Kära Tant
Gratulerar, nu är du äntligen tant! Antingen har du kommit till insikt själv, eller så har du fått den här boken i gåva och i så fall är ju budskapet ganska uppenbart…

Jag möter Camilla på redaktionen för att hämta en trave med recensionsböcker. Hon säger: ”Ja, och så beställde vi den här, som bonus, och så tänkte vi på dig… att du kanske skulle vara intresserad…” Budskapet är ju ganska uppenbart.

Kanske är jag tant för att jag för typ ett och ett halvt år sedan skrev en krönika om att jag var en tant (enligt tant-testet som fanns på facebook då). Kanske är jag tant för att jag alltid har med mig min virkning, överallt. Kanske är jag tant för att min deltidssambo fyllde åttionio för en månad sedan. Kanske är jag tant för att jag ägnade helgen åt att renskriva Risinge sockens syförenings årsmötesprotokoll (banken tar ju inte emot handskrivet längre, suck). Kanske är jag tant för att jag gillar att ha halvlång manchesterkjol och att fika.

Anna Erikssons bok Äntligen tant! handlar om tanter och riktar sig till tanter. Den har en kalenderstruktur, och beskriver hur ett år för en tant ser ut. Med tips och trix, vardagsfunderingar, typiskt tantiga grejer, praktiska saker, och så vidare.

Jag tänker på det här med att vara tant. Är det något jag vill vara? Vad är det egentligen? Jag tänker först att det är jättepositivt. För att jag tycker om att ha kjol och att fika och att virka, och göra trevliga, mysiga saker. Sen tänker jag att det kanske inte är bara positivt. Att hela tantkulturen är en sorts nostalgi kring en tid med en inte så superfräsch kvinnoroll och att det blir väldigt problematiskt om det ska vara något att längta tillbaka till. Men sen läser jag vidare.

Eriksson varnar för tantfällor (till exempel tron att en måste följa alla traditioner kring jul och påsk och liknande högtider, eller att en måste mangla varje vecka). En modern tant vet hur en aktar sig för såna. En tant är inte ett offer för såna stereotypa grejer. En tant har skinn på näsan, är full av visdom och nyfikenhet och coolhet.

Sen läser jag Sara Danius kokbokstext (länkad från Bokhora med anledning av Danius akademiinträde) och tänker ännu mer att tanten (även om det här är en text om husmodern) är ett sorts (kanske inte oproblematiskt, men ändå) idealtillstånd. Jag tänker på hur tantighet och till exempel queer konst- och pysselaktivism funkar så himla bra ihop. Faktiskt.

Sen tänker jag på min mormor och hennes syförening. Det är riktiga tanter. Alla som heter Asta får vara kassörer och alla som heter Kerstin får vara revisorer i föreningen. De som heter Alva får vara ledamöter. Typ. Det är en grupp gamla kvinnor som bryr sig om varandra. En sorts gemenskap. Som jag tycker är cool. Varje år har de en syföreningsauktion och pengarna som de får in går till stadsmissionen och till flickors utbildning. Min mormor kan också stycka en älg i garaget (jag är ju vegetarian och emot köttätande, men jag blir på något sätt ändå imponerad – min mormor är förövrigt bra på vegetarisk mat också, och förnyar gärna julbordet med grönkålspajer och sånt). När min bror säger till mormor att han har ont i tummen (han tror att det är den nya smarta telefonen som gett honom sms-tumme) tröstar mormor med att det enda som en egentligen kan göra åt ledbesvär är ju att steloperera. Och vi vet inte riktigt om hon är ironisk eller bara ärlig (på samma sätt som jag ibland funderar på om en del av Erikssons tanttips gränsar till det satiriska – fast jag tänker då att det i så fall är både lite ironi och superärlig tantkärlek samtidigt). Min mormor är både stenhård (hon kan skälla ut folk som är dumma och elaka) och supermjuk (hon köper äpplen till rådjuren på vintern). När jag fyller år får jag en rimmad vers av henne. Och hon gråter alltid, när hon är glad och ledsen och vid viktiga tillfällen. Jag tycker om min mormor. Och hennes syförening. Och riktiga tanter.

Min recension har kanske mer blivit något annat (typ en mormorshyllning) än en recension. Men för att återgå till ämnet:

Äntligen tant! är en snygg och praktisk handbok för alla som vill bli tanter (pantertanter, mystanter, cooltanter, eller andra sorters tanter, för tanter kan vara på många olika sätt). Den är kul, rakt på och full av smarthet. Även om den kanske inte är sådär filosofisk eller ideologisk som mina tankegångar blir vid läsningen så kombinerar den på sätt och vis praktik och lagom djup (det vill säga superdjup men ändå jordnära) livsfilosofi. Inuti ett färgglatt och coolcharmigt illustrerat fodral.

Äntligen tant! är lite som ett manifest. Som att den visar att det går att förena trevliga, fina, chicka, mysiga saker, med praktiska grejer – och med en sorts vardagspolitisk peppig inställning. Den är full av okej och acceptans, utan att vara mesig. Den är hård och principfast utan att vara konservativ. Den är full av energi, och den smittar av sig. Jag kommer inte göra allt en tant gör (men ingen tant gör allt – det vet varje tant) eller följa några råd till punkt och pricka. Men jag kommer att titta till i tantkalendern med jämna mellanrum, för att ha den som en tanthand att hålla i när jag funderar på hur jag ska klara av vardagen, eller vad jag ska göra för att pigga upp mig (gå på kurs! vinterbada! dricka kaffe! sno pelargonskott!).

Similar Posts:

• Inspirerande och irriterande
• Bort med tassarna från tanten
• Snittar & realiteter på Bonnier Fakta – Supertanten diskuterades med Elin Ek
• Morfar behöver en tant
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?

Jag vet inte om alla barn har en känsla av att farmor och mormor är konkurrenter. Båda har i alla fall varit tanter så långt tillbaka jag kan minnas, så det är väl inte så konstigt att blicken dras till de där korgarna med handarbeten när vi nu diskuterar tanter och kakbak på dagensbok.com igen.

Och det är kanske inte så konstigt att det framför allt är min generation som inte kan få nog av tanterierna. Den där livsstilen med sju sorters kakor, 40- och 50-talsprylar och, jo, kanske hemmafruar också, är ju för oss ganska oproblematiskt förknippad med sagosnälla mormödrar, för evigt bevarade i det mjuka, vänliga dis som idylliska barndomsminnen omges av.

I den betydelsen är förstås tanten i det närmaste en fantasifigur, men är hon en farlig sådan? En konservativ, harmlös kvinnobild, sysselsatt med harmlösa, traditionellt kvinnliga saker? Som pysslar med hem, mat och sociala relationer, som lever för andra och i det lilla? En kvinna som helt enkelt vet sin plats.

Det finns ju onekligen sådana strömningar i omlopp. Antifeminister och ”nyfeminister” som propagerar för en ”sann jämställdhet” som har väldigt lite att göra med jämställdhet alls. Könsideologier som hävdar att detta med att betrakta kvinnor och män som i första hand människor är helt åt helskotta och kommer att leda till undergången. Istället måste vi förverkliga oss själva som i första hand kön. För kvinnors del innebär det, om man ska tro debattörer som Elise Claeson, att stanna hemma med barn, leva på sin make och klä sig i rosa volanger. Män däremot ska hålla tassarna borta från barnen. De ska stå för försörjningen och kan möjligen få ta ut en pappavecka någon gång för att skjuta älg.

Våra urtanter, min farmors och mormors generation, levde ju onekligen så, gjorde de inte? Tja. Ska man tro Elise Claeson, Roland Poirier Martinsson (”Om det är något jag är stolt över i mitt liv så är det just detta: att jag har en hemmafru”) och andra antifeminister så är det bara staten som står emellan oss och detta verkliga självförverkligande. Det är Sveriges höga skattetryck och vår hysteriska likhetsfeministiska statsideologi som förstör vanliga människors möjligheter att leva som de vill.

Historielösheten är löjeväckande, men man behöver bara läsa kommentarerna till exempelvis Liv Strömquists roliga hemmafrukrönika i EfterArbetet för att inse att de här föreställningarna fått genomslag.

Tror de verkligen att en familj på 1950-talet – eller för den delen 1800-talet, eller stenåldern, som Elise Claeson är så förtjust i – hade större resurser att röra sig med än en svensk familj idag har? Att man borde kunna unna sig en hemmafru på samma sätt som man unnar sig en platteve eller en julhelg i Thailand? Eller att hemmafruarna i Svenska Hollywoodsfruar, Desperate Housewives eller för den delen Claesons och Poirier Martinssons överklassvärld har något som helst med till exempel min farmors slit att göra?

Med att tvätta för hand för sex personer, att sköta om hus och trädgård, lappa och laga och ge konstant markservice till en man och fyra söner och vända på varenda krona? Och så lönearbeta dessutom.

Frågar man min farmor så är det hennes man som har arbetat. Hon har varit hemma med barnen. Självklart. Det var ju det man skulle vara. Men börjar man luska i det så visar det sig att hon haft en jäkla massa jobb, både betalt och obetalt. Hon har burit ut tidningar, hon har städat, hon har arbetat i storkök. Men det räknas liksom inte. Det är så hon är uppfostrad, på landsbygden i början av 1900-talet, där männen förtjänade all respekt och all service väl hemma från åkrarna. Kvinnorna fanns till hands dygnet runt, och skulle helst äta vid spisen, det som blev över när karlarna fått sitt. För det var ju karlarna som jobbade.

Sanningen att säga har min farmor ofta gjort mig skitirriterad. Det där martyrskapet att vägra ta för sig av maten, att alltid kräva den obekvämaste stolen och hovra i köket för att inte störa. Den ständiga oron för att allt inte är snyggt och prydligt, alla tillrättavisningar. Nästan komiskt när hon plötsligt får ett utbrott för att min far, numera i 60-årsåldern, sitter för nära gardinen, för hon har minsann aldrig låtit sina barn hänga i gardinerna och grisa ner och ha sig.

Ironiskt nog var det först när jag själv läste på universitetet, Malmö högskolas fina kurser i historia med inriktning mot kulturanalys, som jag började förstå vart den där överspändheten kom ifrån. Det där desperata behovet att hela tiden bevisa att vi minsann kan hålla oss rena och snygga fastän vi är arbetarklass. Vi är människor vi också.

De där hopplöst lövtunna små kaffekopparna är en del av det. Korgen med handarbeten lika så. Av att lappa och laga, av att hålla snyggt omkring sig.

Ting och vardagliga sysslor bär också på historia. Handarbetat har jag gjort så länge jag minns, långt innan jag funderat på allt det där. Det är vad äldre generationer lärt mig. Det är meditativt, på en gång eget och en länk bakåt i tiden. Jag broderar gärna konstiga blandningar av favoritcitat från litteratur och teve, runor och hällristningar och motiv från gamla landskapsbroderier. Sitter och funderar på vad alla de där symbolerna betytt för människor som ofta inte lämnat efter sig något annat än dem.

För det är ju det med symboler. De är sällan entydiga. Tanter vore nu knappast så omdebatterade om de hade en enda, klart urskiljbar betydelse. Visst finns det drag av nostalgi i bilden av tanten, av en generation som ohjälpligt håller på att glida oss ur händerna. Kanske finns det en bismak av tidens antifeministiska strömningar. Kanske en radikal kritik av stress och konsumtionshets, en längtan efter ett annat tempo och andra värderingar, efter plats för eftertanke och en uppvärdering av vardagen.

Kanske är tanter helt enkelt kvinnor med historia.

Similar Posts:

• Bort med tassarna från tanten
• En riktigt kvinna står vid spisen klädd i rosa volanger
• Vem ska trösta mannen?
• Någonting måste ju förändras
• Varifrån kommer skammen?

Allt det här har Ingrid förstås rätt i. Elin Ek har skrivit en bok som tar upp traditionella ”tantsysslor” som kakbak, saftande, syltande, broderi, bingo, korsord etc. Hon skriver inget, eller mycket lite, om tanter som skjuter älg. Inte mycket om tanter som hånglar, super eller kör motorcykel. Bortsett från några stycken om civilkurage, ett antal porträtt av kända tanter samt serien Supertanten är det en ganska snäll och föga överraskande bild av tanten som Elin Ek ger oss. Det är alltså en ganska stereotyp tant vi får läsa om, men jag tror också att det är precis det som är meningen.

Elin Ek har velat skriva en rolig bok, en bok att känna igen sig i, såväl för den som anser sig vara tant själv som för den som vill läsa om eller påminnas om sitt livs tanter. Hon har också – och det här hör till det som är mer viktigt – aktivt valt att lyfta självhushållandet som en motvikt till dagens konsumtions- och stressamhälle. Att skriva om bakande, saftande och syltande avfärdas ofta som ”idealiserande av hemmafrulivet” eller ”romantiserande av det lantliga”, något som Elin Ek tycks ha varit beredd på.

En bok om tanter, är det ännu en orgie i hemmafruromantik och snälla bilder på cupcakes, hur man skaver nymålade möbler till shabby chic och färgar allt i vitt och silver? Nej, för mig är tanten något helt annat! Visserligen handlar mycket av tantkunskapen om hemmet, men det handlar mer om det som är praktiskt i vardagen, kontemplativt och gott än romantiskt tillgjort och gulligt.

För mig som med stockholmska mått mätt är uppväxt på ”landet” känns det mycket märkligt att kritisera saftande och syltande som något hemmafruaktigt. I min uppväxt och i hela mitt liv har människorna runt omkring mig plockat bär, gjort sin saft och bakat sitt eget bröd. Ingen av dem har varit någon hemmafru. Att hylla självhushållande blir för mig mer ett hyllande av det vi alltid har gjort. Och i förlängningen också ett sätt att lyfta fram bondesamhällets sysslor.

Supertanten är en bok som tolkas och läses på ganska många olika sätt. Den irriterar lika mycket som den inspirerar. Det beror nog mycket på att den, som sagt, innehåller en del korta texter om tanter, men att den till största delen faktiskt är en kok- och kakbok. Som kokbok är Supertanten skön och rejäl, med recept som ”smörgåstårta med skinka och ost”, ”kålpudding” och ”polkagrisar”. Bland kakrecepten hittar man klassiska kakor som ”ambrosiatårta”, ”prinsesstårta”, ”wienerbröd”, ”hallongrottor” och ”mazariner”. Här finns inga cupcakes, inga cookies, bara stabila gamla kaksorter av den typen som allt mer sällan går att hitta på vanliga fik och som man behöver ta en omväg till konditoriet för att köpa.

Naturligtvis omges recepten av samma estetik som dagens kokböcker ofta gör – allt är vackert fotat, vackert upplagt på vackert porslin, inte sällan med en viss 50-talsanda. Men till Elins Eks försvar ska sägas att det inte finns någonstans i den här boken där hon skriver att kvinnor ska lämna sina jobb för att ägna sig åt hushållet på heltid. Det står inte heller att du måste lägga ner massor av tid på att hitta de perfekta 50-talskopparna. Om bilderna i sig är idealiserande och skapar en press på läsare som får dem att känna sig tvungna skaffa de rätta retroprylarna eller bli hemmafruar på heltid är det mycket sorgligt. Men någonstans handlar det om sammanhang och en tidsanda som är större än såhär. En tidsanda där inredning, vackra hem, snitsiga uppläggningar, yta och puts får orimligt stor fokus. Att Elin Eks bok är en del av den tidsandan är självklart, men det innebär inte att boken slår i en enda riktning.

För mig är det dock svårt att se Supertanten som så mycket mer än den fina kok- och inspirationsbok den är. Kanske är jag tant, kanske inte. Kanske är jag en tant-wannabe eller en hipster som borde hålla tassarna borta från det som inte är mitt. Kanske borde vi helt enkelt lägga ner det här med att älta alla olika epitet och bara vara människor.

Nog måste det väl vara möjligt att ena dagen baka hallongrottor ur Supertanten och att nästa dag dra till skogs och skjuta älg? Det finns ingen motsättning i det.

Similar Posts:

• Snittar & realiteter på Bonnier Fakta – Supertanten diskuterades med Elin Ek
• Bort med tassarna från tanten
• Praktiska tips och en sorts hyllning
• Mat och bak i adventstider
• Chokladbollar på längden och tvären

Minst en miljon kvinnor från medelåldern och uppåt, helt olika individer, kvinnor med helt olika intressen och färdigheter blir med quizen fråntagna den självklara rätten att vara tanter. Begreppet tas istället över av yngre kvinnor som vill leka tant. Jag har inte läst boken men förstår det som att på något mystiskt sätt paras preventivmedelsrådgivaren Elise Ottesen-Jensen ihop med konsten att baka mazariner.

De som kallades tanter i min barndom var sällan inspirerande men precis som nu fanns de i åtskilliga varianter. Många hade tråkiga kläder, dåligt med pengar och brist på valfrihet. Den hemskaste, mest fräsande tanten av alla var skådespelerskan Julia Caesar. Det är väl inte konstigt att barn drog sig för att växa upp till tanter efter att ha sett hennes dallrande dubbelhaka?

Bonniers Fakta har startat bokcirkel och bjudit in till diskussion. Men var hamnar kvittot undrar jag som är bokföringstant. Troligen på kontot för marknadsföring. Och med tanke på hur många bokbloggare som har skrivit om boken blev det mycket PR för priset av kola och smörgåstårtor. Här vill jag faktiskt ta fasta på Elin Eks beskrivning av tanter. En riktig tant går inte med på vad som helst. Visst lever vi bloggare i symbios med författare och förlagen men för det behöver vi inte vara okritiska.

Supertanten framstår inte som något annat än en retrobok som tryfferats med prat om beundransvärda tanter för att överhududtaget taget bli säljbar till genusmedvetna kvinnor. Längtan efter retro behöver inte blandas ihop med annat. Bredvid mig står maken som har plockat lingon och ska koka sylt. Det gör inte honom till tant. Man blir inte mindre tant om man hatar strömming. Så här såg det förresten ut när farbröderna Tore Wretman och Verner Vögeli lanserade strömming 1967.

Det är sant att äldre kvinnor kan vara beundransvärda. När det gäller kvinnor i poplinkappa och systerskor fick jag en favorit som vuxen: min svärmormor Greta som började tjäna piga vid tretton års ålder. I sitt etthundraettåriga liv hann hon med mycket som vi slipper: att överleva på i princip ingenting, städa massor av trappor och bo fem personer i en tvåa, med plats för gäster. Hon fick gå runt kistan för maken och vart och ett av de vuxna barnen. Att hon klarade av allt visar bredden och djupet i en kvinnas mod och styrka. Det handlar inte om kappan utan om det som finns inuti.

Dagens tanter kämpar och lever på ett annat sätt. Tanter som Maria Curman, Malena Ernman, Maria Wetterstrand, Stina Dabrowski och åtskilliga andra går klädda i tantkläder som t ex kavaj, aftonklänning, shorts, jeans, och sysslar med tantigheter som kan vara att natta barn, styra företag och pilla med mobilen. Och tanter matar inte bara fåglar, de skjuter också älg.

Similar Posts:

• Snittar & realiteter på Bonnier Fakta – Supertanten diskuterades med Elin Ek
• Inspirerande och irriterande
• Sexspaning över 14 000 år
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Praktiska tips och en sorts hyllning

Den 1 september var det premiär för ”Snittar & Realiteter”, en bokcirkel med fakta i fokus. Det hela anordnas av boktipset.se på Bonnier Fakta. Först ut var Elin Ek som erövrade världen med sin rosa uppenbarelse Grynet som lärde oss att inte ta någon skit, om ni minns? Nu har Elin Ek skrivit en bok om tanter: Supertanten – för dig som redan är en och för dig som vill bli. En bok om sylt, småkakor, syjuntor och civilkurage.

Sagt och gjort, delar av Dagensbok hoppade i sina tantigaste utstyrslar och begav sig på cirkelträff. På Bonnier Fakta hade golven täckts av trasmattor och borden dukats med skira te-serviser. Passande nog bjöds det på smörgåstårta och kolor ur Supertant-boken. Deltagarna var bokbloggare, journalister och förläggare. Elin Ek inledde energiskt med att berätta om sin vurm för den svenska tanten som hon menar är civilkuragets rynkiga ansikte. Hon säger att hos oss har tanten ett oförkänt dåligt rykte. För Elin Ek är det inte alls så. För henne är tanten ett subjekt. Tanten är inte behagfull och insmickrande utan tar för sig, står upp för sig själv och sina åsikter och för samhället. Inte alltid så bekvämt för omgivningen som gärna förminskar henne till en sur kärring som lägger näsan i blöt. Tanten har lågt värde i vårt samhälle. Hon är den asexuella låginkomsttagaren utan politiskt eller ekonomiskt inflytande – medborgaren som blev över. Den största gruppen antitanter, alltså personer som stretar emot att bli tanter, är 40-talisterna menar Elin Ek. Lätt generaliserat kan man säga att de gör allt för att inte bli som sina föräldrar. Det är den första generationen som hade en tonårstid, som inte gick direkt från att vara barn till vuxen. Kanske är det därför de gjort så mycket uppror funderar Elin Ek. Idag kan en 60-åring klä sig om en 30-åring, logga in på dejtingsajter och resa jorden runt utan att någon lyfter på ögonbrynen.

Kanske är det därför som 40-talisternas barn dras till sina mormödrar? Det är delvis en del av vårt föräldrauppror att gå ytterligare en generation bakåt, men kanske bottnar det också i att det skiljer sig så från vår egen uppväxt. Elin Ek tror att för de som växte upp i 70-talets Sverige – med udda porslin, linoleumgolv, vävtapet och sockiplats – blir mormors tunna servis i benporslin, trägolv med trasmatta det allra finaste.

Att skriva en bok om tanter har lockat fram fullt av bekännelser till Elin Ek. Med darr på rösten har folk andats fram ”Vet du, jag är också en tant…” och sedan har rösten blivit stolt och de har berättat om tantiga saker de sagt eller gjort. De flesta är nämligen tantigare än de vågar erkänna säger Elin Ek. Varför är det då något man skäms över? Tant är ett nedsättande ord, det står till och med i Svenska Akademins Ordlista. Man vill inte höra att ens nya glasögon gör att man ser tantig ut, oavsett ålder. Om någon säger att man är en kärring är det aldrig positivt. Samtidigt är det mest moderna just nu sådant som tanter alltid hållit på med. Det tantiga har bara bytt namn. Förr hette det långkok, nu heter det slowfood. Förr hette det hemlagat, nu heter det närproducerat till exempel.

Elins sprudlande tankar kring Supertant-boken mynnade ut i många intressanta diskussioner bland cirkeldeltagarna. Vi diskuterade allt ifrån när man blir en tant, till tanter som påverkat oss särskilt mycket, och hur världen skulle sett ut om tanterna fått råda mer? En fråga jag inte riktigt hittade svar på var dock hur tanten utvecklats genom åren. För inte kan hon väl varit densamma över tiden? Jag gick dock därfrån en smula tantigare, starkare och gladare.

Blir ni nyfikna på Elin Eks nya bok Supertanten – för dig som redan är en och för dig som vill bli, så kommer vi såklart snart att recensera den här på dagensbok.com

Similar Posts:

• Inspirerande och irriterande
• Bort med tassarna från tanten
• Praktiska tips och en sorts hyllning
• Missbrukad kvinnokraft eller långsamhetens lov?
• Morfar behöver en tant

Men … Jeppe hade glömt att minsta kusinen Linnea också ska bo hos morfar. Linnea får på tok för mycket uppmärksamhet tycker Jeppe och gömmer sig i skrotboden. Svartsjuka är inte att leka med. Det gör ont och det rinner en tår längs med Jeppes kind.

Detta är något som de flesta syskon kan känna igen sig i. Man tycker att den ena får eller till och med stjäl all uppmärksamhet och själv är man bara en grå mus. Nästa gång är det tvärtom och det andra syskonet känner troligen likadant. Det är bra att få läsa om något som man känner igen. Skönt att veta att fler känner så. Men också skönt att se att det inte är så farligt. Det finns saker att enas om. Saker att göra tillsammans. En sådan sak är att hitta en tant åt morfar. Så kusinerna ger sig ut på jakt. Ungefär som i Kan du vissla Johanna, där Bosse letar efter en morfar. Men här jagas det åt morfar. Det är inte så lätt. Trots att de hittar många tanter hittar de inte någon riktigt bra, förrän de kommer på den briljanta idén med en loppis. För på loppisar flockas ju tanterna. Det vet ju alla.

Slutet på boken ska jag inte avslöja. Men en sak kan jag säga. Det går fort, ja lite för fort. Jag hann inte riktigt med. När jag bläddrar tillbaka ser jag vad jag missat. Titta efter du också så får du se.

Att jag missade slutklämmens början var av den anledningen att jag inte tittade tillräckligt noga på Kvarnströms bilder. Om jag gjort det hade jag sett ledtråden.

Bilderna är för övrigt tipp topp. Mjuka kärleksfulla figurer som letar sig fram och bosätter sig nära hjärtat. Hon lyckas skapa en perfekt avvägning mellan detaljrikedom och enkelhet. Bilderna tål att tittas på. De växer för varje gång man ser dem och ger ett djup i boken som man inte får av enbart texten. Som även den är enkel och träffande. Man fnissar till ibland och man känner igen tankarna. Jag gillar den här boken. Väldigt mycket, men slutet gör att jag vissnar lite. Så bra blev så lite.

Similar Posts:

• En doft av barr
• Ta en morot
• En plats att tänka på
• Humoristiskt pekboksdrama
• Barn behöver bonusvuxna