Nu har tidskriften Essä utkommit med sin 24:e utgåva. Denna gång handlar det om romanen Hess som även trycks som faksimil i tidskriftsnumret. En riktig tjockis är det, 368 sidor.

Fyra skribenter har begått essä på temat Hess. Före detta förläggaren Svante Weyler är först ut med en text som fint tecknar personen Per Olov Enquist och författargärningen. Han skriver om den bitvis obegriplige Enquist. Romanen Hess handlar inte om nazisten Rudolf Hess. Snarare är boken en övning av någon ”på väg mot sin stil, sin form, sitt författarskap” skriver Weyler.

Den andra essän är signerad Lotta Lotass, författaren som lämnade Svenska akademien. Hon betraktar Hess som ett formexperiment i det tidiga 1960-talets anda.

Flera avsnitt i Hess belyser dess form, dess struktur. De olika varianterna av de rörliga planen återkommer i skiftande gestaltning: som bilder lagda ovanpå varandra, som mobil, som glasväggar i överlagrade serier, i växlande belysning.

Ett av romanens grundläggande teman är konsten att dölja sig i text, resonerar Lotta Lotass. Per Olov Enquist hämtar stoff från historiska personer som Rudolf Hess och dennes adjutant Karlheinz Pintsch, som blev lämnad kvar när Hess överraskande flög till Storbritannien för att på eget bevåg försöka förhandla fram fred. Men gestalter, namn och händelser är också hämtade från exempelvis Robinson Crusoe och Sagan om ringen, för att inte tala om Västerbotten.

Konstnären Jens Fänge bidrar med en essä med titeln Wanderheusschrecke berättad genom sex bilder. Avslutningsvis skriver författaren och översättaren Jörgen Gassilewski en omsorgsfull essä där han närläser några avsnitt i Hess.
Gassilewski frågar sig ”hur läsa detta vars status är oklar på så många plan?”

Tidskriften Essä har sedan starten 2017 utkommit med ett 20-tal utgåvor. Tanken är att varje nummer ska kretsa kring en källtext. Några exempel är Carl Jonas Love Almqvists Svenska Fattigdomens betydelse, Ing-Marie Erikssons Märit och Carl Butlers kokbok. Essäisterna får uppdraget att skriva om källtexten. Men ibland har det varit en karta, en ritning eller en företeelse som pacemakern.

Det känns generöst att få chansen att stanna upp och titta noga på exempelvis ett litterärt verk. Essän är också en härlig genre där så mycket är möjligt. Ett försök eller att pröva sig fram är Michel de Montaignes ursprungliga mening med benämningen på denna typ av texter. I sin essäantologi skriver Arne Melberg att essäisten är en tankevandrare, vilket också är en fin bild. Efter läsningen av nr 24 om Per Olov Enquists Hess tecknade jag en prenumeration på tidskriften Essä.

Similar Posts:

• Vinn biobiljetter till ”I lodjurets timma”!
• Till minne av undersökaren PO Enquist
• Stig Dagerman hyperaktuell igen
• Enquists upplysningsmission
• ”Du vet vad jag menar, August!”

Den som läst Péter Esterházy tidigare känner igen den fragmentariska stilen och kasten mellan högt och lågt, mellan lärda frågeställningar å ena sidan och låga under-bältet-skämt å andra. Sjukdomen väcker inledningsvis en trotsig munterhet hos den sjuke. Han kallar åkomman ”fröken Bukspott” och tilltalar henne direkt i en rad dagboksanteckningar.

”Min lilla fé eller min lilla fröken Bukspott eller vad du nu ska kallas, jag undrar om du kan suga av mig inifrån?”

Men behovet att göra uppror klingar av med tiden och anteckningarna blir i stället mer trevande, ofta på temat skrivande och författarens förhållande till ”sanningen”.

”Undrar om jag inte luras av mitt kunnande (mitt skrivkunnande)? Och om inte det vilseleder mig? Om det inte skyler över?”

Varje dag vaknar Péter Esterházy upp till en ny mening, en grupp ord som han slipar och putsar på och som leder vidare till ytterligare formuleringar. Eller så saknas där en mening och då funderar han i stället kring det…

Cancern och behandlingen gör honom emellertid trött. De ständiga sjukhusbesöken bryter upp en annars ordnad skrivdisciplin. Ofta uttrycker författaren en förvåning och frustration över att tiden bara går. Gradvis upplöses det som en gång varit den uppburne skriftställaren. Och inte ens i sitt dagboksskrivande kan Péter Esterházy upprätthålla sina estetiska ideal:

”Situationen är så irriterande lik den med Rättad utgåva, samma förargliga realismtvång, både här och där. Att det som finns på riktigt (kursiv!) inte bara skulle vara ensamt om att äga legitimitet, inte bara ensamt om att vara tillåtet, utan också det enda intressanta. Verkligheten som estetiskt mått – vem har hört talas om någonting sådant?”

Rättad utgåva, som nämns här, är en slags uppföljare till Péter Esterházys mest berömda roman Harmonia cælestis. Det senare verket skildrar på ett originellt sätt flera hundra år av den högadliga ätten Esterházys öden och äventyr. Författaren rör sig där fritt mellan epoker och personer på ett sätt som ofta benämns ”postmodernt”. Boken ledde fram till uppföljaren Rättad utgåva som skildrar pappan som angivare under den kommunistiska diktaturen. Det projektet var behäftat med ett ovälkommet realistiskt skildrande. I denna dagbok är tvånget alltså tillbaka. Bukspottkörtelcancer är inte bara ett långt och krångligt ord, det är ett faktiskt ting som tar över kroppen och som ytterst släcker livet.

I tid sammanfaller dagboken med flyktingkrisen 2015. Ungern bygger omfattande hinder vid gränsen mot Serbien. Syrienflyktingarnas försök att ta sig över taggtrådsrullarna bemöts med polissköldar, tårgas och vattenkanoner.

Péter Esterházy ska invigningstala på Bok- och Biblioteksmässan i Göteborg. Men sjukdomen ställer sig i vägen. Svenske förläggaren Svante Weyler får i stället läsa upp talet som bland annat ger den ungerska regeringen kritik. ”Istället för att stilla alla upprörda känslor uppmanar man till hat, hatkampanjer, sökandet efter syndabockar (en urgammal ungersk vana, alla är skyldiga, bara inte vi)” skriver han bland annat.

I dagboken noterat han nöjt en och annan elak reaktion. Men saken är den att Péter Esterházy har annat att tänka på. Strålning, cellgifter, håravfall, svårkommunicerade läkare. Dagboken belyser med all önskvärd tydlighet hur vi står mitt i just vår samtid, den bullrar och har sig och fångar vår uppmärksamhet, men en efter en rycks vi bort. Man kan undra varför vi lät oss bländas.

Böcker sporrade av cancerbesked är en egen litterär genre. Jag associerar till Sven Delblancs Slutord från 1991. Fjärilen i min hjärna av Anders Paulrud är en annan sådan bok, I kroppen min av Kristian Gidlund ännu en.

Vad säger det oss? Att vi ska ta vara på livet. Att vi bör leva här och nu för att i morgon kan det vara för sent. Péter Esterházy lämnar oss inga entydiga uppmaningar. Hans fragment till dagboksnotiser är just sådana skärvor som är det stoff som livet är gjort av. Sedan tar det slut.

”Att tyna bort – som livsprogram. Att bli blekare och blekare, mer och mer genomskinlig. Sedan flyger cellerna iväg, på något sätt en cell i taget, som luftballonger. Och sängen är tom.”

Similar Posts:

• Blod tjockare än gulasch
• Himmelsk harmoni och djävulsk sanning
• Läs och gråt
• Något om livet
• Mot den osynliga gränsen

De intervjuade, Anna Bengtsson på förlaget Ersatz och Svante Weyler, menar båda att denna otidsbundet viktiga litteraturs andra genomslag beror på att den blivit särskilt angelägen just idag. Det finns många paralleller att dra till samtiden, och man ska inte vara försiktig med att dra dem, menar förläggarna. Det skedde då, och sker nu, ett moraliskt sammanbrott i Europa. Weyler lyfter dessutom fram litteraturen som en väg in i en pågående historia, till skillnad från det överblickande fokus på resultatet av historien som annars råder. Bengtsson har som konkret exempel Werfels undflyende språk, vilket hon liknar vid en vokabulär av idag vars ändamål är att skapa en fiktion: ”Sverigevänner! Det pågår en systemkollaps!”

Det finns ett tydligt politiskt ställningstagande hos förlagen och jag undrar: hos vem började uppsvinget, läsarna eller förlaget? Hos båda, hoppas jag. Nåväl, till romanen:

Det går bra för Leonidas. Det är Wien 1936 och han är nyligen femtio år fyllda. Hans klassresa började när han ärvde en närmast magisk frack från en judisk vän som begått självmord – de ”intellektuella israeliterna” hade det ju så bra när det begav sig, så visst kunde väl de kosta på sig ett självmordsmotiv just då.

Dans i benen, en ännu vacker fru, Amelie, ett universum ”vars enda mål är att upphöja gudagunstlingar som han från djupet till höjden och förse dem med makt, ära, glans och lyx”. I brev efter brev blir han överöst med födelsedagsgratulationer, idel gratulationer – i mängder, maskinskrivna adresser, och se där! En adress i blekblå handskr…

Vera Wormser. Omisskänneligen Vera Wormser.

Ett slags Den allvarsamma leken-berättelse har därmed inletts, men den melankoliske flanören är utbytt mot den melodramatiske fjompen. Hans inre värld är en kraftigt pendlande tillvaro: sprudlande svulstig och bottenlöst katastrofal, och väderleken ser till att skifta därefter.

Vera är en dåtida älskarinna som under större delen av romanen är en osynlig, indirekt verkande kraft. Även hon är en ”intellektuell israelit” och i sitt brev berättar hon, i mycket formella ordalag, om en ung man som inte får lov att avsluta sina gymnasiestudier i Tyskland, men nådig Leonidas, med sitt inflytande på området utbildning, kanske kan möjliggöra fortsatta studier i Österrike?

En-två-tre-fyr-fem … Ja. De år som en gymnasistyngling lär ha tillryggalagt är lika många som de år som gått sedan Leonidas och Vera sist sågs och han övergav henne. Har Leonidas alltså en son? Hur ska han i så fall kunna berätta detta för Amelie!

Efter att ha hört radioinslaget om boken är det svårt att inte allegorisera texten helt, läsa den som en återberättelse av ett historiskt skeende och se den faktiskt självutnämnde opportunisten Leonidas som något förkroppsligat. Vad symboliserar egentligen den döde judens frack på den (återigen självutnämnde) urösterrikaren?

Ett kärntema i romanen är såklart skuld. Leonidas svek Vera, då för längesedan, och är beredd att göra vad som helst för att hon ska få upprättelse. Amelie skymtar det blekblå bläcket och misstänker sin ”León” för att ha levt ett dubbelliv. Hon har visserligen fel, men i tanken ger Leonidas henne rätt oavsett vilka anklagelser hon kommer med. I ljuset av världshändelsernas överdjävlighet kan det från 2010-talsläsarens perspektiv tyckas helt absurt att det är från faderskapstrasslet hans dåliga samvete får sin näring.

Utan att han själv verkar förstå det, är det också han som är den överlägset tydligaste företrädaren för tidens starka antisemitism. Judeföraktet är så påtagligt att man nästan känner dess stank. Leonidas nämner till och med ismen vid namn, strax efter att det i maktens korridorer – där han håller till om dagarna – har talats om en internationell nepotistisk sammansvärjning av ockrande judar. Då visade han visserligen sitt ogillande. Men på individnivå, i synnerhet när han tänker på Vera, är det trots att hon är en av ”de där människorna” som hon visar på den ena eller andra positiva egenskapen.

De båda träffas till slut för att diskutera den unge gymnasistens situation. Vera är på genomresa – på väg bort från Tyskland, naturligtvis, och ut ur Europa. Under ett ögonblick av förakt härleder Leonidas den högfärd och arrogans han ser hos henne till hennes judiska börd. Han har varit ansvarstagande och full av skam i ena ögonblicket, fram till dess att han i nästa stund blir provocerad och röjer för läsaren att ”de där människorna” ska man inte diskutera med, utan helt sonika ge ett kok stryk.

Romanen handlar om mycket annat också. Här har jag bara gett ett destillat av en del av intrigen. I grunden är det en historia om orättvisan och kampen uppåt, återberättad av en outhärdligt inbilsk man.

Similar Posts:

• Motstånd och feghet
• Livet på riktigt
• Skildringar av lidelsens farliga rovdjur
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Klarsyn trots översvämning av skit

En av tre svenskar vill skriva och ge ut en bok. Färre skriver ett bokmanus. Bara ett av tusen insända manus blir en bok. Med såna siffror är det inte konstigt om författaraspiranter blir frustrerade. ”Hoppas jag får mitt kamelarsle genom nålsögat och blir utgiven” står det i ett inlägg på en av många skrivarsajter.

Efter att manuset är färdigskrivet och har stoppats i kuvert, kommer det till en värld som är osynlig för författaraspiranten. Oftast dröjer det två till tre månader innan svar kommer tillbaka. Vi hälsar på hos ett mellanstort och ett litet förlag för att se hur verkligheten är där kuverten hamnar.

Ordfront förlag AB

Fakta från årsbokslut 2009-12-31
Omsättning: ca 26 miljoner
Antal anställda: 10

Bellmansgatan 30 i Stockholm är adressen för Ordfront förlag. Huset i gult tegel sticker ut genom sin vanlighet bland mer södertjusiga fasader. Det ska inte vara för snofsigt, säger förlagschefen Pelle Andersson och visar runt i lokalerna. På hans rum ligger papper i buntar. En barnteckning är uppnålad över skrivbordet. Röda är inte bara förlagschefens gympadojor. Ordfront är ett förlag som är lite till vänster i vid bemärkelse.

Pelle Andersson foto: Annika Hallman

Journalisten och poeten Pelle Andersson kom till en tuff verklighet i augusti år 2008. Innan hade han jobbat på Aftonbladet i sjutton år.

– Ordfront fick dra ner på mängden redaktörer och skaffa mindre lager. Nu kör vi med print-on-demand. Våren har varit fantastisk. Ekonomin ser ut att bli jättebra 2011, säger Pelle Andersson.

Det var surt när deckarförfattarinnan Carin Gerhardsen försvann från Ordfront, där hon debuterade, till Norstedts förra året. Men det var ljuvt när författaren Kristian Lundberg bytte förlag till Ordfront efter boken Yarden. Uppföljaren och succén Och allt ska vara kärlek kom ut i mars 2011.

Ordfront ger ut cirka 30 titlar om året. Fifty-fifty av fackböcker och skönlitteratur.

– Fackböckerna säljer mer än skönlitterära titlar. Svårast är det med utländska översatta författare. Flera av de svenska deckarna går bra.

Han visar boken Corpus Delicti författad av rättsläkaren Elias Palm, som kom ut hösten 2010.

– Oftast är en debutant bara en kostnad men Elias Palm har burit sig direkt.

När Ordfront fått in manus skickar de brev som bekräftar att manuset har kommit fram och några ord om när svar kan väntas. En lektör utifrån brukar läsa först. Om manuset passar Ordfront går det vidare.

– Då läser redaktörerna först, sen läser jag. Ett manus kan stötas och blötas under lång tid. Men först måste känslan väckas, annars blir det inget. Om manuset känns rätt i magen kommer minst femton tankar till: Vad kommer bokhandeln att säga? Finns det en marknad? Vad händer när vi träffar författaren?

Ifall allt stämmer skriver förlaget avtal för inbunden bok, print-on-demand och e-bok samtidigt. Pocketavtal kommer senare, separat.

Pelle Andersson har uttalat sig kritiskt i pressen mot förlagsjättarna. Bland annat när det gäller Bonniers förvärv av Pocketgrossisten. Han är inte arg men vill att staten går in och reglerar marknaden.

– Det är läskigt att några är så dominanta att vi inte kan sälja utan att en del av vinsten hamnar hos konkurrenterna. Staten borde vara bekymrad när nästan varje yttrande passerar Bonniers. Men nu har vi oberoende förlag slutit oss samman för att bli starkare.

Svante Weyler Bokförlag AB

Fakta från årsbokslut 2010-04-30
Omsättning: ca 6,5 miljoner
Antal anställda: 2

Weyler förlag är i storlek extra small. Där jobbar bara förlagschefen själv och två på deltid. Förlagschefen Svante Weyler dyker upp överallt. Sitter i juryn för Umeå novellpris, talar för fängslade Dawit Isaaks sak, syns i press och debatter. Och vem hörs i radioprogrammet Godmorgon Världen om inte Svante Weyler. Han har varit i branschen i 35 år. År 2007 slutade han som förlagschef på Norstedts och startade eget.

Svante Weyler foto: Sofia Runarsdotter

Långe Svante Weyler väjer vigt för en takbjälke när han visar runt i lokalen. Adressen är Pelikansgränd 2 i Gamla Stan, Stockholm. Det händer mycket i ett stort rum. Här finns medarbetarna Cilla Sjöblom och Maria Såthe vid sina skrivbord. Där har Magdalena Hedlund litterär agentur i en elegant nisch bakom skinande glasdörrar. Journalisten och författaren Jesper Högström som hyr in sig, bevisar att han är från Hästveda genom att säga nåt på bred skånska. Journalisten och författaren Björn af Kleen lufsar iväg mot sitt hyrda skrivbord.

– Nätverksbyggande, förklarar Svante Weyler.

I rummet närmast gatan finns plats för besökande vid ett bord med gula tulpaner och gröna druvor. När bordet hoppar till av Svante Weylers gestikulerande är det inte troligt att det beror på vildsinthet hos förläggaren utan snarare på att golvet eller bordet skevar.

– Som ett litet förlag måste man vara dubbelt så aktiv. Förlaget har en marknadsföringsresurs i mig. Författaren vill en sak: Sälj min bok. Här är det väldigt kort beslutsprocess. Det jag gillar ger vi ut.

Svante Weyler far upp och pekar på väggen. Sexton foton av förlagets författare finns inramade.

– Kleen drar in. Svärd säljer bra i pocket. Sörlin på skidor gick bättre än vi trodde. Doktor Seebergers bok om det nödvändiga samtalet går bra men det visste vi inte från början.

Svante Weyler tycker att det skulle vara fruktansvärt tråkigt att nischa sig. Han har ambitionen att ge ut oerhört bra litteratur.

– Inom skönlitteratur är det språket, inte ämnet som är det viktiga. Man lyssnar inte på en violinist som spelar falskt. När språket stämmer klickar det till som en fysisk upplevelse.

Han berättar om hur det var när förlagets första svenska skönlitterära debutant Tomas Bannerhed dök upp på förlaget.

– Jag hann inte läsa själv utan lämnade det till en lektör som hörde av sig och sa: Det här måste du läsa.

Svante Weyler läste och ringde snabbt till Tomas Bannerhed.

– När kan du ge ut det? frågade han. Redan i vår, sa jag.

Så blev det fastän Bonniers ville ha honom. Bannerheds bok Korparna har fått fantastiska recensioner.

– Det är bara 500 ex kvar. Nu trycker vi om.   

Källor:

• 1av3
• Alla bolag
• Giganternas kamp kandidatuppsats av Sofia Ejheden och Malin Österman
• Litteraturen i mediesamhället av Ann Steiner

Similar Posts:

• Mer om bokförlag
• Kalla Kulor startar systerförlag
• Övergripande bok om förlag
• Bokförlaget Mormor svarar på frågor
• Kabusa Böcker svarar på frågor

På måndag den 4 oktober kan man träffa Lennart Hagerfors, författare till flera böcker om sin barndoms Afrika. Han växte upp i Kongo och även den senaste boken utspelar sig där: Mannen på ön. Han pratar med sin förläggare Svante Weyler om detta och om författarskap i allmänhet. På Örby bibliotek klockan 19.

På tisdag den 5 oktober kan man lyssna till den burmesiska fredsaktivisten Zoya Phan som berättar om sin självbiografi Little daughter. Boken skildrar Zoyas uppväxt som dotter till gerillakrigare i Burmas djungler, och hennes flykt undan militärjuntan. I tidskriftssalen på Internationella biblioteket kl 18.

Den 6 oktober ställs litteraturintresserade inför ett svårt val. Till Medborgarplatsens bibliotek kommer redaktionen för senaste numret av tidskriften Album, Elise Karlsson, Martina Lowden och Annina Rabe, och berättar om numret som har 1900-talstema. Man utlovar samtal om allt från ”kärlekskranka socialdemokrater och solariebrända nihilister till undanarkiverade doldisar och kanoniserade modernister”. Samtidigt, kl 19, kommer förre ärkebiskopen KG Hammar till Stadsbiblioteket på Sveavägen och berättar om sin litterära själsfrände Dag Hammarskjöld. Hammarskjöld var FN:s generalsekreterare men skrev även böcker, framför allt kanske den självbiografiska och filosofiska Vägmärken. Redan innan detta kan man dock, om man orkar, hinna att höra översättaren Ove Berglund presentera den svenska utgåvan av den ungerska poeten Lajos Rafis diktsamling Ett under, slaget till marken. På internationella biblioteket, kl 18.

Sedan på torsdag 7 oktober kl 18 kommer finansmannen Robert Weil till Stadsbiblioteket och berättar om Spekulanten av Scholem Alejchem. Det är en humoristisk berättelse om en misslyckad ”börsmäklare” skriven av mannen som även skrev Spelman på taket.

Och om detta inte räcker så kommer det ju en vecka efter den här också. Då kommer bland annat Yvonne Hirdman till Kungsholmens bibliotek och pratar om Den röda grevinnan. 14 oktober kl 18. Ni kommer väl också?

Similar Posts:

• Litteraturen naturligtvis – ett samtal
• Moraliska dilemman i svensk politisk thriller
• Botkyrka goes internationell bokmässa
• Norskt på bokmässan
• Bokevents på Världsbokdagen!

Horace Engdahls röst ur radion: ”Nobelpriset i litteratur år 2006 tilldelas den turkiske författaren Orhan Pamuk” – Ett jublande sorl. Applåder. Horace fortsätter med högtidlig stämma: ”Orhan Pamuk – och låt mig läsa motiveringen – som på spaning efter sin hemstads melankoliska själ har funnit nya sinnebilder för kulturernas strid och sammanflätning.”

Så klart stalkade jag Pamuk på bokmässan i Göteborg; var bland annat på seminariet ”Pamuks Istanbul” där han samtalade med sin förläggare Svante Weyler och berättade om sin senaste bok Istanbul – Minnen av en stad (Norstedts, 2006), en självbiografisk essäsamling och ett porträtt av hemstaden Istanbul, mångmetropolen, och den enda stad i världen som bokstavligen befinner sig i både Öst och Väst, vars invånarantal ingen säkert vet. (15 miljoner? 20 miljoner?) Likt en naturkraft breder staden ut sig åt alla håll, det byggs i varenda utkant.

Istanbul. Med en själ som kännetecknas av ett speciellt sorts vemod – hüzün – besjunget, och nu omskrivet av Pamuk. Eller av en otyglad energi. En nerv. Staden leker med många identiteter. Liksom Pamuk gör i sina fenomenala romaner.

Läs inte bara Istanbul – Minnen av en stad. Läs Den svarta boken! Läs Mitt namn är röd! Läs Den vita borgen! Läs Snö!

Grattis! Tebrikler, Bay Pamuk!

Similar Posts:

• Istanbul – i en svartvit melankoli
• Att läsa Pamuk. Eller: Finns det något som heter bokkemi?
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 2
• Åtalet mot Orhan Pamuk nedlagt
• Nobelpriset i litteratur till Orhan Pamuk

Det finns idag två olika Kongo; Demokratiska Republiken Kongo, ibland kallat Kongo Kinshasa och Republiken Kongo, för tydlighetens skull kallad Kongo Brazzaville. De två är inte samma land.

Svante Weylers bok Ett hus i Ngouedi behandlar Kongo Brazzaville, som är ett före detta franskt koloniland. Då de Afrikanska kolonierna frigjorde sig med verklig början under 50-talet, sög många av de inhemska koloniserade till sig västerländska oppositionella idéer, som till exempel kommunism och socialism. Idag kan Kongo Brazzaville kanske inte kallas ett kommunistiskt land, men styrdes länge helt enligt leninistiska principer.

Hur ser då Kongo Brazzaville ut, hur lever nutidens människor där? Man kan med rätta fråga sig om en svensk medelålders man verkligen är bäst lämpad att skildra detta. Är inte en kongolesisk författare ett bättre alternativ? Är det inte nästan, som vit västerlänning moraliskt förkastligt att skriva en sådan här resereportageliknande bok?

I vilket fall åker Weyler till landet tillsammans med författarkollegan och vännen Lennart Hagerfors som själv bott i Kongo Brazzaville som barn till svenska missionärer.

Kongo Brazzaville är, inte helt överraskande eländigt skildrat: fattigt, korrumperat, till stor del styrt av planekonomi och med dåliga vägar som oupphörligen förstörs av regn. Till allt detta tillkommer en passiv, liksom apatisk befolkning. Det oväntade med Ett hus i Ngouedi är att den inte är en resereportagebok i klassisk bemärkelse, utan istället mer essäistiskt skriven, att den handlar om Sverige och västvärlden, om svensk politik, svensk välfärdsproblematik och om västerlänningens gigantiskt dåliga samvete, mer än om landet Kongo Brazzaville.

Hur är det att vara vit medelålders man i Kongo Brazzaville? Weyler tvingas om och om igen ifrågasätta sig själv, sitt sätt att tänka, lösa problem, sin kultur och sin tro på vetenskapen. Det går att finna många intressanta exempel.

Skulle jag verkligen vilja att mina syskon gick till socialen innan de frågade mig? Vad är det för slags familj? Att min mor tas om hand av stat och kommun med hjälp av de pengar hon själv under ett långt liv och jag och mina syskon under kortare betalt i skatt är inget problem. Det är bara en annan form av transferering av medel.

Något som saknas i Ett hus i Ngouedi är en utförligare och mer levande miljö och personskildring. Alla personer är ungefär de samma, de har inga specifika karaktärsdrag. Intervjufrågorna känns också opersonliga med fråga-svar-metoden. Man får bitvis en känsla av att det är otroligt vackert i Kongo Brazzaville, men bilderna når oftast inte ända fram. Språket är tyvärr något slarvigt och ibland lite svårläst med konstiga meningsbyggnader och upprepningar samt med onödiga, obegripliga franska ord instoppade titt som tätt.

Behållningen av boken är framförallt de frågor som ställs och som aldrig får några rätta svar.

Similar Posts:

• Författarsamtal på Stockholms bibliotek
• Bakom kulisserna på Kongo-krisen
• Barndom i kallelsens skugga
• En angelägen historia
• Tintin tar våra värderingar till Kongo