Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

- Vad är det här?
- En veckakvartillbarnbidragetsoppa, svarar mamma glatt.

Det är en lång vecka, den där före barnbidraget. Det är en vecka fylld av makaroner utan korv, tejpade gummistövlar och hemmabadhus i sommarpoolen. En vecka när bensinen är slut och mamma måste skjutsa på cykeln till mormor, när pengarna inte räcker till biobesök, och när mamma bara blir trött på allt och drar en filt över huvudet.

Alla barn och föräldrar som någon gång har väntat på ett efterlängtat tillskott i kassan, må det vara bidrag eller lön, känner troligen igen sig i Elin Johanssons och Ellen Ekmans Veckan före barnbidraget. Somliga barn behöver aldrig uppleva hur det är att leva på lite pengar, och känner kanske inte igen sig alls.

Med det sagt vill jag ändå hävda att det här är en utmärkt bok för många barn och vuxna att läsa tillsammans. Det socialrealistiska temat ger berättelsen en allvarlig grund. Trots det är Veckan före barnbidraget varken komplicerad eller mörk. Här finns mycket kärlek och vardagsglädje att upptäcka. Inte minst i Ellen Ekmans många detaljerade illustrationer som verkligen går att förlora sig i. Perfekt för barn som tycker om att titta i samma bok om och om igen och som aldrig tröttnar på att studera mjukisdjur och barbiedockor som lever sitt eget liv, katter som äter pannkakor, myror som äter upp matsäcken på utflykten, stökiga hallgolv, leksakskaos och så vidare.

Några möjliga diskussioner utifrån Veckan före barnbidraget skulle till exempel kunna handla om konsumtion, klass, kärlek mellan barn och föräldrar och solidaritet med den som har det sämre. Det senare skildras fint i en scen där barnet i boken ger en del av pantpengarna till en kvinna utanför affären. (Se bild ur boken på Ellen Ekmans webbsida.)

Veckan före barnbidraget är en bok att växa med. En berättelse att återkomma till, att plocka fram, bläddra i och fundera över gång på gång. Både för barn och vuxna. Nya frågor och dimensioner kommer att dyka upp varje gång du öppnar den.

Similar Posts:

• Om gulliga kaniner och rätten att själv få välja
• Fest och vardag med djurfavoriter
• En inkräktare?
• Hemligheter och ilska
• Syskonlängtan

Hon kan inte släppa riskerna och förlusterna arbetare och deras familjer utsätts för, inte släppa hur utsatta och rättslösa de verkar vara. Det är en insikt som slagit henne och som inte går att ge tillbaka, inte går att komma undan. Hon lusläser tidningar och webbsidor och för in varje ny avliden i sin ”dödsbok”. Hon vet att hon går sin omgivning, inte minst dottern och hennes akademiske sambo, på nerverna, men hon kan inte släppa det.

Den enda som riktigt tycks stå ut med henne är Boris, hunden som dottern Fanny, till hennes initiala förtret, presenterat henne, och som hon naturligtvis döpt efter sin avlidne man.

Det är också Fanny som agerar katalysator med en ny present: en dvd om medborgarrättskämpen Angela Davis. Jeanette blir plötsligt intresserad av något nytt, delvis eftersom det påminner om det gamla. Här finns ännu en grupp som ansetts mindre värda och som dör av det, fortfarande. På nyheterna stormar Ferguson i uppror efter dödsskjutningen av Michael Brown.

Dvd:n om Angela Davis blir början till ett nytt intresse, en rubbning av Jeanettes invanda cirklar. I bokens andra del befinner hon sig, gamla hemtjänstaren, på en psykologkonferens i San Francisco för att få höra Angela Davis på riktigt och kanske komma åt att fråga henne om parallellerna mellan arbetarrörelse och medborgarrättsrörelse, förtryck av svarta och förtryck av arbetare.

Som hundarna i Lafayette Park är en roman om politiskt tänkande och empati, om att kunna foga in sitt eget liv i någonting större, se ett mönster. Det hade kunnat bli pamflettartat, men Anneli Jordahl är förstås en alldeles för bra författare för det. Hennes huvudperson är levande, av kött och blod och vardag, av hundhår och granngruff och blödande solidaritet.

Inte minst är det en roman om sorg. Inte den där omedelbara, på sätt och vis okomplicerade sorgen som de flesta har relativt lätt att ta hänsyn till och känna empati med, utan den skavande tjatiga, ältande sorgen. En sorg som får människor att mulna, vända bort blicken och försöka byta samtalsämne. Sorgen man förväntas vara färdig med, men som också, kanske, kan vändas i ett envist engagemang.

Ett engagemang som inte heller alltid är så enkelt. Som ställer krav, men också skapar nya möjligheter.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Föräldraskap och förlust
• Sorg ur barnperspektiv
• Fullständig fullträff
• Kvinnans lott

1) Lina Ekdahl är som poetissa (ett ord hon lanserade i tidskriften Glänta nr 3/08) en perfekt kombination av politisk och klok. Hennes blick på det omgivande samhället är skarp, eftertänksam, förbannad och ifrågasättande, och hon diktar om oss alla och om vårt havererade folkhem. Hennes poesi sätter ord på Sverige idag och den gräver sig ner under alla floskler och vedertagna sanningar om tingens ordning.

I Diktsamling behandlas allemansrätten, den svenska modellen, tevejournalistikens sensationsjakt, språkets makt, integration, frihet och solidaritet. Stora ämnen. Asviktiga ämnen. Ämnen som när de hamnar under Ekdahls lupp kläs av alla förmildrande slöjor och står där, svarta bokstäver på vitt papper, och blottar sina brister. Eller nej, blottar våra brister. Vi vill inte väl, men vi vill framstå som om vi vill väl. Solidaritet är viktigt. Att hjälpa de som har det sämre är viktigt. I alla fall retoriskt. Och så länge det inte på något sätt rubbar våra egna cirklar och vårt bekväma och småtråkiga liv.

Prata rätt
Prata inte fel
Säg inte en äpple
Det är inte rätt
Det är fel

Prata så att jag förstår
Jag förstår inte vad du säger
Jag hör inte
Jag lyssnar inte

Titta inte på mig när jag går förbi
Gå inte förbi när jag tittar på dig

2) Hon är sossenostalgisk utan att skämmas för det. För visst är det väl så att det idag anses lite töntigt att tycka att socialdemokratin är the shit? Eller snarare var the shit.

Vi tycker inte om gamla människor
det är de som gjort det här samhället
byggt upp hela den här skiten

Men Lina Ekdahl påminner oss om den goda socialdemokratin, den som värnade om alla i samhället och där alla var delaktiga i bygget av detsamma. Den som inte sugits in i den virvlande globala kapitalismen utan som fortfarande ansåg att människan styr över ekonomin och inte tvärtom. Inte för inte har Diktsamling ett vitt och blått omslag, en solklar anspelning på de kooperativt ägda Domusvaruhusen.

*

Fria människor är socialdemokrater
jo
jo egentligen
gamla socialdemokrater
så som socialdemokrater var förr

3) När Lina Ekdahl talar lyssnar jag. När Lina Ekdahl skriver läser jag. Jag minns fortfarande glasklart första gången jag såg henne läsa. Det var på teve någon gång i mitten av 90-talet. I vilket program det var vet jag inte, men jag vet att jag på något sätt, där och då, förstod att jag hittat en poet jag ville följa. Dikten hon läste var ‘Jag tror att jag har ett behov’ ur samlingen 59 dikter, om en person som både lockas och skräms av idén att åka ensam på en tur med Kielfärjan. Det är blandningen av humor, tragik och det illusoriskt enkla och repetitiva språket som jag älskar, och det är också något som hon sedan dess hållit fast vid. Liksom jag hållit fast vid hennes poesi.

Har ni hört har ni hört har ni hört
den om trombonisten
som inte tyckte hon kunde stå
stå så
och spela trombon
nu när det var så som det är med världen

har ni hört har ni hört har ni hört
den dagen förlorade världen en trombonist
men har ni hört vad värre var
vad än värre var
den dagen förlorade en trombonist en hel värld

har ni hört den om trombonisten som förlorade en hel värld

Så för att summera: hon är klok och politisk, hon drömmer om ett samhälle där gemenskap och solidaritet väger tyngre än kapitaltillväxt och hon har en förmåga att fullständigt fånga mig med sina ord. Hon är helt enkelt i mitt tycke en av de viktigaste poeterna i Sverige idag. Läs henne! Lyssna på henne! Vi behöver henne.

Similar Posts:

• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Vecka 39 – bokmässeveckan på dagensbok.com
• Fredag på bokmässan
• Göransson – så tycker han
• Årets bästa poesi 2012

I den scenen är Lenas sävlige, slitne, halvalkoholiserade far på något sätt hela föräldragenerationen, hela vuxensamhället, som inget ser och inget vill veta. Som på frågan hur de kan åka på semester till Spanien och därmed stödja Francoregimen bara dumt svarar ”En vill ju bara sola och bada…”

De flesta som skrivit om radikaliseringen kring 1968 understryker massmedias betydelse. Det fanns ingen globalt organiserad protestorganisation, menar till exempel Mark Kurlansky i 1968 – de gränslösa drömmarnas år. Aktivisterna såg varandra demonstrera på teve och lärde sig av varann den vägen. Och teve satte förstås ljuset också på företeelser att demonstrera emot.

Vietnamkriget sägs ofta vara det första krig som kom in i vardagsrummen. Nya tevetekniska landvinningar gav snabbt en ny typ av närgånget material. Plötsligt brändes barn till döds mitt framför våra ögon, på bästa sändningstid. Det blev omöjligt att blunda för krigets verklighet. Senare lärde sig förstås militären att kontrollera bilderna av krigen, även om nya medier – bloggar, webbkameror, mobilfilmer – ständigt hotar den kontrollen.

Det finns förstås en annan aspekt av Vietnamkriget. Med allmän värnplikt riskerade alla amerikanska unga män att skickas till krig på andra sidan jorden, vars grymhet och hopplöshet för varje tevesändning bara blev mer uppenbar. Det var medelklassmän, studenter, deras vänner och pojkvänner som riskerade att skickas ut i djungeln för att döda och dö enligt någon diffus kalla kriget-logik. Också där lärde sig den amerikanska militären sin läxa. Numera är det framför allt arbetarklassens unga som skickas ut att kriga i djungler och öknar. De har kanske inte så många andra karriärmöjligheter att välja på, men formellt sett åker de frivilligt. Det mobiliserar inga folkstormar. Få eller inga medelklasstudenter identifierar sig med dem.

Solidaritet är en lurig faktor. Det är också något som fascinerar mig med vad jag läser om 1968. Inte bara att man höjde blicken, att man såg konsekvenserna av det koloniala härjandet i tredje världen och demonstrerade emot det, utan att man faktiskt såg människors kamp där, och att man kunde identifiera sig med den kampen, också på ett vardagligt plan. För en del av gruvarbetarna i Sara Lidmans och Odd Uhrboms Gruva till exempel, tycks Vietnam verkligen nära.

Men vietnameserna … dom offrar! År efter år avstår dom från allt – för att vinna allt. Dom hoppas ju att vinna hela landet, alltsammans. Dom skapar ju ett människovärde … det som vi gett upp hoppet om. De flesta svenska arbetare är för blyga att säga det … Jag menar … man kan inte ena minuten klaga på gruvmaten, den andra på att bilverkstan har fuskat med lamellerna – och den tredje säga: Jag skulle vilja vara viet cong! Vem som helst kunde ju svara hur ska du med din mage komma ner i dom där gångarna … Så man säger inget. Men i hemlighet skulle vi också … Alltså jag skulle godkänna nattskiftet jag skulle vara stolt över det, hör du det: stolt – om det var ett led i något, om jag hade del i helheten … om det fanns något att se fram emot … Dom gör ju sitt land medan dom försvarar det … Vi arbetare i Sverige ökar produktionen. Dessemellan är vi till besvär. Missnöjda element. Svårplacerade! Reträttplatserna räcker inte till! Men vi skulle vilja vara med att göra Sverige, att göra en bit av världen … skapa något.

Naturligtvis kan man diskutera den här killens bild av kriget i Vietnam i förhållande till verkligheten, men jag tror inte det är riktigt poängen här. Han såg bilderna från kriget. Han såg människorna som utkämpade det och han kunde identifiera sig med deras sak.

På samma sätt fick mängder av människor under de där åren just syn på varandra. De såg att det fanns orättvisor och att människor gjorde uppror emot dem. De såg att det går att förändra världen och de ville vara med.

I Nyfiken – gul pratar Olof Palme om politisk medvetenhet bland annat i termer av skönlitteratur – ”jag tror skönlitteratur har en enorm politisk betydelse, i alla fall för mig. Detta kopplat med nationalekonomi och synintryck, det är en ganska hård kombination.” Han sätter fingret på något ganska elementärt där. Vi behöver fakta om världen, men vi behöver också identifikationen, känslan för den.

Alltsammans låter säkert urbota romantiskt. ”Det går att förändra världen.” Men titta på historien. Det enda konstanta är att världen förändras, oupphörligt. Människor förändrar den, oupphörligt. Det gäller bara att se. Att få syn på varandra.

Similar Posts:

• Koka soppa på ett år
• Inför jubileet: Debatterna som formade 68-vänstern
• ”Det står i brinnande lågor nu.”
• Skit i ironierna
• En kärleksförklaring. Om utbildning

Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, personlig och finurligt gestaltad berättelse – och samtidigt så uppenbart en grundkurs i genusvetenskap och feminism. Briljant.

För det är väl den där insikten som vi så ofta under min livstid saknat, den där gamla 70-talsklyschan om att det personliga är politiskt. För det är ju precis vad det är.

Det politiska är i hög grad personligt i Den polske rörmokaren, en antologi med undertiteln ”Fyra pjäser om det nya Europa och solidaritetens gränser”. Det är personligt för den arbetslöse byggjobbaren som i Alexander Ahndorils ”Socialistisk tävlan” tigger och ber att få jobba för vilken skitlön som helst, men ändå blir utkonkurrerad av baltiska byggare i Vaxholm. Det är personligt för America Vera-Zavalas Hugo I och Hugo II som verkar bli lurade på sin ynkliga lön av en byggbas som aldrig dyker upp. Det är personligt för alla pjäsernas stelnade fackrepresentanter som har Internationalen som ringsignal på mobilen men inte kan få ihop någon internationell solidaritet med känslan av akut hot.

Vad som slår en är förstås hur väl dramatik lämpar sig för den här typen av diskussioner, för människors intressen hopplöst ställda mot varandra. Lena Andersson gör det på sitt karaktäristiskt träffsäkra, lite skruvade sätt i ”En svensk pitbull”, i samtalen mellan å ena sidan fackmannen Göran, den lettiska tolken Jelena som väntar på sin make som lagar taket på riksdagshuset och reklamaren Cecilia som ska hjälpa Göran att formulera hur internationell solidaritet går ihop med att göra sig av med balterna.

Det är lätt för dig att sitta här och säga ”dom där stackars balterna”. Dom kommer aldrig hit och tar ditt bekväma jobb på det här svala kontoret. […] På grund av språket. Era jävla ord! Man behöver inget språk för att täta taket på riksdagshuset. Man behöver en kropp. Och det har varenda idiot på det här klotet. Ett par händer. Ett par ben! Som dom säljer till lägstbjudande. Men vänta bara tills språket blir konkurrensutsatt. Då får vi se hur fin moral ni har.

Maciej Zaremba fångar också motsättningarna skickligt i sin monolog ”Dialog med ett spöke”. Här är det en ensam skribent som skrivit något om polska rörmokare och som nu sitter och försöker hantera olika läsarreaktioner. I ett otroligt enkelt och avskalat upplägg lyckas han inkorporera ett myller av röster, läsarreaktionerna såväl som skribentens egna när han är sarkastisk, retorisk, förlöjligande, förstående, beskyllande och skyldig.

Framför allt kämpar han med svaret till rörmokaren Ingemar som skriver att det var rätt att försöka slänga ut letterna från Vaxholm – lite tråkigt är det att samtliga pjäser tycks kretsa just kring lettiska byggjobbare kontra svenska fackgubbar – eftersom ”det är arbetsgivarna som tjänar på låga löner” och ”Lika lön för lika arbete är grundstenen i ett rättvist samhälle.” I svaret kommer Zaremba åt själva den begränsning som finns i pjässamlingens undertitel om ”det nya Europa”:

Gå runt i din våning, vänd på stereon, lyft på mattan, glutta i … skorna och kolla varifrån de kommer. Skulle du få råd med dem om de som gjorde dessa saker hade samma lön som du? Eller tycker du kanske att det inte hör hit?

[…]

Det går inte ihop, Ingemar. Vi protesterar inte mot svältlöner utomlands. Dem njuter vi av, som konsumenter. Men när de kommer för nära – då blir vi upprörda, som producenter. Om de här (lyfter fram ena handsken) gjordes i Borås av en jobbare som fick tre spänn i timmen, det hade blivit blockad och bojkott och teveprogram… Solidaritet – Wow! Men när de görs i Lettland eller Kina av samma människor – puh… vem bryr sig…

Nog har solidariteten gränser, alltid. Den här skrämmande enhetliga bilden av facket som en oändligt defensiv, lönnfet, medelålders man som heter Göran känns igen från fackböcker som Stina Blomgrens Svart notis. Det är en farlig väg att gå, den som Jelena får problem med när hon ska tolka för Lena Anderssons Göran-variant:

Jag tänker på en mening jag inte lyckades översätta korrekt igår. Det var nån av dina kolleger. Jag förstod inte vad han sa. Eller jag förstod allt han sa men det hängde inte ihop. Det handlade om facklig solidaritet. Fast innebörden blev liksom tvärtom.

Similar Posts:

• Internationell solidaritet, arbetarklassens…
• Vår tysta förutsättning
• Alla är Ester Nilsson
• Inblick i nutidsdramatiken
• Hopplöshetens historia

Droppen som kom bägaren att spilla över kom tidigare, nämligen när fru Anna – mönsterarbeterskan Anna Walentynowicz – blev uppsagd från sitt jobb på varvet, enbart för att hon krävde sin rätt. Anna Walentynowicz var sedan länge känd på sin arbetsplats som en stridbar kvinna, som vågade stå upp mot företagsledningen. I det aktuella fallet är det oklart varför hon ens blev uppsagd – någon saklig grund fanns i alla fall inte. Att hon skulle bli den bricka som kom att kasta det Kalla krigets spelplan helt över ända var det nog därför få som förväntade sig före de där ödesdigra dagarna 1980. Uppsägningen blev droppen som gjorde att arbetskamraterna gick ut i en strejk som dock kom att få allt större konsekvenser.

Peter Kadhammar har i den här boken intervjuat många av de centrala aktörerna från den här tidens Polen. Anna Walentynowycz spelar såklart en avgörande roll i skildringen, liksom andra dissidenter inom och utanför Solidaritet. Men här finns också, som bokens titel antyder, intervjuer med Generalen – ledaren för militärdiktaturens Polen, Wojciech Jaruzelski – och hans närmaste man Czeslaw Kiszczak, liksom med Leninvarvets direktör Klemens Gniech och andra.

Med alla de här intervjuerna som bas tecknar Kadhammar Polens historia under efterkrigstiden. Fokus ligger förstås på strejken på Leninvarvet, men författaren sätter också in dessa händelser i sin historiska kontext. Bara det är i sig en god prestation. Det riktigt spännande med boken är dock att författaren samtidigt också tecknar levande personporträtt av de han intervjuar. För till skillnad från mycket annan historieskrivning så ligger tonvikten här på att verkligen levandegöra historien, istället för att rabbla fakta och datum. Kadhammar försöker då verkligen skildra det mänskliga i de personer han pratar med, även så hos diktaturens generaler: vad var det egentligen som drev dem, hur kom det sig att de hamnade där de hamnade?

Kadhammar är skicklig såväl i sina intervjuer som i sitt skrivande. Han borrar sig djupt in i sina intervjupersoners privata liv och tankar, genom sina frågor men minst lika mycket genom att bara observera de människor han talar med. På så sätt blir Polens historia gjord oerhört levande. Minst lika viktigt är att han också skildrar dessa möten och den omgivning de sker i på samma levande vis, inklusive allt från tavlor på väggarna till intervjupersonernas minspel. Kadhammar drar sig ibland inte för att frisera lite när han inbillar sig att det krävs för att göra skildringen mer levande – en suck här, en min där – men är noga med att snabbt korrigera sig själv, vill ändå inte gå ifrån verkligheten…

Individer och massrörelser, enskilda öden och världens utveckling vävs därmed mycket skickligt ihop i ”Fru Anna och generalen”. Den här boken känns som ett riktigt, riktigt välskrivet och rappt reportage snarare än en historiebok. Att den sen råkar handla om ett världsomvälvande skeende är pricken över i.

Similar Posts:

• Vikten av vittnet
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• En familj drabbad av antisemitism
• Framför och bakom fronten
• Tåg, kostymer och Chanuka-apelsiner