilla olikheter, är vi inte beredda att betala det pris som mångfalden kräver.

Ja, att arbeta med olikheter och kulturskillnader, med missförstånd och konflikter – allt det medför kostnader. Ändå återkommer författaren till att mångfalden är en nödvändighet. Det är för att mångfald hänger ihop med förändring. Över tid innebär brist på mångfald sannolikt alltför svag förändringsförmåga. Så Qaisar Mahmoods budskap är tydligt:

Ju mer komplex verksamhet ni har, eller om ni har en stor förändring framför er, desto större grad av mångfald behöver ni.

Allt detta får mig att fundera. Vad är motsatsen till en grupp präglad av mångfald? Uttrycket ”bunkergäng” kommer för mig. Det är ledningsgruppen i sin isolerade skyddsanläggning, som förlorat kontakten med omvärlden och inväntar undergången. Om alla har samma erfarenheter, åsikter, intressen och fördomar finns det risk för mentalt stiltje, ett tillstånd av dumt och självbelåtet ryggdunkande. Sådant har man ju sett. En bok om det skulle kunna ha titeln ”Den besvärliga enfalden”.

Men nu är det inte bunkergängen som byggt världen. Det har nyfikna, samarbetsinriktade människor gjort. De flesta av dagens människor bor någon annanstans än på savannen. Arten har lyckats genom att skapa allt större gemenskaper, med allt mer mångfald. Det visade inte minst Yuval Noah Harari i bestsellern Sapiens: en kort historik över mänskligheten. På stenåldern höll människan ihop i överblickbara grupper där alla var släkt med varandra. I dag kan vi identifiera oss med medmänniskorna inom ramen för mångmiljonbefolkade städer, stater och till och med kontinenter.

Visst är vår art alltjämt fokuserad på negativa nyheter, misstror främlingar och gör nästan vad som helst för att tillhöra den hemtama gruppen.
Men några av våra förfäder överlevde genom att betvinga reptilhjärnan, ta främlingen i hand och hörsamma den goda nyheten att det finns smultron på buskarna på andra sidan floden. Samarbete trots olikheter är en del av vår framgångssaga.

Similar Posts:

• Myt och bister verklighet
• Medan MacDonalds breder ut sig
• Ett steg närmare förståelse
• Also sprach Lucy?
• Återförtrollning av arbetsliv och vardag

Som lingvist har Tore Janson förstås svaret: språket. Det där som gjorde det möjligt för oss att inte bara säga ”Mat här!” utan också ”Ok, om du letar efter mat åt det hållet och jag åt det här hållet så ses vi vid floden när solen står i höjd med berget, ok? Och glöm inte att jag är nötallergiker.”

Men var kom det ifrån? Hur, när och varför började de tvåbenta slättlevande människoaporna meddela sig på mer avancerade och inte minst inlärda och självmultiplicerande sätt än sina fyrfota kusiner som stannade kvar i djunglarna? När övergick grymtningar och lusplockning till syntax och grammatik? Varför skapade vi ett verktyg som kan verka löjligt överdimensionerat för ett gäng jägare och samlare? Utan gudomligt ingripande (eller stora svarta monoliter från Jupiter) är det verkligen inget litet eller ens självklart steg och ingen liten fråga att tackla.

Problemet är, som han själv snabbt slår fast, att det i princip är omöjligt att veta. Vi kan anta att det måste ha hänt innan den nordafrikanska befolkning skildes från den sydafrikanska som blev khoisanfolken, vilket enligt genetiska analyser skulle vara för minst ca 300 000 år sedan, eftersom de använder språk på samma sätt. Men utöver det… Språk lämnar inga fossila spår, och utan ett skriftspråk inga arkeologiska spår heller.

Alltså får han nöja sig med att i detalj gå igenom vad vi kan gissa på och alla de intrikata detaljer som språken kan göra nu som måste utvecklas. Det är här det känns som om boken avviker lite från sitt löfte: Hellre än att göra dramatiska gissningar som någon annan Harari (som han ger några näsknäppar) pratar Janson hellre lingvistik sida upp och sida ner, i detalj, med åtskilliga upprepningar. Han har skrivit rätt många böcker om språk nu, och Språken före historien verkar ha mer än en lätt släng av den där akademikersjukan där man klippåklistrar stycken ur tidigare böcker och artiklar och sätta dem i nya ordningar för att få ihop en ny bok (kanske för att snabbt konkurrera med Sverker Johanssons lika nyutkomna På spaning efter språkets ursprung? Fortsättning följer…). Vilket i och för sig är en snygg metakommentar på hur språket utvecklas: Sätt ihop gamla bitar och hitta nya nyanser.

Jag vill gilla Språken före historien mer än dess torrt akademiska och ganska enkelspåriga ton medger. Gång på gång nämner han intressanta sidospår bara för att avgränsa bort dem och många paralleller med andra utvecklingar människan måste ha genomgått under samma period lämnas obehandlade. Janson är LINGVIST, andra ämnen göre sig icke besvär. Samtidigt är det lite av bokens charm också, nog lär man sig en hel del, och i slutändan lyckas han trots alla okända variabler som gör det omöjligt att ge raka svar ändå skapa den där känslan av att fan, vilket otroligt – och osannolikt – redskap språket är ändå. Och det är väl nånting som är likt sanning.

Similar Posts:

• Långt borta och nära
• En mycket livskraftig döing
• Vägen till världsherravälde
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Bra men lite bortslarvad

Med det perspektivet, där handeln under 5000 år har varit en konstant trots att både varorna, språken, religionerna och rikena har bytts ut, har enskilda kungar, politiker eller affärsledare sällan mycket att säga till om – även om de försöker. Det är längs handelsvägarna som alfabet, idéer, religioner, ideologier, pandemier och vapen har färdats, och det är i ljuset av dem som de måste förstås om man ska förstå sin sam- och framtid. Att sidenet och guldet bytts ut mot olja och elektronikvaror är då bara utanpåverk, och även erövrare som Djingis och Bush följer bara med strömmen.

Det är en, om inte helt nyskapande så ändå välskriven och fascinerande vinkel på historien, en där lokala skärmytslingar som franska revolutionen och trettioåriga kriget knappt ens förtjänar att nämnas eftersom Västeuropa var en efterbliven bakgård under större delen av det. I stället får Frankopan grotta ner sig i alla de riken som kommit och gått i Mellanöstern och Centralasien, i de religiösa stridigheter men också korspollineringar som ägde rum mellan judendom, buddhism, kristendom och islam och som påverkade och påverkades av de samhällen som kom och gick. Det är svindlande hur länge världen trots allt varit globaliserad. En stamhövding i Mongoliet förenar sina grannar och romarriket faller, några spanska rövare slår ihjäl den aztekiske kejsaren och det blir inflation i Kina… Här finns oändligt med historier och detaljer sammanknutna på ett smått lysande sätt, rentav med en rätt skön torr humor.

Samtidigt är Frankopan fortfarande engelsman och skriver för en västeuropeisk publik, så hur mycket han än vill lyfta fram andra delar av historien så färgas hans urval av vad som påverkat vår självbild. Alltså lägger han flera kapitel på den tidiga kristendomen men hoppar över zoroastrianismen i en bisats, ägnar hela kapitel åt hunner och mongoler men tar för givet att vi redan vet allt om mogulväldet i Indien, etc. Bokens sista 2-3 kapitel blir en väldigt kritisk stridsskrift mot Storbritanniens och USAs framfart i Mellanöstern under de senaste 150 åren, och den bräckliga värld det skapat. Det är inte irrelevant, och det knyts bra samman med resten av boken, men för en världshistoria som spänner över 5000 år känns det lite felviktat; jag hade hellre fått läsa mer om khazarerna eller sogderna, eller varför inte mer om Indien och Kina? Eller bara en vinkel på europeers framfart som inte är skriven av europeer?

Tyvärr har den svenska översättningen också fått en del rena slarvfel, så att t ex Romarrikets västra delar ibland heter Gaul och ibland Gallien, Österrikes huvudstad heter Wien i texten och Vienna på (de översatta) kartorna, fakirer får mellannamnet ”of”, och diplomaten Wilhelm av Ruysbroek blir William av Rubruck två sidor senare. Småsaker kanske, men onödiga sådana, speciellt i en bok som redan är lite identitetsmässigt kluven.

Till 1991 varade Västeuropas och deras nordamerikanska kusiners världsherravälde, skrev jag ovan. Enligt Frankopan vände processen då Desert Storm och Sovjetunionens kollaps flyttade maktbalansen slutgiltigt tillbaka till de gamla sidenvägarna. Det är inte en process som går över natten, men obönhörligt, och i det här 5000-åriga perspektivet blir det bara en återgång till det normala. När han tillbringar det sista kapitlet med att lista skrytbyggen som uppförs i Dubai, Baku och Astana, med autokrater från Istanbul till Beijing som inte ligger sina medeltida företrädare långt efter i vare sig prålighet eller förakt för mänskliga rättigheter, samtidigt som nyheterna berättar hur USA och Storbritannien är i full färd med att avveckla sig själva som stormakter i nostalgins namn, är det svårt att inte se historien gå varvet runt. Men världen och vad vi kan göra med den har ändå förändrats rätt mycket på de senaste 500 åren, och jag letar förgäves i Sidenvägarna efter en mer insatt analys av hur den här nygamla världen faktiskt kommer att se ut för dem av oss som kommer att leva i den.

Klart är i alla fall att det nu som förr blir en värld som kräver lyhördhet, historisk kunskap och diplomati för att navigera.

Many people talking, with much agreement, on my Iran speech today. Participants in the deal are making lots of money on trade with Iran!

— Donald J. Trump (@realDonaldTrump) 14 oktober 2017

ahahaha we’re all gonna die

Similar Posts:

• Also sprach Lucy?
• Kina i det långa loppet
• Vägen till världsherravälde
• Komiker har inte alltid haft det så roligt de heller
• Lite snårig men efterlängtad guide till japansk historia

Så som Harari presenterar det för oss, finns det tre övergripande orsaker till vår ofattbara framgång som art. Den kognitiva revolutionen, jordbruksrevolutionen och den vetenskapliga revolutionen.

Jordbruksrevolutionen och den vetenskapliga revolutionen är bekanta för de flesta som kommer ihåg någonting från historielektionerna i skolan. Den kognitiva revolutionen är kanske ett något mer diffust begrepp. Den inträffade för cirka 70 000 år sedan, och kan sammanfattas ungefär med att det hände något med Sapiens hjärna som gjorde det möjligt att tänka och kommunicera på nya sätt. Det är ingen som vet riktigt vad som hände, men den vanligaste teorin är att en genetisk mutation förändrade den inre strukturen i Sapiens hjärna. Detta förde med sig att Sapiens kunde sprida sig och utmanövrera de andra arterna av människoapor som fanns lite här och där på jorden.

Men boken är inte bara en berättelse om Sapiens linjära utveckling. Från första början matar Harari läsaren med spännande sidofakta och anekdoter. Han uppehåller sig mycket kring varför och hur det blev som det blev, och utvecklar intressanta resonemang om alla möjliga olika saker som skett under Sapiens livstid. Allt från vilka djur som levt i de ekosystem vi systematiskt skövlat till hur vi skapat olika slags religioner för olika ändamål.

Det mest intressanta budskapet som framförs är det om att arten verkar sträva efter förening. Det verkar kanske inte så för den som befinner sig i ett nu-ögonblick, men lutar man sig tillbaka och ser saken från ett bredare perspektiv så är det den röda tråden i vår tillvaro. Och det är jätteintressant. Här får jag lite rysningar och känner att vi är någonting stort på spåret.

Om man lägger ihop denna strävan efter enhet med vår vetenskapliga förmåga att hela tiden flytta fram gränsen för vad som är möjligt, formas tanken att vi själva jobbar febrilt för vår egen undergång. Undergång i den meningen att vi håller på att skapa någonting annat av oss själva. Något som kan komma att ersätta oss och bli nästa steg i människosläktets evolutionära trappa.

Med tanke på hur mycket vi redan har åstadkommit för att eliminera våra biologiska begränsningar kan man undra om syftet med vår tillvaro är att omskapa oss själva till halvgudar. Jag kommer osökt att tänka på Star Treks Borger. En hänsynslös cybernetisk art med ett kollektivt medvetande som med våld tvingar andra arter till assimilation. Är det vi som är Borgerna?

Nu är inte Harari riktigt så drastisk i sina slutsatser, det är mest jag som läsare som dras med i svindlande tankegångar och frågeställningar. Harari själv verkar ha båda fötterna på jorden, och understryker att vi inget vet om vilken väg vi kommer att välja i framtiden. Vår art kanske har en fri vilja ändå, och kan komma att fatta beslut som påverkar oss i en helt annan riktning. En riktning som vi kanske uppfattar som mer attraktiv. Där våra vetenskapliga framsteg kommer att användas till att återställa någon slags balans på jorden. Där vi använder tekniken till att rädda miljön och andra arter istället för att fortsätta vårt sjuttiotusenåriga skövlande.

Sapiens känns mer som en thriller än en historiebok. Boken blir aldrig seg, utan överraskar hela tiden. Och självklart får Harari med frågan om varför just hierarkin man/kvinna är den enda mänskliga hierarkin som är evig och universell. Det finns ingen biologiskt hållbar teori för detta, utan det bara är så. Sannerligen ett mysterium.

Kapitlen om hur vetenskap, kapitalism och imperialism går hand i hand är mycket intressanta, och borde läsas av många. Här blir det också tydligt att imperialismen är en del av vårt sätt att skapa samhällen som går väldigt långt tillbaka, och på intet sätt är unikt för just européer. Det är bara det att vetenskapsrevolutionen och kapitalismen gjorde det så mycket lättare för de europeiska kolonialmakterna att skapa just sina imperium. Sedan ligger den eran så nära oss i tiden, och var så omfattande, att det kan vara lätt att dra slutsatsen att den är unik. Men människan, både som art och individ, har dock väldigt länge suktat efter att äga världen.

Harari är en sjutusan till berättare, och han lyckas med det som bara riktigt skickliga berättare kan. Att få komplicerade saker att framstå som hur enkla och självklara som helst. Detta är bra och rolig läsning, och en guldgruva att ösa ur vid middagskonversationer.

Similar Posts:

• I slutet av en historisk parentes?
• Also sprach Lucy?
• Fascinerande och skrämmande om dåtid och framtid
• Besvärligt – men värt mödan
• Vindlande och tankeväckande havshistoria