Återstoden av dagen genomsyras helt och fullt av sin jag-berättare, butlern mr Stevens. (Har karln ett förnamn? Det skulle förutsätta att man kunde föreställa sig honom som spädbarn med namngivande föräldrar, så jag måste svara ”Förmodligen inte” på den frågan.) Mr Stevens reser i Återstoden av dagen på sitt livs första semester, vilket varken hindrar honom att oupphörligt fundera över sitt arbete eller att förment rikta in semesterturen på att uträtta ett för arbetet väsentligt ärende.

Ja, ”förment”. För vad är egentligen motivet bakom mr Stevens önskan att få den tidigare hushållerskan miss Kenton tillbaka till godset där han arbetar? Blott och bart en önskan om att förse sin arbetsgivare med den dugligast möjliga betjäningen? Eller något mer personligt?

För det personliga saknar emellertid den i övrigt vältalige mr Stevens fullkomligt ord. Under bilturen genom ett lantligt England utbreder han sig i stället främst över yrkesstolthet och yrkesminnen. Ja, det vore förstås svårt att göra så mycket annat, eftersom mr Stevens aldrig precis haft något liv utanför sitt arbete. Han liv är att ständigt stå till tjänst, ständigt vara korrekt och professionell. Det är hans stolthet och hans förbannelse.

Jag får erkänna att jag somnade ett antal gånger i Återstoden av dagen innan jag liksom lyckades skruva in den lyhördhet som krävs för att uppskatta Ishiguros skicklighet och, faktiskt, humor. Romanen består enbart av sin huvudperson och hans perspektiv – och samtidigt av så oerhört mycket mer.

Här finns en hel samhällskontext, mellankrigstiden och kriget, under vilket Stevens tidigare arbetsgivare lord Darlington uppenbarligen gjort en hel del ytterst tveksamma insatser som privat fredsmäklare. Här finns själva livet, familjen och kärleken, som liksom passerar förbi medan mr Stevens dekanterar portvin åt de högre klasserna. Det är formligen hjärtskärande, det är skrattretande, tragiskt och tankeväckande.

Livet passerar, och vad ägnar vi egentligen vår tid och energi åt?

Similar Posts:

• En etikettens man som utvecklas
• Nobelpriset i litteratur 2017: Kazuo Ishiguro
• Att vara ett barn av sin tid
• Utbytbara kroppar och oersättliga människor
• Nobelpriset i litteratur 2017

Jo Bakers motivation att skriva Huset Longbourn liknar Marshs och Atkins. Hennes äldre släktingar var hembiträden och fick henne, enligt baksidesflikens författarpresentation, att leta efter sådana i romaner hon läste. Jane Austens Stolthet och fördom har hon älskat så länge hon kan minnas, ”till och med efter att ha plockat isär den för att skärskåda dess undersida, älskar och beundrar jag den än”, och när hon skriver sin egen version av familjen Bennets öde är perspektivvalet klart:

Huvudpersonerna i Huset Longbourn är i Stolthet och fördom bara skuggor som finns med enkom för att betjäna familjen och berättelsen. De springer med bud och kör vagnar, de går ärenden när ingen annan vill sätta foten utanför dörren – de är de ”ombud” som hämtar skorosetterna i spöregnet före balen på Netherfield. Men de är faktiskt människor också, åtminstone i mina ögon.

Det är inte svårt att kritisera Jane Austen, och det har gjorts i riklig mängd. Hon såg inte, eller valde att inte se, utanför sin egen snäva umgängeskrets. Hon frågade inte efter var pengarna som lät dessa kretsar ägna dagarna åt kurtis, skvaller, jakt och broderier kom ifrån. Hon skrev om stiliga soldater utan att vi som läsare behöver ens ana några brutala krigsscener. Allt det där är kanske brister med moderna ögon mätt, men det är också tillgångar: själva snävheten ger liv åt just hur snävt människorna hon skildrar faktiskt levde sina liv. Det är så oerhört påtagligt – och nästan omöjligt att efterlikna.

Baker ger oss något helt annat än Austen. Hon besvarar andra frågor, snurrar vridscenen ett varv och låter oss se bakom kulisserna. Det är ett jättespännande komplement, åtminstone om man som jag på en gång kan njuta av en storslagen gestaltning som Downton Abbey och har svårt att släppa den där lilla rösten i bakhuvudet som vill veta grejer som var de gick på toa på de där pampiga godsen.

Det kanske låter socialrealistiskt och det är det – till en viss gräns. Det är tidiga morgnar, tunga vattenhinkar, spruckna frostknölar och ändlöst med leriga kjolfållar och skitiga underkläder som ska tvättas. Det är också en rolig intertext, där herrskap och tjänstefolk lever sina liv tätt inpå varandra, men också på parallella spår som sällan riktigt möts: de intriger vi är vana att engagera oss i från Austens roman är perifera här. Tjänarna har faktiskt sina egna liv, sina egna problem. Sina egna kärlekshistorier.

Där framstår Baker nog som svagast, när hon lånar alltför mycket av Austens romantiska romanstruktur. Den är det helt enkelt inte särskilt många andra författare som kommer undan med utan att det känns en smula idylliserat och tillkämpat tillrättalagt. Jag både gillar och inte gillar att Baker ibland rent tjurskalligt vägrar låta omständigheterna begränsa karaktärerna. Hon är betydligt starkare när hon väver in dem, när hon tvingar oss att se Longbourn och dess invånare ur andra perspektiv, ur hushållerskan Mrs Hills, betjänten James och jungfrurna Sarahs och Pollys perspektiv.

Ur de perspektiven är familjen Bennet och deras bekanta något delvis helt annorlunda än hos Austen. Jag kan tänka mig att ett och annat Austen-fan kommer att opponera sig mot somligt. Samtidigt är de så genomarbetat fästade både i Austens samtid och i hennes text, som om de bara stått där, strax utanför ljuskretsen, och väntat på att få kliva ut ur skuggorna. Mellan raderna. Samma berättelse och en alldeles helt ny.

Similar Posts:

• Gillar hon ens Northanger Abbey?
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• Romantiska griller att älska och vårda
• Stolthet och fördom och hatsex
• Kärt återseende med dödliga underströmmar

Och nog för att det är en fin tanke hos Elisabeth Grate Bokförlag att en kort berättelse kan vara värd att gå i tryck som egen bok, med ISBN-nummer och allt, utan att behöva trängas in i en novellsamling. Utgåvor i små format har ofta ett slags skön behändighet över sig. Man får impulsen att bära den i innerfickan eller stoppa i ett litet kuvert och skicka vidare. Framför allt är det förtroendeingivande – någon har avsatt resurser i förlitan på dessa 30 sidors egen kraft, det ger auktoritet åt berättelsen.

Men Khoury-Ghatas Hafia är så snabbläst, så fort överstökad, så motståndslös i språk och gestaltning och snål och skissartad i händelseförlopp och karaktärsteckning att den upprörande grymhet som avhandlas inte hinner vinna mark i medvetandet. Med ens var det slut. Som telefonsamtalet några säten fram man hörde på bussen. Vad var det om? Jag hann inte höra tillräckligt. Det verkade riktigt otäckt, men det fanns ingen tid för detta att slå rot.

Similar Posts:

• På torget väntar en hög med stenar på henne
• Poesi och galenskap
• Irak inifrån
• Mellan raderna och nedanför trappan
• Bitterheten lockar och skrämmer