Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

”Att på detta sätt se på andra individer och förhålla sig till dem utifrån egna referensramar är inget onormalt”, skriver idéhistorikern Monica Libell i Djurens idéhistoria:

Människor har alltid skapat stereotyper och klassificeringar i sin iver att ordna tillvaron. Men det innebär också ett främlingskapande som genererar föreställningar om skillnader, vilka förstås i termer av bra och dåligt, och i förlängningen vad som är värdefullt och värdelöst.

Bara begreppet. Djur. Är det egentligen alldeles självklart att alla levande varelser, människor uteslutna, buntas ihop i en grupp, från myggor till blåvalar, från chimpanser till ålar, och så vidare? Är vår tillvaro, våra möjligheter, våra behov, så väsensskilda från andra varelsers? Det beror mer på vad vi har behov av att se, menar Lidell, än på vad som faktiskt kan finnas att upptäcka.

Wittgenstein skrev ”Om lejon kunde tala skulle vi inte förstå dem”. I Djurens idéhistoria har sex olika forskare – förutom Libell Jakob Christensson, Karin Dirke, Gunnar Eriksson, Jonnie Eriksson och Nils Uddenberg – framför allt intresserat sig för hur vi burit oss åt när vi lyssnat.

Många av uppsatserna stämmer ganska klockrent in på mina fördomar om idéhistoria. Det är trivsamt, lite underhållande och tänkvärt och det handlar främst om intellektuella vita män för länge sedan. Män som kartlagt, beskrivit och spekulerat kring flyttfåglar, insekters beteenden eller blandformer mellan människor och djur.

Därmed inte sagt att det skulle vara ointressant. Här föds många av de moderna naturvetenskaperna – och de gör det i en ohelig allians med allsköns myter och spekulationer. Hur liten eller fullständigt påhittad kunskap man än har haft, och hur snåriga bevisgångarna än varit, så alltid har vetenskapsmän varit lika säkra på sina sanningar. Det kan möjligen vara en sund sak att hålla i huvudet.

För som Monica Libell, vars helhetsbeskrivning av djur- och människosyn ”Från kolonialism till posthumanism” hör till antologins stora behållningar, poängterar: våra vetenskapliga sanningar betyder ju en hel del för hur vi behandlar varelserna omkring oss. Tillsammans med Nils Uddenberg, som beskriver vårt komplicerade förhållande till aporna i ”Från helvetet till paradiset”, är hon också den som för idéhistorien in i nutiden.

Uddenberg tar sin utgångspunkt i ett par poliser i Rosengård i Malmö som för inte så längesedan placerade tillmälen som ”apdjävel” bland nyhetsrubrikerna. Nog säger det en hel del om våra relationer med våra närmaste släktingar bland djuren – och inte så lite, tyvärr, om oss själva och vår mänsklighet.

Similar Posts:

• Intressant om Linnés psykologi
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Natur och Kultur-pris till Uddenberg
• En beklaglig sanning
• Människan har en defekt

Nu har det gått några år och idag har jag ett betydligt mera distanserat förhållande till Bloom. Jag ska snart förklara varför men först några ord om vem han är. Harold Bloom är född 1930 och arbetar för närvarande som professor i Comparative Literature på Yale och New York University men skriver även kritik för bland annat Wall Street Journal. Han har skrivit ett antal böcker bland annat om Bibeln, Shakespeare och om amerikansk religion men mest känd är han för sina böcker från sjuttiotalet där han med inspiration från psykoanalysen skrivit om estetisk påverkan. I sitt mest berömda verk, The Anxiety of Influence från 1973, utvecklar Bloom idén om att diktarens skaparkraft kommer från rädslan av att påverkas av de stora klassikerna. Den döde poeten, skriver Bloom, tornar upp som en stor svart skugga över diktaren som i sin tur blir tvungen att hävda sig mot denna. Att skriva är således att axla en traditions tyngd, förklarar han och pekar samtidigt på hur ett slags ”fadersuppror” är en del av utvecklingen.

Visst låter det suggestivt? Bloom har alltid haft en förkärlek till storslagna formuleringar och i hans allra bästa texter framstår litteraturen som en närmast krigisk handling. Att han dessutom lånar många begrepp från Freud – undergångsmystikern nummer ett – gör det knappast sämre. Dock har han fått utstå mycket kritik. Bland annat har man kritiserat hans övermått av fäder och brist på mödrar. Att de flesta dessutom kommit från väst – och allra helst från England eller USA – har knappast gjort det bättre. Bloom har då försvarat sig med näbbar och klor. ”Jag upplever mig alltmer ensam som försvarare av den goda smaken” skriver han i Den västerländska kanon och skildrar hur universitetet invaderats av ”professorer i hip-hop” och ”robotar byggda av gallisk-germansk teori” medan det estetiska omdömet blivit alltmer undanskuffat.

Bloom var dock knappast så ensam som han trodde om sin kulturkonservatism. Ju äldre jag blev och ju mer jag följde kulturdebatten, ju fler liksinnade hittade jag, även här i Sverige. Svante Nordin, Johan Lundberg och Johan Hakelius för att nämna några. Människor som jag upptäckte att jag nästan aldrig sympatiserade med. Ofta uppfattade jag dem som gnälliga: allt var antingen feminismens eller postkolonialismens fel och när intressanta debatter uppstod blundade de ofta för klassaspekter. Jag blev så trött på dessa trångsynta, självgoda ”esteter” med sin odemokratiska syn på konsten att jag under en lång tid inte kunde ta i en Bloom-bok ens med tång.

Idag har jag dock försonats med Bloom. Visserligen är han en konservativ gubbe med en elitistisk litteratursyn men han är också en brinnande entusiast och introduktör till många svåra författarskap. Idag kan jag därför ta hans formuleringar om att Shakespeare ”uppfann” människan och att Dantes epos ”föregår” alla berättelser med en nypa salt. Samtidigt ser jag vilken glöd som ligger och pyr inuti dem. För mig är därför Bloom numera en samtalspartner och inspirationskälla snarare än den husgud han en gång var. Han är en ilsken röst som verkar uppfriskande då man börjar tvivla på konsten. Att han dessutom har en sådan slagfärdighet i sina formuleringar gör honom närmast älskvärd. Som när han i ett utbrott mot dagens historielöshet slänger ur sig att Sokrates var den första modernisten eller rubriksätter en recension av första Harry Potter-boken med ”Can 35 Million Readers Be Wrong? Yes.”

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• Ut med litteraturhistorien?
• Världens bästa roman
• Motto för läsande

Jag kommer att tänka på Harold Bloom när jag läser Nordins nyutkomna bok Humaniora i Sverige. Bloom har alltsedan 80-talet varit en av postmodernismens stora belackare. I Den västerländska kanon berättade han om hur han numera omgavs av ”professorer i hip-hop; robotar byggda av gallisk-germansk teori”. Forskarkollegor hade hänfallit åt postkolonialism, feminism och andra irrläror, eleverna visste knappt vem Shakespeare var och ingen orkade läsa bibeln. ”Litteraturstudiets balkanisering är numera irreversibel” sa Bloom och i detta skulle Nordin säkert instämma. Liksom Den västerländska kanon är Humaniora i Sverige en svartmålning av dagsläget. Den drar resonemang till sin yttersta spets för att dräpa och vapnet är knölpåken snarare än floretten.

Nordin klagar: dagens akademiker är ”troende utan tro”, lärdom heter numera socio-politik och noggrannhet har ersatts av politisk korrekthet. Dagens studenter är mer eller mindre tvungna att beakta aparta teorier som queer och poststrukturalism och sanningen är inte längre ett ändamål. Istället är det ifrågasättandet som gäller. Att negligera en gammal teori har blivit viktigare än att komma med en egen. Det råder fullkomlig förvirring bland dagens studenter och det har därför blivit dags att ta till vapen. Upp till kamp för humanisten! Humaniora är död. Länge leve humaniora!

Så blir Humaniora i Sverige ytterligare ett slag i luften av ännu en gubbe. Den viftar vilt åt alla håll men träffar ingen. Liksom Bloom har Nordin en förkärlek för slagfärdiga formuleringar. Skillnaden är att Bloom besitter en viss finess. Nordins uttalanden om marxismen och Gulagarkipelagen är mest pinsamma. Men det som i slutändan gör Humaniora i Sverige till en ytlig och dålig bok är inte plattityderna utan dess ovilja att sätta sig in och begripa. Nordin har satt sig på tvären och det hindrar honom från att skriva intresseväckande. Till och med om det han förstår sig på.

Similar Posts:

• Griniga gubbar och fadersuppror – tankar om Harold Bloom
• Läs Bloom och spring till ett antikvariat
• En förutsättning för att förstå vår samtid
• Ut med litteraturhistorien?
• Sex av tio vill ha svensk kanon

Med Västerlandets idéhistoria 1800-1950 lyckas Eriksson på ett magnifikt sätt skapa en översikt över denna tids idéer. Han undviker att lägga för stor vikt på personer, så en läsare som vill ha grundliga genomgångar av Hegel, Schopenhauer, Nietzsche, Wittgenstein, Popper och de andra av den här tidens stora tänkare får söka på annat håll, här bjuds läsaren i någon form essensen av vad dessa stod för. Eriksson fokuserar istället på sammanhanget, på tidsepokens olika rörelser och vetenskapliga upptäckter. Olika specialvetenskaper som psykologi, kemi, fysik och medicin ägnas genomgångar och det är förvånansvärt lätt att hänga med i Erikssons resonemang. Det är oerhört allmänbildande läsning och man erbjuds en djupare förståelse för andra världskriget och nazismen och den moderna vetenskaps- och världssynen sätts in i ett större sammanhang.

Grunden till vår historiesyn med dess fokus på statsmakten hittas i 1800-talets tänkande, man kan tveklöst ifrågasätta valet av denna historiesyn, en grundläggande historieundervisning bör lägga fokus på tänkandets historia och sätta statsmakten i förhållande till denna. Detta är en särskilt intressant fråga i den svenska samtiden med tanke på frågan om historieundervisningen, huruvida den borde vara obligatorisk är en fråga som onekligen borde föregås av hur historieundervisningen borde se ut, om man först definierar vad ämnet skall innehålla blir det lättare att ta ställning till om det borde vara obligatoriskt, som det är nu i Sverige är det närmast en självklarhet att historieundervisningen bör fokusera på statsmakten, därmed får historieundervisningen en skev och enligt mig felaktig fokus och det är tveklöst av intresse att åtminstone ifrågasätta denna historiesyn, som sagt, innan vi besvarar frågan om vad som är meningen med livet borde vi kanske först bestämma oss för om det överhuvudtaget finns en mening med livet.

Det här är en bok som är så pass allmänbildande att jag tycker att alla borde läsa den, boken erbjuder kunskaper som man kan tycka borde vara allmängods. För den idéhistoriskt oinvigde kan det vara idé att läsa Svante Nordins Filosofins historia först, som också den är en översiktsmässig genomgång av idéhistorien, med den skillnaden att denna sträcker sig från 600-talet f.Kr. och fram till 1900-talet. Vad gäller 1800-1950 är det dock tveklöst värt att komplettera med att läsa Västerlandets idéhistoria 1800-1950, detta eftersom den förra som titeln implicerar fokuserar på filosofins historia och filosofin i den senare bara är en del av många, filosofin som i begynnelsen är all vetenskaps moder bantas under 1800-talet kraftigt ner då olika delar av den bryter sig ut och definieras som vetenskaper, kvar står frågan om filosofins relevans och uppgift, kanske är filosofins roll inte längre att erbjuda världsåskådningar, denna roll har vetenskapen tagit på sig, kanske är filosofins framtida roll individuell, där vi bygger en egen livsåskådning med vetenskapen, våra egna åsikter och värderingar som grund.

Den här boken innehåller med andra ord kunskaper som alla borde ha men förmodligen alltför få i slutändan faktiskt har och om du känner att du är en av dem som har en allför bristfällig bildning inom detta område rekommenderar jag tveklöst att läsa denna bok, den kommer inte bara att ge dig en högre grad av allmänbildning, den har potential att förändra ditt sätt att se på världen.

Similar Posts:

• Att samspråka med lejon
• Den monomaniske filosofen
• En klok man summerar sitt liv
• Okänd för många – nu högaktuell
• En svensk Harold Bloom

På bussen hade man installerat ett kylskåp vilket var fullt med juiceburkar innehållande den då fortfarande lagliga drogen LSD. Tanken var att en del av resenärerna skulle ta LSD och de övriga skulle hålla sig nyktra och sköta inspelningsutrustingen, kameror, mickar etc. och spela in allt deras LSD-berusade kamrater företog sig. Den som körde bussen var ingen mindre än Neal Cassady! Tom Wolfe skrev den kanske mest ansedda boken om dessa resor, The Electric Kool-Aid Acid Test; och i samband med att jag köpte den boken passade jag på att också köpa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby utan att ha någon aning om vad den handlade om, jag ville helt enkelt bara ha en bok med den titeln i min bokhylla.

I någon mån kände jag till Tom Wolfe redan innan, jag visste att han hade skrivit såväl The Right Stuff som The Bonfire of the Vanities, de hade inte intresserat mig tidigare, men rekvirerades nu också pliktskyldigt till Tom Wolfe-samlingen. Jag läste The Electric Kool-Aid Acid Test och den föll mig i smaken, men sedan kom jag inte längre, andra författare pockade på uppmärksamhet och de övriga Wolfe-titlarna stod där och samlade damm i bokhyllan. Men så fick jag ett exemplar av Wolfes nya roman En riktig man i mina händer och min fascination för Wolfe började så smått komma upp till ytan igen. Titeln störde mig dock litet, En riktig man, vad var det för en titel i jämförelse med The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby? Men okej, titeln är inte allt och hippie-eran är trots allt sedan länge över, så när jag öppnade pärmarna till den drygt 700 sidor långa romanen så såg jag trots allt fram emot att läsa denna roman av Wolfe och ta reda på huruvida han kan skriva prosa också.

Det första jag gör efter att ha läst klart En riktig man är att gå och slå upp namnet Epiktetos i mitt filosofilexikon, namnet klingar vagt bekant, det har redan framgått i boken att han var en av stoikerna. I filosofilexikonet lär jag mig att stoisk etik hos Epiktetos får en tydlig religiös prägling i riktning mot kristen etik, jag plockar ner den eminenta Filosofins historia av Svante Nordin ur bokhyllan och lär mig där bland annat att det som gjort Epiktetos mest känd för eftervärlden är hans bok Handbok i livets konst. Inget av dessa två faktum förvånar mig, för inget av dessa två faktum är en slump. Filosofen Epiktetos spelar en central roll i En riktig man och valet av honom är väl genomtänkt från Wolfes sida. Man slås överhuvudtaget av hur väl genomarbetad romanen är och det märks väl att Wolfe gjort grundliga efterforskningar angående de ämnen och miljöer han skildrar i boken. Wolfe är trots allt i grunden en journalist och man får en känsla av att han ända ner till detaljnivå kollat upp fakta för att skildra ett Atlanta som stämmer med det verkliga Atlanta med en samvetsgrann journalistisk grundlighet.

I En riktig man får vi följa den åldrande fastighetsmagnaten och före detta fotbollsstjärnan Charlie Croker vars fastighetsimperium håller på att rasera på grund av ett dumdristigt skrytbygge han varit korkad nog att bygga, hans imperium har en skuld på 800 miljoner varav han personligen skrivit på lån för 160 miljoner.

Roger White II dras med smeknamnet Roger Too White eftersom han är blekare i hudfärgen än de flesta av sina svarta bröder och för att han envisas med att försöka passa in i det vita etablissemanget. Han är också en advokat som blir tilldelad sin karriärs svåraste fall, att försvara Fareek Fanon, Atlantas stora college-fotbollsstjärna som anklagas för att ha våldtagit dottern till en av Atlantas rikaste och mest inflytelserika företagsledare, företagsledarens dotter är givetvis vit och Fanon svart, varför fallet hotar orsaka rasupplopp, något man givetvis är mån om att undvika.

Raymond Peepgass är en gråblek kontorsråtta på PlannersBanc som varit delaktig i att bevilja de lån på cirka 500 miljoner till Charlie Croker som nu visat sig vara en synnerligen dålig affär. Ray befinner sig i en prekär ekonomisk situation och börjar så smått formulera en plan om hur han kan lösa sina ekonomiska problem med hjälp av hela den här affären med Charlie Croker.

Bokens kanske mest intressanta karaktär är Conrad Hensley som jobbar som fryspackare i ett fryslager på Croker Global Foods. Connie är bara 23 år men redan gift och har två barn, något som han ser på som ett stort misstag, han anser att detta gjort att han inte fått någon riktig chans. Till råga på allt förlorar han jobbet på grund av nedskärningar och därefter går mer eller mindre allt utför, men när han som mest behöver det får han styrka av Zeus genom Epiktetos tack vare ett minst sagt slumpartat möte.

I viss mån får vi också följa Charlie Crokers exfru Martha, men hon lyckas aldrig lysa fram som en riktigt tydlig karaktär, för det får hon alltför litet utrymme och är en alltför ointressant karaktär. Bokens fixstjärnor är istället Charlie och Conrad, men de andra behövs också för att väva samman det nät av levnadsöden som skildras i boken och de fyller också sin funktion. Bokens handling är också den mycket väl genomarbetad och de trådar som väver samman bokens karaktärer är många och ett flertal av dom föder också trevliga aha-upplevelser. Wolfe vågar också tydliggöra kopplingar som han sedan vägrar följa upp på det sätt man förväntar sig, vilket i mitt tycke är berömvärt, bara för att man får ett upplägg så måste man inte smasha varje gång, man måste kunna överraska också.

Sammantaget så är En riktig man en riktigt bra bok, språket och berättarstrukturen är bekvämt konventionell fast på ett stilrent och avslappnat simplistiskt sätt, det var länge sedan jag läste någonting såhär konventionellt och som dessutom är bra. Kanske är det bara jag, men i mina ögon så påminner Wolfes språk och berättarstruktur en del om Stephen Kings, lika konventionellt och enkelt men samtidigt kan man inte förneka att det är bra, man behöver inte alltid krångla till det.

Överlag är det inte mycket man irriterar sig på, redan under första kapitlet fick jag en känsla av att jag läst boken förut, men den försvann, i övrigt finns det väl några små detaljer som man irriterar sig litet på, oftast för att någonting i historien är "för enkelt" eller "för uppenbart", men ingenting som jag minns i efterhand, detta undantaget vissa översättningar. För visst är det väl så att när man läser en översatt bok så bedömer man i viss mån även översättaren, dennes tolkningar är ju trots allt avgörande för hur boken ter sig. Det är illa när man reagerar negativt på hur vissa ord översatts, det är illa när översättningen av en bok förtar och förstör intrycket av boken, men Caj Lundgren som översatt den här boken gör liksom ett antal misstag som man inte kan undgå och som man oundvikligen irriterar sig på.

Liten handbok för översättare:
"Headbanger" översätts aldrig och under inga villkor till "skallbankare".
"Motherfucker" bör man undvika in i det längsta att översätta till "morsknullare" eftersom det är ett ord som främst figurerar i halvtaskiga översättningar av engelskspråkig litteratur och varför ibland översätta det till "morsknullare" och ibland inte översätta det alls?
"Goddamned" bör man utan tvekan undvika att översätta till "gudsförbannad".

Alltså, sammanfattningsvis, romanen En riktig man får godkänt, som den rena underhållningslitteratur den är och som sådan är den ypperlig, medan översättaren med fördel kunde ha undvikit vissa fallgropar. Jag tror nog att de övriga Wolfe-titlarna i min bokhylla ligger bättre till för att bli lästa nu när mitt intresse för honom åter väckts till liv, det kanske är dags att läsa The Kandy-Kolored Tangerine-Flake Streamline Baby och ta reda på huruvida den är mer än en cool titel, någon av texterna i denna bok som också är Wolfes debutalster skall handla om Phil Spector har jag förstått och tråkigare ämnen kan man ju avgjort hitta.

Similar Posts:

• Klarar du syratestet?
• Kanske mest som kuriosa
• Inspirerande är en underdrift
• Varför inte Rousseau nästa gång?
• TheFastestManAlive