Jag kan avslöja att jag var aningen skeptisk om jag skulle bli golvad igen. Men samtidigt var jag nyfiken på när De tre bockarna Bruse ännu en gång kom ut i en ny version. Vad skulle kunna förnyas? En hel del visar det sig. Det är rätt kaxigt och samtidigt smart att Mac Barnett döpt sin bok till De tre bockarna Bruse, ingen underrubrik eller smart förvrängning. Det går bara ett uppslag innan en anar något stort.

Trollet satt i leran
och skräpet och smutsen.
Han lyssnade.
Han väntade.
Han hoppades att någon skulle gå över bron ovanför hans huvud.

”Jag är ett troll. Jag älskar mat.
Ben och kött, så delikat!
Och lycklig blir jag må ni tro
om ljud jag hör från klöv och klo.”

Den här historien är ifrån trollets perspektiv. Och vi bjuds in till hur otroligt hungrig han är. Hör bara:

Trollet petade ut öronvax med en smutsig
fingernagel.

Det enda han hade ätit på senaste tiden var en
gammal känga och lite gojs han hittat i sin navel.

Han höll faktiskt på att svälta ihjäl.

Visst får en viss sympati? Dessutom pratar trollet på rim. Det är rätt sympatiskt även om han rimmar på hur han tänker sig käka upp några bockar och i vilket recept han ska njuta av dem. Här handlar det om att berättelsen fördjupas, vrids till men samtidigt känns igen. Det jobbas på grundhistorien men illustrationerna bådar om att något är annorlunda. Jon Klassens bilder är halva historien. De jordiga bilderna är milda men samtidigt finns det spännande och lite läskiga detaljer.

Jag njuter av den här boken. Det är så ljuvligt berättat när perspektivet är förskjutet. Dessutom händer det helt oväntade grejer. Så även om en tror hur historien ska gå, och den till stor del följer det, så finns det vinklar & vrår som snurras till. Jag får sympatier för trollet. Att gå runt hungrig är farligt. Så glöm inte mellanmålet kära ni!

Similar Posts:

• Skolstarter och syskonskap
• Livat på playan
• Favorit i repris
• Nyklassiska troll
• Karatebrudar och grodkyssartanter

Jag kände ju igen tomtarna (och trollen!) för jag hade redan sett – och älskat – den tecknade filmen Trolltyg i tomteskogen. Men inte visste jag då att filmen var baserad på en bok. Det kändes magiskt att få kliva in i den där förtrollade världen igen, i en bok som jag inte ens visste fanns eller hade förväntat mig att hitta just där. När jag nu återvänder till boken som vuxen så är det med härlig nostalgi blandad med… ändrade förväntningar (såklart).

Huygen och Poortvliet tar sig till största delen an ämnet tomtar på samma sätt som de tidiga antropologerna på 1800- och tidigt 1900-tal beskrev främmande, exotiska folkslag. En stor del av boken består av beskrivningar av tomtarna och deras liv, från yttre kännetecken och dagliga rutiner till deras relation till djuren.

Som barn läste jag de här beskrivningarna med stort intresse, men tyckte ibland att de ledde till fler nya frågor än svar. Idag tycker jag lika mycket om idén till boken som jag gjorde då, men tycker att texterna hade kunnat vara mer finurliga. Grundtanken är bra, men fokus har lagts för mycket på att skriva många olika infallsvinklar än att göra var och en av dem riktigt intressant och rolig.

Precis som de tidiga antropologerna ser Huygen och Poortvliet den betraktade tomtevärlden och deras liv och kultur alltför mycket utifrån den egna kulturen och de egna förväntningarna. Det är väldigt heteronormativt och beskrivningarna av den manliga tomten breder ut sig sida upp och sida ner, medan den kvinnliga tomten (som per definition är maka till den manliga) får några kortare avsnitt där hushållsarbete och barnuppfostran nämns mer summariskt. Nu kanske en del vill invända att jamen så är det ju när det gäller tomtar, vi kan liksom inte ändra på det nu. Men då vill jag bestämt peka på att de tidiga antropologerna som ofta beskrev kvinnors aktiviteter och roll i samhället som obetydliga, ofta visade sig ha helt fel när senare (ibland till och med kvinnliga!) antropologer studerade samma folk och upptäckte en massa som de tidigare helt hade missat. Det handlar mer om att den som inte tittar och inte frågar inte heller upptäcker. Jag är övertygad om att de kvinnliga tomtarnas liv är minst lika fascinerande och jag ser fram emot att läsa den (ännu outforskade) berättelsen!

Det som i vilket fall som helst lyfter hela boken är Rien Poortvliets underbara illustrationer. Ett annat väldigt trevligt inslag är de avslutande berättelserna om tomtar, tomtesångerna samt ett samtal med en tomte.

Min rekommendation, hellre än att läsa boken från början till slut, är att ha den liggandes framme i juletid, stryk lite på det vackra omslaget, bläddra i boken nu och då, och läs en berättelse i taget. Det gör verkligen ingenting om du inte läser hela boken.

Similar Posts:

• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Meri Kurisumasu!
• Nyklassiska troll

Sedan dess har jag hunnit läsa en del reservationer mot den svenska översättningen med den mer poetiska och, vad jag förstår, rättvisande titeln Bara sedan solen sjunkit, men vad vet jag. Jag kan tyvärr inte finska, och det var trots allt den rättframma men ganska fåniga engelska titeln Troll: a love story som först fångade mitt öga.

Johanna Sinisalos debutroman utspelar sig i ett urbant Finland, Tampere, inte särskilt olikt det verkliga. Ja, bortsett från den detaljen att där finns troll, då. Eller ja, normalt finns det ju inte troll mitt i staden. Troll är skygga och mytomspunna och nästintill omöjliga att få syn på, även om ett ökat antal rapporter om troll har dykt upp den senaste tiden.

Fotografen Mikael, kallad Ängeln på grund av sitt ljuslockiga, änglalika utseende, är på väg hem från krogen och en misslyckad dejt när ett gäng ungdomar som skockats kring ett mörkt hörn av gården fångar hans uppmärksamhet. När kidsen skrämts bort får han syn på det de petat och sparkat på: en blanksvart, svag och sjuklig trollunge. Och Mikael grips av ett obestämt, men överväldigande begär.

Han tar med trollungen upp i lägenheten och försöker sköta om den, men hur sköter man ett troll? Hur smart är det att ta hem ett rovdjur som kan bli större än en själv som vuxen? Vad ska det äta? Och hur farligt är det, egentligen? Hur djuriskt, hur människolikt?

Trollet får namnet Pessi, efter trollet i den barnvisa som romanen också lånat sin originaltitel ifrån. Det blir snabbt vad Mikaels liv kretsar omkring, något som får stora konsekvenser för såväl honom själv som för hans närmaste.

Det är en riktigt originell debutroman Johanna Sinisalo skrivit, med en säregen, suggestiv och vagt illavarslande nerv. Knappast någon gullig barnvisa. Snarare en smula barnförbjuden, för vad är det för en mörk, sexuellt färgad kraft det lilla trollet står för? Ska jag ha någon invändning mot romanen är det just att jag inte är helt säker på vad författaren vill säga med den. Någon om natur och kultur, gissar jag. Kanske att människan tror sig så bortkopplad från naturens på en gång livgivande och dödsbringande krafter? Att vi tror att vi förstår oss på och liksom står över allt, men att all vår kunskap kanske inte räcker så långt som vi tror?

Hela tiden interfolieras romanberättelsen av andra texter, facktexter och skönlitteratur, verklig och fiktiv, om trollen och människans förhållande till dem. Här finns stycken ur såväl Kalevala som av Väinö Linna och Selma Lagerlöf, liksom en mängd facktexter om finsk folktro och trollbiologi. Frågan är om de alls har något att lära Mikael om vad han egentligen gett sig i kast med?

Similar Posts:

• Ful, skitig och glupsk
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Tok-Lena och ärkeängeln Mikael
• Klassiska sagor för vinternatten
• Nyklassiska troll

Det är i alla fall premissen för Elin Säfströms romandebut En väktares bekännelser. Här är huvudpersonen, femtonåriga Tilda Modigh, en ”väktare” med uppgift att hålla ordning på Stockholms alla tomtar, troll och älvor, så att vanliga människor förblir ovetande om deras existens och så att inga konflikter uppstår. Särskilt finns det ett gäng rumliga tomtar med fotbollshuligantendenser som är ett sjå att hålla i schack.

I vanliga fall är det Tildas mormor som vakar över Stockholmsrådarna – ja, över hela södra Sverige, faktiskt – men just nu är hon i Norrland för att hjälpa väktaren där att få kontroll över en epidemi av jättar och troll som går bananas. Tilda ska bara hålla ställningarna ett tag.

Det blir förstås svårare än hon har tänkt sig. Rummeltomtarna hittar på hyss (de är verkligen inte särskilt barnvänliga tomtar, utan super och ligger runt närmast oavbrutet), en stor flock urkorkade jordvättar slår sig ner i skolans källare, hjälphunden Dumpe verkar ha tappat väderkornet och dessutom börjar ryktet gå att en riktigt ond häxa eller något åt det hållet härjar. Ja, och så har ju Tilda en del rätt normala problem också, som med sin oengagerade mamma, sin döda pappa, senila farmor, sårade bästis och ursnygge Hakim som hon bara måste råka göra konstiga, pinsamma saker inför hela tiden.

Förlaget Gilla böcker ger till stor del ut böcker för unga som funkar hur bra som helst även om man, som jag, är 30 going on 40. För En väktares bekännelser är målgruppen dock satt till 12-15 år och jag känner mig faktiskt bitvis för gammal för den. Det handlar delvis om att intrigen blir lite för genomskinlig, delvis om huvudpersonens väl skildrade ålder, hennes svärmande för Hakim och just detta med hur pinsamt allting är. Allt detta gör säkert romanen utmärkt för sin verkliga målgrupp, och mycket mer än så kan man kanske knappast begära. Säfström skriver in sig i en tradition av första persons- eller till och med dagboksskildringar med en direkt, galghumoristisk ton som brukar tilltala läsare i nedre tonåren.

Själv är jag framför allt förtjust i det här med att placera in väsen från nordisk folktro i en modern, urban miljö. Att det hänger troll i tunnelbanan och tomtegäng i skejtparkerna eller finns krogar och butiker dolda med magi för oss vanliga dödliga är ett fantasieggande koncept. Möjligen måste jag sätta lite frågetecken för själva väktarorganisationen – hur kan det rimligtvis fungera att en enda person är ansvarig för hela landshalvor när Tilda uppenbarligen har mer än nog att göra enbart innanför tullarna?

Kanske kan vi få veta mer om det i en uppföljare? Den här världen känns ändå klart värd att återvända till.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Nyklassiska troll
• Tomtar tomtar tomtar tomtar
• Bland tomtar och troll

Om man har läst en del trollsagor tidigare så känner man igen sig. Det gör berättelserna lätta att ta till sig men kanske inte så överraskande.  Den inledande historien (Bortbytingen) är ganska precis vad man kan förvänta sig utifrån titeln, till och med trollmors kommentar när hon ser bortbytingen första gången ekar av svensk sagohistoria:

En så klen och eländig liten bleknos.

Att sagorna är i serieform gör att det trots det typiska för sagoformen ändå känns lite nytt. Att Trollskogen är Holmvalls debut märker man inte mycket av, allt känns väldigt stilsäkert och genomarbetat. Man kan inte missa att John Bauer är en av hans stora inspirationskällor. Att teckna troll i Sverige utan att vara inspirerad av Bauer lär å andra sidan vara så gott som omöjligt.

Skulle jag leta efter något negativt att säga så är det väl att allt känns lite för trevligt, till och med när det ska vara ledsamt och småläskigt. Jag är ett barn av 70-talet, men tror att även dagens ungar klarar lite mer svärta i sina sagor.

Jag rekommenderar helt klart en genomläsning, en fin presentbok till den som just lärt sig att läsa är den också. Eftersom jag är lite sen på att recensera den här boken så har författaren hunnit komma ut med en ny bok på samma förlag, jag är lite nyfiken på den med. Förhoppningsvis har han hunnit smyga in lite mer kuslighet i den.

Similar Posts:

• Klassiska sagor för vinternatten
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Ful, skitig och glupsk
• Kultur mot natur?
• Stortrollet och andra sagoväsen

Ulf Starks bidrag är sagor i ganska klassisk tappning, fyllda med kungar och bönder, troll och prinsessor i behov av att räddas. Och fyllda med pojkar (för det är framför allt pojkar i huvudrollerna) som bara spritter av iver att ge sig ut på äventyr. I sagorna försöker Stark ta upp många av de stora frågorna: livets mening, döden, kärleken, rättvisa och orättvisor. På det området fyller flera av sagorna säkert en funktion.

Det moderna samhället känns dock ganska avlägset – på gott och ont – och många av de mer vardagliga problemen barn kan stå inför finns inte alls med. Kanske är det symptomatiskt för samlingen Bland tomtar och troll. För det är väl som litteraturvetaren Kristin Hallberg kommenterade i Svenska Dagbladet apropå Bland tomtar och troll:s 100-års jubileum: en gång i tiden må BToT-samlingarna ha varit viktiga för att framhäva vikten av barnlitteratur, men nyskapande är de inte längre.

Similar Posts:

• Nyklassiska troll
• Ulf Stark väjde inte för det svåra
• Sagor med tradition
• En appell för fantasin
• Stortrollet och andra sagoväsen