Originell är den sannerligen, och det får väl sägas vara Lena Anderssons signum. Originell på gränsen till fascinerande konstig. Inte på något sätt svårläst eller abstrakt – nå, utom det Beckett-influerade slutet, kanske – men motiven ..!

Det är lätt att fall in i ett slitet men uppriktigt ”Vad får hon allt ifrån?” Sist var det överviktiga Disney-figurer i något sorts märkligt, diskbänkrealistiskt seriealbumsäventyr i Duck City.

I Slutspelat är huvudpersonen den Usama bin Laden-liknande terroristledaren och fundamentalisten Vladimir Ibn Nilad som för att undgå sina förföljare och uppmana till nya terrordåd i Europa installerar sig i en lägenhet i Stockholmsförorten Tensta.

I Tensta sätter Vladimirs adepter igång att rekrytera nya terrorister, medan hans sexuellt frustrerade hustrur står för markservicen. Själv spatserar Vladimir emellertid runt inne i centrum och snart är hans dogmatiska värld ställd på ända.

På Stockholms stadsteater ser han Beckett-pjäsen Slutspel (att se teater på svenska blir möjligt eftersom en ängel som heter Gustav nedsänkt i honom det svenska språket, om än ”med enbart rak ordföljd och ett oregelbundet nyttjande av infinitivmärket att”) och pjäsen har han sedan svårt att få ur huvudet. Han börjar dricka öl och möter den intellektuella och prostituerade Kristina.

Kristina kan sälja sin kropp för att få läsa. Vladimirs andliga ledarskap distraheras ständigt av fysiska bekymmer, hans pilska hustrur och känsla av smuts likaväl som hans komiska fixering vid skäggväxt. Ingen av dem är särskilt sympatiska och jag kan inte påstå att deras öden direkt engagerar, men visst är det annorlunda att för en stund se världen med deras ögon.

Detsamma gäller de bikaraktärer som skymtar förbi. Andersson håller samma distans till dem allesammans, vare sig de är förstående svenska journalister eller tvivlande fundamentalister med hemlängtan. Det centrala är det beckettska tvivlet, resonerandet hit och dit och frånvaron av enkla svar och lösningar.

En hel del känns som en finurlig debatt som tappar luften eftersom vi allihop står på samma sida i alla fall. Ja, hur tänker religiösa fundamentalister? Kan skägg verkligen spela en så stor roll ens i den vulgärislamistiska värld som Vladimir till en början lever i? Och om nu Gud tycker att det är så viktigt att kvinnorna är täckta, varför har han inte täckt dem själv?

Jag tvivlar på att Usama bin Laden läser Lena Andersson. Eller vem vet? Kanske sitter han just nu skägglös i en lägenhet i Tensta och gör precis det…

Similar Posts:

• ”The truth is out there. Just like in The X-Files.”
• Strävan efter assimilering
• Hopplöshetens historia
• Fakta istället för syndabockar
• Al-Qaidas världskonspiration

Den amerikanska regeringen har inte velat veta av såna resonemang. Attentaten skedde på grund av ”ondska”, på grund av att attentatsmännen ville förgöra allt det underbara som USA sägs stå för. Propagandaapparaten har fått jobba hårt – även om det åtminstone inledningsvis var i medvind. I kampen mot ”terrorismen” har man därför sökt mer av syndabockar än av fakta.

Religionshistorikern Mattias Gardell vill dock förstå, vill förklara, vad det är som ligger bakom såväl attentatsmännens agerande, som sådant som att Bin Laden faktiskt har ett tämligen utbrett stöd bland många människor i världen – och då inte bara muslimer. Politisk islam – islamism – har en lång historia. För att göra det mer förståeligt väljer Gardell att likna några centrala islamistiska tänkare med politiska åskådningar vi själva är bekanta med; som några av de klassiska på höger-vänster-skalan. På så sätt får vi stifta bekantskap med såväl ”folkhemsislamister”, som Gardell kallar vissa grupperingar som han menar närmast är att likna vid den svenska Broderskapsrörelsen (kristna socialdemokrater), som islamister som närmast för tankarna till fascistiska och/eller kommunistiska ideologer.

Gardell fortsätter sen med att sätta in den islamistiska debatten i en omvärldskontext – islamisternas reaktion på Sovjetunionens ockupation av Afghanistan, USA:s understödjande av alla de som då kallades ”frihetskämpar” (men som två decennier senare skulle kallas ”terrorister”, därför att vapnen nu vändes åt ett annat håll, och de valde att bita den hand som födde dem). Efterföljderna i flera länder i Mellanöstern, inte minst Saudiarabien, när veteraner från kriget kom hem. Globaliseringen. Allt detta utgjorde en grogrund för vad som komma skulle, och vad som sker idag.

Gardell skriver sakligt och väl avvägt om ett hett ämne i dagens politiska samtal. Det är ett mycket välkommet bidrag som förhoppningsvis kan motverka något av den islamofobiska stämning som piskats upp i många länder världen över.

Similar Posts:

• Terrordåden i USA – vems är felet?
• Al-Qaidas världskonspiration
• Den liberala tortyrideologin
• Tankar om islam och terrorism
• Hela befolkningen som gisslan

Nära hälften av boken är dock en bakgrundsbeskrivning till hur det har varit tidigare. Det är där inte något opartiskt urval av terrorgrupper som granskas. Fokus ligger enkom på att undersöka vänster- eller muslimska terrorgrupper. Högermiliserna AUC och Contras nämns pliktskyldigast i var sitt kapitel, medan andra högerextrema grupper som argentinska AAA, Miami-kubanska Alpha 66 eller diverse fascistiska/nazistiska grupper inte alls inkluderas. Hur som helst; att det länge ska ha varit kriminalitet och organiserad brottslighet – rån, kidnappningar, utpressning, smuggling, knark etc etc – involverat i att finansiera terror överraskar väl ingen. Det är väl om något gammal skåpmat?

När Napoleoni till slut fokuserar på den ”nya terrorismen”, islamistiska terrorgrupper (vilka alla i författarens världsbild verkar vara kopplade till al-Qaida) är det ett par nya inkomstkällor hon framhåller. För det första är det legitima företag. Bin Laden äger eller har intressen i ett enormt stor nätverk av företag världen över, påstås det. Bland annat ett (icke namngivet) svenskt företag för sjukvårdsutrustning. Vilket det kan vara kittlar åtminstone min nyfikenhet. Gummi- och honungsindustrin (!) i stora delar av världen utpekas som kontrollerade av Bin Laden. För det andra utnyttjas ett ”moskénätverk” över hela världen för att samla in pengar som kan finansiera terrorceller. För det tredje exploateras islams påbud om att dela med sig av sina rikedomar till behövande (”zakat”), så till den grad att muslimska välgörenhetsorganisationer enbart är täckmantlar för terrorfinansiering. För det fjärde utnyttjas hawala-systemet – ett tämligen informellt, islamiskt ”bank”-system för att flytta pengar mellan länder (i Sverige blev t.ex. al-Barakat uthängade utan några som helst bevis för just detta).

Det är grova och generaliserande påståenden författaren kommer med. Men Napoleoni övertygar inte, milt uttryckt. Tvärtom känns argumentationen ytterst tveksam. Många – ofta väldigt kontroversiella sakpåståenden – har ingen redovisad källa alls. Det är dock inte så att Napoleoni – som somliga grävande journalister – verkar ha talat med någon källa som inte kan uppges därför att han/hon behöver skyddas. Boken verkar istället bygga på andrahandskällor. Det finns ”en mängd rapporter” som sägs bevisa att hawala-systemet finansierar terror, säger hon till exempel. För att sedan inte hänvisa till en enda! Och det är ”rimligt att anta” att en ”stor del” av vad muslimska välgörenhetsorganisationer samlar in egentligen går till terrorgrupper. Återigen utan någon källhänvisning, och varför det skulle vara rimligt att anta framgår aldrig.

För det andra kan man undra vad för sorts källor Napoleoni använder, när hon åtminstone hänvisar någonstans. Jag tittar på ett stort antal av dem – tämligen slumpmässigt utvalda. Bortsett från bakgrundsbeskrivningen (där det i några fall hänvisas till några böcker) baserar sig argumentation nästan uteslutande på enstaka artiklar från dagstidningar. Ibland förekommer det en del slarv med hur exakt referensen är. Och det är inte sällan tredje- eller fjärdehandsuppgifter som används (Napeoloni baserar t.ex. uttalanden på något hon läst i en brittisk tidning, som i sin tur baserar det på något i en arabisk tidning, som i sin tur hänvisar till någon utredning gjord där, som baserar sig på … ja, vem vet det vid det här laget?).

Men vad värre är, är att alla källor okritiskt behandlas som sanningsutsagor. Boken är i det närmaste kliniskt befriad från allt vad källkritik är. När Napoleoni till exempel kommer med ett påstående om Kubas stöd till terrorism hänvisas till CIA. Likaså vad gäller olika välgörenhetsinstitutioners kopplingar till palestinska Hamas. FBI-rapporter tas för sanningsutsagor om al-Qaida. Israels utrikesdepartement verkar i Napoleonis värld vara en pålitlig källa till information om PLO. Och Colin Powell är en säker källa för information om Iraks program för massförstörelsevapen för att kunna bedriva terrorism. Faktum är att ju fler källhänvisningar jag tittar på i bokens lista (utan att alltså läsa källan ifråga), desto mindre förtroende får jag faktiskt för den här boken. Det svajar. Och det svajar ofta betänkligt. Jag vet till slut inte om jag ska skratta eller gråta.

Hur länge hade Napoleonis argumentation överlevt debatten om det hade stått ”synagoga” istället för ”moské”, och ”jude” istället för ”muslim”? Förmodligen inte en enda sekund – hon hade omedelbart blivit nedgjord som en antisemit som yrade om en judisk världskonspiration. Men när en bild tecknas, på helt lösa boliner, av en muslimsk konspiration – då kan man i dagens debattklimat tvärtom anses vara helt rumsren, bli översatt till otaliga språk och hyllad av diverse debattörer i media.

Man kan också fråga sig hur relevant Napoleonis konspirationsbygge är, även om man nu skulle tro på det? Ett helt annat intressant perspektiv slår mig nämligen redan i Björn Kumms förord till boken. Ett av de nya momenten med terrorattacken den 9/11-2001 var ju nämligen att det inte var ett segdraget (och därmed kostsamt) gerillakrig. Tvärtom var det en mycket billig attack, Kumm räknar med att den som mest kan ha kostat en halv miljon kronor. Är det kanske inte det som är det mest intressanta – att gårdagens kostsamma gerillakrigföring/terrorism kanske är delvis överspelad? Att de avancerade finansiella nätverken och operationerna kanske inte behövs i samma utsträckning längre?

Mot slutet kommer Napoleoni in på samma resonemang som figurerar i Michael Moores film Fahrenheit 9/11 – att det skulle ligga ekonomiska intressen bakom terrorn, och att det skulle ha kopplingar både till hela bin Ladin-släkten, det saudiska kungahuset och i förlängningen George W Bush och flera andra potentater i USA. Kanske finns det någonting bakom det resonemanget. Napoleonis resonemang är dock lika grumligt och vagt som Michael Moores. Så varför ödsla tid på boken, när man kan se filmen – Michael Moores film innehåller ju åtminstone en hel del humor …

Similar Posts:

• Fakta istället för syndabockar
• The statue of bigotry
• ”hantverk för ro och revolution”
• En rak vänster mot Bush
• Terrordåden i USA – vems är felet?

Ofta stöter man på en kompakt okunnighet hos folk som är övertygade om att Usama bin Ladin är en typisk muslim. Det vore skönt med en lättläst, övergriplig bok som man kunde sätta i händerna på dem och ge en mer mångfacetterad bild av 1,3 miljarder människors tro. Så jag hoppades på den här; Armstrong är fenomenalt kunnig och noggrann, som alla vet som tidigare läst något av henne. Tyvärr blir det också lite problemet, när hon som här bara ger sig själv ca 130 sidor att summera 1400 års kultur och historia, med resultatet att det ofta blir VÄLDIGT komprimerat. Armstrong är historiker i första hand, och i hennes iver att inte hoppa över en endaste mystiker eller ett endaste slag blir det, lite slarvigt uttryckt, en väldig massa Ali att hålla reda på.

Sen är det det att hon så gärna vill behålla de arabiska uttryck som muslimerna själva använder. Givetvis är det en poäng i detta, inte minst med tanke på den väldigt svartvita bild man som västerlänning annars fått av ord som ”sharia” och ”jihad”. Men det gör inte boken mer lättillgänglig direkt; om man inte har ett väldigt gott språkminne får man hela tiden slå upp ordlistan i slutet av boken för att förstå meningar av typen

Men i Osmanska riket blev ulama vingklippta (…) Efter Süleimans styre blev madrasornas kursutbud allt smalare; studiet av falsafa övergavs till förmån för fördjupade studier av fiqh. Osmanska riket var en väldig ghazi-stat och dess islamiska inriktning var kommunalistisk och sekteristisk.

En intressant vinkel hon lyfter fram är om historieskrivning som politiskt instrument. Vilket gör det ännu mer synd att hon ofta väljer att bortförklara hur detta går till idag. Hon drar upp de goda idéer som ligger till grund för religionen ofta, som om det skulle ursäkta eventuella misstolkningar av nutida fanatiker. När hon t ex flera gånger påpekar att Muhammed ursprungligen ville ge kvinnorna mer självständighet och respektera andras tro vore det bra om hon också lite mer utförligt kunde förklara varför det de facto ibland varit tvärtom i vissa muslimska länder. För det är ju trots allt i nutiden vi lever och måste förstå varandra.

I slutändan finns det väl inga snabba och lättlästa svar. Armstrong har väldigt mycket intressant kunskap att erbjuda, och ger också till sist en mångsidig bild av en religion som alltför många väljer att missförstå. Men katten vet om inte A short history hade funkat bättre om den varit lite längre.

Similar Posts:

• Islams upphovsman i närbild
• Fakta istället för syndabockar
• Tolkningar vs. tolkningar
• Militanta muslimer
• En demokratirörelse kapad av fundamentalister

Grundidén i boken är enkel; de två stora terrordåd som drabbat USA de senaste 10 åren – Oklahoma City 1995 och New York och Pentagon 2001 – förtjänar en mer seriös analys än att bara avfärdas som illdåd begångna av monster som inte behövde något annat skäl än att de var onda rakt igenom. Att USA inte är en liljevit jungfru utan skuld, och att grunden till mångas motvilja mot USA går att söka i USA-ledningens egna handlingar.

Vackert så, det är inte svårt att hålla med om. Och det är inte det att han inte kan lägga fram nog med exempel på mer eller mindre illvilliga handlingar av den amerikanska ledningen sedan 1941; det är inte heller det att han inte har sina poänger när han (till skillnad från t ex Franken) sparkar lika hårt på demokrater som på republikaner. Det är en bok man kan bli mörkrädd av.

Problemet jag har med boken är för det första att Vidal argumenterar baklänges. Han har en åsikt, orubblig som urberget, sedan väljer han ut de fakta som stödjer den och avfärdar alla andra – i den mån han alls låtsas om att de finns. Att det sedan innebär att han måste slå knut på sig ett antal gånger är något han hoppas vi inte märker. Han kritiserar FBI för att de inte infiltrerat Al-Qaida innan 11/9-01, för att några sidor senare påstå att bin Ladens gäng inte kan ha agerat på egen hand eftersom Al-Qaida är så infiltrerat av bl a amerikanska agenter. I ena sekunden dundrar han att USA har övergett sina grundares ideal, för att i nästa beklaga att Jefferson och gänget inte var några goda demokrater.

Han beklagar sig över att man i dagens USA antingen måste se allt i svart och vitt eller bli stämplad som en ”konspirationsteoretiker”; sen rabblar han raskt ett antal mer eller mindre fantastiska teorier om vem som egentligen begick dådet i Oklahoma om det nu, som han tror, inte var Timothy McVeigh (om vilken han på ett ställe faktiskt använder ordet ”hjälte”; överhuvudtaget har Vidal en rätt otrevlig tendens att driva förmänskligandet av USAs fiender lite för långt, tills de värsta terrorister och diktatorer framstår som rätt sympatiska).

Det andra är att det är tydligt att det bara finns en enda människa Gore Vidal verkligen respekterar: Gore Vidal. Alla andra avfärdas med en blandning av nedlåtande klapp på huvudet och öppet förakt. En rejäl bit av boken går ut på att Vidal försvarar sig mot kritiker (deras ursprungliga kritik får vi givetvis inte läsa), påpekar att han minsann tillrättavisade John F Kennedy, och ropar ”HA! Vad var det jag sade redan 1954!” Allt detta med ett mästrande (och illa översatt) språk så fullproppat med Shakespearecitat och bisarra metaforer att man undrar om Vidal faktiskt vill få oss att tänka till eller bara demonstrera hur välbeläst han är.

Och så lider boken naturligtvis av samma brist som de flesta essäsamlingar; den är hoppusslad av material från de senaste 12 åren (det mesta är alltså skrivet före 2001) vilket gör att vi får läsa samma saker om och om igen, och inte alltid i den ordning man kanske hade önskat eller med den bakgrund man kunde behövt.

Det är som sagt svårt att förneka att han får in en del träffar som känns rejält. Om ändamålen helgar medlen är detta kanske ändå en betydelsefull bok. Men til syvende og sidst framstår Vidal lite för ofta som en bitter, självupptagen gammal stöt… en Bill Hicks utan humor. En Dan Brown utan hjälte. Det är nästan – nästan – så man får lust att önska att Bush vann bara för att se Vidals reaktion.

Similar Posts:

• Slutet på en era?
• Al-Qaidas världskonspiration
• En rak vänster mot Bush
• Fakta istället för syndabockar
• En bok fylld med lögner

Jag önskar att de amerikaner som på tv frågar ”Why do they hate us?” med gråten i halsen fick läsa den här boken. Så skulle de förstå vilka värderingar som får alla européer att åtminstone någon gång utbrista ”sjukt” och syfta på USA. Som att dödsstraff kan vara ok men inte aborter. Eller att det är en rättighet att äga skjutvapen men förkastligt att lära ut evolutionsteori i skolan. Den gråtande amerikanen skulle inse att om vi européer – som trots allt slukar amerikansk kultur – är skeptiska så är det inte konstigt att Usama vill spränga hans kontinent i luften.

Jag önskar att alla moderater fick läsa den här boken. Så skulle de förstå att det inte går att sänka skatten hur mycket som helst bara för att den är låg i USA. Det finns 15 miljoner fattiga där som inte har mat för dagen, men lite mat får de tack vare soppkök drivna av frivilliga medborgare. Idag arbetar 44 % av amerikanerna frivilligt för att hjälpa barn, gamla eller fattiga på något vis. Finns den sortens medmänsklighet i Sverige kanske? Här vill ju folk knappt hjälpa och vårda andra mot betalning. Därför behöver vi vårt välfärdssystem. När de läst färdigt skulle kanske moderaterna istället vilja apa efter de amerikanska skattereglerna för välgörenhet och bidrag – alla bidrag är fullt avdragsgilla.

Jag önskar att alla USA-anhängare som tycker det är fel att generalisera fick läsa den här boken. Så skulle de se att det faktiskt finns gemensamma värderingar som håller ihop landet. Som patriotism och individualism och framgångsdyrkan. Eller gudstro och fotboll som spelas med händerna. USA-anhängarna skulle förstå att kommentaren ”det finns alla sorter” är lika relevant som ”jag tycker om jordgubbar”.

Jag önskar att pojkarna och flickorna i Ung Vänster fick läsa den här boken. Så skulle de förstå att det inte finns någon andledning att ogilla eller kalla amerikaner dumma. De hatar också sina politiker. De hatar dem så mycket att de inte ens ids rösta. Presidenten får visserligen folkets stöd så fort han startar krig men det är mest utav sympati för de stridande och deras familjer. Insikten att alla länder med statusen supermakt skulle använda sig av sin militära styrka, i tid och otid, skulle kanske också träffa pojkarna och flickorna.

Jag önskar att Staffan Ekendahl lärde sig att det finns vita ghetton också. Dessutom borde han trots sin svenskhet veta att svenskar inte alls är särskilt snabba att förlåta en syndare och att amerikanernas villighet att erkänna polisvåldets existens inte betyder att det är mer utbrett i USA än i Sverige. Hade han tagit reda på lite om Eminems bakgrund och släppt sin egen patriotism innan han skrev boken skulle den blivit perfekt.

Similar Posts:

• Fakta istället för syndabockar
• Terrordåden i USA – vems är felet?
• En rak vänster mot Bush
• The statue of bigotry
• Hemmafrun som dödade jämställdheten

Först och främst har han personlig medvind. Hans förra bok, Korkade vita män (hans egen benämning på den styrande klicken i politik- och företags-USA), blev en jättesuccé som toppade New York Times bestsellerlista och sedan klamrade sig fast på listan i 58 veckor. Även internationellt blev boken en stor framgång, och hittills har Korkade vita män sålts i fyra miljoner exemplar. Som om inte det vore nog blev hans dokumentär Bowling for Columbine, om amerikansk vapenkult och de tragiska dödsskjutningarna i Littleton i Colorado, inte bara en kritikersuccé som Oscarbelönades förra året, den lockade även miljontals amerikaner till biograferna, vilket knappast kan sägas om många nutida dokumentärfilmer. Dessutom har han gått ner över 20 kilo i vikt och mår enligt egen utsago bättre än någonsin. Hans förutsättningar är med andra ord ypperliga.

Samtidigt går det rätt knackigt för Moores utvalde nemesis, USA:s president George W Bush. Hur mycket hans spin doctors än jobbar på det, så lyckas de inte vända den negativa kritik som poppat upp även i amerikansk media sedan de irakiska massförstörelsevapen som utlovats vägrar sluta leka kurragömma med vapenletarna. Att det uppstått frågetecken kring Bushs deltagande i Texas nationalgarde under Vietnamkriget, gör inte heller saken bättre i ett land där en riktig karls duglighet alltjämt till stor del baseras på hans insatser i krigstid.

Vem har snott mitt land? är Michael Moores krigsförklaring mot George W Bush. Med varje tillåtet medel tänker han försöka få bort Bush junior från Vita huset i höstens presidentval. Kortfattat kan man säga att han gör det genom att utmåla Bush som en genomrutten kanalje, som använder USA som sin privata bank för att berika Bushklanen och deras polare. Han inleder med att ställa sju obekväma frågor som han vill att presidenten ska svara på. De cirklar alla på ett eller annat sätt kring 11 september, Saudiarabien, Usama bin Ladin och kopplingarna mellan dennes familj och familjen Bush, som är väl dokumenterade sedan 25 år tillbaka.

Sedan rullar det på. Kapitel efter kapitel med dräpande Bushkritik och lustmord på moderna amerikanska myter. Bland annat lyckas han med hjälp av olika enskilda opinionsundersökningar få fram en bild av USA som ett fredsälskande och liberalt land vars invånare helst av allt skulle vilja bygga ut det sociala välfärdssystemet, ha en mer restriktiv vapenpolitik, öppna för fler och starkare fackföreningar och tillåta homosexuella äktenskap. Till och med i frågan om dödsstraffet vacklar amerikanen, menar Moore, och målar upp en bild av medelamerikanen som ligger långt ifrån den gängse bilden. Enligt Moore är den största lögnen av alla den att den konservativa och kristna högern i USA lyckats lura det amerikanska folket till att tro att de är mer högerställda än de egentligen är. Högerns seger är att de lyckats ge ordet ”liberal” formen av ett skällsord, en benämning på en vek och velande demokrat som inte vågar stå rakryggad och högt och tydligt säga vad han (för det ska så klart vara en man) tycker. Men medelamerikanen är inte konservativ, utan snarare tvärtom, menar Moore, och kommer därmed på svaret till en annan fråga han ställer sig: varför den amerikanska högern är så arg på och hatisk mot de vänsterorienterade i landet, trots att de sitter på makten i såväl Vita huset, senaten, representatshuset och Högsta domstolen. Om demokraterna hade den makten skulle de ”vara i sjunde – nej, åttonde – himlen och ni skulle höra glädjen i våra röster och se leendet på våra läppar”, skriver Moore. Alltså härleder han ilskan och hatet till en vetskap hos högerflygeln om att de är i minoritet:

De vet att amerikanerna innerst inne inte håller med och aldrig kommer att göra det. Amerikaner vill inte, lika lite som de flesta människor, vara i närheten av människor som är fulla av hat och elakhet. Det är därför högerledarna är så ilskna, för att de vet att de är en utdöende art. De vet att tjejerna, de spansktalande och bögarna håller på att ta över och nu försöker de göra så stor skada som möjligt innan deras politiska ras slocknar. De ylar som en döende hund och de tjuter som dinosaurierna måste ha gjort sina sista dagar. I stället för att bekämpa dem borde vi ha medlidande med dem.

Vem har snott mitt land? är genomgående strålande att läsa, även om man inte för fem öre står på samma vänsterkant som Michael Moore. Den främsta anledningen är att han är så väl påläst. Moore vet att det värsta som kan hända är att någon högerkritiker ska kunna slå ner på honom genom att påvisa ett faktafel, och därmed misstänkliggöra hela bokens sanningshalt. Notförteckningen i slutet av boken må brista i akademisk korrekthet eftersom Moore valt att skriva även den som en löpande text, men alla påståenden är väl dokumenterade och har täckning, hur flagranta de än må verka.

Hur viktig är då Vem har snott mitt land? som inlägg i den allt mer hätska amerikanska valdebatten? Tidigare har regimkritiska böcker från liberaler och vänsteranhängare i USA varit rätt så marginaliserade i den breda samhällsdebatten. Men det senaste året, i takt med att kritiken mot Irakkriget vuxit, har de kommit att spela en allt större roll. Framför allt har de sålt mycket mer än tidigare, och i och med att Michael Moore blivit en mediestjärna även utanför vänsterkretsar, får hans budskap allt större tyngd. Och när man läser Vem har snott mitt land? kan man inte låta bli att hoppas att han lyckas med sitt uppsåt i fråga om Bush. För om det Moore skriver är sant, pågår just nu den största blåsning som västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet råkat ut för.

Och det som gör mig rädd är att jag tror han har rätt.

Similar Posts:

• Only in America!
• En bok fylld med lögner
• Fakta istället för syndabockar
• The statue of bigotry
• Initierat om USA:s utrikespolitik

Massmedia gnuggade sannolikt sina händer. Krig ger braskande rubriker – krig säljer. Så för att täcka vad som hände skickade nyhetskanaler och tidningar ned journalister i tusental. Aftonbladet var den tidning som kanske satsade mest på sin Afghanistan-bevakning. En av de som skickas ned är veteranen Staffan Heimerson.

Han har valsat jorden runt många gånger, och rapporterat från de flesta platser. Bland annat har han tidigare varit i Afghanistan, i samband med Sovjetunionens invasion. Nu var det alltså dags igen. Heimerson är med vid bombningarna av Tora Bora (och associerar till söderhavsöar och Pippi Långstrump). Han ser Kabul komma tillbaka till liv då talibanerna jagats på flykt. Han följer med i jakten på Usama bin Laden (vem gjorde inte det av alla tusentals journalister?). Opiumodlingar, terrorister och bilresor på öde vägar. Krigsherrar Jag Mött och Minns. Lejon på Kabuls Zoo.

Det är några av de centrala beståndsdelarna i den här boken. Det är mycket yta, mindre djup. Bokens undertitel – ”Rövarhistorier, reseberättelser och en och annan reflektion” – är faktiskt ovanligt träffande. Söker man analys och förståelse av ett komplext land med en lång historia rekommenderas den här boken garanterat inte. Snarare bör man då läsa böcker som Ahmed Rashids Talibanerna (en bok som Heimerson själv för övrigt gärna verkar återkomma till och citera så fort det handlar om analys av landet).

Enda skillnaden mot ett genomsnittligt Aftonbladet-reportage är väl att de stort uppslagna bilderna saknas. Mer än en och annan reflektion blir det inte. Här är det fart och fläkt som gäller – tabloidtidningens kvällsupplagor sätter tempot. Eftertanken uteblir.

Similar Posts:

• Hela befolkningen som gisslan
• Afghanistans många ansikten
• På luffen i Australien
• Om varför krigen aldrig tar slut
• En krigskorrespondent med hjärta

Att det var en katastrofal händelse står i alla fall utom allt tvivel. Flera tusen människor, som knappast kan sägas ha varit särskilt ansvariga för USA:s politik, fick sätta livet till. Det här är terrorismens sanna ansikte; våld mot oskyldiga, i syfte att uppnå ett politiskt mål.

Men varför hände det? Det försöker den amerikanske debattören Noam Chomsky spekulera kring i den här lilla boken. Eller artikelsamlingen kanske är ett rättare ord, för den består av ett sammandrag av tidningsartiklar där olika journalister har intervjuat Chomsky om hans åsikt. För om något så är Chomsky en åsiktsmaskin – alltid redo med en analys av internationell politik, framförallt om USA är inblandat.

För den som har läst något av Chomsky tidigare så är mycket av det som sägs inte så överraskande. Det handlar om USA-imperialism, och Chomsky upprepar många av de vanliga fallen där USA har bedrivit terrorism i andra länder. Han tar upp många exempel på att USA har undvikit att bedriva en multilateral politik (utom när det gynnat dem själva), och istället har drivit sin egen unilaterala linje, för egen vinnings skull. Samt förstås att USA har varit ivriga understödjare av olika mujaheddin-grupper i Afghanistan under 1980-talet, för att motverka ”the Evil Empire” – Sovjetunionen.

Men det som hände var egentligen inte så unikt, sett till hur många som dog. Man kanske kan använda Malcolm X:s ord för att förklara vad som hände; ”the chickens are coming home to roost”. För första gången sedan andra världskriget har amerikanskt territorium anfallits. Och nu inte ens en flottbas långt från moderlandet (Pearl Harbor), utan själv hjärtat – New York, World Trade Center, Pentagon. När det drabbar andra är det lätt att blunda, men när det drabbar en själv … Men varför, undrar Chomsky, skulle egentligen tusentals amerikaner värderas högre än alla de tusentals som fått sätta livet till i av USA:s genomförda eller understödda terrordåd?

Chomsky gör oss inte besvikna om vi vill höra samma argument som han brukar anföra. Visst har han en god förmåga att sätta in saker i stora perspektiv, och en enorm kunskap om efterkrigstidens alla möjliga USA-interventioner i olika länder. Sämre är det ställt med konkreta förslag om vad som bör göras nu och i framtiden, när det som har hänt har hänt. Och eftersom boken skrivits innan vi egentligen vet någonting om vilka som låg bakom händelserna, och varför, så blir det tämligen mycket spekulationer. En produkt med ganska kort hållbarhetsdatum.

Similar Posts:

• Chomsky upprepar sig… igen
• Chomsky och vargen
• För ett fritt Palestina
• Imperiet ur andra perspektiv
• Fakta istället för syndabockar