En dotter och en pappa vurpar med skotern och blir fast på kalfjället tillsammans, men vad har de egentligen att prata om när motorn från skotern har tystnat?

När jag påbörjade Till Träden av Ella-Maria Nutti var min initiala känsla, att nej, nej jag orkar inte ytterligare en roman om ett barn och en förälder och deras trasiga relation. Men jag fortsatte att läsa, och tur var väl det! För även om jag till stor del uppskattade Kaffe med mjölk (Nuttis debutbok) så slukade jag denna i ett svep. Det är vackert, stämningsfullt och jag blir berörd.

Det är kallt och jävligt och fjället går från att kännas som en trygg plats till en plats man helt plötsligt kan dö på. När inte ens pappan är säker på var de är längre (eftersom bergens siluetter förändrats av klimatförändringarna) blir det riktigt obehagligt. De är strandade, snöblinda och måste ta sig fram till stugan för att få värme, för att inte frysa ihjäl i allt det vita. Även om berättelsen om vandringen på fjället är spännande så är det framförallt relationen mellan dottern och hennes far som utgör bokens kärna. Det är tyst och lågmält och det finns så mycket hon vill ha sagt, så många år som de levt sida vid sida utan att riktigt lyckas kommunicera om allt det där som är viktigt för henne (och honom? eller?). Varför är det bara bröderna som fått lära sig renskötsel? Som inte behövde tjata för att få lära sig stycka? Varför pratade han aldrig samiska med dem hemma?

Boken växlar smidigt mellan nutid och dåtid, och det det går snabbt, ena meningen här, andra meningen där. Men det fungerar, det fungerar oväntat bra. Språket blir nästan poetiskt med de korta meningarna och snabba hoppen. Genom tillbakablickar får läsaren ta del av hur pappan och dotterns relation har sett ut och utvecklats genom hennes uppväxt. Hur hon hela tiden önskat mer, få vara med på riktigt, vara riktig same. Mellanförskapet och den samiska identiteten går som en röd tråd genom hela berättelsen, vad innebär det egentligen att vara same? Att ha en samisk pappa och en svensk mamma? Varför är han så tyst? Varför kan han bara inte dela med sig av allt det där som de borde dela?

Till träden är en finstämd berättelse om att vara vilse tillsammans, i nuet och i historien. Det är en berättelse om de trauman som påverkar generationer av samer och hur de än idag tar sig i uttryck. Det är en berättelse om kärleken till språket, och hur kaffe kan läka många sår.

Similar Posts:

• Duktig debutant
• Tårar i snön och starkt kaffe
• På jakt efter samiskheten
• Passion som tyvärr blir ytlig
• Action i cyberrymden

Kajs mamma har precis gått bort, och med henne möjligheten att få svar på många av de frågor som följt honom genom livet. Vem är han egentligen? Var hör han hemma? Varför blir modern så ledsen så fort Kajs barndom kommer på tal? Varför finns det inga bilder från hans första år? Till råga på allt ska han precis flytta. Han lastar in sin del av bodelningen som modern förberett och ger sig av norrut, till Mimmi och huset de nu ska bo i. I grannskapet finns allt från trevliga grannar, snöskotrar till maskrosbarn som oinbjudna stövlar in med skorna på.

Tina Harnesks persongalleri är fantastiskt. Perspektivet varierar mellan flera olika personer, men vi får framför allt följa med två olika par, Máriddja och Biera samt Kaj och Mimmi. Det är något befriande med en berättelse där kärleksrelationerna inte är det huvudsakliga temat, båda par är lugna, stabila och fina. Det finns nog med andra relationer att utforska, relationerna som varit och de som aldrig blev.

Folk som sår i snö är något så unikt som en smärtsam släktberättelse som är riktigt rolig. Jag både frustar av skratt och gråter. Det är en berättelse om det förtryck svenskarna och den svenska nationalstaten har utsatt samerna för genom historien, om de spår som förtrycket lämnar än idag. Och inte att förglömma, det förtryck som pågår än idag. Lina Harnesk visar på ett smärtsamt och knivskarpt sätt hur traumat av tvångsförflyttningarna nästlat sig in i varje vrå av människors liv.

Kan Norrbotten ge Kaj de svar han så länge letat efter, eller finns de gömda i lådorna som hans mor så omsorgsfullt packat ihop åt honom innan sin död?
Och vad händer egentligen om man kallar något vid sitt rätt namn?

Similar Posts:

• Mygg, kärlek och vemod
• På jakt efter samiskheten
• Snäll skildring av politiskt sprängstoff
• Moderskap i norr
• Historisk roman som vill mycket

Jag har funderat på alla böcker jag vill göra, och inser att det är mycket möjligt att jag hinner dö innan jag hunnit klart. Så det är väl bäst att börja på den viktigaste nu, innan jag ångrar mig.

Mats Jonsson genomför den stora och svåra uppgift som han tagit sig an mycket grundligt. Om detta vittnar 340, tätt tecknade och inte minst tätt textade sidor. I hans serieroman När vi var samer varvas kortare sammanfattningar av viktiga skeenden i samernas historia med lite längre berättelser, där personer ur Mats Jonssons eget släktträd används som karaktärer för att gestalta samernas levnadsvillkor under den aktuella perioden.

På det här sättet leder han läsaren från forskningsrönen om de äldsta bosättningarna som hittats i norr, som sägs vara 10 600 år gamla, till vår egen samtid. (Aarevaara, som byn heter där fynden gjordes, ligger för övrigt granne med min egen hemby Kihlangi.) Här finns mycket att lära om hur den svenska staten, ofta med benäget bistånd av kyrkan, på olika sätt har plågat det samiska folket. Mats Jonsson tecknar så att även den mest inkrökte svensk kan förstå något om hur samer har haft det de senaste århundradena. Han tecknar girigheten som ligger till grund för den misslyckade silverbrytningen i Nasafjäll, aggressiviteten bakom kristnandet av samer och försöken att utplåna den samiska religionen, och inte minst de senaste två hundra åren av paternalistisk kulturhierarkisk rasism som föder fram det rasbiologiska monstret med skallmätningar, gravplundringar, stöld av lappskattelanden och mycket, mycket mer.

Men Mats Jonsson beskriver också hur samernas relativa självständighet gentemot den svenska staten ändå varade rätt länge, eller i alla fall lika länge som de pälsverk som samerna tillhandahöll var värdefulla för handeln med resten av Europa. Trots att samerna under vissa perioder beskattades av tre olika länder så hade de ett stort mått av frihet jämfört med övriga medborgare. Och från den svenska statens sida var man länge mån om att inte behandla samerna allt för illa av rädsla för att de då skulle flytta till Norge.

Parallellt med det historiska berättandet skildrar Mats Jonsson också hur hans undersökning påverkar honom och hans närmaste omgivning. Han tecknar sin besvikelse när han upptäcker att hans släkt inte är fjällsamer, bara skogssamer. ”Var är den exotiska romantiken i det?” I en annan bildruta citerar han psykoanalytikern Nicolas Abraham:

Vi hemsöks inte av de döda, utan av det hålrum andras hemligheter, skapat i vårt inre.

Mats Jonssons jakt efter den förlorade samiskheten och en bortglömd historieskrivning, är perfekt läsning i vår rotlösa tid. Många av oss som, helt eller delvis, mist kontakten med vårt ursprung (oavsett om det är samiskt, finskt eller något helt annat) kan känna igen oss i huvudpersonens tvivel, uppgivenhet, ilska och skam. Och kanske också i den inövade instinkten att hålla mörkret på armlängds avstånd.

Däremot är det inte alltid lätt att hålla ordning på de olika perspektiven, hänga med i de kronologiska hoppen eller bena ut namnen och släktrelationer som vindlar sig fram genom seklerna. Jag saknar karaktärsförteckningarna som ofta förekommer i ryska romaner. Rätt ofta tar också texten över på bekostnad av bilden. En förståelig och kanske också nödvändig prioritering med tanke på allt som Mats Jonsson vill säga, men synd om man som jag uppskattar hans mer grafiskt generösa bildrutor.

När hundratals år av händelser och människoöden komprimeras för att få plats i en enda bok så måste historiska skeenden också förenklas. Jag reagerar bland annat över att Lars Levi Laestadius gärning enbart beskrivs i negativa termer. Visst medverkade han till att samiska gravar skändades i rasbiologins namn men hans bidrag till historien som botaniker, författare och predikant går inte att avfärda så lättvindigt. Men någonstans måste man börja. Och jag hoppas att När vi var samer kan bli den inkörsport som svenska folket så väl behöver för att tillgodogöra sig fler berättelser om det samiska folkets historia och erfarenheter.

Läs När vi var samer med dina lite äldre barn, eller ge bort den i julklapp till din faster. Mats Jonssons berättelse förtjänar att spridas. Häromdagen blev den dessutom nominerad till Augustpriset, så vad väntar du på?

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Samerna och den svenska staten

Att skriva om det samiska ’nuet’ och inte bara historien är politiskt sprängstoff; det handlar om klimat, ekonomi, mänskliga rättigheter. I Bara dra göms en ’vuxnare’ och farligare roman som jag hoppas Laestadius vill skriva.

Man kan ana att det är denna roman som Laestadius velat arbeta fram i Stöld. Den är hennes första roman som tituleras som vuxenlitteratur, även om den (i alla fall i början) följer en nioårig huvudperson. Frågan är om hon lyckas med det Edström efterfrågar.

Som läsare får vi följa Elsa, en nioårig samisk flicka som är uppvuxen i en renskötarfamilj. Vuxenvärldens bekymmer har hittills figurerat någonstans ovanför hennes huvud, men så skidar hon ensam i väg i skogen en dag och blir vittne till att hennes ren Nástegallu blir mördad. Gärningsmannen, som hon känner igen sedan tidigare – som alla i byn vet vem det är, hotar att döda henne om hon berättar för någon om vad hon har sett. Medan tiden sedan går får Elsa allt större insikt i vad det innebär att växa upp som same i ett samhälle som inte ser längre än till deras färgglada dräkter och menar att tjuvslakten av renar ska rubriceras som ”stöld”.

Det är politiskt sprängstoff. Det är en verklighet väl värd att skildra och lyfta fram, den är hemsk, blodig och orättvis och själva grundpremissen för boken är därför otvivelaktigt viktig. Men jag vet inte om jag tycker att Laestadius lyckats förmedla en tillräckligt ”vuxen” och farlig roman för att göra ämnet helt rättvisa.

I texten finns till exempel en viss tendens till att utbilda och förklara, vilket gör att jag som läsare känner mig förminskad. Jag förstår intentionen – det finns en vilja att skapa förståelse kring den samiska kulturen och det samiska arvet, men jag hade hellre läst en bok där jag inte blev serverad förklaringar, utan själv skulle vara tvungen att fylla i de kunskapsluckor jag, och troligtvis för många andra, har.

Laestadius tycks också ha fallit i fällan av att vilja sin huvudkaraktär för gott; Elsa är stark, och speciell och uppskattad av alla, och jag förstår att hon kommer få utstå svårigheter men att inget kommer att hända henne som hon inte kommer hämta sig ifrån. Därmed blir det aldrig riktigt så drabbande som det borde vara, kanske för att Elsa inte blir mer än en litterär hjältinna. Det klingar illa med bokens intention om att belysa en verklighet som är ful och rå och som pågår fortfarande, hela tiden ”däruppe i norr någonstans”.

Jag hade velat läsa en bok där Laestadius släpper läsarens hand helt och frånsäger sig ansvaret att bomullsvaddera verkligheten.

Similar Posts:

• Om allt rasar
• Tårar i snön och starkt kaffe
• Augustpriset till Lina Wolff, Nina Burton och Ann-Helén Laestadius
• På jakt efter samiskheten
• Samisk fantasy från Skåne

På Bokus anges missvisande (och smått obegripligt) danska som språk för Autor Chap I? Av de sex miniböckerna är två på danska (Ida Marie Hede och Anne-Louise Bosmans), en på norska (Sigbjørn Skåden) och tre på svenska (Burcu Sahin, Henrika Ringbom, Jila Mossaed). Den som känner att det tar emot med grannspråken kan trösta sig med att de essälånga texterna inte är särskilt långa, ens som essäer räknade.

Författarna verkar ha fått ganska fria händer att utforma sina respektive texter. Några är mer konventionella essäer med ganska tydlig struktur, andra har en mer poetisk utformning, och så allt däremellan. Men eftersom den mänskliga hjärnan alltid vill hitta mönster och samband så framträder sådana såklart även här. Det visar sig, helt väntat, att det här med skrivande och litteratur ofta är något som liknar ett behov snarare än ett nöje och att förhållandet till skrivandet, liksom språket, är komplext hos de olika skribenterna.

Modersmålet och hjärtats språk lever parallellt i mig och
samverkar och påverkar varandra när det behövs.

Så skriver Jila Mossaed om erfarenheten av att som poet befinna sig i ett nytt land och ett nytt språk, inte för att hon valt det utan för att överleva. Men hur överlever en poet i en ny språkvärld? Vid närmare 40 års ålder bestämmer hon sig, hon kan inte vänta på att det gamla livet ska återgå för det kommer inte hända. I stället börjar hon skriva på det nya språket, med allt vad det innebär.

I ”Landskap, minne raseri” skriver Sigbjørn Skåden om en helt annan språklig erfarenhet – den av att sedan generationer ha blivit fråntagen den självklara tillgången till det egna språket och generationer av internaliserad kolonisation.

Norsk er mitt beste språk, men da jeg begynte å skrive for alvor valgte jeg samisk som skrivespåk. Å skrive føltes ikke som noe individualistisk, det var noe kollektivt. Det jeg skrev var ikke på vegne av meg, det var på vegne av oss, og derfor måtte jeg velge det som var det beste for oss, ikke det som var det beste for meg. Det at samisk språk fortsatte å eksistere, det at det kom litteratur fra bygda vår på samisk, det var en hilsen fra oss.

Det må handla om skrivandet och litteraturen, det må handla om språket – tillgången till det och förhållandet till det – men det handlar också om livet. Och Autor Chaps skribenter tar med läsarna till sina egna, högst personliga erfarenheter av hur förhållandet mellan de där två, skrivandet och livet, ser ut. Ibland, som hos Anne-Louise Bosmans, måste de olika delarna hanteras för att skapa nödvändigt utrymme för skrivandet.

Min familie elsker jeg, og jeg vil helst blive sammen med dem, men uden ensomheden er det svært at skrive. Jeg må fjerne mig fra det, jeg kender. Jeg kryber ind i skrivningen som i en hule, et skjul. Jeg elsker min familie, men jeg savner mit skjul. Skriften kan jeg ikke dele med dem.

Har vi hört det förut? Ja, såklart. Har vi hört det på det här sättet som Hede, Bosmans, Skåden, Sahin, Ringbom och Mossaed låter det ta form på häftessidorna? Sannolikt inte. Är det värt det att ta sig an läsningen? Absolut.

Samlingen blir dessutom knappast sämre av den utsökta utformningen av Andjeas Ejiksson och Denise Hedström. Uppföljaren, Autor Chap II som handlar om översättning (och som enligt Bokus är på norska, men det tror jag vad jag vill om), ser minst lika lockande ut både vad gäller skribenter och formgivning. Den släpptes i förra veckan och är redan slutsåld! Nåväl, håll den på bevakning och håll tillgodo med ettan så länge.

Similar Posts:

• Livet i boken i boken
• Dikt för konturerna
• Möte över generationsgränserna
• Världspoesidagen 2011
• Allt man kan önska sig. Ocensurerat.