Att Mutant nu gör comeback i denna vår postapokalyps- och dystopibesatta samtid är knappast förvånande. Att kollektivet Fruktan väljer att följa upp den utmärkta Stockholms undergång med en novellsamling i Mutant: År Nolls värld känns lite som ett beställningsjobb lagom till lanseringen, men ärligt talat, vem vill inte ta chansen att pröva sina vingar i den här världen? Så vad vi får är ett gäng noveller som utspelar sig både ute i de förbjudna zonerna där själva luften kan döda dig om inte gastarna tar dig först, och inne i de desperata baser där någon form av mänsklig civilisation försöker klamra sig fast och överleva. Vi får följa både stridsrobotar och småbarn, skrotsamlande mutanter och förvirrade AI-hjärnor, adrenalinstinna actionscener och filosofiska betraktelser, med huvudpersoner som kämpar både med att överleva och att lura ut exakt hur de gamla gudarna Volvo och Zlatan bör tillbes när man bygger det nya samhället.

Lite blandad kompott blir det förstås. De bästa styckena här är smått fantastiska, som Boel Bermanns ultrakorta solarplexusslag ”Frystorkad”, Olle Söderströms ”Sälen” eller Fredrik Stenneks ”Gräsbitare”. Det är noveller som står med ett ben i 2010-talets konsumtionshets och systemkollapsrädsla och ett i klassiska SF-noveller, där en golfbana i Enskede kan vara en startpunkt för en ny civilisation och en kartong med ”Chicken Tikka Masala” tryckt på kan vara klen tröst. På det stora hela, trots att varje novell här står sig, känns Zonen vi ärvde lite ojämn. Twister man redan läst i gamla Sam J Lundwall-samlingar, arketyper man hellre hade spelat själv… nostalgi efter en apokalyps som man redan tänkt sig den. När vi har samtida dystopi- och apokalypsryttare som Karin Tidbeck, Nils Håkanson och Balsam Karam hade jag kanske önskat att den här samlingen lekte lite mer utanför rollspelets sandlåda, hur öppen den än är. Men här finns tillräckligt många guldkorn för att jag ska få hopp om undergången ändå.

Similar Posts:

• Mörkermaskin
• Fantastiska noveller
• I framtidens förlorade värld
• Mörk framtid igen
• Den perfekta drogen

Författarduon har ambitionen att nå både dem som var med den gången, men även dem som vill förstå fenomenet rollspel först nu. En rejäl nostalgitripp väntar alla oss i den förstnämnda gruppen. Här finns ett rikhaltigt källmaterial i form av baksidestexter från regelböcker och spelkartonger nogsamt återgivna sida upp och sida ner. Här finns också intervjuer med en mängd människor. De berättar om hur omvälvande mötet med rollspel var. Igenkänningen kan vara stor:

Ganska snart hade vi börjat skapa egna världar som vi utforskade. Ofta utan att ha hittat på mer än en karta från början. Jag har alltid gillat att skapa historier, så rollspel passade mig som hand i handske. Det blev en livslång kärlek.

För den senare kategorin, de oinitierade, är det sannolikt svårare att tränga in i Finna dolda ting. Bara titeln kräver sin förklaring, precis som hela begreppet rollspel gör.

Deltagaren i ett ”bordsrollspel”, på engelska tabletop role-playing, spelar en rollfigur i en påhittad värld. Det är vanligt med Tolkieninspirerad fantasy, skräck eller postapokalyps. Men det finns inga begränsningar för vilka världar som förekommer. En av deltagarna har en särskild funktion som så kallad spelledare och avslöjar gradvis spelvärlden för deltagarna. ”Ni ser en grotta i berget. Vad gör ni?” Utifrån spelledarens berättelse får deltagarna bestämma hur deras rollfigurer ska agera. Ibland måste man rulla tärning för att pröva om rollfiguren lyckas. Det kan handla om att skjuta mitt i prick på en springande fiende, att ta ett språng över en ravin eller att finna dolda ting i en sedan länge förseglad gravkammare. Finna dolda ting är alltså en färdighet som rollfiguren kan pröva sin förmåga mot. Ett misslyckat tärningsslag kan leda till döden för rollfiguren.

Ja, det tar tid att förklara vad rollspel går ut på. Bara det faktum att ingen vinner kan vara svårsmält för en utomstående. Ett fascinerande skede i den svenska rollspelshistorien är moralpaniken som drabbade hobbyn på 1990-talet. Ämnet ägnas ett helt kapitel. Vuxenvärlden begrep aldrig riktigt vad tonåringarna höll på med, bara att de missade läxläsning och stärkande utomhuslekar. Men i vissa kretsar växte farhågorna till någonting större.

Författarna visar med åtskilligt källmaterial hur enstaka frikyrkoförsamlingar befarade satanism. Samtidigt varnade några barnpedagoger för fascism. Emellanåt fick de understöd av kvällstidningar och teve. Leksakskedjan Stor&Liten, liksom Åhléns, tog intryck och slutade sälja rollspel. Men paniken kom av sig, rollspelandet blev med tiden en del av föreningslivet. Hobbyn förgrenade sig till lajv, friform och blackbox (läs boken om du undrar vad det är). Därefter följde en nedgång. Internet och onlinespelen tog över. Nu stundar eventuellt en återuppståndelse.

Finna dolda ting är en generös historik, men lite spretig då alla korsklippta intervjuer och kopierade tidningsuppslag bryter upp den löpande texten. Troligen kommer den bäst till sin rätt hos läsare med vissa förkunskaper. Alla andra lär sig effektivast vad rollspel är genom att börja spela själva.

Similar Posts:

• Välkommen till syndernas stad!
• Kedjerökande nymfer och levande maskiner
• Så mycket mer än sagotant
• Varför pussas vi med munnen och inte med fötterna?
• Prepping – din medborgerliga plikt

Lost in Austen. Create your own Jane Austen adventure är ett skicklig hopfogat lapptäcke med inslag ur hela Jane Austens produktion. Du kan resa till Pemberley, London, Lyme eller Bath, men också råka ut för melodramatiska vagnsolyckor ur ungdomsverken eller missbildas för livet efter ett möte med de läskiga zigenarna från Emma. Ibland avgörs dina val av hur många poäng du samlat ihop i kategorier som Tur, Intelligens och Självförtroende, ibland av dina kunskaper om dans eller broderi. Vilken bokstavlig stig du väljer kan bli avgörande också för din bildliga resa.

Interaktiv skönlitteratur är en genre på undantag. Möjligen för att de är svårkonstruerade, eller för att böckerna blir leksaker snarare än, ja, skönlitteratur. Kanske gör de sig egentligen bättre som exempelvis dataspel än faktiska böcker. Emma Campbell Websters sanslösa Lost in Austen är i alla fall en förtjusande leksak värd att bekanta sig närmare med – åtminstone för den riktiga Austen-junkien. Någon rättvisande bild av Austens romaner kan det ju knappast bli fråga om, så som introduktion till författarskapet vore den förmodligen måttligt lyckad.

Med detta sagt lyckas Campbell Webster fånga en hel del av Austens tonlägen och problematik i sin svindlande Austen-soppa. Funderar man djupare på det är alltsammans egentligen ganska deprimerande. Vägen till lycka är vindlande smal och full av farliga sidospår. Ett rätt svar kan lika så gärna rendera dig en knäpp på näsan som poäng och beröm. Ena stunden står man upp för det man tror på med bara brända broar som resultat, i den andra råkar man illa ut för att man är för mjäkig.

Som i så många andra sammanhang bör man alltså akta sig för att bli alltför filosofisk. Ta det med en klackspark, skit i poängräkning och listor om du inte känner för det, gör en Elizabeth Taylor och försök igen. Emma Campbell Webster blandar och ger med imponerande pålästhet, humor, sarkastiska kommentarer och välgörande respektlöshet. Ge igen med samma mynt, fuska dig till andra chanser och du har en hel bunt skojiga Austen-äventyr framför dig.

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Stolthet och fördom – the reunion
• Clueless à 1816
• Fortsättning på mästerverk

Haragada är en svensk variant på de amerikanska indierollspel som de senaste tio åren revolutionerat hobbyn. Dessa rollspel bygger inte på att samla poäng genom att "hacka" orker, utan är snarare system för att tillsammans leka med sin kreativitet och skapa historier knutna till mänskliga moraliska frågor ("Dogs in the Vineyard"), konflikter i relationer ("The Shadow of Yesterday") och berättelser så som de berättas i romaner, filmer och teveserier ("Primetime Adventures"). Fokus har förskjutits från brädspelsregler till dramatiska berättelser där alla, inte bara spelledaren, hjälps åt att bestämma vad som händer.

Varje spelare ska skapa en huvudperson som befinner sig i ökenstaden Haragada. Detta kan göras från de inspirationstexter som finns i boken, eller från helt egna idéer. Spelet bidrar sedan med ett system för att bygga in huvudpersonerna i konflikter och dramatiska situationer som för handlingen framåt. Spelarna "är" inte sin huvudperson utan snarare en medförfattare med huvudsakligt ansvar för just denna person i berättelsevärlden. Konflikter uppstår då två spelare vill berätta olika historier, och dessa konflikter löses med tärningsslag. Själva spelsystemet är mycket välgjort, men tyvärr ganska krångligt beskrivet. Det krävs flera genomläsningar för att få en bild av hur spelet är tänkt att spelas och läsaren kastas ofta mellan olika sidhänvisningar.

Haragadas styrka är helt klart den romantiska och ödestunga sagokänslan. Staden tycks rymma alla tänkbara trasiga och märkliga livsöden. Det som saknas i Hadis beskrivningar av staden är en känsla av att dessa personer och platser finns på riktigt, att de har känslor och tankar precis som oss. Istället staplas den ena otroliga och magnifika idén ovanpå den andra. Detta gör att man som läsare distanseras. Hur tragiska livsöden som än omnämns, så känns det aldrig riktigt som om man bryr sig. Haragada är nog ett spel som bättre lämpar sig för just häftiga berättelser, snarare än tematiska utforskningar av de egna spelarnas känslor och erfarenheter av sin omvärld. Kanske kan man heller inte riktigt begära detta av ett rollspel Â…

Haragada är inget enkelt spel, men det är helt klart ett spel i den svenska rollspelsutvecklingens absoluta framkant, och ett ypperligt verktyg för att skapa svindlande historier om svek, våld och krossade drömmar. För övrigt är boken jäkligt snygg!

Similar Posts:

• Kedjerökande nymfer och levande maskiner
• Rejäl nostalgitripp för medelålders rollspelare
• Skönlitteratur med vägval
• Systemkolapokalyps

Oktoberlandet är inte skrivet som vanliga rollspel. All text, förutom några sidor regler på slutet, är skönlitterär fiktion, till synes skriven av invånare i Oktoberlandet. Själva världen är en förtrollad hybrid, där häxan och lejonet och sagan om ringen möter oktoberrevolutionen och östeuropeisk modernism. Istället för människor finns det fefolk. Läsaren får bekanta sig med revolutionära orker, snofsiga översittaralver och kampen mellan Tsaren (ordning och industri) och Häxan Baba Yaga (magi och kaos). Typiska fantasyvarelser samsas med ånglok, cinematografer, stumfilm och zeppelinare. Visst låter det knäppt! Konstigt nog fungerar det.

Kortare texter samsas med berättelsen om Lintovaffären. Typiska texter kan vara skolläraren Slobovitjs facit till uppgiften "gör en förteckning över de tjugofem viktigaste händelserna i Oktoberlandets historia", eller en framsida av tidningen "Oktoberlövet".

Berättelsen om Lintovaffären är det centrala i boken Oktoberlandet. Lintov är en gnom som tagit en aktiv roll i slavfolkens kamp mot hovfolket och Tsaren. Berättelsen börjar i huvudstaden Leongrad där Lintov möter den hemliga polisens kommissarie Ivan Bubb och tsarens lojala kentaurer. Läsaren får sedan följa Lintovs och den hemliga polisens katt- och råttalek över stora delar av Oktoberlandet. Berättelsen är väldigt spännande och jag sträckläser Mehrstams texter på ett sätt som jag inte gjort sedan Hannah Tintis "Djurverkerier" (dock inga andra likheterÂ…).

Rollspelet Oktoberlandet bygger på enkla regler och grundtanken är att varje spelgrupp ska skapa sin egen version av spelet. Rollpersonen kan begåvas med olika former av magi eller fefolksförmågor. Dessa baseras på ordstäv. Slängd i käften ger rollpersonen förmågan att slänga iväg sin tunga och ta saker. Tankspridd innebär att rollpersonen kan dela ut sitt medvetande till flera andra personer. Vad Kasta ett getöga innebär säger kanske sig själv.

Själva spelledardelen är ett kort litet avsnitt i slutet av boken. Här saknas tips och exempel på hur man omsätter texterna till manus för spel. Det finns väldigt lite stöd för spelledaren. Jag tror att författaren överskattar spelares förmåga att översätta mellan en skönlitterär fiktion och rollspelets fiktion. Som jämförelse kan man säga att det för många är svårt att med bara Tolkiens texter som grund spela rollspel i Sagan om ringens värld. De flesta spelargrupper behöver någon form av guidebok med tips och hjälpmedel för att omsätta den fastställda "raka" historietråden till nya unika händelser och situationer.

Rollspelet Oktoberlandet har sina brister. Den skönlitterära boken Oktoberlandet är däremot begåvad och väldigt läsvärd.

Similar Posts:

• Rejäl nostalgitripp för medelålders rollspelare
• Välkommen till syndernas stad!
• Skönlitteratur med vägval
• Systemkolapokalyps