Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Heiman handlar om Elof och hela hans liv från faderns död när han är tio år tills han är en gammal man med svår andnöd. De första kapitlen är gripande: Elof och hans yngre bror lever med den lungsjuka fadern Ruben som dör i kammaren. I dödskampen beskrivs faderns svåra minnen från 1918 och inbördeskriget i Tammerfors när han tvingats arkebusera unga pojkar. Det är kallt, fattigt, smutsigt i bondstugan där modern dött på golvet ett år tidigare. Efter faderns död hamnar de föräldralösa småpojkarna på mormodern Rikas bondgård och gästgiveri i grannbyn Komossa.

Elof är rädd – alltid mycket rädd. Funderingarna och intrycken är många. I sina egna tankar är han en hare, en ”räddhare” men rädslan ska tvingas undan, gömmas bort. Till varje pris. Han har talets gåva, han är en pratmakare och lustigkurre; blir bibelsprängd efter att ha läst och lärt sig långa utdrag utantill ur faderns bibel och diskuterat med och lyssnat på mormodern, småskollärarinnan och gamla släktingar.

Efter konfirmationen tar sig Elof till Tikkakoski där han tillverkar gevär i en vapenfabrik, lär sig finska och sedan efter några år (1943) till fronten i Karelen där han ska försvara fosterlandet Finland och slåss mot ryssen liksom andra unga pojkar.

Elof är ingen krigare. Han skulle inte kunna skjuta någon; han som inte ens skulle få livet av en kattunge eller allra minst skjuta en hare, bondson som han är. Men tack vare traumatiska upplevelser vid fronten som han inte kan dela med någon – och överlevnadsinstinkt – kommer han senare, efter kriget, i kontakt med Olga. Hon är lite äldre än han, lite längre, starkare och framför allt tyst och lugn. Hon är det som Elof behöver i sitt liv, på sitt hemman.

Elof och Olga flyttar till Elofs hemgård och röjer upp de igenvuxna åkrarna. Olga skurar de svartnade golven i den hundraåriga bondstugan, planterar blommor, bakar rågbröd och de skaffar ko, höns och häst. Med tiden får de två barn – det första, sonen, föder Olga ensam i kammaren – och senare en flicka som enligt Olof ”ska bli student”. Åren går med arbete och möda. Moderna tider kommer med Fergusontraktor, kylskåp, grovkök, vardagsrum och senare även bil, en Moskovitsh.

Men Elof super. Grannen Viktor super ännu värre. Tillsammans kokar de hembränt bakom fähuset i en gammal bastu. De “två faderlösa bygger högre än himmelens höjd” och ska visa bysborna. Viktors fähusbygge med Elof som borgenär blir något som nästan får familjen på fall. Sonen som gift sig borde ta över men Elof vill inte ge ifrån sig sitt hemman. Hemligheter, skulder, rädslor. Att prata, skrodera, röka, köra sin väg, vifta eller skoja bort, berätta vilda historier är att fly och Elofs sätt att leva även om han egentligen vill väl. Olga är där, mittemellan. Gör sitt. Som alltid.

Harsymboliken genomsyrar handlingen och en hare täcker även bokens omslag (gjort av Sanna Manner). Boken inleds av en dikt av Tua Forström som slutar med raderna: “Du är ju gammal nu lilla barn/ var inte rädd lilla hare”. Harar av alla de slag – små, stora, verkliga, overkliga – dyker ständigt upp i handlingen eller i drömmar. Djuren symboliserar rädslan som följer Elof överallt. Även de andra. Ända från början till slutet.

Romanen har ovanligt korta kapitel: bara en eller några sidor. Det finns rubriker som upptar en hel sida och de visar riktningen i de korta kapitel som följer; till exempel: “Det där är bara dårskaper, du diktar”, “Dödens lukt går inte att tvätta bort” eller “I skogen”. Bertell, som till sin utbildning är skådespelare och dramaturg, har själv funderat på om hon borde skriva längre kapitel, men jag läser gärna de här korta kapitlen med mycket tomrum emellan. Det blir som scener med många mindre berättelser i den större som kunde byggas ut till noveller eller andra romaner. Denna roman är så rik på innehåll, intrig – de korta kapitlen gör helt enkelt läsningen klarare.

Därtill skriver Bertell ofta korta meningar – vilket jag också som läsare fascineras av. Meningarna bildar ofta kontraster eller underfundigheter: “Somliga måste tydligen dö, för att andra ska få leva” eller “Allt var glömt eller åtminstone bortglömt”, “… att den vite jägaren fått en röd son”. Många meningar är finurliga och beskrivande: “Att hjälpa fram klarheten, det var det bästa Olga visste.”

Bokens språk är standardsvenska även om titeln “Heiman” är en dialektal variant av ordet hemman. Här och där tas dialektala ord eller finlandismer in och som läsare njuter jag av ord såsom “krämp” (kram), “hockrade” (skrattade), “harkrank” (liten hare), “smöröga” (smörklick), “spitaklas” (göra sig till), “pöllprat” (struntprat). Kanske är det första gången jag läser ordet “hallonprupp” i en roman – det som Elof kallar sitt barnbarn i bokens första kapitel och jag kan inte ens översätta det gulliga barnordet för någon som är en kär: hallonfis eller hallonbak på standardspråk är inte alls samma sak. Det är endast ett par småsaker jag reagerar på: att höbärga i juni och att skriva att “kor föder” – juli är (var) höbärgningens månad och kor kalvar. Antagligen reagerar ingen annan och ingen redaktör.

Ann-Luise Bertell har skrivit romanen Heiman inspirerad av gamla släkthistorier och berättelser om och av sina farföräldrar som levde som jordbrukare i byn Kimo i den tidigare kommunen Oravais i Österbotten. Själv ingår hon som Elof och Olgas första barnbarn – det barnbarn som Elof leker med i bokens första kapitel och som betraktar sin döda farfar i bokens sista. Men det är också en allmängiltig berättelse med eviga teman som kunde handla om vilken efterkrigstida jordbrukarfamilj som helst på 1900-talet i Österbotten, Finland eller någon annanstans. Bertell har vävt in historiska fakta om orten, landet, livet och vardagen. Jag har växt upp i en angränsande by och jag har också sett och hört det här livet, liknande män(niskor). Allt från traditionen bland konfirmandpojkar att visa mod genom att klättra upp till tuppen högst upp på Oravais kyrka, kvinnor som cyklat iväg på Marthamöten, att svara någon “va fan”, att flytta råstenar för att få sig några meter jord till eller att kalla en släkt för “högfärdig”. Och de undangömda, annorlunda människorna som fanns men ändå inte fanns.

Det finns något av byarnas, platsernas tysta psykologi i romanen. Jag tänker på Selma Lagerlöf som kunde sina värmländska bruksorter och alla deras människor. I byn Kimo har också funnits ett bruk med ett myller av människor och liv. Andra böcker som lånar drag är Elena Ferrantes första romaner i Neapelkvartetten; Bertell är mycket skicklig på att beskriva barn och barns tankar, rädslor och drivkrafter.

Romanens åldrande Olga – har jag känt – från sidan. Hon gjorde gott som jag på ett allmänmänskligt vis aldrig glömmer. Hon gav mig rågbröd ibland och gamla blomsorter att ha i trädgården. Kanske inbillar jag mig men blommorna växer särskilt den här sommaren. Hon tecknas väl av sitt barnbarn. Romanen Heimanär förunderlig läsning.

Similar Posts:

• Edna och styrkan
• Längtan, lera och luft
• Lumpänglarna lever vidare
• Att få en gammal pappa
• Brev och svek

En mormor har dött och behöver bli ihågkommen. Det behöver vara något mer än en begravningsceremoni, en kista, några rosor, ett högtidlighållande som passerar förbi. Det behöver vara mer än dagar av demens och oförmåga att upprätthålla ett liv genom minnen och vardagliga rutiner. En värdig död kan kräva en hel vokabulär att fästa till en människa. Tryckt på papper.

jag går tillbaka in
jag ska lägga en diktsamling på den vita kistan
[…]
jag vill att någon ska se när jag ger henne boken

Att ge ord till den döda, egenskrivna eller inte. Kan det vara så enkelt?

Ja, och samtidigt förstås, det svåraste en människa kan göra. För sig själv, för den döda, för de runtom som sörjer.

Att skapa eller återskapa mormoderns värdighet, eller språk om en så vill, sker i Hedström Gustafssons bok genom en utzoomning. Bort från den döda mormoderns sfär och ut bland öarna, ut i fauna och flora, bakåt i tiden till bronsåldern och tillbaka. Här är stinknäva, här är saltgräs, här är röllikan på stranden, här är fossil och bronskärl. Allt mycket precist definierat, men samtidigt i en enda oreda, åtminstone till att börja med. Oredan gör dikten svårgenomtränglig och kräver tålamod av läsaren.

Mormorsordning, hägringsöar har en del tematiskt gemensamt med Tua Forsströms Anteckningar och Jenny Tunedals Rosor, skador – båda utgivna under de senaste åren, båda samlingar som kretsar kring förlusten av en nära person. Liksom hos Tunedal är demensen och dess verkningar en viktig del i Mormorsordning, hägringsöar. Här är återskapandet en del av upprättelsen för den döda, och kanske även ett sätt för diktjaget att bearbeta bortgången. ”Om jag kunde få ett minimum av ordning” står det på ett ställe hos Tunedal. Hos Hedström Gustafsson skildras det ovärdiga i insjuknandet i prosalyriska stycken där texten hittar en sorts klarhet där mormoderns gestalt, och ibland även röst, plötsligt blir tydliga. Ett särskilt ögonblick, när diktjaget hittar mormodern och ”tungan har glidit ner i svalget” blir en återkommande scen, något att demontera i sökandet efter den ursprungliga ordningen.

Bland bokens prosalyriska stycken finns dock en del scener som tycks nedtecknade mest för att förtydliga förloppet. Här är texten mer platt och hastig och förmår skapa den ordning eller klara närhet som boken verkar eftersträva.

I stället blir det den vackra slutsviten Hägringsö som samlar ihop boken. Stilen är fragmentarisk, flytande på sidorna, men formar sig i konkreta scener, minnen som till slut lyckas fånga en människas vilja och levnad med värdighet. ”Bland viden/ vid utelampan är/Moln/ludna nattfjärilar ömma/ andra, insisterar på att fortsätta/oberoende av stålverken Stålet/” står det i samlingens sista dikt.

Här är det ingen tvekan längre, nu ser jag mormoderns värld tydligt.

Similar Posts:

• Mellan kropp och krig
• Vilket krig för man mot dem man älskar?
• En resa till innan
• Efter en svår sommar
• Knubbig, röd, rundad, sträv och mätt

Det handlar om ett barn som inte längre finns. Tillvaron är skör, men det går så lätt att ana det som alldeles nyss var.

Vi skulle gå ner till stranden och höll varandras
hand, och du var en liten flicka i klänning

Så enkelt och allvarligt är det redan på första sidan, när Forsström börjar sin sorgebok. I första delen blir det en slags inramning av vad sorgen innebär. Det smärtsamma och oändliga i förlusten blir snabbt synligt.

Gravitationen upphör här
Jag stänger dörren mot jag vet inte
vad för slags mörker
Någon har slagit gräset och det doftar
Hjärtat är en sjö med vågor där

Dikten griper efter det som finns kvar. Säger: se, det här är vad du lämnade. Allt detta finns fortfarande kvar, men vilken betydelse har det nu? Det går att läsa som det första smärtsamma skedet efter att någon gått förlorad. Språket måste här tillåtas vara konstaterande. Vi måste börja någonstans. Kanske med att räkna upp världen, betrakta den, så som den fortfarande är.

Samlingens andra del har skogen som fond. Här andas mörkret, skogdofterna och tystnaden sida vid sida. Och så sjön! Tua Forsström återvänder alltid till sjön. Den är på samma gång ett hot och en trygghet, en plats för drömmar och gråt.

Det finns en förtvivlan i dikten i Anteckningar, i att försöka sätta ord på det som blir efter en människas död. Men förtvivlan lever samman med ett behov av att göra världen synlig igen. Det är ett sätt att bygga hopp, att förmedla detta hopp genom att gå i dialog dels med den förlorade, men också med andra författare och med läsaren:

En liten flickan leker verkstad, det betyder att man
reparerar saker som gått sönder
Hon sjunger för sig själv att alla kroppar har
olika mörker och glans
Hon sjunger Sakta alltid, sakta framåt

Kanske går det aldrig att skriva fram exakt vad en förlust innebär. Det går bara att stillsamt betrakta och med textens hjälp försöka förvalta det som är kvar. Må det vara det igensnöade hjärtat eller minnet av en modig flicka. Tua Forsström gör det som ingen annan.

Similar Posts:

• Ömt snidade bilder
• Ett lysande mörker
• Efter en svår sommar
• Från de (o)saligas ängder
• En mormors ordning och värdighet

I Tua Forsströms sjö i nya diktboken En kväll i oktober rodde jag ut på sjön badar inga växande barn. Här ror istället ett ensamt jag ut och ut på vattnet och dumpar död fisk. Fattas någon, sorgearbetar, minns. Tilltalar. Sjön och vattnet blir en metafor för liv, rörelse, tröst, men också avslut, det ändliga, sjunkna; en behållare för jagets önskan bortom det tillstånd det lämnats i. Ett mörker mot ett annat mörker, gestaltat i den roende som i sin av sorg och förlust ömmande gestalt vaggar ovanpå ytan i en liten båt.

Det vilar en melankoli och stillsam dramatiskhet över dikterna som känns typisk Forsströmsk, och vi rör oss i förtrogna miljöer genom vatten, natur, vardag samtidigt med en lågmäld vanmakt till tidens outplånlighet; den stilla vreden i att behöva fattas någon, en åkallan om tröst och befrielse.

I en allittererad och böljande språkdräkt med glidningar som klingar bekant finlandssvenskt rör vi oss genom ett makro- och mikrokosmos: ”[…] Allting händer för första gången och vi blir rädda. I skogsbrynet har någon aggressiv handling inträffat.[…]” som ofta står intill varandra, där jaget går genom barndom och vuxendom, genom kvartskristaller och kalcedon, genom sorgsen och sjuk, och även om sjön och det mörka vattnet är centrala fästpunkter är även kvällen, natten och stjärnhimlen det, liksom lägenheten, sömnen, de nattliga drömmarna. Det råder ett slags vakuum inom jaget, en dovt glittrande smärtande sorgestorm i ett vara som nu är utan den andre, utan det du som tilltalas, men som jaget både för samtal med och talar om. Båten blir en symbol för ett jag utan förtöjning, en tillfällig förlisning men också omfamning som får utspela sig på vattnet, där det mot sjöns svarta spegelyta kan förebrå, rikta, vila, gungas. Jaget matar sjön med fiskar i en handling med närmast biblisk innebörd, kanske en önskan om att få om jaget ger, men som samtidigt bara är ett sätt att foga kretslopp till kretslopp:

[… ] Jag rodde ut för att dränka de där fiskarna du vet, som jag av girighet hade tiggt åt mig på torget. Vi tror vi blir lugnare, men det är kaos som tilltar. Inte vara rädd. Inte vara onödigt rädd. Vi måste underteckna ett särskilt dokument, vi måste under den oläsliga texten skriva våra namn. Lämnar inget i övrigt att önska. Lämnar allting i övrigt att önska. [...]

En rå insikt om vad det är att ingå, uppgå, överlämna sig till någonting, och det är i dessa stunder En kväll i oktober rodde jag ut på sjön är som bäst. Det är då Forsströms rättmätiga storhet känns. I några partier talar hon genom en mer prosaisk, nästan dagbokslik ton som förvisso ofta, men inte alltid, har poetisk lödighet, men vars plats jag stundtals tvekar till. Men jag accepterar. Deras medverkan till den oscillerande rörelsen i boken har trots allt relevans, även om några inte är övertygande, och när det regnar rosor över alla djur eller regnet prasslar mot mörka blad och har jag glömt det. Ömt snidade bilder. En öm hantering av ordet från en mycket öm hand, och en cirkelrörelse från början till slut just så som ett människoliv är. Med den obarmhärtiga möjligheten att överleva de vars tillvaro man delar, och sedan utstå.

Med sorgen är det så att man trodde att det brinner men det börjar regnat. Riset
ryker håglöst en stund, det är alldeles för glest eller tätt
och kvar på åkern står en mörk installation spretande
mot himlen. Röken från de klara kvällarna i april har
fastnat i jackan i tamburen. Långt från stadens ljus
Så många år har gått, men flagor lösgörs vid minsta fläkt
och blåser ut på sjön och upp mot huset där jag bodde
med mina föräldrar och min bror, i vår familj.

(Dikten Med sorgen är det)

Similar Posts:

• Att förvalta i förtvivlan
• Ett lysande mörker
• Efter en svår sommar
• Från de (o)saligas ängder
• En mormors ordning och värdighet

Självklart tokromantiserar jag jobbet i bokhandel oerhört efter att ha läst böcker som t.ex. Drömbokhandeln nyligen och har kanske alltför högt ställda förväntningar. Det ska givetvis bli roligt att få boktipsa i ett så kort format jämfört med vad jag är van vid men också lite läskigt. Vad vill folk veta? Kommer jag kunna svara snabbt på frågan: är den bra eller dålig? Är botten i mig verkligen botten i andra? Vilka är de säkra bokkorten? Vilka läsare vill ha utmaningar och vilka vill ha något de känner igen? Att avkoda text är ju en sak, det har jag i alla fall övat mig på, men hur avkodar jag en läsare? Jag tar med andra ord tacksamt emot tips på böcker som utspelar sig i bokaffärer!

I utbyte kommer du den här veckan få läsa recensioner av bland annat debutanten Caroline Nylanders Du satt på karlavagnen som behandlar alkoholism inom en familj och får betyget 7/10 idag.

På onsdag skriver Anna om Leif Holmstrands Tjuvklyftan som är en roman som på ytan har ett ganska klassiskt händelseförlopp om antal personer som återvänder till uppväxtsorten, där texten sen börjar nysta bland händelser från tonårstiden. I Leif Holmstrands version blir det experimentellt, han skriver en våldsam och händelserik prosa som lämnar läsaren i gapande klyfta mellan tid och rum.

På lördag gästas dagensbok av Helena Lie, som skriver om Tua Forsströms diktsamling En kväll i oktober rodde jag ut på sjön.

På söndag recenserar Björn Michail Sjisjkins Brevboken - stort upplagd och hisnande vacker rysk kärleksroman med ena foten i det gamla imperialistiska Tsarryssland och den andra i ett sent Sovjetunionen.

PS. Vinnarna i utlottningen av För alltid Sigge är avgjord, vinnarna är meddelade via mejl och böckerna kommer att skickas ut under veckan. Grattis till vinnarna!

Similar Posts:

• Att lämnas i glappen
• Att binda sköra former
• En suggestiv skräckis
• En studie i svek
• Förbryllande myllrande

För Forsström är denna upplevelse av enhet en slags ursprunglig erfarenhet som skapar poesi. Det är ett mystiskt tillstånd som försätter diktaren i trans – men inte en sådan trans att hon tappar fattningen. Snarare rör det sig om ett tillstånd som liknar det Gunnar Ekelöf beskriver i ”Eufori”; en känsla av hur ”allt är i allt” och hur det som är ”outsägligt och fjärran” plötsligt är ”outsägligt och nära”. Det rör sig alltså om en slags stilla känsla av livets närhet till döden, eller för att använda Forsströms egna ord: ”det finns en nattlig översättning där vi är / vad vi är: inlandsskog, sten, långsamt / strömmande vatten”.

Ofta är denna mystiska sida förenad med en stor sorg. En sorg som handlar om livets ofullkomlighet. Den är oftast mycket vacker, liknande isen – ”fiskarnas vitskimrande himmel” – men kan också vara svart och ångestladdad, som ett ”mörker upplöst i mörker”. Själv kommer jag att tänka på Bruno K. Öijer som sa någon gång att ens sorg den kan ingen ta ifrån en, den finns alltid där som ett grundtillstånd och en ofrånkomlig del av livet och därför ska man inte mota bort den. Ungefär så tänker jag att Forsströms dikt gör: den bejakar sorgen istället för att beklaga den.

Jag knäpper upp knapparna
långsamt i min skrynkliga sidenblus, jag knäpper upp
knapparna i min blus, det är stjärnklar natt och
jag vet: under trasiga paraplyer reser vi.

Men nu ska vi inte överdriva denna mystiska, sorgsna och världsfrånvända sida i Forsströms författarskap. Det har gjorts alldeles tillräckligt. Alltför ofta har det talats om det magiska skimmer som strömmar ur dikterna och hur stroferna är som blödande sår på det gemensammas kropp. Forsström själv har till och med liknats vid en indiansk medicinman som kan frambesvärja regn med sin dikt. Sådana utspel tenderar att skymma det politiska och ironiska i hennes poesi. Som när hon till exempel i en dikt från Snöleopard (1989) skriver ett brev till Marylin Monroe och i ett smått präktigt tonfall undrar om de kan bliva vänner, trots att hon är död. Eller som när hon inleder en dikt med ”Jag är Hustru, belägrad” och sedan beskriver känslan av att bära äktenskapets bojor när ens man är ute på haven. Dessa sidor sidor av författarskapet har det skrivits alldeles för lite om och det är synd. För det pekar på hennes nära släktskap med en annan finlandssvensk poet, nämligen Edith Södergran, vars poesi också växlar mellan mystik och politik, upphöjt allvar och humor.

Forsström har också vissa likheter med generationskamrater som Katarina Frostensson och Ann Jäderlund. För även om deras dikter ser olika ut påminner ofta bildspråket och tematiken om varandra. Här behandlas den kvinnliga erfarenheten som ett skavsår och ofta bildar kroppsligheten en slags fond. Benknotor och brosk blandas med fjädrar och sekret. Hos Jäderlund och Frostensson är det ofta äckligt medan det hos Forsström närmast är vackert men samtidigt sorgligt. Det lyser hela tiden igenom hur orättvis världen är i hennes dikt.

Man sträcker mot sin älskade en
bild, ett antagande om
sig att transformeras till
den älskades bild av bilden.
Tag mig med. Jag vacklar
under svanens tyngd.

Låt mig nu slutligen säga något om Forsströms teknik. För till syvende och sist är hon en poet som skriver vackert och vars texter man blir berörd av. Ofta anar man också en stor hantverksskicklighet bakom de skenbart enkla och avskalade stroferna. Vad beror det på? Jag tror att det handlar om alldeles speciell känsla för färger. Eller rättare sagt: en känsla för ljus och mörker. Som i den berömda dikten som börjar ”Snön yr över / Tenala kyrkogård”. Där byggs stämningen upp genom det ständiga växelspelet mellan snön och ljusen och kyrkogården och himlens mörker. Slutligen ebbar dikten ut i en syntes och som läsare upplever man det som om det var mörkret själv som lyste. Hur gick det till frågar man sig, och upptäcker att man inte kan svara. För i den bemärkelsen är Forsströms poesi verkligt mystisk.

Snön yr över
Tenala kyrkogård

Vi tänder ljus för att
de döda skall vara mindre

ensamma, vi tror att de är
underställda samma lagar

som vi. Ljusen blinkar oroligt:
de döda längtar kanske efter

sällskap, vi vet ingenting om
deras verksamhet, snön yr

De döda tiger som bomull.
En skock tunna barn som

ohörbart tar ett steg närmare
Ser de på oss uppmärksamt ett

ögonblick: är det för att de
glömt, eller minns? Snön

yr över Tenala kyrkogård

Som när man flyger in
över en stad om natten på

låg höjd: ljusen blir
motorvägar, fordonens

strålkastare, man kommer
någonstans ifrån

Snart kör man bil längs en
väg, ett av de blinkande

ljusen i yrsnön

Similar Posts:

• Att förvalta i förtvivlan
• Ömt snidade bilder
• En mormors ordning och värdighet
• Efter en svår sommar
• Vecka 15 – boktipsandets ädla konst

Eller så är sångerna som ett stort orangeri, en tropisk inglasad trädgård upplyst inifrån med natten och månskenet ovanför och runtomkring. Inne i växthuset växer citronträd och hela skogar står fulla av blåbär och violett slöjdimma. Det porlar som av vatten. Djuren går omkring här, de är lite överallt: björnar, hästar, katter och vita harar som lämnar efter sig ömsinta tassavtryck.

Man tycker om att vara här, inne i orangeriet. Även om det är i smyg, en nattlig lite förbjuden gratisbiljett, känns det förlåtande och trösterikt. Men samtidigt som dikterna är mättade av mustig klibbhet grönska är de snälla, ibland kanske lite för snälla, för utslätande välvilliga. Det kan krävas en andra läsning för att se kontrasterna mellan den svala vita tonen, den som under inflytandet av läkemedlet Lariam, en malariamedicin – gör dikterna liksom svaga och ändå ofrånkomligt genomträngande; som just en elak sjukdom kombinerad med slumrande vacker yrseldröm.

Det värsta är kanske att man är i orangeriet alldeles ensam, även om det finns andra människor ute i mörkret, och man vet inte vad som är sant och om man är lurad att tycka om att bara vara här, instängd i glashuset. Nej, det värsta och absolut vackraste, är raden:

Men om du är ensam är jag ensam.

När regnet i september återigen börjar falla i sista dikten somnar man iallafall tyst. Det är ljumma vindar, svalt och lätt.

Similar Posts:

• En mormors ordning och värdighet
• Ett lysande mörker
• Ömt snidade bilder
• Att förvalta i förtvivlan
• Lugnet efter stormen