* Horrorstör utspelar sig absolut inte på ett IKEA-varuhus. Detta påpekar både berättaren och karaktärerna vid flera tillfällen. ORSK är en usel amerikansk ripoff av det verkliga IKEA, som – återigen enligt berättaren – är ett högkvalitativt företag som bryr sig om sina anställda och aldrig stämmer folk.

När sedan Mystiska Saker börjar hända i varuhuset om nätterna är det ju lika förutsägbart att några lågavlönade anställ… f’låt, ”medarbetare” tvingas stanna kvar efter stängningsdags och tillbringa natten där för att ta reda på vad som händer, som att boken är fullknökad med skämt om s k företagskultur som skulle höra hemma i Dilbert (eller möjligen Orwell). Och i takt med att natten går blir de där färdigmarkerade gångarna allt mer svårnavigerade, och monteringsanvisningarna allt mer sadistiska…

Men gimmickar kan ju faktiskt fungera också – se bara på IKEA – och Hendrix gör två saker väldigt rätt här: För det första är han faktiskt rolig. Inte en av de stora humoristerna, kanske, men tillräckligt för att alla som någon gång jobbat eller handlat på ett företag med ”stark företagskultur” och alla de Nilegårdismer som hör till det ska få sig ett par rejäla skratt. Och för det andra gör han det alla bra skräckhistorier måste göra och knyter an det övernaturliga till en verklig skräck: Den som vi trodde skulle vara borta ur samhället vid någon punkt men hänger sig kvar, attityden som prisar och kräver hårt arbete av dem längst ner, men inte faktiskt värderar det i den valuta vi mäter allt i; företag som talar om för deras anställda att de är del av en ”familj” med vissa ”värderingar”, och om det inte passar kan man få svälta på gatorna; där framgången dinglar som en morot ovanför en trampkvarn som bara går snabbare ju hårdare man jobbar. Om man går runt och kollar lite närmare på böckerna som står i hyllorna på ORSKs möbelutställning kan man nog hitta både Barbara Ehrenreich och (på den svenska filialen, som öppnar snart) Kristian Lundberg där. Inte som huvudskyltning, men någonstans inpetade bland alla snygga pocketböcker som skriker ”KÖP!”

The hard work makes Orsk your family, and the hard work is free.

Jag lägger ifrån mig boken efter att ha sträckläst den, ser mig omkring i min IKEA-möblerade lägenhet, och nog rynkar jag på pannan lite. De fick mig att vilja köpa det, de fick mig att sätta ihop det själv, som om min tid (och de där blodsdropparna man ofelbart offrar till Kamprad när man ska sätta ihop ännu en BILLY) inte var värd något. Hur går det där till?

Men om man inte vill tänka så djupa tankar får man ju också en kul story, med en hjältinna beväpnad med insexnyckel som kan få möbelmontering att verka lika heroiskt som att tackla en zombie. Och det är det kanske ibland.

Similar Posts:

• Hur Ikea blev Ikea
• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Förtegenhet är stöld”
• Uppgång och fall
• Restaurangbranschens baksida

Frank är 17 år och har inte dödat några barn på nästan ett decennium. Han bor här med sin far. De var fler en gång i världen, men Frank är nu som han är, och han gjorde… saker. Nu är de bara två. Och så Franks storebror, som kanske eller kanske inte är på väg hem från sjukhuset där de spärrade in honom efter att han blev som han blev. Han ringer Frank från telefonkiosker (ty detta utspelade sig på den tid då det fanns telefonkiosker), närmare varje gång, tappar tålamodet, lovar att skada hundvalpar.

Franks dagar är noga inrutade. Offerpålarna som ska underhållas. Fabriken där han tvingar getingar att dö och sedan tolkar världen utifrån hur de väljer att dö. Pappan som är fascinerad av kroppen och har skrivit en hel bok om fjärtar. Dvärgen Jamie som han då och då möter inne i byn så att de kan supa skallen av sig tillsammans. Det är ju hela Franks värld; pappan, brodern, vännen, ön. Stolpar runtomkring, lås på pappas dörr, tunn mager jord där saker inte växer i Thatchers Storbritannien. Då behöver man ritualer, bålverk, offer. Det är nu en gång sådana vi är: i hårda tider vänder vi taggarna utåt och ber om tecken ovanifrån.

Getingfabriken är en udda insekt, en grymhetsskildring som till sitt ämne sitter någonstans mellan Shirley Jackson och Anthony Burgess å ena sidan och Bret Easton Ellis och Poppy Z Brite å den andra, men inte lik någon av dem egentligen. Det är en enormt våldsam bok, men det värsta är egentligen inte de saker Frank och hans bror gör mot djur och andra människor, utan det som hela tiden ligger under ytan, i det förflutna, i den där strikta ordningen som allt måste inordnas i. Något måste väl ha hänt Frank för att få honom att bli sån? Och samtidigt är ändå romanens behållning hur icke-sensationell den känns. Vi är fast inne i Franks perspektiv, och för honom är allt detta normalt. Det är ju sån han är. Bisarrt nog känns Getingfabriken ofta mindre som en uppvisning i mänsklig grymhet och mer som en klassisk raggsocksvåt engelsk arbetarungdomsskildring med en rejäl portion humor, mer Billy Liar än Patrick Bateman. Att översätta sådana här förstapersonsmonologer och fånga både våldet och humorn kan inte det lättaste, men Roland Adlerberth gör ett lysande jobb med att fånga Franks språk – lite för lillgammalt, lite för mycket läst och för lite pratat.

Det här var Iain Banks debut för snart 30 år sedan, och att den kommer i nysläpp ungefär samtidigt som A Clockwork Orange och Äldreomsorgen i Övre Kågedalen känns lustigt passande; det är ju lågkonjunktur igen, det blåser ju kallt igen, och vår aldrig sinande aptit för litterära monster behöver kanske vända sig inåt igen. Vi behöver kanske kika på tron att vi kan anpassa världen och människorna efter oss, att vi kan ha kontroll. Och att det faktiskt kan fungera, åtminstone ett tag, åtminstone om vi har tillräckligt stark medicin. Vi är ju som vi är fram tills vi upptäcker vilka vi egentligen är, och hur vi blev det. Och det kanske är den största överraskningen av dem alla.

Similar Posts:

• I förskingringen
• Mellanförskap och romantik
• Att älska någon som har ett förflutet
• Mellan beckrött och djupsvart
• En nobel kortroman

Ett sådant uttalande kan man tycka vad man vill om, men en sak är säker: Tio år efter att jag läste Hemsökelsen för första gången, och fem år efter att jag skrivit en c-uppsats om den, skrämmer den fortfarande skiten ur mig när jag nu läser om den. Och det är precis vad amerikanskan Jackson eftersträvade när hon skrev boken 1959.

"Hemsökelsen" är historien om Hill House, ett hus sjukt in i märgen, och dess tillfälliga besökare. Dr Montague är vetenskapsman och vill bevisa existensen av det övernaturliga. Tillsammans med en utvald grupp flyttar han in i det ensliga kråkslottet någonstans på landsbygden i nordöstra USA. Genom empiriska studier ska hans adepter – som valts ut för att de någon gång i sitt liv varit inblandade i paranormala fenomen – hjälpa honom att locka fram det som sägs vandra i Hill Houses gångar.

Eleanor och Theodora är de enda av de utvalda som dyker upp till samlingen. De är varandras motsatser. Eleanor är inåtvänd, ensam och söker efter en plats i tillvaron. Theo är levnadsglad och utåtriktad, och har valt att komma till Hill House mest av en nyck. Tillsammans med dr Montague och Luke, en ung playboy som en gång ska ärva huset och som tvingats delta efter ett krav från husets ägarinna – som även är hans faster – inkvarterar de sig i det igenbommade huset och inväntar mörkrets ankomst.

Det som gör "Hemsökelsen" så skrämmande, är att läsaren slipper konfronteras med det som effektivast av allt dödar skräckberättelser – beskrivningen av monstret. Det är en gammal sanning som tyvärr blir allt viktigare i tider när filmer flödar över av cgi-effekter tänkta att skrämmas, men som mest får åskådaren att skratta. Det okända är alltid mer otäckt än det kända.

Vid ett tillfälle befinner sig Eleanor och Theo bakom en låst dörr. Något ondskefullt finns i korridoren och försöker frenetiskt ta sig in. Men den låsta dörren är hinder nog för att hålla ondskan ute. Ett sådant väsen kanske inte låter särskilt skrämmande, men det är det. Skräcken kvinnorna känner för det okända utanför dörren går rakt in i läsaren, och appelerar till samma fruktan som även vuxna kan känna inför att kika under sängen innan de går och lägger sig.

Samtidigt är "Hemsökelsen" berättelsen om ett tragiskt människoöde. Den svaga Eleanor, utvald till experimentet för att det en gång i hennes barndom föll ett tre dagar långt stenregn över familjens hus, vacklar snart på vansinnets brant när hennes inre demoner får sällskap av Hill Houses väsen. När så dr Montagues fru dyker upp i huset och kontaktar husets mörka sida med en planchette, en variant på ouija-brädet, är katastrofen nära förestående.

"Hemsökelsen" är en klassisk spökroman. En av de bästa som någonsin skrivits. Nuff said!

Similar Posts:

• We never stop. We never sleep. And now we’re in your home.
• Dödsfinkar och dårskallar
• Dolda hemligheter och mörka vrår
• Längta hem
• Effektfull gotik i teatermiljö