Yoshinobu Mikami jobbar på polisen i Tokyo. När boken öppnar är hans dotter försvunnen, vilket tär på honom och framför allt hans fru som isolerat sig hemma för att alltid kunna svara i telefonen. Mikami har dessutom degraderats till pressansvarig, ett svårt jobb med tanke på att inga detektiver vill prata med journalister och journalisterna i sin tur anklagar polisen för att undanhålla information för att undvika kritik. När Mikami upptäcker oegentligheter i ett gammalt fall med en annan försvunnen flicka sätts bollen i rullning och drar läsaren med sig.

Nu kanske du tänker “Vadå originell? Två sammanlänkade fall av försvunna flickor låter rätt standard.” På vissa sätt är det så. Men allting förhöjs för den västerländska läsaren av att kontexten till handlingen är så annorlunda från vad de flesta av oss är vana vid. Det japanska samhället lyser hela tiden igenom och får mig att haja till. Handlingen är spännande redan den, men ovanpå det håller boken mitt intresse genom alla detaljer som avslöjar nya saker om Japan för mig. Allt från hur relationen mellan olika poliser och avdelningar ser ut, till hur man behandlar vittnen, till att undersökningen avbryts av uppståndelsen kring kejsarens död. Det ger ett extra djup till historien och får mig att vilja läsa mer och mer.

Sina sexhundra sidor till trots (med liten text dessutom) är 64 verkligen att varmt rekommendera till alla deckarfantaster och även till den som inte brukar gilla deckare, för det här är så mycket mer. I sitt hemland har boken sålt snabbare än man kunnat fylla på den och i Tyskland vann den pris för årets bästa deckare när den översattes. Missa inte denna internationella pärla helt enkelt!

Similar Posts:

• Murakamis sorgsna meditationer
• Välskriven västkustdeckare
• En deckare kort och gott
• Rejält spännande, men skippa våldet mot kvinnor
• Kalla brott och osynliga händelser

Murakamis förra roman, 1Q84 (den tidigare skrivna Efter mörkrets inbrott liksom novellsamlingen Elefanten som gick upp i rök gavs förvisso ut på svenska efter denna), en historia på nästan 1400 sidor i svensk översättning, var för mig något av en besvikelse. En hel del bra idéer, men ack så utdraget och ganska poänglöst sett med lite distans. Ungefär som Twin Peaks på sin tid alltså (David Lynchs kultförklarade TV-serie från 1989 som led av en svårartad oförmåga att knyta ihop bisarra plottrådar). Jag tyckte den saknade en hel del av den fräschör och tankens svindel som karakteriserade till exempel boken med den engelska titeln Hard-boiled Wonderland and the End of the World (ej på svenska, Sekai no owari to Hādo-boirudo Wandārando i original) eller Fågeln som vrider upp världen.

Så är det då dags att tala om den nya boken Den färglöse herr Tazaki i invändningsfri översättning av Eiko och Yukiko Duke. Huvudpersonen är förstås just denne Tsukuri Tazaki som är färglös i mer än en mening. Det visar sig dessutom att han är omgiven av personer som har färger i sina namn. Tsukuri själv är ytterligare en nyans av den vid det här laget välkände Murakami-figur som så gott som undantagslöst är protagonist i hans böcker. Det är en person som är tillbakadragen, stillsam och som kämpar med sin upplevda brist på känslor, vilket metaforiskt visar sig i denna färglöshet.

Tsukuri är nu trettiofem men hans liv präglas fortfarande av den djupa samhörighet han kände med fyra nära vänner under gymnasieåren, och framför allt med frågan om varför de över en natt övergav honom och förbjöd honom att försöka kontakta dem mer. Nu, i vuxen ålder, märker hans nya flickvän Sara att det finns något oförlöst hos Tsukuri och när hon konfronterar honom så berättar han om sitt livs trauma. Hon ger honom ett ultimatum: om han inte söker upp sina gamla vänner och tar reda på vad som hände så kan hon inte vara hans flickvän längre. Hon kommer alltid att känna att det är något som ligger mellan dem. Intuitivt förstår hon att det är hans rädsla för att bli övergiven som gör att han alltid kommer att hålla världen på ett visst avstånd.

Tsukuri gör som han blir tillsagd. Sara har spårat upp hans gamla vänner. De återfinns i uppväxtstaden Nagoya samt i ett fall i Finland. Det finns ett spänningsmoment i denna jakt på det förflutna efter förklaringar på varför han blev utstött, så mer ska inte avslöjas här. Att det förekommer sex, pianospel, betydelsebärande drömmar och historier i historien kommer inte som någon överraskning för den vane Murakami-läsaren.

Det är som om Murakamis romaner (och de flesta av hans noveller) är en enda lång pågående meditation om ensamhet, kontaktlöshet och förlorad kärlek. Bitterljuvt, sentimentalt och nostalgiskt är inte särskilt positiva epitet man kan fästa på dem om man inte låter sig övertygas. Språket i svensk och engelsk översättning är ganska konstlöst men rakt och effektivt – så också i originalets japanska om jag har förstått saken rätt. Lite nedlåtande kallas han tydligen ibland för pop-författare i sitt hemland.

Jag håller förstås inte med dessa kritiker. Jag tycker att Murakami träget och outtröttligt vrider om en existentiell skruv med nästan omärkliga och skenbart små medel, halvt dolda under spänningsskapande effekter och med en aldrig sinande förundran inför livets svängar och krumsprång. Det är som om han har insett att den stora historien handlar inte om kungar, företagsledare eller slagfält, den utspelar sig i det mentala utrymmet mellan människorna där vi försöker att minska de ofrånkomliga avstånden mellan våra inre universum, plågan inför tanken på vår egen död och sorgen över att passerade dagar aldrig kan komma åter.

Jag tycker att Den färglöse herr Tazaki står sig väl i Murakamis verkkatalog. Det lite tunnare formatet och nedtoningen av fantastiska element leder till en precisering av historien som gagnat just denna bok. Med detta sagt så kan jag ändå inte låta bli att hoppas att han ska överraska oss med något mer oväntat nästa gång.

Similar Posts:

• Mycket mer än en deckare
• Imponerande japansk rikedom
• Ve den stackars pendlaren
• Samma lika, igen
• Skön och skör gräns där verklighet passeras

Jeanette Winterson är en författare som fram tills för något år sedan var främmande för mig. Det är min kompis Lovisa som tjatat om henne och till sist läste jag, och sögs förstås in fullkomligt. Få författare har det, men med de som har det märker man direkt. Språket flödade, hon väjde inte för att blanda fantasi och verklighet och flera gånger om tänkte jag det; får man göra så här?

Det tänker jag för övrigt denna kväll också, när Winterson skrattar och säger att det var synd att det var så länge sen hennes adoptivmamma dog, ”annars kunde vi haft henne här. Stuffed!” Bilden är makaber men vi fnissar förstås hejdlöst. Så konstaterar Winterson att hon stoppat upp sin mamma i och med att hon skrev den här boken, Varför vara lycklig när du kan vara normal? ”Du försöker i hela ditt liv bli av med personen, och sen skriver du en bok om henne, och se där! Nu har du henne med dig vart du än går.”

Hon börjar med att läsa upp inledningen ur boken, den som jag ännu inte hunnit läsa men har med mig i väskan för eventuell signering efteråt. Det som genast slår mig och ska komma att slå mig flera gånger under resten av kvällen, är hur avslappnad och rolig Winterson är. Hur hon bjuder på sig själv, hon berättar till och med för oss om hur dåligt hon mådde och hur hon försökte ta livet av sig 2008. I vårt samhälle idag finns inte tiden att må dåligt, säger hon. Upp igen och jobba, även om du har cancer! ”And you’ve certainly no time to get mad.”

Foto: Peter Peitsch.

Skrivandet är för Winterson terapeutiskt, och hon hävdar att det är så för alla. Yukiko Duke, som leder samtalet, inflikar att de som läst Det finns annan frukt än apelsiner, Wintersons debut från 1985, kommer att känna igen en hel del; var inte den också självbiografisk? Och Winterson säger att jo, ”men då skrev jag den berättelse jag kunde skriva. Jag utelämnade det som var för jobbigt”. Minnet fungerar så, förklarar Winterson, att vissa saker förstärks, och vissa hamnar i skymundan. Och allt skrivande är en form av bearbetning, men ibland går det inte att närma sig saker rakt på, utan man måste skriva sig runt dem. Men det gör inget, hävdar en tröstande Winterson, så länge du öppnat upp och börjat prata kommer saker och ting att bli bättre.

Om sin adoptivmamma, som första halvan av boken främst kretsar kring, har hon tusen och en historier som var och en får oss att skratta rakt ut av ren chock, men sammantaget förstås bildar en skrämmande person. Hon förbjöd den lilla flickan att läsa, hon uppfostrade hennes enligt strikt kristen tro och lekte underliga lekar med henne för att förbereda henne för dagen då apokalypsen skulle komma. När Winterson var 16 kom mamman på henne i säng med en annan flicka, vilket resulterade i att hon slängde ut henne från hemmet. Winterson levde då i en bil under flera år. ”She was a monster, but she was my monster”, säger Winterson, och så är det med den saken. Hon berättar om hur modern hittade böcker som var gömda under sängen i flickrummet, och hur hon brände dem på ett bål i trädgården. Två saker lärde sig Winterson av den incidenten. 1. ”Anything that is outside of you can be taken away from you.” Och 2. ”Fuck it, I can write my own.”

Hur bokbålet fick henne att memorera texter, dikter, för att om de var en del av hennes egen kropp skulle modern aldrig kunna ta dem ifrån henne.

Och så följer en rolig historia om hur man bäst bor i en bil, tips om hur du kan göra för att förvilla hjärnan att tro att det handlar om flera rum, och vi skrattar igen och det går inte riktigt att begripa, och samtidigt är det fullkomligt glasklart: att denna kvinna som nu är lyckad författare och turnerar världen runt och håller seminarier som det här, en gång var en rädd ung flicka som levde i en bil, utfryst från sin familj.

Och så går larmet. Intervjun stannar upp och det blir fnissigt och skruvigt i bänkraderna. ”Should I stay or should I go?” frågar Winterson efter ett tag och folk applåderar, ”stay! Stay!” När larmet efter en evighet tystnar säger hon skämtsamt ”And we are all still alive!” Jag drar efter andan och inser att jag ännu inte lärt mig filosofin; att allt utanför min egen kropp kan tas ifrån mig. Även om vi precis har varit mitt i Wintersons misslyckade självmordsförsök har jag inte haft en tanke på att jag kan dö.

Att finna sin riktiga biologiska mamma blev en vändpunkt för Winterson; det är det andra halvan av boken handlar om. Duke påpekar att Winterson hoppat över 25 år däremellan och hon nickar, ”it’s true. But it’s my book, and I can.” Numera är inte Wintersons definition på kärlek den som hennes bok Skrivet på kroppen inleds med: ”Why is the measure of love loss?” Hon är sedan några år tillbaka i en lycklig relation med psykologen Susie Orbach och pratar om kreativiteten som det sunda i varje människa. Visst finns det ett visst mått av galenskap i konstnärer, men skapandet är sundhetstecknet. ”Art is about widening your feelings, not supressing them.”

I förbigående nämner hon nästa projekt, en skräckroman. Sida upp och ner av kronologisk handling, Winterson trodde hon skulle bli knäpp! Men samtidigt är hon inte intresserad av att fastna i samma hjulspår. Att skriva samma roman om och om igen; ”and people do, don’t they?” Fniss, fniss. Nej, utmaningen måste finnas där. Som när hon beskriver en kärleksrelation utan att tydliggöra könen på de två.

När publiken får ställa frågor säger hon att de konstigaste frågor hon fått var 1. vill du föda mina barn, och 2. kan du signera min hund? Första frågan för kvällen blir om hon tror på Gud den allsmäktige som skapade himmelen och jorden. Det känns också som en underlig fråga att ställa, och den åtföljs av en viss tystnad. Sen säger Winterson ”no.” Men kommer för all del med en lång vettig förklaring för varför ateism är något hon föredrar. Och på frågan ”Har ditt sätt att skriva påverkats av självmordsförsöket?” svarar hon glatt att det vet hon inte, men att det finns ett utmärkt sätt att ta reda på saken. ”Köp alla mina böcker och läs dem i kronologisk ordning!”

I kön till signering efteråt, för det blir faktiskt en sån, tänker jag på vilken fruktansvärd förlust det skulle ha varit om Jeanette Winterson verkligen hade dött den där dagen i februari 2008. När hon skrivit i min bok ser jag in i hennes ögon och stammar fram något om att det var underbart. Du får aldrig dö, tänker jag. Få författarbesök får en att bli så innerligt berörd; glad och sorgsen på samma gång. Och sjukt sugen på att skriva storverk.

Similar Posts:

• Winterson gör en cover
• Wintersonland på riktigt
• Ger konsten livet mening?
• Inte så lätt
• Ju mer vi vet, desto mindre förstår vi

När jag skriver mina romaner kan jag verkligen förstå lockelsen i att tända eld på någonting. De första trevande lågornas lyster, hettan och glöden som speglar sig i förstörarens ögon och slutligen eldens vansinne som utplånar allting omkring sig. Det finns ingenting så vackert som en skogsbrand eller en åker som brinner, i det ödsliga landskapet efteråt finns ingenting kvar att minnas.

Skriver Sara Stridsberg i sin presentation av sig själv som sommarpratare. Jag kan inget annat än jubla och tvinga alla jag känner och några till att lyssna. För det finns ingen som pratar om skrivande så som Sara Stridsberg gör. Hennes syn på skrivandet är mörk, maniskt och lockande. Skriv upp 21 juli kl 13 eller ångra er för alltid!

Två andra dagensbok.com favoriter är Beate Grimsrud och Karl Ove Knausgård. Beate Grimsrud kommer att prata om sin senaste bok, En dåre fri och om förhoppningar. Karl Ove Knausgård har fortfarande inte bestämt sig om vad hans sommarprogram ska handla om, men tror att det kommer att handla ”om livet och döden, (…) och även om det som ligger däremellan”.

Älskade Barbro Lindgren sommarpratar 31 juli för tredje gången, hon har tidigare medverkat 1974 och 1976.

”Endast som vittne är människan till. Tag och skriv” säger Gunnar Ekelöf. Och det har jag gjort och använt mig av i detta program.

Säger hon. Det ska bli en fröjd att lyssna!

Dilsa Demirbag-Sten har skrivit den självbiografiska boken Fosterland (uppföljare till Stamtavlor från 2005) som handlar om familjens flytt från en kurdisk by till Sverige.

Ni kommer att få följa med på min och min familjs resa från en kurdisk nomadstam till miljonprogrammets Sverige. Det är ett sommarprat om berättandets och människans kraft och om vårt älskade Sverige.

Bland de skrivande sommarvärdarna finns även Yukiko Duke, Mark Levengood, Torgny Lindgren, Jonas Jonasson och Leif G W Persson.

Vilka sommarpratare kommer ni att lyssna på?

Foto: Mattias Ahlm.

Similar Posts:

• Beate Grimsrud och Maja Lundgren till CLT ikväll!
• Beate Grimsrud och Ida Börjel vinnare
• Lyssna på Romanpriset!
• Första numret av 10-tal
• Söta drömmar