dagensbok.com » Sara Hallström

Jenny Högström "En liten bok om kött och chark"

Gäst — Fri, 22 Jul 2016 22:00:51 +0000

Dikten är slungad ur köttet, och den kretsar kring avlelsen, födseln och föräldraskapet. Eller ur kreaturet, ockupationen och diktaturen om man så vill.

Dessa rader höll jag igår på att läsa för en nygravid vän, men hittade inte snabbt nog och samtalet vandrade vidare:

Blank skräck, sadism och – solidaritet?

Hur allt bortom en viss punkt
Är omöjligt att förutse.

Normaliteten består av
Lika delar tvångstankar och hot.

Mödravården består av
regelbundna undersökningar,
försök till uppmuntran och domesticering.

Men fasan säger som det verkligen är:
även jag ska snart ligga där, helt väck, på slaktbänken
Uppfläkt, misstrogen, inkontinent
men aldrig riktigt redo
för det blodbad som ska komma.

Jag vet att jag själv var rätt trött på, i mina ögon, vansinniga pessimist-skildringar av födslar och föräldrablivanden innan jag själv blev förälder. Detta är nog ingen bok att förkovra gravida lyrikläsare medelst (vilket jag både tycker och inte tycker, skall också läggas till protokollet).

Däremot tycker jag att den jämte Aase Bergs moderskaps-trilogi, Sara Hallströms Jag vill att mina barn ska tillhöra och en rad andra böcker utgör ett viktigt ”vittnesmål”, ett perspektiv.

Jag börjar med att avslöja det jag skäms över mest. Jag intresserade mig för boken innan jag visste vad den handlade om. Jag tänkte att det är väl en bok väl avvägd för denna gamla vegetarian att ta sig an, visst? Det var där det började, och rätt snabbt förstod jag naturligtvis att det var något helt annat som skulle komma att rullas ut genom min läsning. Jag är i efterhand glad för det. Så oerhört glad.

Det är en metaforernas kavalkad. Barnen är belägring och föräldraskapet en diktatur. Den obefläckade avlelsen är obefintlig för en rent köttslig dito med en ladugårdsvarm fot stående i exkrementer. Det är så jag tänker mig det: ett intaget fort som är moderlivet, och en löst fästad mumie som möjligen lever vidare och växer till ett föräldraskap fullt av ockupationsliknelser och på att sätt och vis fångas mot sin vilja i något man inte förstod att man gett sig in i.

Men det är inte självklart. Det är också en poetiskt finstämd skildring av det mest omvälvande man kan utsättas för: Vara kött och sedan processas. Den processen är högst paradoxal och både ljuvlig och outhärdlig.

Boken skildrar i min läsning en transformation, från något som är enkelt till något komplext. Att vara kött och bli något ytterligare. Konstruktionen av köttet. Den handlar också om tiden och dess lager. Om att bli en del av vad som enkelt kanske då är livets gång? En orsak och verkan, som på ett medvetet plan inte var given.

Jenny Högström är lite farlig i sin dikt om moderskapet eftersom hon utmanar en av tidernas kanske mer fundamentstyngda stereotyper: nämligen modern. Men hon radar upp bilder som behöver få luft. Jag tänker mig ett behov av ett filosofiskt, lyriskt och öppet vittnesmål som tillfredsställs. En diktad ärlighet som relativt få annars klämmer ur sig.

Sara Hallström "Jag vill att mina barn ska tillhöra"

Daniel Mårs — Mon, 23 Nov 2015 23:00:08 +0000

Vi la oss på golvet och skrev
inuti en liten ask Målade kanterna

Sara Hallströms diktning är som att titta in i en liten ask, eller kanske ett tittskåp där ljuset inte når in i alla hörn. Där finns skrymslen och vrån enbart orden inte kommer åt.

Jag läser först in teman om att höra ihop. Och känslan av att inte nå fram till varandra, att faktiskt inte alls höra ihop. Samma känsla finns i själva läsningen, jag vill krypa in under texten och se vad som finns där.

Titeln antyder ett moderskap och texten kan först verka ömsint och omhändertagande. ”Använder små medel för att beskriva något större” är ord som ofta får beskriva Hallströms poesi, och visst stämmer det till viss del. Vissa rader passerar nästan obemärkt som raka konstateranden, ”Det växer blommor precis här”, vilket också känns bedrägligt. Jag anar att det jag kommer hitta, det som finns gömt i hörnen, inte alls är så beskedligt och försiktigt.

Visst finns barnen här. En skolmiljö där något lärs ut. Några ska få lära sig, några som är framtiden. De som ska få det bättre på diktjagets bekostnad.

Lyssna, jag ska gråta ut mjölk till er, ni ska bli mätta.
Tryckta mot min röst.
Mitt ansikte, mina kinder.
En famn är ett hål, annars skulle ingen någonsin rymmas i den.

Här finns också ett ”kvinnoland”, något som har lämnats i barndomen och kanske aldrig kommer tillbaka. Jaget uttrycker ett behov av att vara i ”evig närvaro av kvinnors händer”. Kanske handlar det om att hitta en gemenskap, men i raderna finns också något mer sensuellt.

I samlingens enda längre text samlas ett kollektiv av kroppar. Ett sammelsurium av erfarenheter som jaget vill locka till sig: ”endast en desperat kropp, endast en fruktansvärd kropp, endast en kropp i harmoni med andra kroppar, endast en kropp som lutar”. Kroppar som aldrig har fått tillhöra. Till slut läser jag Sara Hallströms dikter som uppmaningar, en protestsång. Ett upprop till att leta sig tillbaka för att på så sätt se det gömda och kunna vidgas.

Väggarna här inne är så mjuka att orden på dem måste vara hårda.
Armarna så öppna att händerna måste ta slut.

00-talets allra bästa poeter i en

Emelie Novotny — Wed, 23 Nov 2011 23:00:34 +0000

När jag berättar för min farmor att jag ska skriva om Trettiotvå poeter tjugohundraelva (32/2011), en antologi över svensk lyrik under 00-talet, säger hon att det inte går, för en sådan bok måste man läsa långsamt, en liten bit i taget.

Självklart har hon rätt i det. Men vi som befinner oss bland bloggar, medieflöden och en allt hetsigare bokbransch vet att böcker i regel inte har den livslängden. Inte för att de är dåliga, utan för att det finns för många utav dem. Om jag skulle skriva om en bok som kom ut i november i år, i maj nästa år, skulle inte de flesta av oss då undra varför jag inte har skrivit om den tidigare? Jag skulle göra det. Och den första slutsatsen skulle troligtvis vara att boken inte fångat tillräckligt med intresse och hela tiden blivit omsprungen av andra mer angelägna böcker.

Att vissa böcker kräver tid är något som vi är väldigt respektlösa mot, både på bloggar och i dagspress. Så jag läser i ett svep. För att hitta en ingång till den 350 sidor tjocka, supersnygga antologin 32/2011 går jag direkt till de poeter som jag redan känner.

Jag letar upp Hanna Nordenhök, Viktor Johansson, Sara Hallström, Anna Hallberg, Åsa Ericsdotter, Jenny Tunedal och Ida Börjel. Där känner jag mig hemma och välkomnad. Där minnet sviker bläddrar jag mig längst bak och får biografi, bibliografi och hänvisningar till sviter, sidor och samlingar där texterna har hämtats ifrån.

När jag är klar med det välkända väntar det mer okända. Det är en högre tröskel att kliva över och jag har svårare att hålla isär dikterna och poeterna, texterna stannar helt enkelt inte kvar hos mig. Men i själva läsningen njuter jag av dem. Redaktörerna till antologin skriver att den är tänkt som en ingång till 00-talets lyrik, och det är precis vad den gör för mig när jag läser de (för mig) okända poeternas texter.

Jag kan inte sakna någon, utom möjligen det som redaktörerna själva tar upp i förordet att de utelämnat. Hade de inte nämnt det hade jag troligtvis inte reagerat på det, men det är alltid vinnande att förekomma kritiken. Den sceniska poesin, är en av poesiformerna som har utelämnats, på papper tappar den mycket av sin utformning och jag tycker att Jörgen Gassilewski och hans medarbetare gör rätt i att utelämna den. Dessutom skriver de om en vision att ha en diskussion om kritik, översättning och estetisk text som hade varit fantastiskt att få ta del av.

Förordet i sig är väl värt att läsa många gånger om, och hade gjort boken utan poesi, precis som poesin hade gjort boken utan förord. Det är trots allt 00-talets allra största svenska poeter vi talar om.

Därför är jag övertygad att om att mitt exemplar av 32/2011 kommer att bli lika tummat, slitet och långsamt läst som min farmors Den unga lyriken (red. Sten Selander) från slutet av 1920-talet. För det förtjänar den här boken!

Sara Hallström "Torg, korg, eko"

Emelie Novotny — Wed, 02 Jun 2010 22:00:52 +0000

Torg, korg, eko är Sara Hallströms tredje diktsamling och i denna lägger sig dikten längre ifrån läsaren än vad den gjort i de två tidigare böckerna, där den istället varit nästan jobbigt nära. Nu infinner sig en ny distans som får mig att sakna närheten, jag upplever mig bli lämnad ensam och tvingad att stå själv inför detta nya. Det är obehagligt.

I debuten Vi måste ha protein från 2004 rörde sig dikterna kring mig, nära på ett sätt som gjorde mig sällskap, kanske handlar det om identifikation eller vardaglighet men det var dikter att vara i. Rötter smälter kom tre år senare och den är full av liknande bilder som titeln. Jag ser framför mig, gång på gång, hur dessa rötter smälter, rinner ut, upplöses.

Det jag finner från de tidigare diktsamlingarna som följs upp och utvecklas igenom författarskapet är fokuseringen på platsen och staden som tillslut uppenbarar sig. I Torg korg, eko är platsen ett torg, ett hus och ett hem, men den är påfrestande anonym, tom. Jag ser människorna där men jag hör dem inte, känner dem inte, når dem inte.

Människorna som dagligen besöker
platsen blir de enda som påminner
om vad som hände och kan upprepas
Folksamlingar kommer att uppstå och
begränsas till timmar Kvarteret börjar
synas när det nästan inte längre
är

Där de tidigare diktsamlingarna handlar om ett varande är Torg, korg, eko istället ett blivande. Hur varandet hela tiden strävar efter något annat och blir till genom språket eller handlingen, genom att det sätts ord på, uttalar det, upprepar det, befäster det, gör det möjligt.

Grå hand, glas, ju tjockare damm ju
tjockare text, ju fläckigare röst, smulad i zoner
och trådar Var en karta
över natten i någon stad Var en fråga
om det som saknas kan försvinna en gång till
Om platser bevaras när de inte är
nedtecknade men tecknade i

Det är också genom att något står i ständig förändring som gör att skeendet aldrig kan övergå till varandet och därför fastnar i blivandet utan att kunna ta sig därifrån. Det är att vittna om något man sett, att upprepa ett eko, eller bara det där desperata behovet av att lämna ett spår efter sig, göra avtryck.

Gemensam kamp

Emelie Novotny — Wed, 29 Jul 2009 22:00:11 +0000

Handflata är ett kollektivt skrivprojekt av åtta författare och två redaktörer, det har blivit fem volymer samlade i en box. Mina associationer kring utformningen på den här samlingen går främst till en dvd-box, fast i miniformat. Den är fantastiskt snygg och en fröjd för ett formfreak som jag. Därför funderar jag redan nu på hur jag ska sortera in boxen i bokhyllan eftersom de varken går att sortera in på färg – några av böckerna i serien är röda, några vita, och inte heller på höjd – samlingen mäter inte högre än fem centimetrar. Än så länge löser jag problemet genom att bära med mig denna poesibox i handväskan hela tiden, med följd att jag visar dem för alla jag träffar och utlåtandet är enhälligt; det är en handfull otroligt snygga böcker.

Att skriva är oftast ett ensamt utövande, därför tycker jag om att det äntligen finns en kollektivt skriven diktsamling. Jag föreställer mig hur detta arbete kan ha sett ut, vem som gjort vad och hur texterna vuxit fram. I Joakim Anderssons och Annika Boholms bidrag Inte nudda golv får läsaren en inblick i hur detta arbete kan ha gått till genom en mejlväxling mellan författarna, vilket ger mig en känsla av delaktighet. Även i Ett mindre arbete om diagonalen av Karl Larsson och Pascal Prosek gestaltas en dialog mellan fyra karaktärer som försöker driva igenom någon form av konstnärligt arbete, som blir både konfliktfyllt och igenkännande.

Delar av Handflateserien har också blivit inläst till Textivals ljudbok, som nu är på turné runt om i Sverige och ett fantastiskt bidrag till den talade litteraturen. Arbetet med ljudboken drar även det kollektiva arbetet ett varv till och visar på att det finns ett aktivt skapande av poesi i Sverige idag.

Framförallt tycker jag att denna samling visar på hur bra det blir när vi kämpar tillsammans och jag tänker inte bry mig om att jag nu staplar klyschorna på varandra. Näven i luften har alltid varit en symbol för kampen och det är alltid värt att kämpa. I Athena Farrokhzads och Tova Gerges Manualen är handen något som knyts och blir till vapen, i Sara Hallströms Brev om 1 något som samlar in kunskap och sprider den. Jenny Tunedals hand i Du ska också ha det bra, öppnar och sluter sig, ger och tar emot. Och det är bra. Men framförallt: om det finns flera händer som kämpar för samma sak är det lättare att vinna den kampen.

David Uppgren "Ljusrepubliken"

Lisa Gidlöf — Thu, 20 Nov 2008 23:00:00 +0000

När jag läser David Uppgrens debut Ljusrepubliken dyker namn som Sara Hallström och Viktor Johansson upp i mitt huvud. Vad de här två poeterna har gemensamt med David Uppgren är att de med metaforiska, utmanande bilder tycks vilja presentera något nytt, ett alternativ formad till en utandning, en slags ventil för den komplexa värld vi lever i. Jag vill hävda att de till stor del också lyckas med att förmedla sin egen bild av samtiden på ett sökande, meningsskapande och ventilerande sätt. De beskriver kommunikation eller bristen på kommunikation i bilder av tid och rum, materia och icke-materia, i tystnad och i ljud.

Vad som mest skiljer David Uppgrens poesi från de två övriga är koncentrationen i bilderna. Då Sara Hallström är den av de tre nämnda som jag tycker kan skapa de mest konkreta, förankrade och avskalade bilderna med sin poesi är Uppgren den som är mest diffus och bombastisk i sitt bildspråk. Men i den tjocka, surrealistiska dimma som ligger över sidorna i Ljusrepubliken gömmer sig också ett stort existentiellt tvivel som man kan sakna i Hallströms mer vardagligt förankrade poesi . I Ljusrepubliken är den apokalyptiska stämningen stark, mer utvecklad, ödesmättad och komplex än den i Borås debutantpris-vinnaren Viktor Johanssons debut Kapslar. Det gillar jag. Uppgren vågar ge sig hän ordentligt i känslor av meningslöshet och vilsenhet. Han vågar stanna där det är som allra mörkast.

Jag tror dock att den här boken hade behövt vara lite mer Hallströmsk i bilderna. Alltså mer konkret och förankrad, mer kontrastrik mellan vardag och surrealism, utan att för den skull reducera det djärva och utmanande. I följande mening lyckas han skapa en sådan där briljant kontrast som jag blir alldeles lycklig av:

väntan på mörkret växer fram som en maskros genom skallbenet.

Det finns faktiskt en hel del riktigt slående bilder men de kommer ofta i skymundan då allt händer samtidigt och ständigt byter skepnad: Byggnader, ljus, kroppsdelar och språk verkar i en enda symbios. Staden tycks vara ett Rom i sönderfall eller varför inte födelse, och mitt i allt befinner sig ett jag som försöker hitta någon slags riktning:

det slår ett hjärta utanför kroppen, och man dricker fostervatten direkt ur kranen, man går in i svällkropp efter svällkropp utan att veta vems ansikte man söker i sitt eget. lungorgeln dånar, och man hostar upp ett klorofyll; man begär eldupphör, byter adress och bryner sig långsamt i eftermiddagens stekfett, där allt våld är vacker och där allt guld är glas. man skriver en text, som söker sitt papper, som söker sitt träd. och blindtarmen hindrar kroppen från att se.

På det hela taget blir språket mer överblickande än inträngande och även om det stundtals gnistrar till för ögonen så känns tyvärr dimman lite väl tjock. Det blir svårt att verkligen sätta sig in i den mekanisk-organiska värld som här presenteras, vilket är lite synd, för det hade kunnat bli en hejdundrande svindelresa. Nu blir man snarare den nervösa föräldern som nagelbitande väntar på att ens barn ska komma ner för det sista bergochdalbanestupet med alla kroppsdelar i behåll. Men det är förvisso ganska spännande det också.

Trinidad Carrillo "Naini and the Sea of Wolves"

Tommy Arvidson — Thu, 25 Sep 2008 23:00:00 +0000

I en liten bok presenterar Trinidad Carrillo stor fotografi. I tjugofyra bilder lyckas hon förmedla ett stämningsläge fyllt av tillit, vemod, ömhet och närhet. Hon har fotograferat sin dotter, vänner, hundar och havslandskap. Man skulle kunna säga att bilderna handlar om liv och död och om universum, men det skulle leda tanken fel. Det här är en nedtonad, och innerlig fotografi som inte försöker brösta sig eller hävda något, utan som bara är. Som en sång av Kathryn Williams eller Ane Brun kanske.

En bild på en våt hund som står och tänker på ingenting och låter sig dias av en valp. En pojke har flutit iland på en strand. Han ligger där till synes livlös med hakan i sanden. En rockring ligger kvarglömd i trädgården. Och så flera bilder på dottern där hon har det där självklara uttrycket av oändlig vishet som bara barn kan ha.

Bilderna har inga titlar, berättar ingen historia. Det är helt enkelt en serie poetiska bilder. Boken avslutas med ett textpoem av Sara Hallström. Och allt är förpackat i en liten oansenlig volym knappt större än ett CD-skiveomslag. Utmärkt att stoppa i innerficka eller handväska för att kunna tas fram när man vill titta på tänkvärd och vacker fotografi eller bara har glömt bort hur det är att vara barn.

Sara Hallström "Rötter smälter"

Sigrid Nurbo — Wed, 08 Aug 2007 23:00:00 +0000

Vad gör man med en dikt som ropar på hjälp, en dikt med slutstrofen; säg inte att du inte förstår det här. ? Man känner sig träffad, tilltalad. Man läser igen, såklart läser man igen. Och man förstår, men man förstår inte. Kanske ska man egentligen vara lättad över att inte begripa, men frågan är om det inte ligger i hela människans natur att sträva efter klarhet, någonting att säkerställa.

"Rötter smälter" är en mycket kroppslig diktsamling, men samtidigt kall, klinisk. Människans kropp, värme och saknad ställs emot en annan drift; förståndets. Viljan att veta. Det är en mycket stark och ofta smärtsam samling. Det som gör ont är bristningarna, det som klyver människan itu. Det kan ligga en otrolig ensamhet i förståelsen av någonting. Ändå vill vi veta. Varför? Vem hjälper det? Det värsta exemplet är Sofokles Oidipus.

I "Rötter smälter" finns inga rötter. Det går inte att finna en kärna, en början eller någonting att gräva sig ned till. Men vad ska man annars göra, om inte gräva? Man gräver. Man gräver och gräver, skyfflar och puffar. Det jag som ibland talar i dikterna gräver också, hon tycks på något vis hemskt gärna vilja komma undan, hitta en omöjlig kommunikationskanal, något som inte är kropp och något som inte är språk. Känsla eller förnuft, finns det inget annat att välja på? Det går att gräva sig en skyttegrav, ett skyddsrum. Då blir du också ensam. Du behöver människorna, så som människorna behöver dig. Det är en paradox, det att människor som enda varelser på jorden motverkar varandra, tävlar – när det vi har att leva för enbart är varandra.

De här dikterna går inte att komma undan. De går inte heller att komma nära. Hallström har lyckats skapa en poesi utan uppfarter, gropar, vägskäl eller dalar. Det finns ingen historia, det finns bara horisont. Alla meningar är som livsviktiga spadtag som inte leder till något annat än till en vilja att ta nästa spadtag. Det är sorgligt desperat. Det är helt omöjligt att värja sig.

Sara Hallström "Vi måste ha protein"

Csabi Urbán — Thu, 03 Feb 2005 23:00:00 +0000

"Gillar titeln", har jag skrivit i boken med bläck, sådär som kan få vissa vänner att svimma. Jag vill använda mina böcker, skriva i dem, vika dem, riva ur en sida om jag vill ge till någon. Får för mig att den här författaren inte kladdar i böcker.

Vi måste ha protein. En titel i min smak, men jag får lite fördomar, tror att det skall vara en kroppsfixerad diktsamling. En bra titel väcker även förväntningar. Farhågorna kommer på skam, det här är ingen slemmig-fisk-beskrivning, det här är en avskalad poetisk röst som med fördel kommer fram om man läser dikterna högt och låter orden studsa mot badrummets kakel. (Eller ännu hellre från Götaälvbron.)

Det är en stadsskildring, det är staden som kommer fram i dikterna, storstaden (vilken som helst med en hamn och strand o.s.v.) Livet där på gatorna, det är ett lätt melankoliskt tonfall men utan någon längtan ut, utan snarare känns samlingen som ett accepterande av staden. Det böljar på och det finns en kärlekshistoria som kan vara passionerad, men i samma sekund som den blir det så dras passionens låga tillbaka. Diktsamlingen rymmer en röst och den är ett ickerevolutionerande, glidande lojt rus.

Detta är Sara Hallströms debutdiktsamling, det är definitivt skicklig genomfört och andra läsningen tar mig med på en stadsrundtur och jag bjuds på klingande poesi. Jag kan tycka att hon är lite för skicklig dock, att bilderna bara följer på varandra på ett manérartat sätt och att det endast blir form. Jag vet inte riktigt vad hon vill säga mig. Det är för lite riktiga åsikter eller påståenden som (och detta är ju också vagt men starkt i sammanhanget):

Räcker jag min hand åt dig för att få mer eller ber jag dig att sluta

Men visst finns det kropp trots vad jag sa, men inget slem, det finns sjukdom. Lungor, andnöd, ett tag läser jag in cancer men får inget belägg för den läsningen, bättre går det att läsa den som en urban hymn. Så kan jag avnjuta den. Diktsamlingen rymmer förutom kärlek en mystik, eller är det bara Sara Hallströms logik?

Jag vet inte vad dina ögon gör när jag inte är där,
när dom läser annat,
du springer men jag vet inget om vart,
ser inte vad ett land kan vara när marken är den enda marken
och kroppen ett filter mellan himlen och jorden
den här tyngden fortfarande det enda sättet att förklara gravitationen

Detta är sammanfattningsvis en frisk men något melankolisk debut, det finns ingen längtan ut ur staden, det finns bara ett liv som är ett liv, men jag blir inte avskräckt, utan ser fram emot nästa diktsamling och jag skulle gärna ta en fika med författaren om hon bor kvar i staden Göteborg.

Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild

Anders Edwartz — Mon, 15 Nov 2004 22:04:00 +0000

I rymden kan ingen höra dig skrika, men väl läsa poesi, som det tycks. Ty nu är det dags för svenska poeter att göra sig hörda i de mörka djupen! 16 november kl. 19.00 sänds för första gången dikter på svenska ut i universum. Beräknad ankomsttid till Vega, den ljusstarkaste stjärnan i Lyran, beräknas till våren 2030.

Specialskrivna verk av bland andra Agneta Enckell, Aase Berg, Martin Högström, Malte Persson, Johannes Heldén och Sara Hallström med klassiker av Edith Södergran och Harry Martinson. Nobelpristagaren Wislawa Szymborska bidrar också, liksom den tjuvasjiske poeten Gennadij Ajgi som själv medverkar på uppläsningen.

- För oss är det här experimentet ett sätt att visa vad poesi är: en kommunikation som liksom amatörradion är meningslös och meningsfull på samma gång. Många är idag rädda för att de inte förstår samtidspoesin. Vi vill med detta slå vakt om rätten att missförstå den, säger Daniel Sjölin, redaktör på tidskriften Lyrikvännen.

Allmänheten är välkommen att närvara vid utsändningen som sker från Observatoriemuseet, Observatorielunden i Stockholm, tisdagen den 16 november med start kl.18.00.

dagensbok.com » Sara Hallström

Jenny Högström "En liten bok om kött och chark"

Similar Posts:

Sara Hallström "Jag vill att mina barn ska tillhöra"

Similar Posts:

00-talets allra bästa poeter i en

Similar Posts:

Sara Hallström "Torg, korg, eko"

Similar Posts:

Gemensam kamp

Similar Posts:

David Uppgren "Ljusrepubliken"

Similar Posts:

Trinidad Carrillo "Naini and the Sea of Wolves"

Similar Posts:

Sara Hallström "Rötter smälter"

Similar Posts:

Sara Hallström "Vi måste ha protein"

Similar Posts:

Aase Berg, Malte Persson, Johannes Heldén m.fl på väg mot Lyrans stjärnbild

Similar Posts: