Faktum är att Gud, som förresten heter Bob, är en slackig, slapp, ombytlig och inte minst sagt kåt tonårskille som förärats positionen av sin mamma, som i sin tur vann den på poker.

Denna originella grundberättelse har faktiskt fått mig att släpa hem I begynnelsen var Bob från biblioteket tidigare, fast tydligen krävdes det ett ALMA-pris för att jag också skulle ta mig tid att läsa den. I år fick Rosoff alltså priset, med motiveringen att hennes ungdomsböcker

talar till både känsla och intellekt. På en gnistrande prosa skriver hon om människans sökande efter mening och identitet i en besynnerlig och bisarr värld. Hon lämnar aldrig läsaren oberörd. Ingen bok är den andra lik i detta modiga och humoristiska författarskap.

I begynnelsen var Bob utspelar sig sannerligen i ”en besynnerlig och bisarr värld”, men jag vet inte om jag skulle sträcka mig till att just den tilltalar både känsla och intellekt – inte hos mig i alla fall. Jag gillar idén. Den är knäpp, egen, en smula tragisk och skulle faktiskt förklara en hel del. Fast jag känner inte direkt med någon av karaktärerna, och det tycker jag nästan alltid är ett problem.

Bortsett från Bob och hans halvalkade, spelmissbrukande mamma och hennes intergalaktiska pokerpolare befolkas romanen av Mr B, en grå byråkrat som så gott han kan försöker lappa och laga i Bobs katastrofala skapelse (och som själv gjort valarna, vilket jag av någon anledning tycker är en väldigt fin detalj) och av Bobs senaste förälskelse/kåtslag Lucy, en tindrande vacker och oskyldig ung tjej som jobbar på en djurpark. Ja, och så Bobs kroniskt deprimerade, kroniskt ätande husdjur, ecken.

Inte minst detta stackars udda husdjur gör att mina tankar går till Eva Ibbotson, vars barnböcker om häxkonster och annat jag själv läste och gillade i tidig slukarålder. I begynnelsen var Bob måste räknas in i en typisk brittisk humoristisk tradition, uppburen av författare som Ibbotson, Douglas Adams, Terry Pratchett, med flera. I bästa fall har de något sorts djup bakom all sin underhållande knasighet.

I Bobs fall består väl detta djup för all del i teodicéproblemet, det vill säga: om Gud är god, varför finns det då ondska och lidande? Rosoffs svar är kanske: för att Gud inte bryr sig. Eller: för att han är minst lika lite ofelbar som sin skapelse.

Som roman är problemet med Bob delvis ett liknande: jag bryr mig inte. Bob och Lucy är schablonmässiga och genuint ointressanta – i Bobs fall också rätt osympatisk – och själva grundpremissen om skapelsen fungerar ganska halvhjärtat. Jag är visserligen tveksam till i vilken utsträckning unga läsare kan identifiera sig med någon av dem, eller för den delen med den medelålders byråkraten Mr B, men där hamnar nog snarast mina sympatier, hos byråkraten och hos den deprimerande men matglada ecken. Och valarna.

Similar Posts:

• Antiklimax och litterära axelryckningar
• Om mörka minnen, ljusglimtar och överlevnad
• Almapriset 2016 och 2005
• Människorna som passerar
• Mörkret inombords

Humans need fantasy to be human. To be the place where the falling angel meets the rising ape.

Precis som jag upptäckte Douglas Adams för tidigt, innan jag upptäckte science fiction, upptäckte jag Terry Pratchett för sent, utan att någonsin egentligen ha varit så förtjust i fantasy. Någon liten röst i mig har alltid velat ha det till att jag gör något fel där; att att läsa och läsa om författare vars verk driver med klichéer jag mest känner till ryktesvägen är som… tja, att bara känna till Sjunde inseglet från oräkneliga parodier av schack-med-döden-scenen.

Men det fanns ju, både i Adams och Pratchetts böcker, så mycket mer än bara parodi. Pratchett skapade skivvärlden, en formellt tvådimensionell värld, så att han kunde bygga ut den åt alla de håll han själv ville. Högst upp på ryggen till sköldpaddan som bär upp världen medan den simmar genom universum kunde han surfa vart som helst, hantera både mänsklighetens gränslösa kapacitet för idioti och vår lika gränslösa möjlighet att räcka ut en hand till varandra, eller att bemöta galenskap med ett gapskratt. (Eller OK, många gapskratt.) Som alla fantasyvärldar (eller kanske som få andra, i det att den var medveten om det) var Pratchetts värld hård, orättvis och våldsam, och där fanns kämpar med järnnävar som Sam Vimes och mäktiga kvinnor som Nanny Ogg på de godas sida, men den erbjöd också alltid möjligheten till andra lösningar än halshuggning och beskodda stövlar. Jag kom in i Discworldserien sent, och har läst böckerna i helt fel ordning, men jag gillar det; personer som jag lärt känna som veteraner i en roman är plötsligt unga och naiva igen i nästa, och det som är omöjligt i en bok är plötsligt vardagsmat i nästa. Tiden blir irrelevant.

I have no use for people who have learned the limits of the possible.

Visst var han ojämn, det är man om man spottar ur sig 70 romaner under en alltför kort livstid. Mästerverk som Reaper Man och Good Omens blandades med pliktskyldiga pastischer som Unseen Academicals. Men även i de svagaste böckerna fanns humorn där, och kärleken till karaktärerna. Det ligger inte minsta ironi i att humanisten Pratchetts kanske mest älskade karaktär med tiden blev … ni vet. Skelettet med svart kåpa, lie och timglas, bra schackspelare, som alltid fanns med någonstans i alla böcker han skrev men med tiden fick bli en hjälte, som gör sitt jobb inte av ondska, blodtörst eller tvång, utan av egen fri vilja eftersom om det måste göras så ska det göras väl, med medkänsla och respekt för dem som, med eller mot sin vilja, under några sekunder eller dagar eller år är hans medarbetare i det svåraste jobb som finns. Där andra försökte besegra döden gav han Döden liv.

It is said that your life flashes before your eyes just before you die. That is true, it’s called Life.

För en del år sedan, innan han diagnosticerades med en av de jävligaste sjukdomar som kan drabba en tänkande, kännande människa, berättade Sir Terry att han ibland fick mail från fans som fått veta att de var döende, och hoppades att liemannen skulle vara som i Discworldböckerna. ”Those are the kind of letters that cause me to stare at the wall for some time.” Hans vän Neil Gaiman skriver att Terry absolut inte mötte döden i upplyst salighet utan med trots och ilska, och vem kan förebrå honom det. Men det finns många lösningar, och vrede och humor kan finnas sida vid sida. Minuterna efter hans död avslutar hans familj Discworld på Twitter:

AT LAST, SIR TERRY, WE MUST WALK TOGETHER. Terry took Death’s arm and followed him through the doors and on to the black desert under the endless night. The End.

Jag har inte läst allt Pratchett skrev än (vem fan hinner med det?), och även de böcker jag har läst kommer att bli som nya när jag läser dem i en annan ordning. Allt finns kvar där, och jag kommer att asgarva offentligt när jag läser dem. Tack, Terry, för att du visste att vi alla är dårar som, när vi måste, nästan kan bli hjältar.

FABRICATE DIEM PVNC

Similar Posts:

• Om Gud var en slacker
• Trivselfantasy på tomgång
• Ett vet jag som aldrig dör…
• Julskiva
• Sövande genom världsrymden

Tanken med Canongates mytserie är ju så god; att många av de gamla myterna, allt vad stort forntidens hjältar och gudar har gjort förtjänar att omberättas eftersom de aldrig slutar vara relevanta. Ta det där med hämnd, till exempel, ett av de äldsta teman som finns i litteraturen – något så grundläggande mänskligt; jävlas du med mig jävlas jag med dig. Än idag gäller ju "he tried to kill my dad" som giltigt skäl för att invadera främmande länder. Och (efters)om gudar är något vi uppfunnit för att förstå oss själva gäller förstås samma sak i myter och religion; det finns hos Homeros, hos Moses, hos Snorre. Gudar har liksom lite mer kraft att lägga bakom hämnden, och för en människa att hämnas på en gud är inte lätt.

När alla andra deltagare i mytprojektet verkar ha hakat upp sig på den medelhafsiga gudavärlden med sina hjältar och hydror och sirener och titaner (herregud, det finns andra historier att berätta! Det är illa ställt när de som har tagit sig uppdraget att beskriva världen utifrån gamla historier gör det med mindre fantasi än folk som Gaiman, Fforde och Pratchett som gör detsamma på kul…) har alltså Klas Östergren passat på att muta in den nordiska mytologin åt sig själv. Vilket är en idé så god som någon, förstås – här finns absolut saker att hämta, och många författare har gjort det tidigare.

I Östergrens edda har vi hoppat framåt några hundra år i tiden. Miljön har pajat fullständigt, Stockholm/Midgård är en postapokalyptisk tropisk värld där regnet förstör allt som inte ligger under kupolen över de rika stadsdelarna, och utanför staden (Utgård) vet ingen riktigt vad som händer. Stan styrs i inte särskilt väl bevarad hemlighet av en maffialiknande organisation styrd av en gud-, förlåt, allfader under täcknamnet O'Dean med hjälp av bärsärkar som håller folket i schack om de vågar sticka upp. De flesta är hursomhelst nöjda med att överleva från dag till dag; gudarna jävlas med dem, vad ska man göra åt det egentligen? De är ju gudar. I denna värld lever Hanck Orn, en ensam man som lever på att sälja de sista skrivmaskinerna (något så fantastiskt som en maskin som inte behöver ström för att fungera, och som kan producera egna historier!) till stadens skalder och bara lever för en enda person: sin son. När sonen (Fimafeng i nordisk mytologi) slås ihjäl av en full Loke på ett av gudarnas urspårade kalas beger sig hans far ut på hämnarstråt.

Så länge Östergren håller sig till sin egen historia gör han det riktigt bra; det finns paralleller att dra till alla möjliga klassiska dystopier, inte minst kanske Paul Theroux O-zonen, och Östergren behöver inte skämmas för sig i sällskapet. (Givetvis är Elvis en mytologisk gudalik varelse i framtiden, vad trodde ni?). Men återigen stöter han på samma problem som både Winterson och Atwood före honom: det självpåtagna tvånget att väva in de uråldriga myterna i den moderna (eller postmoderna) föreställningsvärlden gör att det känns för mycket som ett beställningsjobb, något som måste jämkas in med stämjärn och slägga. Östergren har hårdpluggat de gamla gudasagorna, och det märks tyvärr lite för väl. Efter att vi väl kommit in i Hancks värld tar plötsligt boken en skarp gir in i eddavärlden och tappar fullständigt fart under en lång tid som bara känns som en tenta från Grundkurs i Nordisk Mytologi översatt till modern svenska (engelsk 1900-talsslang och allt). Orkanpartyt kommer farligt nära att bli en uppsats på Varför Gudasagorna Fortfarande Har Betydelse i stället för att visa att de har det, ett återberättande i stället för ett nyberättande. I stället för att leka med arketyperna och frågan varför Oden och Don Corleone har så stora likheter skriver han fanfic.

Han får ändå ihop det i slutet, med en slutknorr om pennan och svärdet (eller revolvern och skrivmaskinen) som känns lite lånad från Gentlemen – den får väl gälla som en modern myt vid det här laget – men som inte är mindre relevant för det. Men ändå… Om Ferlin och Kafka hunnit snacka ihop sig hade de kanske kommit fram till att varje diktport är gjord för en enda människa, och där kan var och en ändå få vänta ett bra tag. Och hur god skald han än är så är jag inte säker på att Östergren sitter utanför sin egen port här.

Similar Posts:

• Gott nytt år gastronomer!
• Åter till staden
• Det här är ju egentligen inte en bok i min smak
• Som ”Forrest Gump” – fast utan att vara töntig
• Gud är död – här är hans barn

I Jingo utbryter oroligheter sedan en ö plötsligt flutit upp mitt emellan Ankh-Morpork och grannstaten Klatsch. Ett klatschiskt sändebud utsätts för ett mordförsök och bara Ankh-Morporks ganska taffliga stadsvakt med kommendör Vimes i spetsen kan hindra att ett fullskaligt krig bryter ut.

Här finns för all del de vanliga finurliga formuleringarna som är så typiska för Pratchett – och förmodligen snäppet bättre på originalspråk – som ”Som alla insatta vet, så vinner inte den upptäcktsresande som först sätter foten på jungfrulig mark, utan den som först återvänder hem med nämnda fot. Sedan är det ett plus om foten fortfarande sitter kvar på benet” eller ”Det var inte spioneri när man var tvungen att dra sig en bit tillbaka för att inte bli döv” eller ”historien förändras hela tiden. Den nagelfars och revideras ständigt, hur skulle vi annars kunna hålla historikerna sysselsatta? Vi kan inte låta folk av deras sort gå och slå dank.”

Och så förstås de obligatoriska uppfinningarna som är så lika saker vi själva har och ändå inte. Kommendör Vimes har till exempel försetts med en liten demon i ett etui som upplyser om tider och inbokade möten och klagar över att han inte läst bruksanvisningen ordentligt. Och det blir liksom en smula … övertydligt.

”Vad har vårt folk där att göra?” undrade herr Boggis från Tjuvagillet.

”De visar sin käcka nybyggaranda genom att söka rikedom och … mer rikedom i ett nytt land”, sa Lord Vetinari.

”Och vad är klatschianerna ute efter?” sa Lord Mjelke.

”Å, de har farit dit för att de är en bunt skrupelfria opportunister som alltid vill roffa åt sig vad de kommer åt”, sa Lord Vetinari.

Krigshetsen är bara så uppenbart dumdristig, hjärnorna bakom så enspårigt illvilliga och hjältarna så dumsnällkloka som bara trivselfantasyhjältar kan vara.

Jingo är småtrevlig i sina bästa stunder, men det blir för förutsägbart för att vara verkligt underhållande och inte alls tillräckligt vasst för att vara bra satir. Det är helt enkelt en ganska söt och menlös saga som dryper alltför mycket av politisk korrekthet för att någonsin bli riktigt kul. Eller på något annat sätt meningsfullt.

Similar Posts:

• Farväl Terry Pratchett
• Julskiva
• Sövande genom världsrymden
• Om Gud var en slacker
• Ett vet jag som aldrig dör…

Döden är en återkommande figur i böckerna om Skivvärlden. Normalt är han klädd i svart kåpa och utrustad med lie. Han talar alltid med versaler.

Medan döden vikarierar letar hans barnbarn Susan Sto Helit efter den riktige Grisefar. Hon upptäcker att ett gäng från lönnmördargillet fått i uppdrag att eliminera honom. Beställarna är ett uråldrigt sällskap som kallar sig Revisorerna.

Det är omöjligt att återberätta en bok av Terry Pratchett utan att fastna i detaljer. Han kryddar med ordvitsar och fantasifulla påhitt som man gärna vill meddela sin omvärld. Böckerna går snabbt att läsa men man får ett starkt behov att bläddra igenom dem igen när man läst klart. Man vill liksom kolla vad som hände egentligen.

"Svinvinternatt" är den tjugonde boken om Skivvärlden på svenska, det finns åtminstone sju som ännu inte översatts. Dessutom har författaren skrivit ett antal andra barn- och vuxenböcker. Och ändå upprepar han sig inte eller blir tråkig.

Skivvärlden är platt och vilar på fyra elefanter som står på en jättelik sköldpadda. Där lever människor och andra varelser ett liv som är en skruvad variant av vårt eget. Magi är en viktig maktfaktor, men inte på det högtidliga sätt som är vanligt i fantasy. Trollkarlarna är precis lika småaktiga som alla andra.

Skivvärldens största stad heter Ankh-Morpork och här ligger Osynliga universitetet där trollkarlarna utbildas. I stan finns omfattande slumområden som man bör undvika. Lönn- mördargillet är ett av stadens många skrån.

Böckerna är ingen traditionell fortsättningsserie även om miljön är densamma och många figurer återkommer. En av mina favoriter är Bibliotekarien på Osynliga universitetet. Han förvandlades på ett tidigt stadium till orangutang, men jobbar energiskt på. Vintrarna tillbringar han i en kokong av filtar på referensavdelningen.

Upptäckter och uppfinningar görs också i Skivvärlden, fast teknologin är lite annorlunda. I "Svinvinternatt" har den blivande trollkarlen Grubblemus konstruerat maskinen Hex som kan tänka. Den fungerar med hjälp av myror och bin, men bara om det finns en speciell luddig teddybjörn i närheten. Grubblemus matar in sina frågor, bina kollar i Långtids- förvaringen som består av ett antal vaxkakor, och avger sitt svar. Hex lösning på alla problem som uppstått (möjligen på grund av att trollkarlarna öppnat ett igenspikat badrum) är:

Var god starta om Universum.

Ingen dålig idé, eller hur?

En sökning på Terry Pratchett på internet ger 4.390.000 träffar. Det är alltså inte speciellt originellt att läsa hans böcker. Det är faktiskt en trösterik tanke att massor av människor uppskattar hans parodiska och skruvade verklighetsbeskrivning, det måste betyda att det finns många som inte tar sig själva på alltför stort allvar. Jag tror inte att den som har fundamentalistiska böjelser av något slag tycker att det här är särskilt kul.

Similar Posts:

• Trivselfantasy på tomgång
• Farväl Terry Pratchett
• Sövande genom världsrymden
• Om Gud var en slacker
• Ett vet jag som aldrig dör…

Det är egentligen inget större fel på historien. I nådens år 3126 har militärjuntan i Hivas solsystem total kontroll över informationsflödet och pappersböcker är bannlysta. I denna mörka tid finns det dock ett antal rebeller, Frihetens Bokanjärer, som kämpar för just den traditionella bokens överlevnad. När en genial professor lyckas uppfinna en metod för att ur dessa bannlysta böcker frambesvärja de litterära karaktärerna så intensifieras striden. På ena sidan den censurerande storebrorsstaten, på den andra den fria fabuleringens förkämpar.

Felet är att Allansson inte bestämt sig för vad han velat skriva. ”Som en skepparhistoria från de kosmiska haven” karakteriserar han själv det romanhaveri som i mina ögon vill vara både mörk civilisationskritisk science-fictionberättelse och bisarr fantasyberättelse i Terry Pratchetts anda. Kombinationen är inte särskilt lyckad eftersom dessa genrer ställer helt olika krav på såväl berättarton som innehåll. Science fiction-genrens krav på utförlighet krockar med burleskens grovkorniga infall och kvar blir en roman lika splittrad som en rymdfärja som med fel vinkel försökt återinträda i jordens atmosfär.

Det Allansson faktiskt har att säga om berättandets kraft, den mänskliga fantasins möjligheter försvinner ur fokus när författaren hemfaller åt barnsliga namnlekar där militärjuntans ledare får heta Komplettgallor och en av hjältarna Pythagoras Motsats, eller ovidkommande stickspår som bara bromsar upp huvudhandlingen.

Det är hemskt när en roman som ska handla om det skrivna eller talade ordets makt, inte för egen del lyckas bibehålla läsarens intresse.

Similar Posts:

• Trivselfantasy på tomgång
• Julskiva
• Farväl Terry Pratchett
• Sött men rörigt
• A Starman waiting in the sky