Några specifika motiv återkommer ofrånkomligen i de flestas bilder därför att de är så spektakulära att man inte kan gå förbi dem utan att ta en bild. Men trots att samma motiv återkommer på flera bilder så är bilderna ändå helt olika. Vi fastnar för olika saker i motivet och använder våra olika manér för att berätta om det. Det är en nyttig övning eftersom man inser att det faktiskt fortfarande finns oberättade historier, att vi alla har något att berätta.

Petter Alexis Askergren har tidigare i 16 rader berättat om hur han får inspiration till sina texter. Allt handlar om att finna sin egen röst, men idéerna måsta alltid hämtas någonstans ifrån. För att öva kan man utgå ifrån en redan befintligt berättelse och skriva om den på sitt eget sätt. I Remix tar han det hela ett steg vidare och för att visa prov på tekniken ber han diverse skribenter att tolka några av hans raptexter.

Inti Chavez Perez får i uppgift att skriva en text utifrån ”Fredrik Snortare och Cecilia Synd”. Det blir extra intressant eftersom Petters text från början måste vara en tolkning av Cornelis Vreeswijks ”Balladen om Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind”. Det blir en spännande rundgång av personliga tolkningar och olika manér att berätta en historia.

Några bildtolkningar av texterna finns också i boken, bland annat av Jan Stenmark. I slutet av boken finns tre texter där ungdomar tolkat en av Petters låtar, efter en inbjudan i sociala medier. Ett roligt grepp som ytterligare gör detta till en inspirationsbok väl värd att använda i skolan.

Den här boken ger inspiration att själv sätta igång med dylika skrivövningar. Men de olika texterna i boken blir tyvärr aldrig riktigt mer än just övningar. Det märks att de har blivit tilldelade texterna och att skrivandet är en tilldelad uppgift och inte något som springer ur egna idéer. Men det får man kanske leva med, bokens syfte är inte att skapa stor litteratur, utan att visa hur litteratur kan användas:

Musiken blev min språngbräda in i i läsningens och skrivandet värld. Och det är just det korståget jag är ute på i skolorna. Jag vill visa att litteraturen kan öppna nya världar och inspirera, och att man inte ska vara rädd för den.

Ett mycket lovvärt syfte, och jag tror på metoden!

Similar Posts:

• Peppande förstabok, splittrad textanalys
• Tjuvtitt
• Plats i hjärtat för Håkan
• Bibel för mental istid version 2
• Skrivandets hålrum

När jag var 14 och för första gången blev dumpad lyssnade jag sönder Petters debutskiva Mitt sjätte sinne. Den skivan var definitionen av tröst, framför allt låten Du vet att jag gråter. En kille som såg så cool och hård ut (som jag tyckte Petter gjorde på omslaget) rappade om att gråta och må dåligt över att ha mist sin stora kärlek. Alla andra skivor jag hade blev plötsligt bara plastbitar.

Jag tror att den här boken kräver att läsaren har en relation till Petters musik, för till och med jag som har den relationen har problem med att läsa låttexterna rätt upp och ner. Det blir oerhört platt. Det skriver även Jan Gradvall i sitt förord och poängteras av Petter själv som rekommenderar att läsaren ska läsa med lurar i öronen. (Jan Gradvalls förord kan för övrigt hoppas över helt. Det är en kort wikipediaaktig text om hiphopens amerikanska historia som knyts ihop i ett konstaterande om att Gradvall själv var först i Sverige med att se hiphopens storhet. Lyssna istället på Fjärde världens Mer än musiken, Fevens Dom tio budorden eller Kens Hip hop för mer innerliga kärleksförklaringar till, och mer intressanta historieskrivningar om, hip hop.)

Mina inledande frågor är absolut inte så kritiska som de verkar. Men jag tror det hade varit bättre att försöka tänka ut en idé och sen verkligen ta den idén så långt det går. 16 rader känns lite som vuxen persons försök att beskriva en ungdomskultur, samtidigt som den är ett försvarstal till musikgenren och lite självbiografi. Men det blir varken eller. Eller snarare: det hade kunnat bli så mycket mer.

Med det sagt så tycker jag att boken har många poänger så fort jag börjar tänka på den som en förstabok. Som Zlatans självbiografi eller Harry Potter-böckerna. Jag tror att det är allra mest intressant att sätta den här boken i händerna på en ung människa som inte är supermotiverad i skolan och kanske aldrig läst en bok frivilligt. Jag är övertygad om att många blivande författare, musiker och andra typer av kulturarbetare om 10-15 år kommer minnas den här boken som en startpunkt, en peppande kraft.

Det är väldigt intressant att se hur Petter konstant försökt gräva där han står sen dag ett. Liknelserna kommer från arkitekturens värld som han snappat upp via pappans guidade turer i städer bland hus på semestrar. Han skriver texter om sommarstället på Koster, vems pappa som köpt glass efter fotbollsträningarna och är noga med att poängtera att Det går bra nu var ironisk och ett sätt att driva med sin egen status som då var låg i musiksverige. Han är en rumsren artist inom en musikstil vars stjärnor traditionellt sett varit allt annat än rumsrena. Det är intressant när han konkret beskriver hur det påverkat hans uttryck, att han inte har vågat spela Kosterlåten själv på scen, hur han på första skivan förställde rösten för att låta tyngre, mer äkta. När han nu som 39-åring i 16 rader beskriver sina texter törs han berätta om sina inspirationskällor och Komvux betydelse för hans kreativitet. Flera gånger tänker jag på Johnny Ramone, punkens posterboy som privat var politiskt konservativ. Petter uppmanar till läsning och boktipsar om klassiker, ber om ursäkt för att det låter vuxet men avslutar sitt eget förord med att hylla det breda ordförrådet. Det här är intressant. Men en alldeles för liten del av boken.

Jag önskar också att han fokuserat mer på själva tillkomsten av låtarna. Att veta att han har sparat vartenda skrivblock och varenda utkast till låttext han någonsin skrivit, men sen inte få se ett enda av dessa i boken känns skandalöst tråkigt att missa. Att alltför många av texterna om låttexterna slutar med meningar i stil med ”‘Henry Hård‘ känns dock som en text som fungerar och jag har fått en hel del beröm för den” känns helt enkelt bara trist. En gång kanske, eller två, eller tre. Men SÅ många gånger? Varför inte berätta om åtminstone någon av de låtar han nämner som han blivit mindre nöjd med, och varför de inte fungerar. Han nämner att en del låtar blev dåliga på andraalbumet Bananrepubliken, men varför? Hur kunde det bli så? En så stor artist borde våga skriva om det. Om inte annat så för de unga människor jag hoppas ska få den här boken i sina händer och själva börja skriva och inte behöva vara rädda för att misslyckas.

Similar Posts:

• Inspirerande övningar
• Vecka 47 på dagensbok.com – Krogen, Petter och humanism bland primater
• Svensk rockstjärna minns
• Musikveckan: The gospel according to…
• Tillträde till alla

På onsdag handlar det om Krogen: allt du vill veta men inte vågat fråga av Martin Schori och Johan Åkesson. Väldisponerad och trevlig bok, tycker Eva, men den bjuder inte på så många nyheter för alla. Boken passar bäst för den verklige nybörjaren på restaurangbesök.

Senare veckan recenserar Kari Bonobon och tio Guds bud: på spaning efter humanism bland primater av Frans de Vaal. Detta är en av de finaste böcker Kari läst på länge. De Vaal resonerar kring moral, empati och religion med utgångspunkt i biologin.

På söndag skriver Marcus om Petter Alexis Askergrens bok 16 rader, som innehåller ett urval av hans låttexter och hans egna tankar kring sitt textförfattande. Marcus ser fram emot att titta tillbaka på en tonårsidols texter och se vad det egentligen var han lyssnade på.

Trevlig läsvecka!

Similar Posts:

• Krävande (men roligt) att gå på krogen: inte bara äta och dricka
• Inspirerande övningar
• Peppande förstabok, splittrad textanalys
• Vad en sexbenägen människoapa har att lära oss om moral
• Sexuell önskelista 1