Man kan tillåta sig att låta dessa ord vara en ledstång i läsningen av de iakttagande, kontemplativa dikter som Sjón i denna samling presenterar, sorterade i fem olika delar. Genomgående ges nämligen ögonblicksbilderna i livet och vardagen stor vikt: månljuset mot en flygplansvinge, ett glas mjölk en sen natt i januari, kampen mellan två fåglar på en promenad. Dessa iakttagelser får sedan ebba ut i något större, något mer suggestivt och universellt: människans uppkomst och varande, språkets allra mest grundläggande existens, olika dimensioner och portalerna mellan dem – bara för att nämna några exempel.

De fem delarna ”Dikter”, ”Poesins statistik”, ”Från transmuseet”, ”Fem översättningar ur trädens litteratur” och ”Fabler” har vid en första anblick kanske inte särskilt mycket med varandra att göra, men genom läsningen blir det tydligt att ansatsen är densamma, tonen genomgående – man kan se de olika delarna snarare som en omriktning av teleskopet/mikroskopet än godtyckliga hopp mellan olika ämnen. I ”Dikter” får läsaren röra sig i dagbokslika texter där jaget/Sjón själv många gånger har en tydlig närvaro. Denna närvaro får ta ett steg tillbaka i ”Från transmuseet” till exempel, där samlingen svävar ut i en surrealistisk sagodröm om en sångtrummas sammanförande av olika dimensioner: här får en vetenskapskvinna från ett urfolk fungera i en länk med en ung man som i ett halvt sovande tillstånd ligger och lyssnar på Iron maiden.

Drömmandet, uppluckrandet av gränser, tycks vara vad Sjón vill komma åt – kanske mest imponerande gjort i delen ”Fem översättningar ur trädens litteratur” där Sjón har tolkat ett träkonstverk till ord och dikter; om inte annat är idén om en glidning från trä till ord fantastisk. Men frågan är om viljan att presentera detta synsätt, att försöka bevisa drömmarnas logik från dessa olika vinklar, blir något för ivrig: läsningen blir nämligen störd av en ton som nästintill drar åt predikande. Är det kanske jaget som blir för närvarande? Eller intentionen kanske för övertydlig? I ”Från transmuseet” finns till exempel nästintill ett fetischiserande av det mystiska och märkliga och uråldriga och på andra ställen ett upphöjande av poetens, i detta fall Sjóns, roll och position, som i titeldikten ”Nattarbete”:

detta är en av de tusen och en berättelser/som det är min uppgift att lista innan//jag själv försvinner i den natt där slocknat/månsken och vita vingar väntar mig

Kanske är det en smakfråga, men i studiet av världen och dess mystik, är det ibland lättare att träda in i vad man ser om inte någon annan är där och skymmer bilden.

Similar Posts:

• Storslaget och drömskt om träd
• Febriga drömmar om död
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd

Jag tänker att det ger sig eller så ger jag mig.

Men jag ger mig inte.

Berättelsen är fascinerande, men kanske är det ännu mer fascinerande hur den berättas?

Sjón skiftar mellan olika berättarstilar, ofta flera gånger per sida. Ibland tappar han mig helt, ibland skrattar jag högt och ibland får jag ångest. Det är allt det där man inser att man längtar efter i en värld där det blir svårare och svårare att komma utanför ”om du gillade detta gillar du nog också det här”. För visst är det väl inte bara jag som längtar efter fler berättelser som inte är skrivna utifrån marknadsanalyser?

För den som är insatt i judiska myter och isländska sagor finns nog lager i det här romanbygget som förhöjer läsningen ytterligare. Redan i baksidestexten framgår att Sjón en gång stått vid Rabbi Löws grav och lovat att ta Golem till Island och återuppliva honom där. Det finns en judisk myt om att Rabbi Löw lyckades skapa liv av en lerklump och i Sjóns tappning blir det en ramberättelse där Leó Löwe rymmer från ett koncentrationsläger och får med sig en hattask med en lerklump till Island. Han lyckas skapa liv i lerklumpen och får sonen Jósef Löwe 1962. Sonen lider av ett svårt handikapp som får hans kropp att bli ett fängelse.

Trilogin består av tre delar, Dina ögon såg mig (en kärlekshistoria), Med skälvande tårar (en kriminalhistoria) och Jag är en sovande dörr (en SF-historia), som gavs ut i original mellan 1994 och 2016.

Den första delen utspelar sig mestadels på ett värdshus i en liten tysk stad under andra världskriget, hit kommer Leó Löwe på sin flykt och han får hjälp av en ung kvinna, Marie-Sophie, som arbetar på värdshuset. Hon får utstå mycket spott och spe för att hon hjälper en jude och några av bokens mest ångestframkallande scener utspelar sig här.

Den andra delen utspelar sig på Island där Leó Löwe försöker anpassa sig till det isländska samhället samtidigt som han försöker lösa återstående problem för att få liv i sin lerklump. Berättelsen om hur Leó Löwe lär sig isländska och genomgår en process för att bli medborgare är en väldigt rolig satir över islänningarnas självgoda förhållande till det isländska språket och de isländska sagorna. Jag skrattar ofta högt vid läsningen.

Den tredje delen handlar främst om Jósef Löwe, men också om alla hans isländska generationskamrater från 1962. Födelseåret 1962 (som också är författarens eget) verkar vara ett särskilt otursdrabbat år och det görs särskilda undersökningar av den generationen.

Den tredje delen sammanfattar och rundar av, men är samtidigt kanske den mest svårbegripliga delen. Men som sagt, man behöver inte begripa precis allt för att ha behållning av den här trilogin, det är en fascinerande upplevelse bara att befinna sig i läsningen av den.

Similar Posts:

• Natur och människa
• Isländskt på bokmässan
• Outsiders
• Havet ligger blankt
• En nationalsocialists minnesfragment

Boken består av koncisa nedslag, som minnesbilder. De får mig att tänka på Svart på vitt, ni vet det där teveprogrammet på 80-talet med svartvita fotografier där berättarrösten lägger lager på lager av information om personerna och detaljerna på fotot. (För en dåtida rastlös tonåring var hela konceptet helt obegripligt, såklart.) Nåväl, tonen i Sjóns bok är en helt annan och berättarrösten ger oss inte lika fyllig information som i det gamla teveprogrammet, men det där att göra väldigt specifika nedslag och utifrån dessa bygga upp en berättelse blir effektfullt i Rågblont hår, grå ögon.

Romanen är indelad i tre delar, där den första återger de tidigaste barndomsminnena med en något distanserad röst. Bilden växer fram kring en ung pojke som intresserar sig för grannens cykelverksamhet och som i unga år förlorar den far som han i viss mån är rädd för. En pojke med en ensamstående mor som kämpar för att få ekonomin att gå ihop men med samhörighet och omtänksamhet i syskonskaran. En pojke som när han konfirmeras redan har börjat forma egna, inte allmänt accepterade åsikter.

Bokens andra del utgörs helt och hållet av korrespondenser: Gunnars brev till mor och syskon när han är på resa, brev till tidskrifter samt brev till en fängslad farbror och andra nazistiska inspiratörer. Precis som i den första delen av boken är det även här helt upp till läsaren att fylla i det sammanhang som binder samman de olika nedslagen och den unga människan Gunnar Kampen och hans utveckling.

I den tredje och avslutande delen av boken kommer vi ännu lite närmre Gunnar som person. Kapitlen är fortfarande avskalade och avskilda från varandra men vi får ta del av mer av den nu unga vuxna Gunnars känslor och tankar. Vi får också veta vad det är för sjukdom som knappt ens nämns i förbigående i ett av breven, benmärgscancer. Att hans liv ska bli kort känns därmed förutspått. Men Gunnar brinner för saken och gör vad han kan, utifrån sitt perspektiv, för sitt land.

Upplägget med koncisa nedslag som nästan helt saknar kontext resulterar i en bok som överlämnar analys och värderingar till läsaren. Genom att först ge mycket vaga ledtrådar och först längre fram ge små pusselbitar till förklaringar (om alls), blir läsningen till ett slags pussel som i viss mån läggs baklänges. Det är en kort bok, men för att den ska ge behållning behöver den läsas uppmärksamt.

Similar Posts:

• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Det fanns en liten pojke som hette Faivel Szpindler
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Lågmält dramatiskt
• Platsen omformar dig

Genom sextonårige pojken Máni Steinns ögon tar vi del av händelserna. I bokens bakgrundstext beskrivs han som en ”outsider”. Dyslektiker. Ligger med andra män. Även ”gay” är ett ord som används för att beskriva boken och Máni för en modern läsare. Viktigt att poängtera är att, 1918 fanns inte identitetskategorin på samma sätt som idag. Den politiska rörelse som format vad vi idag ser som ”gay” och ”gaykultur” tog fart först på 1960-talet. Hur som helst, Máni har i alla fall sex med de män som också har sex med män. Och, precis som kan vara fallet idag, är det något som kan få konsekvenser och som görs i skymundan, ibland med främlingar. Sjón är väldigt bra på att beskriva dessa sexuella möten. På första sidan slungas vi in i en både lyrisk och ultrarealistisk beskrivning av hur Máni suger av en man mot en klippvägg. På avstånd hörs ljudet av en motorcykel och han funderar, utan att tappa koncentrationen på avsugningen, på vilket märke det kan vara. Naturen och maskinen i en salig blandning.

Máni Steinn har förälskat sig i filmen, detta nya revolutionerande medium, och ser allt som visas på Reykjavíks två biografer. Gärna en film varje dag, och gärna samma flera gånger om.

Och nu lever pojken i biograffilmerna. När han inte skyfflar i sig dem med ögonen återupprepar han dem inom sig. I sömnen drömmer han filmerna i olika versioner där väven av händelser består av trådar ur hans eget liv.

Biografbesöken blir för Máni en utväg, bort från Island, mot Europa där filmerna kommer från. Kanske en flykt från verkligheten, men även en resa in i sig själv.

Den film som återkommer, och som även illustrerar några sidor av boken, är den franske regissören Louis Feuillades Les Vampires. En serie i tio delar om en kriminell grupp i Paris undergroundvärld som infiltrerar och fördärvar samhället. Stumfilmsstjärnan Musidora spelar Irma Vep, ”de molniga nätternas drottning”. Under en biokväll ser Maní bilden av Musidora projiceras i ansiktet på en flicka i publiken, och han förtrollas. Sólborg Guðbjörnsdóttir. Sóla G-. Gestalten på vita duken förenas med personen i verkligheten. Sóla G- rör sig sedan genom romanen, ständigt närvarande men beundrad på avstånd. En skyddsängel. En levande person men samtidigt en upphöjd gestalt. Representationen både för ”Alla kvinnor” och ”Den enda kvinnan”. Musidora och Sóla G-. Kanske hade de idag kallats gayikoner.

Biografen är räddningen för Máni men beskylls av det övriga samhället för att vara skulden till den epidemi som härjar. Ett vanligt förfarande. Det moderna är farligt. Det främmande skadar. Det som finns inuti måste skyddas från det som kommer utifrån. Smutsen som förpestar samhället. Biograffilmer. Spanska sjukan. Samkönat sex. Båtarna från Europa för med sig allt möjligt sattyg.

Här finns även den framväxande nationalismen. Hur bygger man ett land? Island blir självstyrande och plötsligt blir det viktigt att definiera och bevara det isländska. Hålla det rent. Jag tänker på den inhemska hästrasen som inte får beblandas. Har en islandshäst en gång lämnat landet kan den aldrig mer återvända.

”Outsider” förresten, vad betyder det? Etnologer skulle säga att det är positivt att studera en situation från en ”utanförposition”, från sidan. Först då, när du betraktar något som du inte till fullo är en del av kan du verkligen se och göra insikter. Att läsa en roman ur Máni Steinns perspektiv, och inte en historisk redogörelse för tiden kring Islands självständighet, är den bästa upplevelsen vi kan få.

Similar Posts:

• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Havet ligger blankt
• Natur och människa
• Isländskt på bokmässan
• Mångbottnad klaustrofobi

Jag och Lisa kommer bara till andra våningen, sen säger jag att jag inte kan gå högre upp: jag får inte plats med fler böcker nu. Jag har plockat på mig, inte minst av de egendesignade supertjusiga tygkassarna. Det finns nya böcker, och det finns begagnade böcker. Det finns böcker om allt: historisk bok om sex i serieformat, obskyra fotoböcker, vykort, muggar, utan att göra avkall på mängden böcker. Det finns arkivering av böcker, bestsellers, icke bestsellers. Och det vimlar av personal; kunnig personal, som gärna hjälper mig att hitta rätt. Varför finns inte såna här bokhandlar i Sverige?

Vi måste inte vara stora, större, störst, jag saknar bara engagemanget. Egenheten. Passionen. Finns det inga bokhandlar som startar för att folk gillar böcker? Finns inte tron att svenskar gillar böcker? Måste jag beställa allt som är lite udda, lite utanför normen, på internet?

I veckan har vi som vanligt läst massor av böcker och skrivit om, för er skull. Och om du inte får plats med fler: glöm inte att det går att låna på biblioteket… Veckan börjar med Ninas recension av Inventering, av Erlend Loe. Hon kallar den ”en lite absurd pärla om vad som kan hända när en poet går överstyr”.

Imorgon skriver Annika om Eldkastarna av Rachel Kushner. En roman om konstkretsar i 70-talets USA blandat med 20-tal och futurism i Italien. ”Intressant och välskriven men lite väl pretentiös på sina ställen, kanhända”, hälsar Annika, som ger en sexa.

På onsdag skriver Anna Liv om Kära Döden av Patty Pajak Zowczak och Anna Pajak. Det är en tröstebok för unga som handlar döden. Det är en bok fylld av känslor, bearbetning och en öppning ut ur tunneln. Flytande akvareller paras med texter som skriker av sorg, en röst som försöker sätta ord på hur det är att vara med om en stor förlust.

På torsdag skriver Daniel om Sjóns Máni Steinn – Pojken som inte fanns. Sextonåriga Máni Steinn lever i Reykjavik 1918. Både poetiskt och ultrarealistiskt om spanska sjukan, biograffilmer och sex med andra män.

På fredag är det David Mitchells The Bone Clocks som recenseras av Tomas. En roman som målar med stora penseldrag – vi följer huvudpersonen Holly Sykes liv under sextio år medan den västerländska civilisationen går under och en metafysisk gänguppgörelse utspelar sig i de fördolda – samtidigt som den lyckas mejsla ut fängslande och trovärdiga karaktärer som med vedmod lämnas i sticket efter avslutad läsning.

Och på lördag blir det sextema! Det ni, kan vi väl behöva nu när november är gråare än nånsin och det ibland tycks nästan omöjligt att komma upp ur sängen… Recensioner av nya heta alster utlovas!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Om att mista, sakna och gå vidare i livet
• Vecka 52: Stressen för att inte stressa
• Vecka 37 på dagensbok.com: Ännu mer nordisk litteratur
• Outsiders

Romanförfattaren och poeten Sjón medverkar vid flera olika tillfällen på mässan. Bland annat gör han en läsning i Rum för Poesi på fredagen kl. 14. Han deltar också i seminariet Arvet efter Eddan – den nordiska stilen?
tillsammans med norske Erlend Loe på lördagen kl. 11.

Vinnaren av Svenska Akademiens nordiska pris 2012 – Einar Már Guðmundsson, medverkar i seminariet Ett år efteråt på fredagen kl. 17. Här handlar det om året efter katastrofen på Utøya och de olika politiska strömningar som rört de nordiska länderna sedan dess. Ett antal författare, bland annat svenske PO Enquist, deltar förutom Einar Már Guðmundsson.

Steinunn Sigurðardóttir, som dagens gäst skriver om, kan bland annat ses på seminariet Dublin & Reykjavík: Litterära städer. Där leder hon ett samtal om de båda städerna som utsetts till Världslitteraturstäder av UNESCO. På lördag kl. 13 kan ni lyssna på detta.

Naturligtvis finns det mer isländskt att ta del av på bokmässan. För ännu fler tips, se programmet till höger.

Similar Posts:

• Vecka 37 på dagensbok.com: Ännu mer nordisk litteratur
• Finskt och finlandssvenskt på bokmässan
• Norskt på bokmässan
• Hårdkokt, lakoniskt, isländskt
• Torsdag på bokmässan

I’m a fountain of blood in the shape of a girl skrev Sjón en gång åt Björk, och på många sätt känns både det och den där babushkadockan till video som en sammanfattning av det han gör bäst. Både hans låttexter och hans romaner handlar ju ofta om hamnskiftare, gränsöverskridare, dubbelexponerade världar, brytningstider. Så det är nog ingen slump att Skymningsinferno till stor del utspelar sig runt vår-, sommar-, höst- och vinterdagjämningar.

På en liten klippö utanför Island sitter Jónas Palmisson, kallad ”den lärde” eftersom han vet saker, bannlyst dit av skäl som ska visa sig innan boken är slut. Exakt vad han vet får vi då och då se i utdrag ur hans skrifter och flashbacks till hans ungdom; lärda utläggningar om hur sälen är en fisk, hur fåglar föds ur tång, hur man driver ut spöken, vilka gräs som har läkande egenskaper… Och det är lätt idag att skratta åt mycket av det, eller dunka oss i ryggen över hur mycket längre vi har kommit, men samtidigt är det hela tiden någonting som rör sig. Det var ju en tid när man för första gången på mycket länge på allvar började fundera över inte bara vad man visste utan hur man visste det, inte bara accepterade gamla myter blint. Samtidigt rasar världshistoriens största religiösa krig på kontinenten, och på det nylutherska Island ligger det fortfarande både gamla gudabilder och Mariabilder gömda strax under ytan. Brytningstid, stormakt, storskifte.

Sjón skriver inte långa romaner, men de är kompakta. Skymningsinferno är en sådan där historisk roman som vill göra allt på en gång; den rymmer både lärda utläggningar om vetenskap, krass politik utklädd till främlingsfientlighet, omberättade bibelhistorier där Satans värsta brott är att förakta en mänsklighet som äter sin egen skit, slapstickartade andeutdrivningar och en enormt rörande familjetragedi, allt på den sortens prosa som man förväntar sig av en isländsk poet i basker; genomblåst, genomlyst. Möjligen försöker den göra lite för mycket; jag saknar lite den där drömska luftigheten från Skugga-Baldur. Men ändå, den där scenen runt hornet har suttit fast i huvudet på mig i ett par veckor nu.

I en brytningstid kan det ju vara nyttigt att komma ihåg att vi har två ögon som sammanfogar världen till en bild. När man sluter ena ögat och tittar ser man en relik från en magisk varelse som kan tämjas av kyska jungfrur och vars horn kan användas för att bota alla sjukdomar människan kan botas av. Sedan blinkar man och ser med andra ögat framtanden från ett havslevande däggdjur av arten Monodon Monoceros. Då har man klivit mellan två världar. Hur gärna vi än vill leva i den ena världen kan vi inte ignorera att den andra alltid funnits där i ögonvrån. Då ska vi vara glada att det finns såna här romaner.

Similar Posts:

• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• En nationalsocialists minnesfragment
• Outsiders
• Natur och människa
• Isländskt på bokmässan

Den här veckan har vi kommit fram till Island, det mest avlägsna av våra grannländer. Till vår hjälp har vi bokbloggaren Metta Karlsson som till vardags bloggar på Böcker x3. Med sitt isländska ursprung kommer hon att guida oss igenom den samtida isländska litteraturen i form av Hjärttrakten av bokmässeaktuella Steinunn Sigurdardottir. Björn kommer att skriva Sjóns Skymningsinferno och dessutom blir det isländsk novell från Novellix av förra årets vinnare av Nordiska rådets litteraturpris, Gyrdir Elíasson, och våra allra hetaste tips om var du hittar de isländska författarna på årets bokmässa.

Camilla har läst Sami Saids debutroman Väldigt sällan fin och har dessutom ställt några frågor till honom om identitetskriser, religion och skrivande.

Trevlig nordisk läsning önskar vi i redaktionen!

Similar Posts:

• Isländskt på bokmässan
• Kvinna i knullkris
• Storslaget i mytiska landskap
• Nordiska Rådets litteraturpris till islänning
• Torsdag på bokmässan

… har ni tänkt på att det är något lustigt med Billy? Den verkar specialdesignad för att passa det svenska folkhemmet från ca 1975 framåt. En 80×200 Billy går precis på millimetern in i bakluckan på en Volvo 245. En komplett upplaga av Bra Böckers Lexikon – den gröna – går exakt in på ett hyllplan. Gamla Nordiska Familjebok, däremot, går inte in. Jag föreställer mig ett möte mellan Gyllenhammar, Bonnier, Palme och Kamprad någon sen kväll på Harpsund. Varsågoda, konspirationsteoretiker. (Jo, jag läste precis Umberto Ecos nya.)

Apropå Eco, vissa böcker är så stora att de svävar av egen kraft. Nä, tack och lov för min trogna läsplatta. Säga vad man vill om den, men den tar i alla fall inte mer plats än den faktiskt tar. Så den bryter ju inte mot köpstoppet heller…

- I don’t get your crazy system.
- System? It’s called the alphabet.
- …Huh. Would you look at that.
Jag är en rätt förutsägbar person, och ordnar alltså mina böcker i bokstavsordning efter författare. Det intressanta är att det ändå ibland uppstår små teman som man kanske inte hade tänkte på annars. Om jag, t ex, skulle ordnat böcker efter politiskt engagemang och livslängd skulle givetvis kategorin ”antifascister som dog unga” ha Bolaño och Borchert bredvid varandra. På samma sätt hamnar ju naturligtvis exilförfattare som Rushdie, Salih, Satrapi och Shafak i en enda lång radda (OK, med Sem-Sandberg någonstans där i mitten, men han behöver inte skämmas för sig). Lindgren och Lotass håller små akademimöten för sig själva, rakt ovanför Oates huvud. Här och där samlas, som vore det en tanke därbakom, t ex mordiska tonåringar

queerteman

postkolonialism

och omtolkningar av klassiska berättelser.

Att alla de här hamnar bredvid varandra är givetvis också en ren slump. I en perfekt värld hade ju Gibson och Stephenson stått bredvid varann, och Mishima och Moberg i olika rum. Men man kan inte få allt, varenda bibliotek blir, hur väl man än försöker ordna det, ett sammelsurium av historier, författare, tankar och illa stukade pocketomslag. Men är det inte det som är det fantastiska med böcker ändå – alla små dialoger de öppnar mellan oss och mellan varandra? Som sagt, jag läste precis ut Ecos rykande färska Kyrkogården i Prag (recension kommer), och bara några timmar senare snubblar jag över följande i Tranströmers Östersjöar från 1974:

Så mycket hopkurat trä. På taket de uråldriga tegelpannorna som rasat kors och tvärs på varann
(det ursprungliga mönstret rubbat av jordens rotation genom åren)
det påminner om något … jag var där … vänta: det är den gamla judiska kyrkogården i Prag
där de döda lever tätare än i livet, stenarna tätt tätt.
Så mycket inringad kärlek! Tegelpannorna med lavarnas skrivtecken på ett okänt språk
är stenarna på skärgårdsfolkets ghettokyrkogård, stenarna
uppresta och hoprasade. –
Rucklet lyser
av alla dem som fördes aven viss våg, aven viss vind
hit ut till sina öden.

Similar Posts:

• Camillas bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Decenniets debutanter
• Emelies bokhylla
• Samtal utan fördjupning

Håll den där tanken. I Fisk och kultur är året 1948. Kriget är slut, och den gamle islänningen Valdimar har fått möjlighet att åka med ett skepp som ska frakta pappersmassa till Turkiet att trycka koraner på. Det ska bli en intressant resa; Valdimar vet ju nämligen helt säkert att den nordiska rasen är överlägsen alla andra, eftersom vi äter så mycket fisk (direkt ur havet) och det här blir en utmärkt möjlighet för honom att sprida sina åsikter. Han är en rätt löjlig figur egentligen, en sån där som om man visar honom en glittrande solnedgång över Medelhavet bara skulle se jorden rotera och anmärka att maten här nere för övrigt är usel.

Det är ju bara det att när han väl kommer ombord på båten och sätter sig vid middagsbordet med besättningen börjar andrestyrman berätta en historia om Jason och argonauterna – som om han själv varit med. Och bit för bit börjar tiden själv lösas upp. Valdimars rationella, enkelriktade värld visar sig plötsligt vara en ganska tunn fernissa på en väldigt gammal historia… vad är det egentligen för skepp han klivit ombord på, och vad har de här uråldriga berättelserna med honom att göra?

Som sagt, att slänga in gammal mytologi i nutiden börjar bli lite smått uttjatat. Men Sjóns humor och det att han sätter just själva berättandet i centrum snarare än att klistra in en färdig mytologisk figur ger alltihopa ett liv och en tyngd som till exempel Atkinson helt missade. Fisk och kultur blir i all sin korthet ett rent lyriskt exempel på vikten av skönlitteraturen/myten/berättandet, inte för att tro på gudar utan för att tro på människan. Den västerländska religionen trycks på papper, men det finns andra berättelser som (precis som pappret självt, tack vare en slarvig norsk pappersbruksarbetare) består av mänskligt kött och blod. De gamla gudarna och hjältarna (och -innorna) såg ut som människor och rörde sig bland människor eftersom de representerade något mänskligt; när vi upphöjer dem till oåtkomliga, ofelbara principer blir de omöjliga att leva upp till och vi finner oss, som idag, fångna mellan absoluta sanningar. Sjón har skrivit en roman man läser på två timmar och funderar på i dagar; en saga som verkar vilja nollställa 3000 års historia och starta om något nytt. Därom bör ni berätta.

Similar Posts:

• Natur och människa
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Havet ligger blankt
• Outsiders
• Iakttagelser av drömmars logik