1874 dog de siamesiska tvillingarna Eng och Chang, med några timmars mellanrum. De var då kända som en del av en turnerande freak show. Deras kroppar var sammanväxta från bröstbenet till naveln, och när Chang dog av lunginflammation hade forskningen kommit så pass långt att en läkare kunde erbjuda Eng att skilja dem åt så att han kunde leva vidare. Det vägrade han, och dog tre timmar senare med orden ”Nu far jag också”.

Ett hjärta utan luft är ett järta. Ett järta äger förmåga att slå, men måste bindas samman via blodskanaler med ett hjärta. Annars kommer inget syre in. I dag vill jag att vi bygger en terrass framför huset, som vi kan vistas på i solen. Om vintern någonsin kommer tillbaka lindar vi in oss i filtar. Jag vill att vi ska sitta som gamla människor sitter, stilla och minnas. Jag tror att det är så det kommer att bli.

Sapfos tvillingar behandlar samma typ av intensiva kärlek. En oförmåga att låta den som delar ens eget blodomlopp gå förlorad, vare sig det handlar om en faktisk tvilling eller en själslig sådan. Men inte handlar det bara om kärlek. Via referensramen plockar jag upp något ytterligare; en feministisk ådra, som visar sig i de enbart kvinnliga gudarna (gudinnorna) som tillbes, för att inte tala om Sapfo, som liksom titeln åsyftar vilar som en moder över hela berättelsen.

Den ljusa skira Silas porträtteras just så som kvinnor brukade porträtteras i de forna sagorna. Som den undersköna konkubinen, med mindre intellekt och svagare samhällsställning än vår hjälte. Ej heller hyllas broderns krigsdåd som riktiga och ärofyllda. Nej, han skriver hem och gråter, fasar för sitt liv bland alla minor, som han tvingas väja mellan ”som vi rörde oss mellan de gungande isflaken. Minns du Laticia? Du jagade mig. Du jagade mig ut på isflaken. Efter islossningen. Jag är rädd. Jag vill komma tillbaka.” Istället är det kvinnan som är den drivande kraften, och det på ett språk som doftar gamla diktmått. Som om Vendela Fredricson önskar skriva om historien. (Mitt hjärta jublar!)

Och så alla dessa sanningar som glimrar till som vackra ädelstenar längs med läsningens gång.

- Berätta, ber jag.
- Jag kan inte, säger Silas. Otaliga aspekter faller bort när man benämner, sipprar undan som en sav ur ett träd eller ett löv, som blodet ur en kropp. Också när man pratar om andra. Som dig, säger han. Du skulle glida ur mina händer.

- Okej, säger jag, då får vi bara använda ord när vi ska beskriva något vi inte ser just för tillfället, och ofta bara ett ord i taget.
- Som till exempel gräns.
- Ja, säger Silas.
- Gräns, säger han, och vi ligger i gräset och låter ordets innebörd fylla ut rymderna över oss, marken under oss och våra pickande hjärtan.

Ja, ibland är språket så. Lekande lätt och logiskt, om än lite rörigt i replikmarkering. För att stundtals bli desto mer späckat, brutalt, innerligt. Metaforer och referenser, så att jag likt Sven Nordqvists teckningar kan titta på ett stycke hur många gånger som helst, och ständigt finna nya bilder. Det är en vacker men svår romanform.

Ett sinnessjukt sjukhus. Dörrar, entréer, exteriörer satta ur spel. En våldsam infektion griper tag i pojkarnas uttänjda hudar. De kokar i feber. Bakterier sprider sig i svarta frätande kluster över såren. Den ene pojkens blod slår i döva natten mot den andres, främmande. Yrsel i deras ömma huvuden. De yrar ömkligt. Naziläkaren Mengele böjer sig över de hettande barnen, dränerar dem på deciliter efter deciliter.
Min medstudent tar tag om mina axlar. Hans händer är tunna och vita som mina, mjuka som vitt siden, som kakaduans gräddiga fjädedräkt. Solen förtär honom inte, och han står emot de frisläppta kemikalierna. Jag ligger i hans knä och gråter. Han kommer inte att stanna. Han tycker inte om min oro, dras inte till oreda och ostyrsel. Han är sval som en ängel, stannar och håller mig.

Jag uppfattar alltså saker av handlingen i andra läsningen, som gick mig förbi i den första. Eftersom jag upplever språket som en barriär, om än förtrollande vacker. Slutet är dock lika tydligt och fascinerande för mig i första läsningen, som i den andra. Det är en svårsmält bok med bilder som kommer att stanna kvar i mig länge. Och utmaningen i att inte greppa en bok, som ändå innebär en sådan upplevelse för mig att jag gärna läser om den, igen och igen … ja, helt oävet är det ju inte.

Similar Posts:

• Feminism i lackstövlar under stroboskopets sken
• Ord om allt som berör
• Söt men inte riktigt rätt
• Fin story i slarvig förpackning
• Diktafon och inga visor

På måndag skriver Anna N om Susanna Alakoskis Dagens Harri. Det är en rolig barn-/ungdomsbok om Tiia som bor tillsammans med sin pappa och stör sig på klasskamraterna som inte fattar att allergier finns. Varm humor med allvarliga ämnen i botten.

Camilla skriver om Siri Hustvedts senaste, Sommaren utan män på tisdag. Hustvedt är en av Camillas favoritförfattare som återigen har skrivit en bok fylld av tankar som dock gör Camilla lite besviken och hon ska förklara varför i sin recension.

På onsdag skriver Lina om Vendela Fredricsons Sapfos tvillingar, metafortyngd prosa som kräver en del av läsaren, men i slutändan trollbinder.

På fredag recenserar jag Himmelsdalen av Marie Hermanson. Det är en kuslig, kritisk och Lehane-doftande historia med många bottnar om vad som är sjukt och friskt i samhället.

På lördag blir det stort skräcktema med flera läskiga böcker. Bland annat kommer vår gäst att skriva om H.P. Lovecrafts skräcknoveller. Följ med och låt dig skrämmas!

Vi har också tänkt hinna med att uppmärksamma vår egen nobelpristagare Tomas Tranströmer i samband med att det är Nobeldagen och prisutdelning på lördag.

Varmt välkomna till en späckad vecka litteraturvänner!

Ps. Ni följer väl vår adventskalender där det ligger ett finfint bokpaket i potten?!

Similar Posts:

• Fredag på bokmässan
• En himmelsk dal med djupa hemligheter
• Grattis Elsie Johansson
• Vecka 45 på dagensbok.com
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg

Till en början var det bara ett hetsigt sorl och spridda skratt från publiken som fyllde lokalen. Som om det var ljudet av en enda lång vokal, men allt eftersom orden i boken började närma sig mitten av alfabetet blev konsonanterna också möjliga att urskilja.

Precis som det i en orkester går att urskilja ett särskilt instrument om man lyssnar noggrant gick det under uppläsningen att urskilja enstaka röster, även om man inte hade hört personen som läste tidigare. Jag ska inte säga att det på så sätt gick att urskilja ett sammanhang, för det gick inte, men det kändes ändå som något att fokusera sin lyssning på. Annars var det många att, den, det, vad, var, är som upprepades och det bildades en smått förvirrad, hypnotisk känsla i rummet.

Pär Thörns starka stämma hördes förstås över alla de andra uppläsarnas, speciellt mot slutet när fler och fler kapitel tog slut och läsarna en efter en tystnade. Läsningen fick ett dramatiskt slut när en äldre man bland uppläsarna plötsligt höll på att svimma, av högsommarvärmen som låg tjock, av orden och den utmattning som följer på en timmes alfabetiskt rabblande av Röda Rummet. Och den sista uppläsaren fick kämpa sig vidare mot Ö.

Similar Posts:

• Aase Berg kan du alltid lita på
• Ja, men vad är det som är queer?
• Oceanvilja
• Happy Sally + Ribersborgs Kallbadhus = SANT!
• Feminism under metafortungt täcke

Kanske är Diktafon en överbegåvad roman, svår att lyssna till. Kanske är det ingen roman, kanske är det en poetisk splatterdeckare, ett drama, ett drömspel, en metafiktiv hybrid.

Ambitiöst så det förslår är i alla fall detta genreupplösande kammarspel, där berättarrösterna och perspektiven avlöser, avbryter och bryter itu varandra. I Diktafon bor våld, rakblad och blod granne med barnets mjuka varma armveck.

En våldtäktsman, en mamma, en dam; Moll, en flykting; Inran och en inte så begåvad kvinna i 27-årsåldern; Bell. Och så den knappt ettårige pojken. Alla samsas de i samma hyresfastighet. Deras berättelser om berättelsen bildar berättelsen på samma sätt som barnet förvandlas till allt större versioner av sig själv. Det beror på vem som tolkar hur berättelsen ser ut. Det är en kamp, tolkandet. All denna avståndsmätning. Vem ska man lyssna till och vem ska man inte lyssna till? Är det den som hörs mest som har tolkningsföreträde?

Emellanåt blir jag trött, uppgiven och missmodig av Diktafon. Tänker; Fredricson är ett geni. Jag är det inte. Emellanåt blir jag euforisk; så genialt så sinnligt – form och innehåll i ett fulländat paket, kan det bli bättre?

När Diktafon inleds är en död och en försvunnen, fast det kan förstås också vara bara en metafor. Inran, den pianospelande flyktingen hittar pojken på trappan med ett USB-minne om halsen. Det är diktafonen, ett digitalt röstminne av pojkens försvunna mamma. Diktafonen är en av berättelsens röster. Moll, Inran och Bell lyssnar på den och skapar, skrapar ihop berättelsen. Blir berättelsen om berättelsen. Blir de av rösten tolkade tolkarna som ska tolkas.

Låter det här svårt? Som om en led leder in i nästa led och leder till läsreumatism? Koncentrera er, lyssna noga säger Moll, Bell och Inran till varandra. Men det händer faktiskt att de somnar, häller vatten över USB-minnet och missar flera avsnitt av historien. Och kan de göra det, så kan vi tolkarna av röstens tolkade tolkar göra samma sak utan att ha dåligt samvete. Det går att drömma sig med i Fredricsons lyriska språk. Somna lite grann i poesin och strunta i matematiken.

Som en lättnad ändå, mot slutet av romanen närmar sig vardagsrealiteten i form av socialtjänsten. Den lille föräldralöse pojken ska tas om hand. Men han är redan i goda händer.

Han är hoppet. Och Bell, Moll och Inran har blivit varandras (t)röst.

Similar Posts:

• Debutantvecka: Avståndsmätning
• Feminism under metafortungt täcke
• 29 röster läser 29 kapitel
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Vandrandets kraft och frågornas nödvändighet

Språket i "Landar" är poetiskt, ibland översvämmande i en slags ohejdbar överdrivenhet – vare sig det nu är frågan om att beskriva en våldsamt stormande kärleksupplevelse, eller ett skräckslaget trångt utanförskap. Blandningen mellan sensualism, våld och otäckt lurande vassa språkavsnitt ger en laddad tät spänning. Men den som inte nöjer sig med att enbart ligga på rygg, låta sig översköljas av Fredricsons poetiska språk, gör bäst i att stålsätta sig. Fokusera.

Den lite överdramatiska sinnliga tonen i språket kontrasterar starkt mot den matematiska logikens metoder som en väg till förståelse. Det finns flera sprickor i texten som man som läsare nästan tvingas förhålla sig till på ett analyserande plan. Till exempel flyter den person som kallar sig jag ofta ihop med huvudpersonen som kallas för Klara. Är de två samma? Och hur är det med berättelsens struktur? Berättarjaget är så oberäknelig i sitt berättande, hon ändrar sig ofta. Berättar samma händelse fast på ett annorlunda sätt, säger att hon kan ha mints fel. Döljer saker.

Den här boken är någon att bråka med, det är en sådan som man vill läsa snabbt och långsamt på samma gång. Snabbt för att bara låta sig själv flyta med i språkets takt, frossa i känslohaven och i de strilande, rasande, forsande, droppande orden. Snabbt också för att komma till berättelsens centrum och bärande punkt – för att fort få klarhet i hur allting egentligen hänger ihop. Och långsamt, fastknipande som för att kunna dröja sig kvar i en bild, viljan att vara i den lilla formuleringen och slippa undan det större obegripliga, det som aldrig riktigt går att foga samman. Eller långsamt som i den systematiskt analyserbara process, med vilken man sätter igång och letar efter de två första små bitar som ska få lägga grund till hela puzzlet.

I det stora hela handlar "Landar" om olika former av avståndsmätning och gränser. Om minnets makt och bedräglighet, jaget iakttagelse av sig själv, författarens förhållande till sin romanfigur, avståndet mellan fiktion och verklighet. Den handlar också om flykt och längtan och tid. Samt om hur människor kan påverka varandra trots att de aldrig mötts.

Den läsare som vill bli ledd i handen och tryggt lotsad genom fiktionens hav avråds till att läsa den här boken. Det går kanske för vissa att stänga sitt ena öga, välja att läsa med antingen det poetiska eller det teoretiska. Ett åt gången, eller med det man nu för tillfället gillar bäst. Sedan har man läst halva boken. För er som tror sig kunna förena smaksinne för bildrik poesi med mer analyserande hårdvaruintellekt, eller tycka att spänningen som uppstår de två polerna emellan är det mest intressanta av allt; håll ögonen vidöppna! I "Landar" har ni en unik chans att testa simultankapaciteten och hjärnhalvornas vänskapsförhållande. Låt väl smaka och bråka!

Similar Posts:

• Diktafon och inga visor
• Feminism under metafortungt täcke
• 29 röster läser 29 kapitel
• Vecka 49 på Dagensbok handlar om allt mellan allergier till skräck
• Möten över avstånd