En stor del av boken ägnas åt att beskriva just hur ett antal av hennes gamla vänner och bekanta har ändrat uppfattning under senare år. Flera av dem verkar dock ha uppfattningen att de inte alls har ändrat politisk ståndpunkt. Vid ett tillfälle skriver Applebaum som hastigast att hon på senare tid ”börjat misstänka” att många av de konservativa som tidigare utgav sig för att vara demokrater i själva verket kanske inte alls prioriterade demokrati särskilt högt förut heller, jämfört med andra politiska värden som, i just det exempel hon då skriver om, att bevara den brittiska nationens privilegierade ställning i världen. Den här misstanken kan för mig förefalla tämligen elementär. Man behöver inte gräva särskilt djupt i historien för att hitta hur konservativa personer som Margaret Thatcher eller Ronald Reagan lätt omfamnade diktaturer på diverse håll i världen, så länge de ställde sig på rätt sida under kalla kriget. Går man ännu något längre tillbaka i historien så var det kännetecknande för konservativa partier just att de var motståndare till demokrati. Men detta – att många på högerkanten av den politiska skalan hycklat, och även idag hycklar i sitt omfamnande av demokratiska principer – är alltså en ny misstanke för Applebaum.

Mycket av boken handlar om hur högerextrema krafter kom till makten i exempelvis Ungern, Polen och Brasilien. Hon skriver också mycket om Brexit-kampanjen i Storbritannien (med en skildring av hennes gamla bekante Boris Johnson som en lat, karriäristisk, bekymmerslös, lallande idiot), liksom om återkomsten av högerextremistiska krafter som Vox i Spanien. Men Applebaum försöker också torgföra den gamla kålsupar-teorin om att det är både höger- och vänsterextremister som hotar demokratin idag. Just de delarna av boken känns ganska krystade. Att det varit så förr i tiden, när kommunistiska partier hade någon makt att tala om, råder det väl ingen tvekan om. Men är det så i någon demokrati idag? Applebaum nämner som hastigast regimen i Venezuela, men går framförallt tillbaka till en tokig, obskyr liten sekt i 1960-talets USA – The Weather Underground – för att skildra en vänsterrörelse i västvärlden som passar hennes narrativ. Den historiska utvikningen förefaller mig lite märklig i sammanhanget eftersom det ju borde gå att hitta betydligt mer samtida exempel på detta än just den sekten. Men allt från brittiska Labour och vänsterut på den politiska skalan stämplas av Applebaum på andra håll i boken som ”vänsterextremister”, och hon tvekar inte att genom guilt by association skriva som om Weather Underground-sektens ideal faktiskt representerade vad vänstern i bredare mening stod för då (och därtill står för idag). Det känns ungefär lika trovärdigt som om någon skulle generalisera om den politiska högern baserat på vad nazi-terrorgruppen Vitt Ariskt Motstånd gjorde på 1990-talet. Här når boken alltså sitt lågvattenmärke.

Det som förvånar mig mest med den här boken är dock hur frånvarande folket, demos, är i denna diskussion om demokrati. Mycket av fokus ligger just på att många konservativa – enligt Applebaum – har ändrat inställning i frågan. Men hur kommer det sig att så många människor ändå röstar på den här sortens partier? I korta ordalag, utan någon djupare diskussion, avfärdar författaren att det handlar om materiella faktorer, som ekonomi. Hennes egen käpphäst handlar istället om dominansen av sociala media i dagens samhälle. Traditionella tidningar, radio och teve – med en gedigen pressetik och reglerade av olika institutioner – dominerar inte längre medielandskapet på samma sätt som de en gång gjorde. Myter och konspirationsteorier kan frodas i omodererade diskussionsforum på nätet. Politiker kan idag komma undan med att ljuga ohämmat, utan att de blir granskade som förr. Och utifall en ljugande politiker faktiskt skulle bli granskad av grävande journalister så finns det väldigt många som helt enkelt inte längre tror på granskarna. Visst har Applebaum säkert en del poänger i detta. Samtidigt känns det som ett allt för lättvindigt avfärdande av materiella faktorer. Här hade hon också kunnat ta chansen öppna en diskussion om hur olika situationen kan vara i olika länder, där det ju i vissa fall – som exempelvis i Brasilien eller Spanien – förefaller främst handla om en medel- och överklass som stöttar de auktoritära rörelserna, medan det i andra fall – som exempelvis Ryssland – kan handla om ekonomiskt eftersatta till exempel på landsbygden. Men den chansen till problematisering missar tyvärr Applebaum.

Författaren hymlar nu inte med var hon själv står politiskt (liberal-konservativ), så detta att hon ogillar vänstern överraskar egentligen inte. Det som förvånar mig är istället hur pass illa argumenterad boken är på så många punkter. Det överraskar mig i synnerhet eftersom jag tyckt att ett par tidigare böcker hon har skrivit, exempelvis Röd hungersnöd, har varit tämligen välskrivna. Kanske kan den här boken vara till hjälp för en del liberaler som känner sig vilsna i vår samtid, och som inte förstår hur det kommer sig att så många konservativa – i Sverige såväl som i många andra länder – välkomnar samarbeten med nyss-nazister och andra högerextremister. Men inte ens för den målgruppen förefaller mig den här boken ha särskilt många djupare insikter om hur detta politiska landskap ska hanteras.

Similar Posts:

• En annan demokrati är möjlig?
• Ett hungrande Ukraina
• Jakten på demokrati
• Det politiska spelet
• Partipiskan viner

Skolgången sker i skuggan av andra världskriget. Och åren efter freden underkuvades landet av Sovjetunionen. Mamman arbetar hårt, barnen måste bo på internat där läsningen sker efter mörkläggningen. En skolvakt inspekterar att de tvåhundra flickorna ligger i sovsalarna. Ett kort omnämnande av pappan avslöjar att åsiktsfriheten inte är den centrala legobiten i samhällsbygget.

Kapitel följer med inblickar i åren som ung vuxen. En flyktings resa över gränsen som är häpnadsväckande aktuellt. En flyktingsmugglare tar emot betalningen. Observera: först efter att alla sedlar räknats och summan stämmer kan han peka ut riktningen. Framför sig ser flyktingarna in i en mörk skog. Risken att gå vilse är uppenbar.

Kristof skriver sparsmakat. Korta kapitel som skildrar ett liv från en dotters, systers och en skrivande migrants perspektiv. Författaren illustrerar hur historien vridits om i tvära kast under den andra halvan av 1900-talet. Förhållanden och händelser återges med ett sakligt språk befriat från metaforer. En hågkomst av något som sades kan likväl ge material åt en hel scen. Ett minne likaså. Finns det någon läsare av bokbloggen dagensbok.com som har bara ett par skor?

Boktiteln refererar till det som händer när man måste lämna landet som gav dig ditt första språk. Man lär sig ord muntligt men är hjälplös i skrift. Om man överhuvudtaget ger sig i kast med att försöka skriva måste varje enstaka ord kollas upp i ordboken.

Ungrare som gick i exil 1956 var välkomna som arbetskraft. Så också för Kristof, som tycker att jobbet på fabriken är bra. När arbetsuppgifterna består av monotona moment – då finns möjlighet att formulera sig i huvudet. Så småningom är det ett material som en förläggare vill ge ut.

Det som stannar kvar hos mig efter läsningen är frispråkigheten. I texten framträder en reflekterande människa. Hon ser hur hon utnyttjade berättandets kraft redan som liten och fick sin lillebror att springa gråtande till mamman. Frispråkigheten omfattar även kritik utåt – främst mot den förtryckande makten. I en annan sekvens formuleras tankar på hur vanskligt det är att balansera tacksamhet med svårmod. En vänlig själ på morgonbussen i Schweiz säger att hon inte ska vara rädd längre. Inuti växer orden som ska förklara att flyktingen som fått fristad betalar ett högt pris:

Hur ska jag förklara för honom, utan att såra honom och med de få franska ord jag kan, att hans vackra land bara är en öken för oss flyktingar, en öken vi måste genomkorsa för att nå det mål som kallas ”integration” och ”assimilering”. Vid den här tiden vet jag ännu inte att vissa av oss aldrig kommer att nå det målet.

En ambivalens i känslolivet som är svår att hantera och beskriva men Kristof låter sig inte hindras.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Kärlek i en flytande verklighet
• Mamma-dotterrelation som skrämmer och fascinerar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

En bit in i inledningen hittar vi vad som inte gör annat än uppfordrar till vidare läsning: ”det var jag som dödade Emerentia”. Magda Szabó har målat ett fascinerande personporträtt som håller mig som naglad vid sidorna. När jag inte läser funderar jag över Emerentia, hushållerskan som tar anställning hos berättaren Magda och hennes man. Hurdan är hon egentligen, Emerentia? Finns det över huvud taget ett egentligen?

Vi befinner oss i Budapest. Magda, som man antar och i sanningens namn skulle kunna säga är protagonisten, förefaller som tämligen ointressant. Hon är berättaren som trots sitt eget inre med de slitningar, motsträviga känslor, tankar och upplevelser som vi alla har, inte tilldrar sig nämnvärt med intresse. Hon är en framgångsrik och prisbelönt författare, men samtidigt alltför alldaglig, ingenting utöver det vi kan känna igen sedan tidigare. Emerentia är något annat. Vad? Det är vad jag försöker utröna och som jag inte når fram till trots att allt till slut tycks ligga i öppen dager. Hon är bunden till den sjukhussäng vi alla förr eller senare hamnar i – antingen i en fysisk eller symbolisk skepnad – bedragen, sviken, blottad, hjälplös, utelämnad. Ändå har hon ödet i sina egna händer.

Den gamla kvinnan var innan detta predikament ”lång och benig, på något vis alltför väldig för sin ålder…muskulös och utstrålade kraft som en valkyria; sjaletten satt som en stridshjälm på hennes huvud”. Hon klassificerade människor antingen som den som sopade eller som någon sopade för. Fysiskt arbete framför allt! Teoretiserande, politik, kultur och intellektualitet skydde hon. Hennes kärlek kom strömmade genom handling sånär som vid ett tillfälle då hon kallar Magda för Magdunska, denna namnböjning som inom sig härbärgerar kärlek och ömsinthet. En speciell passage.

Hon motsatte sig kyrkan som institution med en närmast medeltida mystikers lidelse. Inte bara prästerna och kyrkobesökarna som varje söndag drog sig mot Guds hus smädades, utan också Gud själv och alla bibliska personer. Den enda som undslapp hånfullheten var Josef som hon respekterade tack vare hans yrke – Emerentias far hade varit snickare.

Ändå skulle jag vilja säga att hon levde som Kristus. Hon bar godheten inom sig. Hon värnade de svaga utan hänsyn till nationalitet eller art. Under kriget gömde hon i samma rum både en rysk och en tysk soldat. Hon var de svaga djurens skyddshelgon. Hennes kärlek till dem byggde på en ytterst rationell grund och all form av sentimentalitet hade hon befriat sig från. Jag tänker mig himmelriket som ett hjärtas tillstånd som växer och gror i handling. Ändå anar jag mot slutet ett inte fullständigt förakt mot den som inte sopar. Ändå anar jag ett frö till en tro om ett hinsides.

Emerentia visste alltid var hon behövdes. Hennes vaktmästartjänst som sträckte sig utanför författarnas hem innefattade en mängd arbetsuppgifter. Hon hade sett och upplevt åtskilligt och valde utifrån erfarenhet noga sina mått och steg. En barndom fylld av tragik kan till viss del förklara hennes tillknäppta natur. Hon var en borg, liksom hennes hem som hon inte upplät någon tillträde till. ”Verandan utanför Emerentias lägenhet var som ett telexrum, här delade man varandra allt: dödsfall, skandaler, glädjebud, katastrofer”. Hon var ett föredöme för alla, ”snödrottningen, tryggheten, de första körsbären om sommaren, dunsarna från kastanjerna om hösten, den grillade pumpan om vintern, häckens första knopp om våren. Emerentia var ren och oklanderlig, hon var vi, allihop, fast en bättre version av oss, hon var den vi allesammans alltid gärna ville vara…”. Orden är Magdas.

Jag slås av den fascination som ibland kommer över mig hur vi genom språk kommer i kontakt med människor över tid och rum. Det är lite rysligt, svindlande. Dörren är en människokärleksroman, men framförallt ett fantastiskt personporträtt. Det förekommer också en knappt synlig ordtråd, blott ett par bokstäver, som bär på en mystik som ärrar. Den spelar in i en väv som gör boken långt ifrån entydig. Inte är den heller särskilt lättläst eftersom den tycks vilja dölja sig själv. Man blir antagligen aldrig riktigt klok på den – precis som om vilken människa som helst.

Emerentia tog och gav något av varje människa. Mig påminde hon om vad som är viktigt i världen – Människan och framförallt den som vi håller av och kan nå. Insikt utan handling är kanske ingenting annat än vämjeligt. Tack, Emerentia. Tack.

Similar Posts:

• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• Att längta efter mer
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning

Att jag får sådana associationer, beror på att jag läst László Krasznahorkais senaste bok Den sista vargen. I bokens första berättelse hänger nämligen en man på en bar i staden Berlin. Han måste, är helt enkelt tvungen, att berätta för killen bakom bardisken om händelsen när han blev bjuden av ett kulturellt sällskap att resa till Extremadura, som är en region i västra Spanien. Mannen är skribent men av allt att döma har han drabbats av leda. Ett stort ingenting har vuxit inuti honom och författarlivet är minst sagt i fara.

När han sitter i baren över ett glas öl ser han ut genom fönstren på gatans människor. Baren ligger långt från de glassiga turistkvarteren, och han registrerar en drogpåverkad människa som ser ut att segna ner på asfalten vilken sekund som helst. När han berättar om resan till det europeiska grannlandet är han ömsom frenetisk och ömsom reflekterande. Barkillen travar nydiskade glas och utbrister ibland ett ”va?!” när han missat något led i den öldrickande gästens berättande.

Mannen med skrivandet som yrke är fast i sin egen berättelse. Hans känsla av inlåsning är skickligt gestaltad med ord som ramlar över varandra. Ingenstans finns en punkt. Inget nytt stycke. När historien cirklar känns det som att titta in i en öldrickande människas hjärna. Det svindlar och skrönan kan liknas vid ett konstverk med klaustrofobiska övertoner. Tankarna far mellan barens nutid och bjudresan då han satt i en taxi med en tolk som skulle visa de böljande slätterna utanför staden. Genom bilfönstren såg han ett ödsligt landskap med enstaka träd, varpå tolken förklarade att vargarna strövade där. Tolken förmedlade även att vargarna skulle skjutas ihjäl – en efter en, beskriver han för barkillen.

Texten håller liv i flera samtidiga ögonblick. Ingenting är förutsägbart och den som vill kan tolka in en civilisationskritik över hur människan som art har fastnat i sitt beteende. Naturens flora och fauna är endast till för konsumtion. Det som förstörs, det förstörs. Det är inte cynism utan rena fakta. Människan är uppfinningsrik och finner nya sätt att tjäna pengar på det som gått förlorat. Åtminstone kan turistnäringen uppfinna historier med hjälp av inbjudna författare.

Förutom historien som utspelar sig i den berlinska baren och i den spanska regionen, innehåller boken ytterligare två noveller. Den andra novellen ger plats åt jägmästarens perspektiv. Han var skötsam i alla sina dar, men så inser jag att jag ramlat i berättarens fälla. Han förändras och sådana förändringar är alltid rolig läsning. Fångstgropar och svanhalsfällor kommer till användning – men kanske inte som förväntat.

I den sista novellen betraktas händelserna med den förändrade jägmästaren ur ett annat perspektiv. Om jag skulle sätta upp en pjäs baserat på denna novell, lutar jag åt att ge den titeln ”Hedonistklubben”. Novellen är skruvad och dess disharmoniska klang slingrar sig efter hand tillbaka och lägger sig över de andra två novellerna.

Similar Posts:

• Er ist ein Berliner
• Jag är en syltmunk!
• Emerentia som lärare
• #val1989
• Hejdlöst vackert

- Jag är verkligen nyfiken på innehållet i de här böckerna. Är det en sorts dagbok?
Claus säger:
- Nej, det är lögner.

Sådan är Agota Kristófs trilogi. Hela tiden. Varje kapitel av de tre romanerna berättar sin historia så rakt på, så enkelt, så medryckande att jag hajar till varje gång jag inser att hon precis slängde in en liten detalj som helt ändrar sammanhanget, synar sin egen lögn. Var och en av de tre romanerna sträcker ut tidsperspektivet – från månader till år till decennier – och inleds med ett ”OK, vad som egentligen hände…” Och allt känns ändå så självklart att det aldrig känns konstlat. En berättare (eller möjligen två, eller möjligen två tillsammans, eller…) som hela tiden måste backa och ta ett djupt andetag för att klara av att berätta sanningen trots att allt han berättat är sant.

Vi bestämmer oss för att härda kroppen så att vi kan uthärda smärta utan att gråta. Vi börjar med att ge varandra örfilar och därefter knytnävsslag. När Mormor ser våra blåslagna ansikten säger hon:
- Vem har gjort det där?
- Vi själva, Mormor.
- Har ni slagits? Varför då?
- Utan anledning, Mormor. Oroa dig inte, det är bara en övning.

Redan öppningen är så fantastisk; två små tvillingbröder, Lucas och Claus, dumpas hos sin ilskna gamla mormor på landet av en mamma som måste få bort dem från storstan nu när Kriget är här. (Att det är Ungern under andra världskriget sägs aldrig rakt ut; inga nationaliteter, inga språk, inga stadsnamn…) Mormor kallar dem horungar och förklarar att de får klara sig bäst de kan, så bröderna börjar – som tvillingar gör i skräckromaner – bygga sin egen gravallvarligt lekfulla värld av sina egna skriverier och teorier om hur världen fungerar. Det är rena rama Getingfabriken eller Äldreomsorgen i övre Kågedalen tills världen utanför alltmer börjar tränga sig på och bli svårare och svårare att få ihop med barndomens magi och amoral.

Genom hela trilogin, från brinnande krig till diktatur till 90-talets förvirrade ”frihet”, berättar Kristóf om Claus och Lucas historia om och om igen, inte genom att stryka och radera den gamla versionen utan genom att bygga på den. Människor och händelser som betyder en sak för sexåringarna blir något helt annat för 20- och 50-åringarna, det som var en nödvändig lögn 1956 är i sig en historia 1990. Claus och Lucas byter roller, från oskiljaktiga till för evigt olika, från en oskiljaktig duo till två möjliga historier som slitits isär av historien och aldrig kan sättas ihop igen. Det är förstås lätt att tolka alltihop som en metafor över Kristófs egen exil, varje möjlig flyktings undran över vad som hade kunnat vara om de stannat eller flytt, den dubbla världen av två vägar som båda är sanna och båda är omöjliga… men det vore att göra trilogin en rejäl otjänst; den är för rolig, för uppfinningsrik, för drabbande för att förklaras så enkelt. Från de härligt groteska första kapitlen till ett slut där människor försöker lappa ihop sina historier i en värld som blivit mycket absurdare än någonting två granatchockade sexåringar kan intala varandra sugs jag med hela vägen, och nu kräver jag fan att resten av Kristófs böcker översätts också.

Similar Posts:

• Den passionerade ordboksanvändaren
• Kärlek i en flytande verklighet
• Dödsfinkar och dårskallar
• Knäpp
• Blod tjockare än gulasch

Krig är fred. Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka.

Partiets slagord ur George Orwells bok 1984 är förstås fiktion. Men under Viktor Orbáns styre i dagens Ungern förefaller mig Orwells fiktiva slagord oroväckande nära sanningen – iallafall om man får tro Joakim Medins skildring i den här reportageboken.

Krig är fred. Den ungerska staten finansierar massiva propagandakampanjer som hetsar mot väl utvalda fiender: å ena sidan flyktingar, i synnerhet muslimska sådana; å andra sidan finansmannen George Soros och hans stiftelser. I propagandakampanjerna mot Soros används urgamla antisemitiska stereotyper om en massiv världskonspiration, allt i syfte att smutskasta Soros, alla organisationer som vid något tillfälle har tagit emot pengar från hans stiftelser, och alla möjliga andra påstådda ”vänsterliberaler”. Alla påstås de vilja möjliggöra för islamistiska terrorister att förgöra den ungerska nationen. Det är kanske inte ett regelrätt krig, men Fidesz och Orbán utnyttjar aktivt dylika förvirrade konspirationsteorier för en hätsk retorik byggd på att Ungern behöver försvara sig från yttre fiender. Allt som ett sätt att upprätthålla kontrollen över – och därmed freden i – landet.

Frihet är slaveri. Eller kanske omvänt: slaveri är frihet. Valkretsindelningen har avsiktligt manipulerats för att utradera all opposition. Oppositionens möjligheter att få annonsera begränsas. Valfusket är utbrett enligt externa observatörer. En rädsla mot att kritisera Fidesz i allmänhet och Orbán i synnerhet har börjat bre ut sig, eftersom risken att förlora sitt arbete då är uppenbar – allra främst om man arbetar i offentlig sektor, men även om man skulle arbeta i något av alla de ”Fidesz-nära” företag som har kommit att dominera ekonomin, i takt med att korruption och nepotism fått breda ut sig allt mer.

Okunnighet är styrka. Det statsbärande partiet Fidesz har också tagit kontroll över nästan all massmedia i landet, och ser där till att bara låta den egna världsbilden komma fram. Historien retuscheras också för att passa Fidesz syften, som när det handlar om vilken roll som den ungerska staten spelade för nazisternas folkmord på judar under andra världskriget (Ungern var ett oskyldigt offer enligt Fidesz, men en aktiv medlöpare enligt historiker). Folkets okunnighet förefaller otvivelaktigt vara partiets styrka.

Det här är skrämmande läsning om ett land som på kort tid har gått från att vara en ung, liberal demokrati efter kommunismens fall, till att bli en auktoritärt styrd stat. På pappret må Ungern fortfarande kalla sig demokratiskt, men folket verkar få allt mindre att säga till om. Att situationen har blivit riktigt allvarlig framgår väl också av att EU-parlamentet med stor majoritet i september 2018 röstade för att införa sanktioner mot Ungern just på grund av landets inskränkningar av demokratiska principer. Än mer skrämmande är det förstås att tänka på att flera ledande Sverigedemokrater har framhållit Ungern som ett föregångsexempel att ta efter, vilket Medin också skriver om.

Medins bok bygger i hög grad på intervjuer med alla möjliga oppositionspartier och oberoende organisationer i Ungern, samt ett flertal rapporter producerade av alla möjliga aktörer. Ibland kan intervjuerna bli lite väl lika varandra, kanske framförallt i bokens första kapitel. Boken tar sig dock vad gäller den frågan i senare kapitel.

Vid något tillfälle så intervjuar författaren också företrädare för Fidesz om hur de själva motiverar sin politik. Den pusselbit som däremot fattas är dock att försöka förstå varför Fidesz ändå har så pass många vanliga anhängare. För även om det förekommit valfusk och propagandakampanjer, så är det ändå en stor minoritet av befolkningen i landet som har röstat för Fidesz (tillräckligt stor minoritet på rätt platser i landet för att ge partiet en kvalificerad majoritet av platserna i parlamentet, tack vare de riggade valkretsindelningarna). Varför stödjer alla de här människorna Fidesz? Det hade varit en viktig lärdom att bära med sig om man vill se ett annat samhälle.

Similar Posts:

• Skrämmande utveckling i Ungern
• Till minne av oktober 23, Ungernrevolten 1956
• Konsten finns i underströmmarna
• Högerradikalerna på vår bakgård
• Vems frihet att göra vad är det egentligen vi pratar om?

Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Läs och gråt
• Något om livet
• Mot den osynliga gränsen

Similar Posts:

• #val1989
• En Lenin täckt av fågelskit
• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• Själslig slitning i katastrofens skugga
• Blod tjockare än gulasch

Medusas blick utgavs första gången 1991 och dess centrala tema kunde enligt László F. Földényi själv sammanfattas med frågan Kan fruktan inför förgängligheten betvingas? Många år har förlöpt sedan dess och fruktar gör vi antagligen fortfarande. Föreliggande bok är en översättning av ett uppdaterat verk. På åtskilliga punkter har han

ändrat betoning, bytt ut vissa ord och uttryck mot andra, skrivit om meningar, utelämnat eller fogat in hela kapitel. Allt detta i syfte att belysa följande: det är inte säkert att människan bara kan finna sig själv i strid med världen, utan tvärtom, hon kan också göra det genom att ge sig hän åt världen.

Som en parentes kan jag även rekommendera Dostojevskij läser Hegel i Sibirien och brister i gråt av samma författare som även den givits ut på Ersatz. Här ger han med psykologen Dostojevskij Hegel på pälsen för sin dialektik som viker undan för det som kanske kan benämnas just översinnligt.

László är kunnig och inte oväntat är det just i dialog med andra döda män som resonemangen makar sig framåt. Detta är en sekellång tradition, den att män bygger vidare på eller vidareutvecklar tankegods som manliga tänkare tidigare bidragit med. En cirkel eller spiral bildas och den är svårbruten i och med det interna refererandet och får så en giltighet stöpt i en rigid form som inte gärna släpper in kvinnors influenser utifrån. Det blir fattigare och exkluderande om man så vill. Jag själv är inte särskilt annorlunda.

Med filosofer från ett halvt årtusende före Kristi födelse och med några tusen år yngre kristna mystiker som Böhme och Mäster Eckehart för att nu nämna några, återkommer han gång på gång till människan och människans upplevelse av att vara till – och Varat. Det blir många gånger så abstrakt att svindelkänslor infinner sig, men går tankarna att haka fast i något behöver man inte nödvändigtvis sväva iväg.

När den första människoliknande varelsen insåg sin egen existens är jag säker på att den tänkte något i stil med ”Vafan!?”. Detta uttryck har sedan genljudit genom historien; det har visserligen förfinats, blodats ned och vänts upp och ned på, men i bakgrunden ekar emellertid fortfarande detta ”Vafan!?”, alltså: Vad är vi? Varför? Hur? När? Orkar jag? Frågor som oroar, lämnar oss sömnlösa och ger en känslan av att vara sömlös. Och vi låter oss inte enkelt nöja oss med svar som att jaget är

en ren illusion, att det är omöjligt att dra upp dess gränser, att det knappast är något annat än ett konglomerat av schabloner och mönster, som under trycket av de vid varje tillfällena rådande intressena och situationerna hela tiden antar nya former.

Vi går inte gärna med på det. Vi söker något som håller samman oss, vi kan kalla det för själen, självmedvetande eller vad nu som faller en i smaken. Människan

söker tillflykt i mänskliga gemenskaper och sätter sin lit till religioner eller till vetenskapen som hon antar ger henne lugn. Hon tar tämjningens metoder, något som den europeiska kulturen alltid har varit villig att stå till tjänst med.

Om jag skall göra ett försök att ringa in vad László försöker göra, är det kanske att frigöra människan från religionen (och vetenskapen) genom just religiösa termer och med hjälp av religiösa tänkare. Ett försök att kolonisera tidigare för religionen och vetenskapen vigda områden; ”appropriera” ett språkbruk som har breda drag av Gud över sig. Ta exempelvis begreppsparet religiös/religion:

”Religiös kallar jag varje upplevelse som hjälper människan att komma över de inre barriärer som hon antagit vara oomkullrunkeliga”. Dessa har ”föga med religion att skaffa…I den religiösa upplevelsens ögonblick känner sig människan skranklös och gränslös” och ”skulle lika gärna kunna beteckna som katarsisk, omskakande, upplyftande…[m]ed ett ord som mystisk [e]ller ännu hellre som extatisk”. László frågar sig vad kännetecknet för detta extatiska är och svarar att det får människan att ”träda ut ur sig själv” och möta en ny horisont som ”ställer hennes eget vara i en ny belysning”. Människan blir medveten om att hon finns till men är lika på det klara med att hon inte alls hade behövt göra det.

Jag lever därför att jag lever, som Mäster Eckhart en gång skall ha predikat. Mer invecklat behöver man kanske inte göra det för sig. Eller som den karaktär i en Torgny Lindgren-bok, egentligen kan det vara vilken som helst, som menade att livet bara vore mer arbetsamt om det hade en mening. Ja, så är det nog.

Vad är då dessa exstatiska eller mystiska upplevelser som får ”människan att träda ut ur sig själv”? För mig var det en förnimmelse av att uppgå i någonting större, en känsla som öppnade något bortanför det jag ditintills tänkt var möjligt. Jag betraktade några björklöv och kände att de var små gröna liv vilka var lika mycket jag som någonting annat. Ingenting var enbart sig själv, det kan ha varit vad László menar vara en gudsupplevelse, alltså en ”metaforisk benämning för det dammbrott genom vilket något som fram till dess förefallit främmande och omöjligt att föreställa sig tränger in i ordningens normbundna värld”. Existens och icke-existens innefattade varandra och vad vi kan kalla ”livsenergi” genomströmmade alla ting och kroppar.

Men de exstatiska upplevelserna kan även vara ett ögonblick av förälskelse, där kärlekens ögonblick inte bara är

då man finner sig själv utan också det då man blir varse sin brist. Medan den älskade hos en främmande varelse ser all den trängtan och kärlek koncentrerad som han dittills sett som en del av sig själv, men som han aldrig på ett tillfredsställande sätt kunnat lägga till rätta i sitt inre, erfar han nu, drabbad av kärleken, att han har hamnat utanför sig själv. Han har funnit sin egen medelpunkt, men han upptäcker att den är utanför hans eget jag.

”Drabbad av kärlek”. Poetiskt.

Kärleken är överlag alltför romantiserad, men som tillstånd betraktat fascinerande. Jag älskar kärleken, kanske just för att jag inte kan förklara den samtidigt som den förlänar mig så mycket skönhet. Man överger eller förlorar sig själv, eller det man trodde var sig själv. I själva verket är det kanske så att ens medelpunkt inte

har ”förflyttat sig” in i en annan varelse, utan [att] denna medelpunkt har uppkommit först nu – identiteten är resultatet av annorlundaskapet. Och medan ögonen utslungar ”blixtar” och ”silverblicken” växer fram, uppstår misstanken att anledning till att man förlorar sig själv i samma ögonblick som man trodde sig ha funnit sig själv, är att själva tillvaron saknar medelpunkt.

Är det en skrämmande insikt? Det behöver inte vara det. Det är som det är och det blir som det blir. Känslan jag får är att det finns en misstänksamhet hos László mot all typ av verbalisering av gudsupplevelsen; att det är en upplevelse som undandrar sig allt konkretiserade och inringande. Ändå finns den.

Det är förlösande att ta del av en så brännande optimistisk misstro mot språk men också mot rådande och vår, tänker vi oss, upphöjda kultur och förfinade civilisation. Vi vidareutvecklar ständigt ett ”framstegsbegrepp, än med en evolutionistisk, än med en ’objektivt vetenskaplig mask’” med ett mål i sikte: att förhålla sig ”kallsinnig gentemot ögonblickets förtrollning…så snart mysterierna fördes på tal for de tidiga kyrkofäderna ut i häftiga förbannelse…[och] när Gud mot slutet av sjuttonhundratalet allt mer kom att avpersonaliseras…såg man dem som litade mer på sina inre erfarenheter än på vetenskapen som förryckta, svärmare, skönandar dem som blåste till reträtt, irrationella dem som vantrivdes i hierarkin, nihilister dem som inte ville samarbeta, och terrorister dem som ville koncentrera livet till ett enda väldigt ögonblick.” De ”förbrännande ögonblicken” är uppenbarligen farliga för samhället sett som sammanslutning-överenskommelse då de ”ifrågasätter kulturens och historiens allmakt” och att den enda arenan där fantasin fick (och kanske får) löpa fritt var i konsten om nu inte ”kulturens väktare” grep ”efter piskan för att mota också konsten in i ändamålenslighetens fålla”.

Försöker han frigöra dessa tillstånd där man inte ”kastar någon skugga”, låta dem vara och förnimmas som de förnims? Vill László, likt en Dostojevskij, inte till varje pris försöka beskriva dem med vad verktyg man nu tar till? Men vadan denna dragning hos oss att vilja förklara allt? László skriver att samhället eller vilken sammanslutning som helst bara kan

stå på måttets grund och skulle inte fungera om det inte var inställt på att bestå. Ögonblickets makt är farlig: det är då som det visar sig att tillvaron i gemenskap inte är livets yttersta kriterium och att varje fortbestånd är ändligt, ja, försvinnande kort, när det råkar i det tidlösa ögonblickets dödliga perspektiv”. Dessa ”utomordentliga” ögonblick skulle blottlägga en skrämmande sanning för människan: ”att det inte finns någon gemenskap som skulle kunna befria människan från förgänglighetens börda” och att ingen sammanslutning kommer hjälpa eftersom ”människan när allt kommer omkring inte kan räkna med någon…[d]et är det som alla kulturer försöker dölja, som varje religion gör allt – redan genom att ge det ett namn – för att skyla över.

Menar han att det i ögonblicket, det oförklarliga ögonblicket, rentav ligger något revolutionärt med en latent kraft att omdana, nedstörta? Förhoppningsvis. Låt oss då bejaka det oförklarliga! ner med alla förmenta förklaringar! kemisk balans i hjärnan kan dra dit pepparn vissnar!

Som ni märker hade åtminstone för mig en introducerande text till författaren och verket, antingen som inledning eller avslutning, smakat mumma. Mitt försök att förstå, med hjälp av nästan fler citat än egen text, resulterade bara i cirklar runt delar av vad essäerna tillsammans har att erbjuda. Vilka för övrigt heter Gudsupplevelse och gudstro, Vem blixtrar?, Navelns gåta, Gränsen och det gränslösa, Det gäspande kaoset, Det omöjliga samt den avslutande texten Ögonblickets kaos. Det ni. Det är djuplodat och fattigt på tempo men inte till innehåll. Essäerna bör idisslas och hållas i minnet i takt med att man borrar sig längre och längre in i texten. De överlappar och bygger på varandra och bildar tillsammans ett sammansatt något och man får gapa stort för att överhuvudtaget lyckas påbörja idisslandet av det. Och missa för bövelen inte bilderna som föregår varje kapitel. Bara de är värda en läsning.

Similar Posts:

• Om lögner och hur vi bjuder motstånd
• Emerentia som lärare
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• Global idéhistoria
• En förutsättning för att förstå vår samtid

Nä, fan, det börjar runt 1989, någonstans i Ungern, innan murens fall (och möjligheten till den – vissa saker är bara möjliga i efterhand). Samtidigt som änkefru Pflaum återvänder till sin grå, sjabbiga hemstad och sin perfekt inredda museipjäs till lägenhet sent en kväll, rädd för sin egen skugga efter att ha tvingats beblanda sig med allt möjligt folk på tåget som aldrig går i tid – så kommer också cirkusen till stan. Det är inte en cirkus från nostalgiska barndomsskildringar, med akrobater och elefanter. Om du tänker dig Ray Bradburys cirkus är du på väg åt rätt håll, men ändå helt fel. Det här är den sortens cirkus som anländer som en naturlig slutpunkt i en värld där gatorna blir skitigare, skyltarna aldrig fylls i, träden ramlar omkull och städas inte upp, klockorna stannar och alla färger går mot svartvitt. Cirkusen har två attraktioner: En gigantisk uppstoppad val, Bibelns Leviathan, en en gång levande varelse utställd som en monstrositet eller underverk; och en bisarr cirkusdvärg kallad Fursten. Med cirkusen följer, eller skapas, folkmassan; grå män som samlas och står där i grupp, som dricker tyst ur medhavda flaskor, som följer ensamma nattvandrare med blicken och får dem att skynda lite extra från gatlykta till gatlykta, som Väntar. Något håller på att koka upp ur gatstenarna, ett våld som ingen sett förut men som efteråt alltid kommer att ha varit där, och det kommer inte att sluta väl för den som är på andra sidan om det.

Om du som läser detta tycker handlingen låter lite bekant så gör jag en kvalificerad gissning att du också är en sådan som ser konstiga filmer med undertexter, för Motståndets melankoli filmades 2000 av Krasznahorkais vän Bela Tarr under titeln Werckmeisterharmonierna. Det är en väldigt sevärd film om man har tålamodet för långsamma, svartvita filmer med väldigt lite dialog – tänk INLAND EMPIRE fast helt annorlunda. Krasznahorkai och Tarr har samarbetat flera gånger – senast Turinhästen, som gick på svenska biografer i fjol – men deras språk är helt olika; där Tarr i första hand låter kameran göra jobbet och utmanar tittaren att tolka släpper Krasznahorkai inte ut oss ur karaktärernas huvuden. Alla får de komma till tals utom möjligen då de där zombieliknande skarorna som står samlade runt valurn… förlåt, valutställningen och väntar på klartecken. Ingen är ju sådan efteråt.

Så det pratas och det pratas och det pratas, långa snirklande monologer som löper över sida efter sida utan punkt, hoppar från det ena ideologiska, filosofiska, astronomiska, lingvistiska, populistiska isflaket till det andra; man får känslan av att alla vet någonting som de inte vågar erkänna för sig själva, att historien (och Historien) är ett tunt gungfly som man trampa igenom om man inte fortsätter dividera (intressant ord) om hur stabilt det är. När våldet väl bryter ut (för det gör det ju, naturligtvis) går det så plötsligt, så fullständigt frånkopplat från allt att alla bara kan prata om varför just jag inte hade något med det att göra, jag stod för det andra, vad det nu är. Jag kan rättfärdiga allt jag gjort, låt mig bara först säga att, vilket förresten påminner mig om den gången då jag, och med ”jag” menar jag alltså utifrån min centrala plats i den kosmiska ordningens perfekta, ja, som Nietzsche sade, katastrofen som helt utan någon förskyllning, och med någon menar jag då specifikt min, drabbar –

”En katastrof! Javisst! Yttersta domen! Hästballe heller! Det är ni själva som är katastrofen, det är ni som är yttersta domen, ni nuddar ju inte ens vid marken där ni går, era sömngångare. Och jag kan se”, och han tog herr Nadabán i axlarna och ruskade om honom, ”att ni inte förstår ett ord av vad jag pratar om!!! För ni pratar inte, nej, ni ’viskar’ ni, eller ’exklamerar’, ni går inte bara omkring på gatan, utan ni ’skyndar febrigt’, och inte kliver ni in någonstans, utan ni, ni ’stiger över tröskeln’, ni fryser inte, eller svettas, utan ’skakar’ och ’vattnet forsar’ från er! Jag har inte hört ett normalt ord på flera timmar, för det enda ni kan är att gny hjälplöst och börja yra om yttersta domen när en huligan slår in fönstret hos er, ni är hjärnslöa allihop, som ligger där och krälar i gruset och bara stirrar och glor och mumlar ’Magi!’ ”

- slänger både historien och Krasznahorkai in när det någon gång börjar bli för bisarrt självförhärligande; romanen slutar aldrig samtidigt bygga upp sig själv och plocka sönder sig. Och som läsare applåderar man, sätt dit de där självupptagna teoretikerna som inte får något gjort, givetvis står de goda för lag och ordning, för det Vanliga Folket, för den tuffa kärleken som folket behöver när det blir för förvirrat. Ingen mänska blir väl för fan en bättre medborgare av filosofi, abstrakta tonskalor och översatt litteratur. Vi vill ha harmoni, vi vill höra låtar vi redan kan. Och då får vi förr eller senare det.

Motståndets melankoli är en zombieroman där ingen efteråt har varit zombie trots att gatorna är fulla med lik. Krasznahorkai är mästerlig; han skriver med stora skopor svart humor, intelligent och invecklat, men mynnar gång på gång ut i scener så drömska, vackra och fruktansvärda att jag inte vågar lägga ifrån mig den, för det finns något mörkt och krypande som inte kan sättas ord på därinne, och så fort man tittar åt något annat håll händer saker i den. Det har tagit 25 år för en svensk förläggare att få ut den; vänta inte lika länge med nästa. Nån jävla ordning får det ju vara.

Similar Posts:

• Hejdlöst vackert
• Berättarkonst med skruv och klaustrofobiska övertoner
• I förskingringen
• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning