Slottsbyggnaden med sina fyra torn är bland allmänheten mest förknippad med Hermans son Carl Gustaf Wrangel. Han tillhör de adliga som ägde mark och byggnader i svenska provinser som låg i norra Tyskland, Livland och östra Karelen. Slottet blev hans sommarbostad. Bygget pågick under trettio år och i den stora salen som ännu inte är färdigställd står snickarbänkar och redskap kvar som om hantverkarna bara gått på lunch.

Petter Inedahl berättar med stor variation om olika människor han läst eller hört talas om och som har anknytning till Skokloster. Hans berättande tar ofta avstamp i de målade porträtt som hänger på väggarna eller förvaras i förråd. De stora sviterna för greven och grevinnan, matsalarnas inredningsdetaljer och samlingar av föremål berättar om status, makt, sjukdom, död och krig.

Entusiasmen hos författaren – också mångårig guide – går ingen förbi. Författaren har letat i böcker efter personer om vilka det berättas har hamnat i konflikt eller är omnämnda som hetlevrade, olyckliga eller fula. Adelssläkterna har täta band med varandra och anekdoterna lyfter fram deras egenskaper.

Störst intryck gör utdraget ur kassaboken där utgifter har bokförts. Noteringar som är bevarade genom århundradena handlar om stort och smått. Adelsfamiljen skänker pengar till fattiga eller köper tvål till sina barn. Uteblivna löner betalas ut till personal efter månaders förseningar. När jag läser en rad som handlar om inköp av 8 alnar taft för mössor och dukar får jag en bild av ett febrilt sömnadsarbete i något av slottets arbetsrum.

Boken har tyvärr brister. En handlar om textens struktur. Tankar och information är sammanfogade på ett sätt som inte alltid är lätt att följa. Inedahl påbörjar återkommande en anekdot som leder till en annan anekdot – ofta med ett helt annat sammanhang. Exempel på detta är stycket med ett detaljerat referat av ett sjöslag vid Öresund 1658 som skiftar perspektiv till två antagonisters duell på landbacken ett annat år och sedan landar allt i några fladdermöss som familjen von Essen upptäckte på 1940-talet. Avvikelserna från alla påbörjade trådar får inte alls fäste i mig, utan jag längtar bara efter en medveten skribent, vars ordmassa stramats upp.

En annan brist är de saknade hänvisningarna till litteraturförteckningen. Inedahl förmedlar inte heller sina egna reflektioner kring hur han värderar muntligt överförda anekdoter eller nedskrivna skrönor som hittas i historieböcker utgivna för länge sedan. Jag anar att berättandet är tänkt att vara underhållande men trovärdigheten minskar när jag läser exempelvis formuleringar som: ”Nu finns det glädjedödande historiker som menar [---]”. Sist men inte minst undrar jag över det långa avsnittet om bödlar och dess relevans (förutom kopplingen till bödelssvärden i en av rustkamrarna). I stället för att skriva så omfattande kunde han hänvisat till Annica Sandéns bok i samma ämne Bödlar – Liv, död och skam i svenskt 1600-tal som gavs ut år 2016.

Jag gillar att det skrivs böcker om slott och herrgårdar och som berättar om människor som levt och arbetat i dessa miljöer. Skokloster – Ett slotts dolda historia är på så vis ett tillskott till denna genre. Men jag läser hellre böcker av historieskribenter som ställer sig vid sidan av sitt material och också värderar det. Allt källmaterial har sällan samma grad av sanningshalt beroende på omständigheterna kring deras uppkomst.

Similar Posts:

• Makt och prakt i svensk barock
• Spöken finns överallt
• Om lyx och mode i Sverige på 1600- och 1700-talet
• På kant med rättvisan omkring 1600
• Med kronan på huvudet och riksäpplet i högsta hugg

Werner var med och startade Viralgranskaren, en redaktionssatsning som kritiskt undersöker virala påståenden, bilder och andra uttryck med den uttalade ambitionen att visa upp en bit av verkligheten, som delas vitt och brett. Ja skiter i att det är fejk det är förjävligt ändå hamnar i skärningspunkten mellan viralgranskningande och fascinationen för berättelsen bakom berättelsen. Genom att lyfta exempel från hela internets historia diskuterar Jack Werner vidare kring vad som kan hända när någon bestämmer sig för att klippa och klistra ihop sina egna versioner av sanningen eller skapa helt egna historier och hävda att de stämmer.

Utöver moderniserade vandringssägner diskuteras här bland mycket annat uppkomsten av påhittade popartister som försetts med andras låtar, de onda clownernas plötsliga påstådda utbredning över världen, skämt om att Microsoft är på väg att köpa den katolska kyrkan och uthängningar av falskt terrorbrottsanklagade personer. Låter det spretigt? Det är det inte, bredden reflekterar snarare på ett målande vis det verkligt mångfasetterade internetsamhället som har vuxit fram. Kapitlen är korta och många men sammanfogas av ett underliggande källkritiskt resonemang och ger en bild av ett ständigt växande träd vars utskjutande grenar utgör nya sätt att kommunicera. Men rötterna står stabilt i historien. Kommunikationsvägarna må vara nya men baseras ofta på urgamla principer. Politisk propaganda, spelande på fördomar och ryggmärgsreflexer, hårdvinklingar.

Att kommunikationen idag går så mycket fortare än tidigare får också konsekvenser för den etablerade journalistiken, vilket flera händelser som skildras i boken vittnar om. Jack Werner benar ut och ger perspektiv på tillfällen då seriösa medier till exempel plockat upp dåligt underbyggda historier och snabbt kastat ut dessa som sanningar. Men boken utgör samtidigt ett tålmodigt försvar av journalistiska grundprinciper och visar i stället upp hur alla kan fela, tunga tidningsredaktioner, du, jag och Jack Werner själv, i en tid dominerad av hastiga beslut och blixtsnabba sociala medier.

Det är en högaktuell och spännande spegling av ett samhälle där manipulerade sanningar ständigt dyker upp i vardagens flöden. Vilket är en realitet vi alla ständigt måste förhålla oss till, särskilt i dessa politiskt polariserade dagar. Boken får dig garanterat att tänka ett varv till innan du reflexmässigt trycker på den där dela-knappen igen.

Similar Posts:

• Digitala vandringssägner som skrämmer
• Friskt vågat – allt förlorat
• Poesi med en räv bakom örat
• Flykten från samtalet
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

När jag öppnar boken och börjar läsa fortsätter det på samma sätt. Berättelserna utspelar sig i ett gränsland mellan lögn och sanning där karaktärerna glider undan. Kanske ska de ramla över kanten. Jag förstår snart att bakom lättsamma dialoger och vardagliga scener ligger hemligheter på lur. Kihlgård vrider och vänder på begreppen sanning och lögn. Verklighet och fiktion. Han tar hjälp av språket som är vindlande och ordrikt. Det är stundtals svårfångat. Ibland får jag läsa om de långa meningarna flera gånger för att förstå. Som när jag kommer till fragmentet ”Serenader”, där Kihlgård för övrigt har sammanfattat sitt tema.

I gryningen när det vaxartade rodnande ljuset, trängde sig in i den ytliga sömnen, kunde man för bråkdelen av en sekund, när önskan var mäktigare än vetskapen, tro att våren var i annalkande, men sanningen var den att runtom oss dukade människor under av att kölden i sakta mak sprängde deras hjärtan.

Sanningen ska göra er fria, sägs det i Bibeln (Johannes 8:32), men i Serenader två trivs vissa av karaktärerna bäst i det fängelse som de har konstruerat av sina lögner. I den första novellen, ”Den andra författaren” får vi träffa ett författarjag som regelmässigt ljuger om sitt yrke. ”Ingen vill väl att alla ska veta allt om en. Då skulle man ju utplånas.” I novellen ”Vit” möter vi en tonårspappa som också spelar ett dubbelspel. Såväl författarjaget som tonårspappan får en chans att berätta sanningen men väljer att inte ta den. Journalisten i ”Tidningen betalar” är heller inte intresserad av att återge verkligheten. Tvärtom har hen, redan innan sin intervju, en klar bild av hur porträttet ska skrivas. Bandspelaren sätts på mer för formens skull. ”…det är ju inte så att jag tänker skriva av inspelningen, du vet, som någon sorts sekreterare.”

Karaktärerna i Serenader två ljuger för att upprätthålla en viss självbild, för att dölja ett missbruk eller helt enkelt för att de är rädda. Men lögnen behöver inte alltid vara av ondo. I ”Schyssta pappan” visar Kihlgård hur en oskyldig, nåja, lögn ibland kan hjälpa oss att hitta tillbaka till sanningen, och till varandra. Serenader två innehåller också ett antal skrönor, där Kihlgård effektivt demonstrerar hur lögnen är släkt med fiktionen. Dessa texter upplever jag som de svagaste i samlingen, men det kan bero på att jag helt enkelt inte tycker särskilt mycket om den genren.

Intressantare är de berättelser som fungerar som allegorier över skapandeprocessen i stort och konstens uppgift i synnerhet. I ”Klockmalmens hemlighet” avslöjar en gammal klockgjutare sina yrkeshemligheter för sonen som ska efterträda honom. Han berättar också om syftet med deras arbete:

Jag anser, jag tror av hela mitt hjärta att vi med våra klockor, med våra sjungande ikoner, får människor att stanna upp och lyssna och kanske i den stunden hitta något i sig själva som de inte visste fanns där.

Bilden av konsten som en slags förmedlare av den yttersta sanningen återkommer också i ”Positionerna”. Här får vi möta den sömnlösa tandhygienisten Märit Bandin som upptäcker att hon kan lindra sin ångest något genom att inta en rad olika positioner som får henne att känna vrede, övergivenhet, melankoli, kättja etc. Märits utforskande och dokumentation av dessa positioner kan också läsas som beskrivning av en konstnärlig skapandeprocess, vars syfte är att ”ge existensen lite tydligare konturer”.

Det kan tyckas vara en nedslående bild av människan som Kihlgård tecknar i Serenader två. Ömsom en notorisk lögnare, ömsom en naiv sanningssökare. Men han gör det utan att döma. Det finns en förlåtande ton i hans berättelser, ett slags ömsinthet i karaktärsskildringarna, som i de bästa stunderna påminner mig om Tjechov.

Similar Posts:

• Litteraturen läser oss
• Kärleken och inget annat än kärleken
• Feelgood mot en mörk fond
• Nalen blir en enda litteraturfest
• Plocka upp en fjolårsdebut