That’s what happens when you personify hopes and dreams in one person. He becomes nothing more than a literary device.

A Brief History of Seven Killings handlar inte om Bob Marley. Eller jo, han är med i den både som en rollfigur och som en ständig närvaro, fast aldrig nämnd med namn; han är ”The Singer”, för mytisk och ikonisk för att ens behöva ett namn, en gigantisk valhaj i en liten damm med hungriga pirayor; men boken handlar inte om honom. James använder det misslyckade mordförsöket på Marley i december 1976 som nav för att berätta en mycket större och komplexare historia om ett litet land som plötsligt hamnar i strålkastarljuset hos både musiker, drogkarteller och kalla kriget-aktörer, som en The Wire i baktakt och extra tape echo.

And killing don’t need no reason. This is ghetto. Reason is for rich people. We have madness.

Alltså, omfattningen på det James vill göra i A Brief History (som, för att påpeka det uppenbara, alltså är 700 sidor lång och täcker flera decennier, möjligen sekel) är imponerande, men inte hälften så imponerande som hur självklart han hanterar det. Se hur han byter berättare; en död politiker, en gangsterboss från ghettot i Kingston, den lokale CIA-bossen som måste se till att Jamaica inte gör en Cuba, en Rolling Stone-journalist född tio år för sent, en kvinna som bara kände Marley för en natt och varit på flykt sedan dess, yrkesmördare, langare och vanliga maskrosbarn från både Trenchtown och Bronx som försöker leva sina egna liv mitt i det här stora. Se hur taktsäker han är; det var evigheter sedan jag läste en litterär roman som använder vanliga hederliga cliffhangers så här skickligt, varje kapitel tillför en ny vinkel och lämnar mig ändå precis på tröskeln till något större. Se på språket, den jamaicanska patoisen; han berusar sig på språket – ingen brytning, en egen engelska – men använder det för att säga något, för att vända på perspektiven, och se upp när någon byter dialekt för något händer i varje språkvändning.

People stupid. The dream didn’t leave, people just don’t know a nightmare when they right in the middle of one.

Inget får ligga still. Varje koncept av klass, ras, nationalitet, sexualitet, tro ska baxas upp och kollidera. Reggaemusiken är både upprorisk och full med homofobiska budskap. Religionen lovar uttåg och frihet men kräver att kvinnorna tjänar männen. USA och Storbritannien är både ett löfte om att fly slummen och kolonialmakterna som inte ens ser dem de kör över. Men i centrum hela tiden människor återgivna så närgånget att det gör ont långt innan det slutar som det måste för de flesta. Visst är det i mångt och mycket en amerikansk roman, arvet efter Faulkner, DeLillo och Morrison är tydligt. Säkert kan man hävda att det är något klichéartat att en jamaicansk romanförfattare ska använda sig av Marley. Men varför i hela fridens namn skulle han låta bli det när det låter honom skriva sådant här?

Three girls from Kashmir sling on bass, guitar and drums, fresh faces brimming out of burkas, propped up and held together by a backdrop of the Singer streaked in red, green and gold stripes, thick like pillars. They call themselves First Ray of Light, soul sisters to the Singer smiling with the rising sun. Out of a wrapped face comes a melody so fragile it almost vanishes in the air. But it lands on a drum that kicks the groove back up to where the song lingers, sweeps and soothes. Now the Singer is a balm to spread over broken countries. Soon, the men who kill girls issue a holy order and boys all over the valley vow to clean their guns, and stiffen their cocks, to hold down and take away. The Singer is support, but he cannot shield, and the band breaks away.

But in another city, another valley, another ghetto, another slum, another favela, another township, another intifada, another war, another birth, somebody is singing Redemption Song, as if the Singer wrote it for no other reason but for this sufferah to sing, shout, whisper, weep, bawl, and scream right here, right now.

Det finns så mycket passion i den här romanen, så mycket ilska och kärlek och sorg och skönhet. Och James får det att sjunga.

Similar Posts:

• Sånger för Ras Tafari
• ”I will murder the world”
• Historien skrivs av revisorer
• …In England’s green and pleasant land
• The really American way of life

Jag skulle vilja hjälpa honom men allting har blivit så svårt att förklara, det jag säger blir varken mottaget eller förkastat, bara något som en gammal människa har sagt.

När Tove Jansson besökte USA i början av 70-talet fick hon se en av ”solstäderna” – de där nybyggda städerna i Florida, där alla nyinflyttade har uppnått pensionsåldern, och där allting är anpassat för att vara så tryggt som möjligt. Som fångade i bärnsten sitter de nu där, de gamla, ofta en halv kontinent från familjen. Nu bor de på ”gästhus” (i Sverige skulle vi väl sagt ”pensionat”, men ”gästhus” ger en annan antydan – ingen är egentligen hemma här, där de ska leva resten av sitt liv) och måste dela sin vardag med vilt främmande människor, som överåriga studenter på campus, på skuggiga verandor byggda för att likna den gamla fina Södern (som de antagligen bara känner till från Borta med vinden) så att inte solen gör för ont. Det är inte omedelbart döende, men de har resignerat. De stickar och läser och småpratar och gör allt för att inte tänka på att de efter ett långt liv med besvikelser nu har gjort sin sista flytt, och två gånger om året får de gå på bal i finkläder.

I St Petersburg finns det fler hårfrisörer än någon annanstans och de är specialister på att lägga små luftiga lockar av tunt vitt hår. (…) Ingen är sjuk, alltså i egentlig mening sängliggande, sådant ordnas otroligt snabbt av ambulanser som aldrig använder siren.

Solstadens St Petersburg, Florida har nog inte mer gemensamt med verklighetens St Petersburg, Florida än Mumindalen har med Helsingfors, men det är heller inte poängen. Från första början känns Solstaden som en dröm, en overklighet där livet lagts åt sidan i väntan på det ofrånkomliga. På gästhuset Butler Arms (”huset är mycket gammalt, nästan sjuttiofem år”) bor våra hjältar: blyga Miss Peabody som sade upp sig från sitt jobb som sömmerska och flyttade hit när hon vann på lotto; sarkastiska Mrs Rubinstein som skriver långa brev hon sedan river sönder; Mr Thompson som låtsas vara döv och ofta låter bli att äta för att ha råd med öl och tobak; systrarna Pihalga från något konstigt land vid Östersjön som ingen någonsin pratar med; och så vidare. Alla väger de noggrant sina ord för att hålla en lagom funktionell relation till dessa sina sista grannar (eller för att undvika det), allt för att inte bryta illusionen att de har valt att ordna livet så här. Kontrasten är Linda och Joe, två av de få unga människorna i hela stan; hon jobbar som städerska på Butler Arms och vill bara leva sitt liv här, med Joe. Han har missat hippieeran och väntar nu bara på att Jesus ska komma tillbaka, att han ska bli en av dem som hämtas upp till himmelen så att han ska slippa växa upp och leva i den här världen. (Ty det här utspelar sig på den tid då det främst var unga besvikna outsiders som trodde på Jesu omedelbara återkomst, inte ledande amerikanska politiker.)

Det finns en falsk klang någonstans i Solstaden. Till viss del är den nog medveten; det här är en mörkare version av den där perfekta världen som hennes mer kända skapelser lever i, en Mumindal speglad genom Faulkner där döden inte bara finns utan alltid är inom synhåll, så alla väljer att helt enkelt titta åt ett annat håll. Men hur vacker prosan än är, hur vältecknade karaktärerna, är det något som inte riktigt fungerar. Är det den amerikanska vinkeln? Janssons USA är inte verkligt, det låter ibland som en småslarvig översättning där det strösslas enstaka amerikanska glosor och kulturmarkörer. Där naturen i hennes finländska böcker alltid lever känns den här inte så mycket död som konstgjord – återigen, det är medvetet, men känslan av utökad turistbroschyr försvinner aldrig helt. Ändå gillar jag det, mycket tack vare de långsamma, smygande karaktärsutvecklingarna, som i sann Janssonanda baseras runt saker som inte sägs högt (alla som letat möjliga homosexuella karaktärer i hennes övriga böcker behöver inte gräva djupt här). Det är förvånansvärt sällan det skrivs litteratur om ålderdomshemmen; Ragnar Thoursies fantastiska Sånger från äldreomsorgen överträffar detta, men Tove Jansson tassar tyst ikring och lyfter på hörn som inte visas annars, och det gör hon bra.

Sömnen är en välsignelse man kan möta på många olika sätt.

(Precis som de flesta av Tove Janssons romaner finns Solstaden, så här till jubileumsåret, inte i tryck. Men leta på antikvariat och bibliotek så hittar ni den.)

Similar Posts:

• I upplevelsen av landskap och människor
• Du är alltför, alltför kort
• Människan är människans mårra
• Tänk att få brevväxla med Tove Jansson!
• Tema: Tove Jansson

Att Meyer lovordats i sitt hemland är inte svårt att se, för hans författarskap anknyter till USAs stora berättare som Faulkner och Steinbeck men även till modernare kollegor som Cormac McCarthy. Då inte bara till stilen utan också för att hans berättelser tar det stora greppet. Här är det en familjedynastis uppkomst och fall under 150 år och fem generationer. Det kan låta pompöst och uppskattar man inte den historiska romanen sett över flera generationer bör man kanske ägna de sexhundra sidorna åt någon annan läsning. Gillar man däremot den episka berättelsen, om så bara lite grann, så är detta den roman man bör satsa på. För Meyer står sig väl mot sina klassiska förebilder.

Berättelsen följer tre personer ur McCullough-klanen vilkas livsöden berättas parallellt. Först har vi Eli, patriarken och grundaren av dynastin. Han växer upp under enkla förhållanden och kidnappas som trettonåring av comanche-indianer som massakrerar resten av hans familj. Efter påvisat mod och flit blir han Tieheteti, fullvärdig medlem i stammen vars hårda men fria leverne lägger grunden för hans vidare livsföring. När han återgår till att leva hos den vite mannen är han rastlös och lever för stundens njutning men är samtidigt hänsynslös och skapar sig en förmögenhet i boskap och senare olja.

Romanens andra berättare är Peter, Elis son. Att ha patriarkens alfahannegener räcker bara en bit, att leva upp till legenden är omöjligt. Peter, som berättar sin historia i dagboksform under ett par år med start 1915, har en intellektuell ådra och en empatisk förmåga som inte står högt i kurs bland dåtidens Texasmän. Han ses, och ser även sig själv, som svag för att han genskådar och föraktar den genomgående rasismen och den allmänna inskränktheten som råder bland ranchägarna. Men hans står samtidigt tidvis upp emot sin far patriarken, vilket ingen annan i hans omgivning ens skulle våga drömma om.

Den tredje berättaren är Jeannie, Peters barnbarn som i modern tid ligger svårt skadad ensam hemma på familjeranchen och ser tillbaka på sitt åttiåriga liv. Jeannie har i hela sitt liv kämpat i motvind. Trots att hon både varit ytterst kompetent när det gäller att sköta ranchen, och vänt den nedåtgående spiralen som boskapsskötseln utvecklas till för att istället göra sin familj ett namn som en av de största inom Texas oljenäring, har hon hela tiden haft sitt kön emot sig. I Texas är det männens sak att sköta affärerna, kvinnor sköter om hemmet och vill de något mer så begränsas deras arbetsinsats till välgörenhetsområdet. Om Eli är patriarken så är Jeannie matriarken, men en sådan får aldrig den äkta respekten. Hur J.R Ewing-lik hon än är när det kommer till affärer.

Även om den geografiska platsen är densamma för stora delar av berättelsen, familjen McCulloghs ranch nära den mexikanska gränsen, så gör tidsdimensionen att man får in såväl Familjen Macahan som Dallas i en och samma roman. Samtidigt finns det även saker som är konstanta över tid: Texas rikedomar utvinns genom erövringar och det är ingen plats för den svagsinte. Angloamerikanerna må vara de som till sist står som herren på täppan, men innan dess växlade makten mellan spanjorer, mexikaner och indianer och våldet och hänsynslösheten har alltid setts som självklart när det gäller att ta för sig av rikedomarna. Sonen innehåller mycket våld, men inte utan syfte och aldrig som något som finns där för att öka spänningen för läsaren. Utan snarare för att manifestera det faktum att den enskilde individens liv inte haft så stor betydelse när det gällde kampen om Texas.

Det finns givetvis något väldigt amerikanskt över hela romanen, berättelsen om hur landet tämjdes från vildmark till civilisation. Men det är inte en svartvit berättelse sedd helt ur de vita amerikanernas ögon, för även om familjens etnicitet gör att McCulloughs hamnade som slutsegrare så är det mexikanska och indianska perspektivet hela tiden närvarande. Inte minst det sistnämnda tar upp en stor del av romanen och författarens kunskaper om comanche-indianernas livsföring imponerar. Mest imponerande är dock att Meyer utifrån ett ganska enkelt berättargrepp bygger upp en storslagen historia där de personliga livsödena blir lika intressanta som de historiska skeenden de vistas inom.

Similar Posts:

• Uppgång & fall
• Före detta bortglömt geni är tillbaka
• Begravt i leran
• Rhymes with bitches
• Verkligheten är en app som man inte kan stänga

Nej, de olyckliga själarna vars liv romanen kretsar runt, familjen Shepard och familjen Drake, är alla utan undantag en samling förlorare. För vissa av dem är det pinsamt uppenbart. Fadern Charles Shepard är officeren vars transport över Atlanten anlände tre dagar för sent för att han skulle få ta del av det första världskriget och nu är han lite för gammal och har lite för dålig syn när världskrig nummer två så bryter ut. Medan andra, som modern Gloria Drake, försöker upprätthålla en fasad av framgång vilken, uppenbart för alla runt omkring henne, har uteblivit. Ja, på ett underliggande plan vet hon ju förstås också om det, men använder sig med stor framgång av förträngningsmekanismer.

Norstedts har nu släppt sin tredje Yates-roman på svenska och för de som läst Revolutionary Road och Eastern Parade kommer väl knappast temat om drömmar som aldrig slår in och hur de istället får uthärda den banala tillvaron deras liv utvecklats till, som en överraskning. Det är åter igen amerikansk medelklass. Ja, ska man hålla sig strikt till någon slags klasspyramid är det väl snarast den lägre delen av medelskiktet, vilken gör allt för att klamra sig fast vid sin medelklassidentitet och är livrädd för att falla ner till pyramidens stora arbetarklassbas. De två familjernas öden slås samman av en slump när far och son Shepard träffar mor och dotter Drake och de två yngre gifter sig i ett äktenskap som är olyckligt redan under smekmånadsfasen. Ett äktenskap som dock ivrigt uppmuntras av föräldrarna. För Shepards del i syfte att få ordning på sin lite otyglade son och i Drake-familjens fall för att på lite osakliga grunder få en klassknuff uppåt, vilket en pensionerad armékapten och en bilmekaniker ändå knappast ger.

Språket är enkelt och rättframt men samtidigt fyllt av så precisa karaktärsbeskrivningar att författaren oftast inte behöver mer än en eller ett par meningar, för att man som läsare får en klar och exakt bild av bokens människor. De författare som med så små, tillsynes obetydliga betraktelser av någon alldaglig handling kan ge en så pass heltäckande bild av sina karaktärer är lätträknade och än en gång förundras man över att det behövdes Kate Winslet och Leonardo DiCaprio för att Yates romaner skulle få det stora genomslaget.

Ja, diskussionen om varför han inte fick det genombrott han så väl förtjänade när han var i livet kommer igen i praktiskt taget varje recension (inklusive min egen Eastern Parade) men den blir på något sätt oundviklig. För det finns en orättvisa i det. Det väcker även frågor om hur Yates författarskap hade sett ut om han under sin livstid fått ta plats bredvid de riktigt stora amerikanska nittonhundratalsförfattarna, gossarna med medalj från den svenske konungen som Steinbeck, Hemingway och Faulkner. Vill man ha stöd för tesen om den lidande konstnären är dock fallet Yates inte det bästa stället att söka. Även om Cold Spring Harbor är en lysande roman så är dess höjdpunkter, det träffsäkra språket och persongalleriet, desamma som i debuten. Men medan det där också finns en handling som knyter ihop historien, upplevs Cold Spring Harbor mer som ett titthål som öppnas på första sidan, men som sen stängs igen på sidan 200. Fast samtidigt inger det en helhetskänsla av hopplöshet och obetydlighet, som att den här samlingen människor är just så obetydliga att ingenting stort någonsin kan hända dem.

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com – serier, erotisk poesi och Marilyn Monroe
• En misslyckad familj i en lyckad roman
• Elva sorters förödmjukelser
• Familjen Macahan möter familjen Ewing
• Ny vecka på dagensbok.com

Highway 61, the blues highway, känd inte minst från Bob Dylans album Highway 61 Revisited är en av de legendariska amerikanska vägarna och den sträcker sig längs Mississippifloden från New Orleans via St. Louis upp till Wyoming. Därmed följer den delvis de enorma folkförflyttningarna, the Great Migration, då miljoner afroamerikaner lämnade förtrycket och fattigdomen bland bomullsfälten, och sökte sig till industriarbeten i storstäderna i norr. Denna enorma folkvandring ligger som grund för denna bok, för med folkförflyttningarna följer även bluesen.

Nu skall jag emellertid inte avskräcka läsare som i likhet med mig själv har ett ganska ljummet intresse för blues, för resan Mikael Timm tar med oss på innehåller mycket mer. Inte minst genom att fokuset ligger på de två gränsande staterna Mississippi och Louisiana, där den senare har en helt annan musikalisk kultur, den gladare cajunmusiken och jazzen. Det finns även en litterär grund som parallellt med musiken genomsyrar boken, där Mark Twain och William Faulkner utgör huvudpersoner. Som en tredje pelare finns även historien, från det i Södern ständigt aktuella inbördeskriget (som ju trots allt slutade 1865) till 60-talets medborgarrättsrörelse.

Det är alltså en ganska bred mix av ämnen som behandlas under resans gång, där sidospåren oftast kulminerar med ett besök på en fysisk plats. Det kan vara en stad, en vägkorsning, ett skjul eller en plats där det en gång i tiden fanns ett skjul. Men det är just beskrivningen av dessa platser som är bokens stora behållning, för när myten och verkligheten korrelerar på några exakta gps-koordinater uppstår oftast ett antiklimax. Platserna i bluesens legender var nämligen skitiga, fattiga hålor i Mississippi och just de platserna är idag också skitiga, fattiga hålor. Men nu också avbefolkade och med ett relativt stort ointresse till sin legendstatus bland de som ändå bor kvar där.

Det Mikael Timm och jag har gemensamt är en romantisering av Södern och även om jag aldrig varit där, är och förblir en roadtrip i USA min drömresa. Och av alla de icke genomförda rutter som planerats så korsas alltid dessa sydliga delstater. Att köra av från de stora vägarna och hamna i någon småstad låter ju i teorin så fantastiskt. I praktiken verkar det mesta vara stängt. Jag tänker på när jag i somras, en tidig eftermiddag åkte igenom Arbrå på jakt efter en järnaffär. Det jag såg där stämmer på många sätt mycket bra överens med beskrivningar av ställen som Friars Point eller Itta Bena. I utkanten finns villor, välmående och ompysslade, men när man kommer till centrum och villorna byts ut mot tvåplanshus är det undervåningar där skyltarna skvallrar om att det tidigare var affärer, cafeér eller restauranger men som nu står tomma (Arbrå har en lång huvudgata som går parallellt med både järnvägen och Ljusnan vilket ger ett visst amerikanskt småstadsintryck). Det finns ett vemod över det hela som gör att man kör vidare och inte kliver ur bilen, för det finns liksom ingen orsak att göra det. Går man ur finns det ju ändå ingenting att gå till. Timm har dock sina legender att följa, men för mig har aldrig Snoddas haft legendstatus även om man säkert skulle kunna identifiera det hus han växte upp i. Men även då hade det ju bara varit ett hus bland liknande hus.

Som litterärt verk är Söderns Sötma trivsam om än lite vemodig, som ett bättre resereportage som satts ihop till en hel semester. Genom att de besökta platserna i nuet är ganska ointressanta återknyter Timm hela tiden till berättelser från dåtid, så de 350 sidorna innehåller mycket fakta. Att han för ofta förklarar en sak ingående och sedan, någon sida längre fram förklarar om samma sak fast lite mindre ingående skapar däremot en irritation som lite för ofta förstörde rytmen i läsandet. Som betraktare är Timm emellertid respektfull och man behöver inte tvivla på hans genuina intresse för såväl musiken som för själva området, därmed inte sagt att han lyfter fram området för hur det verkligen ser ut. Eller kanske snarare hur det ser ut för en tillfällig besökare från Sverige.

Har Söderns Sötma då fått mig att stryka hålorna i Mississippi i min planering för min hypotetiska USA-roadtrip? Nej, det har den väl inte, men sträckan Memphis till New Orleans kan nog ändå kortas av i tid. I alla fall något.

Similar Posts:

• Ny vecka på dagensbok.com
• Den gamla floden, han bara rullar förbi …
• Begravt i leran
• Nobelpriset 2016: Bob Dylan
• Nedräkning till den storm som skall komma

Hos många är Robert Kangas en stilist som väl behärskar denna konst, så till exempel i den ypperligt välskrivna novellsamlingen Oskuld (1994) och även Du frågar vad jag heter (1999). I Den förbannade turen är jag dock inte lika övertygad. Exempelvis säger en prostituerad som varit i Sverige två år när hon och huvudpersonen Gunnar hittar en stuga som de tror är det perfekta gömstället från skurkarna:

Till och med TV finns det och nere vid sjön är det rest ett timrat vindskydd bredvid en stenlagd eldstad för brasstunder i kvällningen.

Och många gånger rullar berättaren med ögonen, när han ska beskriva sin reaktion på någonting. Undrar jag hur vanligt det är att säga det om sig själv?

Om man som läsare är känslig för vad en gestalt i en viss situation kan välja för ord eller använda för uttryck så kan det i värsta fall bli avgörande för om man kommer att gilla boken eller inte. Samtidigt kan gränsen vara svår att dra mellan en författare som gömmer sig bakom någon annans språk och författarens egen personliga röst. För den som lyssnade på Bengt Ohlssons Sommar i P1 för några veckor sedan var han inne på ett liknande resonemang.

Den förbannade turen kan liknas vid en stafettberättelse som förs framåt genom att låta berättarperspektivet växla i varje kapitel. Tekniken ger tempo åt läsningen och det råder ingen tvekan om att Kangas är inspirerad av William Faulkner, något han själv inte sticker under stol med. Varje kapitel är ett slags inre monolog och det ger utrymme för mycket humor och igenkänning om man har en lantis i sig. Många fördomar och frisk samhällskritik från gräsrotsnivå kommer fram.

Det hela utspelar sig i Värmland, ett landskap där Länsstyrelsen sätter ut vargar med flygplan, ett gränsland som överlever tack vare norrmännens törst, en landsbygd som är bortglömd av politiker och makthavare. Helt enkelt Kangas egna Yoknapatawpha County, bara för att göra ytterligare en parallell till Falkners sydstatssamhälle.

Handlingen kretsar i korthet kring Gunnar som är en före detta pin up-fotograf som kommer hem till sin barndoms skogar eftersom han är förföljd av en gangsterliga. Redan i inledningen tar de ett finger av honom. Han behöver pengar snabbt och jag behöver knappast tillägga att det inte kommer gå så bra för honom. Därtill är han smått korkad.

Men det är inte den värmländska gangstervärlden som jag fastnar för i min läsning. Det är bekantskapen med Gunnars föräldrar som strävsamt slitit på varandra i årtionden utan att konversera, det är Sven som är en slemmig lanthandlare som lever på tveksamma affärer, samt bilmekanikern Jack som ännu i 40-års ålder bor kvar i sitt barndomshem. Även om de kan beskrivas som stereotyper i en bortglömd landsbygd, visar de något väsentligt för oss. Det handlar om den ensamma människan som blivit berövad alla sina drömmar. Liv helt utan värdestegring. Människor som befinner sig bortom desperationen och möjligheten att skapa något. Återvändaren Gunnar är ett klassiskt berättargrepp för att lyfta fram detta.

På köpet får man alltså dessutom en smått spännande och thrilleraktig handling, om man nu vill läsa Kangas bara för nöjes skull.

Avslutningsvis är det här en välbehövlig röst för ett annat Värmland än det som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Lars Andersson lärt oss känna. Skogen är den samma, men sprutande grusvägar, upphöjda Volvos, avsågade hagelgevär och kapade fingrar är några av skillnaderna. Det har blivit Kangas kall.

Similar Posts:

• Blandade känslor till norsk snö
• En norsk traktor
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• En bitvis drakonisk dagbok

Sedan mer än trettio år är DeLillo en i USA uppskattad och flitigt belönad författare. Han rör sig utanför kvasiintellektuella cirklar. Kritiker jämför honom med Pynchon, Faulkner, Hemingway och Roth. Thomas Pynchon har visst fog för sig; det absurda fascinerar dem båda. Övriga icke. Mer logiskt att placera DeLillo som efterföljare till Henry Miller (The Air-conditioned Nightmare) och till Jack Kerouac (On the Road), och till Robert Penn Warren, den gamle segretaristen som mot alla odds 1957 gav ut Segregation; i min anmälan av boken i AB (57.07.14) citerar jag författarens "I don't think you can live with yourself when you are humilating the man next to you". Exakt så lyder DeLillos humana, sociala och katolska budskap. Idag.

Som Kerouac är DeLillo och hans berättarjag ständigt ontheroad, på väg bort från bandidos och andra magra skuggor i Harlem, bort från kalla krigets verklighet och skräck, som tonåring på jakt efter reliker, tex baseballbollen i det vinnande slaget. Att fånga ögonblicket, molnet vid himmelsranden, att genomskåda Sinatra och Lenny Bruce, CIA-chefen Hoover och andra politiska maffiosos på stadionläktaren eller som tjuvtittande smygbögar, är delar av den luftkonditionerade mardröm som stämplar USA och som DeLillos råttfälla fångar.

DeLillos beskrivning av fyra decenniers kallt krig känns igen: atombomber, Nixon och Kennedy, nukleära-kriget-hot, Korea, Vietnam; en ständigt pågående statsterrorism som föder oro, ängslan, ljug och falsk patriotism. I denna fasansfulla värld måste människor överleva och hitta en brödbit för dagen. DeLillos berättarjag är en poesins paranoiker som berättar om ett USA som lever i "Dödens triumf" (prologen), torterade av "Das Kapital" (epilogen) som "bränner bort nyanserna i en kultur" som skapar "nationsledare" vilka vill "förlänga sina skuggor över territorierna", godsaveamerica. DeLillos roman är aktuellare idag än när den skrevs: här talas om de båda WTC-tornen i NY ("med gungande lyftkranar på krönen"), då "makt betydde nåt".

I kalla krigets skugga praktiseras skilda former av sexuella relationer, utanförskap och kulturarbetaraktiviteter, som en smågalen konstnärinnas installation med 230 flowerpowermålade stridsflygplan ute i öknen. DeLillos roman, 895 sidor infall, utvikningar, samtal, reportage, spretar åt alla håll men trots detta är linjen klar, ingen kan missta sig på författarens avsikt: att som Miller och Kerouac beskriva det USA som refuserats av de rosafärgade finansbladen och inte inbjudits till generalkonsulatens kanapépartajer. DeLillo utgår från tre katolska spiritualiteter, kartusianernas, franciskanernas och jesuiternas. När jag började läsa boken hade jag inte väntat mig finna en så klart uttalad katolsk viljeinriktning och än mindre att här läsa så utomordentligt bra – korta och exemplifierande – exempel på krafter som, i den mån de förmår, motverkar det politiska och kapitalistiska kapital som styr och ställer. I ett av kapitlen förs en diskussion, som inledning till ett samlag, kring en kartusiansk 1300-talsmystiker och dennes "Icke-vetandets moln", en klassiker. Bokens berättarjag: "Det är möjligt att vi kan känna Gud genom kärlek eller bön eller med hjälp av syner eller LSD, men vi kan inte känna honom med hjälp av intellektet". Eller, för att tala med DeLillos jesuiter, som lärde honom "att undersöka saker och ting för att finna dolda innebörder och djupare sammanhang" och "respekt för andra sätt att tänka och tro". Detta konkretiseras i några kvinnliga och manliga franciskaners verksamhet bland hemlösa, sängliggande, orörliga och hungriga husockuperande tonårspojkar som håller till i slumområdena vid fattigkyrkogården på Hart Island – star den beryktade Moonman 157, Ismael Muños, som taggade tunnelbanevagnar och såsmåningom exploderade som myt, idol och kulturmaffians kulturfetisch. "De hälsade på barn med syrgastuber bredvid sängen." Bland skrotbilarna gömde sig den tolvåriga Esmeralda som våldtogs och slängdes ned från ett tak. Taggargrabbarna sprayar "Esmeralde Lopez. 12 år. Pesjydad i Himeln".

Ingen av dem skulle ha lyckats krångla sig igenom svängdörrarna och förbi de beväpnade säkerhetsvakterna i det World Trade Center som numera ligger i grus och guldtackor – men de fullsprayade vagnarna fortsätter switscha förbi perrongerna för nya skjut in i tunnlarna.

Don DeLillo skriver om the really american way of life och det är något helt annat än den american way of life som det skrävlas om av ledarskribenter och politiska megafoner.

Similar Posts:

• Den pikanta amerikanska berättarstilen
• Jakten på den försvunna V
• Nä, kan vi det här nu?
• Skön läsning och några käftsmällar
• Den undflyende vågen