dagensbok.com » Yukio Mishima

Henrik Bromander "Smålands mörker"

Ella Andrén — Fri, 27 Jun 2014 22:00:07 +0000

När Johan Wirdelöv recenserade Daniela Wilks Banglatown här på dagensbok.com för några år sedan inledde han med en lista av Tanja Suhinina över vad som karaktäriserar ”svensk självbiografisk ångestserie”: mycket svärta, mycket kroppsvätskor, dåligt sex och könsdelar, jämnstora rutor, naivistisk tecknarstil och ångest, ångest, ångest, i princip.

Det är intressant hur en viss tecknarstil kan föra med sig så mycket annat: en känsla av autenticitet, sanningsanspråk, äkthet. Bekännelse. De svartvita, lite naivt tecknade serieromanerna blev liksom 90- och 00-talens bekännelselitteratur, en variant på 70-talets ”det personliga är politiskt” där det personliga kanske mest var … personligt. Navelskådande vore väl den lite nedsättande termen, men eftersom navelskådande är en gren de allra flesta av oss är jäkligt bra på kan det ju också innebära ganska hög igenkänningsfaktor.

När det växer fram likhetstecken mellan stil och innehåll på det där sättet så kommer författare och läsare naturligtvis att testa gränserna däremellan på olika sätt. Det självbiografiska kan bli en läsart man som författare får svårt att skaka av sig, men det kan också vara en författarstrategi som ger en skildring en särskild sorts tyngd.

Det Henrik Bromander gör i Smålands mörker kan kanske beskrivas som en variation på exempelvis Mats Jonssons självbiografiska serieprojekt. Huvudpersonen i Smålands mörker heter visserligen inte Henrik Bromander utan Erik Holmberg, han växer i upp i Nässjö och inte Växjö, och så vidare och så vidare – men stilen och det faktum att Erik också läser och ritar självbiografiska serier är tillräckligt för att få mig att återvända till författarpresentationen och undra om det är självbiografiskt det är. Ser författarporträttet ut som en person som haft fascistsympatier, suttit i fängelse för grov misshandel och sedan gjort en serieroman om det?

För just det, Erik Holmberg är inte Mats Jonsson. De tecknar sina liv, de växer upp missförstådda i småstäder, men där Mats Jonsson hänger på Söder, lyssnar på indiepop, jobbar på Galago och så småningom köper bostadsrätt och tampas med lekskolekooperativ, idoliserar Erik Yukio Mishima, plockar på sig järnrör och tycker att Galago är ”helt vänstervriden. Jag skulle skämmas att vara med där” – ”skott i nacken på dem bara”. Själv hamnar han som sagt i fängelse, och den enda av hans polare som blir någon sorts väletablerad vuxen är den tidigare fascistsympatisören som jobbar kommunpolitiskt för Sverigedemokraterna.

Erik Holmberg är väl kanske killen som inte blir utgiven på Galago, vars fanzine Ansikte istället trycks upp bland annat på kopiatorn i personalrummet på Hällbyanstalten och finns infogat som sorgkantade stråk i Smålands mörker. Han är killen vi möter första gången när han som barn väcks av ett fyllegräl mellan föräldrarna, skilsmässoungen med en alkoholiserad och alltmer psykiskt utflippad pappa, vars enda trygghet är en gammal farfar full av historier om forna marknadsdagar och facklig kamp på SJ, på den tiden när Nässjö var en järnvägsknut av viss betydelse.

Erik är, kan jag inte låta bli att tänka, klasskamraten från högstadiet vars blick man så diskret man bara kan undviker när man möter honom på stan. (Kanske i en Doktor Kosmos-låt, kanske inte.) Killen som odlar sitt förakt för svaghet grundat just i erfarenheten av att vara svag, ett slags önsketänkande ”aldrig mer”. Killen som blir påsatt i skogen bara när killen han träffar är dyngrak nog för att våga smita ifrån fru och barn. Killen vi helst inte vill veta att vi skulle ha något som helst gemensamt med.

Det är vad Henrik Bromander fyller den där förment självbiografiska tecknarstilen med i Smålands mörker. Erik hade kanske kunnat tänka på det som en slags gerillakrigsföring.

Björns bokhylla

Björn Waller — Mon, 10 Oct 2011 08:00:00 +0000

I somras flyttade jag från en liten lägenhet till en något mindre liten lägenhet. En av tankarna bakom det var att jag äntligen skulle få plats för alla böcker.

Bah! Humbug. Den enkla sanningen är att det är omöjligt att få plats för alla böcker. Ingen har ännu, såvitt jag vet, studerat detta i den utsträckning som ämnet tvivelsutan förtjänar, men det finns någon form av naturlag som slår fast att varje gång man får plats med sina böcker sker en av två saker: a) man skaffar fler böcker – i en ordning som sabbar vilket system man än valt att sortera böckerna i – eller b) bokhyllan krymper. Möjligen är det för att motverka detta som IKEA nyligen valt att göra Billy djupare, men summa summarum blev att jag även i min nya lägenhet fick nöja mig med att knöka in allt jag läst och kommit fram till att jag inte kan leva utan i två Billy,

och allt jag ska läsa i en något mindre Billy.

Jag har haft officiellt köpstopp i flera år nu, vilket innebär att jag bara får nya böcker a) genom dagensbok, b) i present, c) vid bokrean, och d) när jag verkligen vill köpa en bok. Lustigt nog minskar inte mängden böcker. Bland det olästa ser jag givetvis fram emot nya böcker av Cartarescu, Ngugi, Sjón, och

…moving right along. Alla pocketböcker då? Gjorde jag mig av med dem? Nädå, de finns där bakom de fina, i väntan på en bättre lösning:

Det är alltså inte en medveten taktik för att dölja att jag har minst två hyllmeter med Stephen King i pocket gömda bakom Kyrklund och Lowden… eh…

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Göran Greider "Vem är rädd för litteraturen?"

Ella Andrén — Fri, 22 Jan 2010 23:00:58 +0000

Ofta numera tänker jag att det här är den enda typen av litteraturhistoria man borde läsa – den uppriktigt subjektiva och selektiva sorten. Aldrig de andra lömska jävlarna, som en gång för alla vill slå fast att X antal vita medelklassmän är vad som utgör Litteraturen och därmed basta.

Göran Greiders Vem är rädd för litteraturen? är förstås ingen regelrätt litteraturhistoria alls. Det är en samling essäer, recensioner, artiklar och liknande, som tillsammans tecknar en personlig bild av 1980- och 90-talens litteraturhistoria – och en hel del till.

För övrigt är det en briljant titel, Vem är rädd för litteraturen? Greiders tes är naturligtvis att litteraturen har och måste ha samhällsrelevans. Bland annat går han i försvar för den 70-talets kultursyn som 80-talet tog så hysteriskt avstånd ifrån, men det är inget snävt ”kulturen i politikens tjänst” han går i bräschen för. Det är dels en läsart, ett sätt att ställa frågor kring verken och litteraturen som han själv tillämpar och som klart tillför något till den stora variation av verk han diskuterar. Dels helt enkelt en fråga om tillgänglighet, om alla människors behov och rätt att formulera, tillägna sig och vara med och diskutera sina och andras erfarenheter och möjligheter.

Nå, vad är det för verk han tar upp då? Som man kanske väntar sig läser han arbetarförfattare och skildrare av sociala orättvisor, Kjell Johansson, Per Anders Fogelström, Stig Sjödin, Ivar Lo-Johansson, Dan Andersson och Elsie Johansson. Han grankar Charles Dickens konfliktfyllda klasserfarenheter och Vilhelm Moberg som energisk samhällsdebattör. Han diskuterar vänsterintellektuella som Bertolt Brecht och Rosa Luxemburg.

Han lyfter också fram klassresenären Ulf Lundell, Gunnar Ekelöfs problematiska förhållande till folkhemmet och Lars Noréns till samhällelig förändring. Till de märkligare inslagen hör en fiktiv intervju med Pier Paolo Pasolini, vars självdestruktiva, brinnande politik även jämförs med våldsromantikern Yukio Mishima. Han ifrågasätter deckarnas rykte som samhällsskildrare, han skriver om kulturpolitiken som övergivit arbetarklassens unga och han ger en hjärtknipande skildring av läsande och historieberättande tillsammans med sin lilla dotter.

Vem är rädd för litteraturen? innehåller texter från mellan 1989 och 2001. Innehållsmässigt imponerar den med sin bredd, men upplägget är rent ut sagt knöligt. De tio avdelningarna kallas kort och gott Essäer, Debatt, Essäer, Debatt, Åtta kvinnor, Essäer, Debatt, Kulturpolitik, Essäer och Essä. Seriöst. Tycker man nu genreindelningen är så viktig så vore det rimligare att bara ge varje text en liten undertitel eller definition, och så dessutom tala om var den kommer ifrån. Nu hakar man gång på gång upp sig på formuleringar som ”vi”, ”Jag ska istället läsa upp” och ”det här priset” och måste bläddra till slutet för att kolla vad i helskotta det är man läser. Så onödigt.

Att det dessutom är en smula klumpigt att bunta ihop den minoritet kvinnliga författare som tas upp helt enkelt under rubriken ”Åtta kvinnor” behöver jag väl knappt påpeka. Jag tror faktiskt inte att Göran Greider tycker att kvinnor i litteraturen utgör någon slags parentes, så varför kapitelindela så?

Det gör det bara mer uppenbart att det trots allt är en ibland lite grabbig och för övrigt eurocentrisk litteratur han bjuder på, Greider, och sådant gör mig alltid lite ledsen från vänstermänniskor. (Dock gör mig även saker som att vänstermänniskor beblandar sig med så genomimperialistiska, urkapitalistiska och människofientliga företeelser som tobaksbolag lite ledsen, så man får väl konstatera att mitt förhållande till vänstermänniskor helt enkelt är en smula välvilligt naivt.) Greider kan själv påpeka de här problemen, men genomslaget i hans litteraturval saknas, åtminstone i den här samlingen.

Med den reservationen är Vem är rädd för litteraturen? en trevlig, intressant och konstruktiv skildring av de senaste decenniernas litteraturutgivning och kulturpolitik. Greiders tillämpningar tillför både väntade och oväntade författarskap en hel del, men framför allt tillför de frågor han ställer om litteraturen nygamla perspektiv, diskussionsunderlag och möjligheter till nyläsningar som jag allvarligt tror att vi är betydligt fattigare utan.

Yukio Mishima "Demaskering"

Ella Andrén — Fri, 03 Feb 2006 23:00:00 +0000

En ung pojke växer upp i den militaristiska Japan. Der är en kultur som dyrkar manlighet, styrka, skönhet och lojalitet. För pojken får dessa värden emellertid en annan dimension medan han kämpar med sin homosexuella läggning. Inte helt olikt, kan man invända, författarens egen situation, den unge Yukio Mishima.

Psykologiskt är Demaskering en verklig modern klassiker. Huvudpersonens internaliserade tabu som gör att hans känslor delas in i två åtskilda block, den ordlösa fysiska längtan efter män och den tvångsmässiga, intellektuella efter en kvinna. Av en sämre författare hade det kunnat bli psykologisk lärobok av alltsammans. När det gäller Mishima känns det närmast som helgerån att nämna möjligheten.

Och visst ska man aldrig ta för givet att en jag-berättare har något att göra med den verklige författaren, även om det finns stora biografiska likheter. Det här fallet är emellertid nästan skrämmande: hade jag inte vetat att Mishima skrev den själv 1949 skulle jag ha gissat att den skrevs först efter hans död. Hur kunde den blott 24-årige författaren så träffsäkert ta ut de viktigaste temana i sitt spektakulära kommande liv? Det är litterärt snarare än mänskligt.

Men romanen har också tolkats som något av en parodi på jag-berättelse. Och visst har den något av memoarbokens egocentriska, lite självgoda och skoningslöst bekännande ton. Men trots sådana drag, som på mig åtminstone verkar en smula frånstötande, sugs man in direkt. Ohjälpligt. Han har något i språket, i intensiteten, som är svårslaget. Också på detta plan smälter den fascinerande författaren ihop med sin huvudperson. Han är så smart och distanserad att gliporna i masken blir plötsliga och drabbande: ”Hur skulle jag känna om jag hade varit en annan pojke? Hur skulle jag känna om jag hade varit en normal människa?”

Som en odöd chokladask

Ella Andrén — Fri, 03 Feb 2006 23:00:00 +0000

Örjan skrev en gång väldigt träffande om hur en novellsamling ska avnjutas som en ask praliner. I så fall är Icke brännbara sopor den där asken som man sparat långt sedan chokladen är slut för att man i något svagt ögonblick tänkte att den kunde vara bra att förvara småsaker i. Nu finns där en och annan livsviktighet, men det är tveksamt om man någonsin hittar dem i bråten. Och man börjar inse att det där var nog inte så smart som det verkade.

Jag kan förstå och sympatisera med tanken bakom, önskan att kunna ge smakprov på en överväldigande och i många fall orättvist ignorerad mångfald. Men det funkar inte. Inte i praktiken, inte den här gången. Icke brännbara sopor är nog den spretigaste novellsamling jag någonsin stött på. Det blir uppenbart att enbart nationalitet inte är mycket till gemensam nämnare när så mycket annat – genre, generation, kvalitet och målgrupper – i många fall skiljer åt. Från avantgarde till spökhistorier, moderna klassiker och dagens storheter, det blir en ganska förvirrande blandning – och ändå på något sätt hållen i samma underliga ton.

Lars Vargö är en uppenbart mycket kunnig men pedantisk översättare. Och det pedantiska blir ibland en belastning på det han gör. Att översättningar från japanska historiskt sett ofta gjorts nonchalant är en av hans käpphästar (han har skrivit om det bland annat i antologin Fjärrannära), men det finns andra kvaliteter än exakthet. Faktiskt.

Men om vi bortser från en bunt noveller som inte gör några större intryck, som spökhistorier som skulle passat bättre i någon tam skräckantologi för slukaråldern, och kanske också de som bara ger ett underligt intryck, som Amy Yamadas bisarra historia om en kvinna vars läppar förvandlas till fjärilar, finns här ändå godbitar att plocka. Yumiko Kurahashi bidrar med en skoningslös novell om en ung kvinnas inblandning i det dogmatiska och självgoda kommunistpartiet medan Miri Yu, kontroversiell försvarare av marginaliserade grupper, skriver om en liten flicka som blir mobbad i skolan. Ur den äldre generationen finns Masuji Ibuse och Nobelpristagaren Kawabata representerade – även om dessa bekantskaper kanske ändå med fördel görs annorstädes.

Samlingen avslutas med den amerikanske experten på japansk litteratur, Donald Keene, som i ett urdrag ur självbiografin skriver om sina japanska vänner. Det hade så lätt kunnat bli enbart namedropping – Keene känner verkligen den japanska litteraturens giganter – men skildringen framstår som så äkta och ger en så sällsynt personlig bild av bland andra Oe, Abe och Mishima, att man fullkomligt smälter. Lustiga anekdoter kring de litterära sällskapens druckna sammankomster eller om hur Keene irriterat ignorerar den japanska tolk Abe haft med sig till New York för att senare inse att det var Yoko Ono blandas med den smärtsamma upplevelsen av Mishimas dramatiska självmord.

Jag fick bara ett brev till av honom innan han tog livet av sig. Det började: ”Jag är på väg att bli Mishima Yukio. [Jag hade för länge sedan på skämt använt kinesiska tecken som uttalades likadant som de han använde i sitt namn, men som betydde "ett spöke som ännu inte är dött".] Din läsning av mitt namn var akademiskt korrekt. Jag är säker på att du kommer att förstå de handlingar jag är på väg att utföra, så jag säger ingenting om dem. Jag har länge tänkt att jag inte vill dö som författare utan som soldat.”

Jag vet inte vad som fått Vargö att plocka med amerikanen Keenes essä bland novellerna, men det är svårt att beklaga.

Yasunari Kawabata "Huset med de sovande skönheterna"

Ella Andrén — Fri, 03 Feb 2006 23:00:00 +0000

I vilken utsträckning fick Yasunari Kawabata Nobelpriset 1968 – det första Nobelpriset till en japan – just som symbol för Det Japanska? Det går naturligtvis inte att säga. Men det är svårt att inte låta bli att tycka att den lite naturromantiske Kawabata med sina traditionella körsbärsträd och teceremonier i jämförelse med exempelvis det mest omdiskuterade alternativet, Yukio Mishima, framstår som en smula trygg och förutsägbart exotiskt.

Men ytlig ljuvhet kan bedra, och gemensamt med Nobelpriskonkurrenten har Kawabata ett djupt intresse för skönhet – och för det som ligger under den.

I Huset med de sovande skönheterna är det unga och vackra något som går att köpa, åtminstone tillfälligt. Gamle Eguchi tipsas av en bekant om ett hus, ett avskilt liggande och diskret hotell där gästerna erbjuds sällskap för natten av fantastiskt vackra unga kvinnor. Det handlar inte om sex, inte direkt, utan om skönhetsupplevelse.

Kvinnorna sover och kan inte väckas. De är nerdrogade på något sätt och märker inget av de gamla män som sover bredvid dem. Detta skapar hos Eguchi både en känsla av fristad och av frustration. Vilka är flickorna och vad är det som får dem att ställa upp på denna sömnens bordellverksamhet? Är de över huvud taget där frivilligt? Var kommer de ifrån? Det enda han får veta är att de inte vaknar. Vad han än gör med dem.

Huset med de sovande skönheterna är en tät, ljuv och riktigt obehagligt berättelse. De unga flickorna i det underliga, sammetstysta huset är närmast karikatyrer av kvinnig skönhet – mer passiv och sårbar än i sömnen blir man ju knappast. Och flickorna kan inte vakna.

De unga skönheterna utgör för den gamle mannen en duk att projicera minnen på, minnen av ett helt livs kvinnliga bekantskaper. På så sätt är varje besök han gör i huset ett sätt att försiktigt lägga till rätta det förflutna och förbereda sig på döden. Därför känner han sig också äldre och äldre för varje gång han närmar sig det lockande men oroväckande huset. Ändå är Huset med de sovande skönheterna en roman om det visuella beundrandets ensidighet, om en man som tar men aldrig ger. Gamle Eguchis närmast vampyriska skönhetslängtan framstår i slutändan som allt annat än skön.

Yukio Mishima "Sjömannen som föll i onåd hos havet"

Ella Andrén — Sun, 09 Jan 2005 23:00:00 +0000

Om vi börjar från början blir jag djupt fascinerad redan av Ragnar Strömbergs förord. Ingen märkvärdig text i sig, men historien som berättas där får mig att lägga ner boken en lång stund och sitta och stirra ut i luften, fullkomligt tagen av denne bisarre figur som var Yukio Mishima, en av Japans främsta och förmodligen en av världens mer osympatiska och militanta författare.

Jag är ofta utomordentligt dödstrött på biografiska tolkningar av litteratur (så överskattade att de faktiskt fortfarande för skrämmande många utgör den enda ”rätta lösningen” på ett verk), men i det här fallet utgör författaren onekligen en extra krydda för sin roman. Mishimas komplexitet (vekling som dyrkade fysisk skönhet och stryka, homosexuell men gift, en författare som föraktade ord och abstraktioner, nobelpriskandidat som skar upp magen enligt samurajisk tradition för ett förlorat och våldsinriktat kejsardöme) i kombination med hans kompromisslöshet genomsyrar också hans romanvärldar.

I Sjömannen som föll i onåd hos havet förälskar sig sjömannen Ryuji i den vackra änkan Fusako. Deras förening bevittnas av Fusakos trettonårige son, Noboru, som bevakar sin mor genom ett hemligt kikhål i en byrå. Till att börja med ser Noboru upp till sjömannen, som för honom är en hjälte i ständig rörelse. När Ryuji så bestämmer sig för att gå iland till förmån för en tillvaro som familjefar med plats i Fusakos snobbiga butik blir pojkens besvikelse omätlig.

Noboru och hans kompisgäng, lett av ”Chefen”, förkastar mänsklig svaghet och övar sig i iskall intellektualism och skoningslös grymhet. De bestämmer sig för att ställa Ryuji till svars för hans svek.

Sjömannen som föll i onåd hos havet är en berättelse att bli fascinerad och en smula äcklad av, snarare än att identifiera sig med. Även då karaktärernas resonemang återges direkt är det svårt att förstå. Inte minst tonårspojkarna i Noborus gäng framstår som bisarra idékonstruktioner, inte nödvändigtvis på ett dåligt sätt, men definitivt skrämmande.

Chefen hade den bestämda uppfattningen att det krävdes sådana här handlingar för att fylla världens stora tomrum. Fast inget annat kunde göra det, sa han, skulle mord fylla dessa gapande hål ungefär på samma sätt som en spricka i en spegel fyller spegelns yta. Sedan skulle de få verklig makt över tillvaron.

Jag vet visserligen inte riktigt hur japanska trettonåringar talar, men jag har svårt att tänka mig att de talar såhär. Här finns inte vad man i vardagstal skulle kalla realism, men kanske ett slags upphöjd extrempolitisk sådan.

Fusako är naturligtvis den mest ointressanta karaktären i triangeldramat. Hon är Kvinnan, som håller tillbaka och förvärldsligar, hon är bekvämlighet och brist på visioner. Männen däremot, både sjömannen och pojken, hyser en diffus dröm om Det Stora, det ärofulla och farliga. Död och ära är tätt sammankopplade.

För en modern läsare framstår Noboru och hans vänner som fullfjädrade psykopater. ”Grupptryck” är ett alltför barnsligt ord för hur pojkarna driver på och testar varandra, hur de strävar efter likgiltighet i sina meningslösa och grymma handlingar och nästan med njutning låter rationalitet och individens ansvar uppgå i ett kompromisslöst kollektiv som bara hyser förakt för samhället omkring sig.

Stephan Mendel-Enk skrev i Med uppenbar känsla för stil om en manlighetsideologi, i grunden byggd på våld, där män förväntas vara antingen dårar eller genier. Ett sådant mansideal finns uppenbart också i den japanska kulturen, hos samurajer och självmordspiloter, och inte minst hos Yukio Mishima själv. Sjömannen Ryuji sviker det idealet när han drar sig tillbaka från havet och därför måste han straffas.

Över berättelsen vilar ett obehagligt lugn, oavsett hur upprörda karaktärerna blir eller hur fruktansvärt händelserna utvecklas. Jag kan inte riktigt sätta fingret på om detta lugn är japanskt eller helt enkelt modernistiskt, men det skapar både en otäck stämning som bitvis skulle gå att skära genom med kniv och ett utrymme att reflektera över mänskligt beteende i all sin trivialitet och vidrighet.

dagensbok.com » Yukio Mishima

Henrik Bromander "Smålands mörker"

Similar Posts:

Björns bokhylla

Similar Posts:

Göran Greider "Vem är rädd för litteraturen?"

Similar Posts:

Yukio Mishima "Demaskering"

Similar Posts:

Som en odöd chokladask

Similar Posts:

Yasunari Kawabata "Huset med de sovande skönheterna"

Similar Posts:

Yukio Mishima "Sjömannen som föll i onåd hos havet"

Similar Posts: