Jane Austen har utpekats som urmoder för en rad moderna genrer, för chick-lit och feelgood och romance, och visst ligger det någonting i allt det där, men hon är också så mycket mer. Svärta och önsketänkande och radikalt jäkla trots.

Rent direkt har Austen och hennes romaner gett upphov till många hundratal, förmodligen tusentals omskrivningar – re-writes, spin-off:er, mash-ups, sequels och prequels och allt man vill kalla det. Det verkar finnas tjogvis av begrepp på engelska och få på svenska, av någon anledning.

Det finns romaner som tar sin utgångspunkt i Austens eget liv och människorna omkring henne, romaner som är hyggligt historiskt trovärdiga eller som tar sig uppenbara friheter, som att göra författaren till detektiv eller låta henne resa i tiden. Det finns romaner som återberättar hennes romaner ur någon annans perspektiv än de vanliga huvudpersonernas, romaner som ändrar någon viss punkt i intrigen, romaner som byter genre, tidsperiod och sammanhang. Stolthet och fördom med zombies. Stolthet och fördom med mord. Stolthet och fördom med drakar.

Den senaste i raden av såna här omskrivningar som jag har läst detta jubileumsår är Unmarriageable av pakistansk-amerikanska Soniah Kamal. Det är en nutida – eller någotsånär nutida, för den utspelar sig 2000-2001, och det är ju faktiskt 25 år sedan – version av Austens Stolthet och fördom med handlingen förlagd till Pakistan.

Här lever de fem systrarna Binat – Jenazba, Alysba, Marizba, Qittyara och Lady – tillsammans med sina föräldrar. De båda äldsta är inte, som sina föregångare, strax över 20, utan en bit över 30 år. Eftersom de är ogifta bor de fortfarande hemma hos sina föräldrar och hjälper till att försörja dessa. De båda yngsta är tonåringar och går fortfarande i skolan, där Jena och Alys undervisar i engelsk litteratur. Romanen inleds med en scen där Alys låter sina elever formulera om de berömda inledningsraderna till, just det, Jane Austens Stolthet och fördom.

Med tanke på att Austen hör till hennes favoritförfattare kan man ju tycka att det är märkligt att det aldrig slår Alys hur stora likheter med hennes eget liv Austens roman har, men låt nu inte det hindra dig från att plocka upp den här charmiga romanen. Viktigare är de paralleller som tonårsflickorna i inledningskapitlet kan dra mellan Austens värld och sin egen. I den övre medelklassens Pakistan, som i så många kulturer, är kvinnors sexualitet och kärleksval fortfarande en angelägenhet för hela släkten och det som definierar hennes framtida livsvillkor.

På så sätt lånar sig Austens berättelse bra till det nya sammanhanget, men här finns både likheter och skillnader gentemot ursprungsromanen. Istället för baler går familjen Binat på påkostade bröllop som varar i dagarna tre, och det är där den blyga Jena uppmärksammas av en ung man med smeknamnet Bungles, medan Alys kommer på kant med hans snorkige vän Valentine Darsee. Familjen förväntas sig omgående ett mycket fördelaktigt frieri för Jenas del, medan Alys och Darsee diskuterar det imperialistiska kulturarvet och möjligheten att skapa sig en identitet som engelsktalande pakistanier.

Även om systrarna Binat på många sätt begränsas av traditionella könsroller och äktenskapsideal är de också minst sagt kapabla att ta in och försöka balansera andra impulser. Och på sätt och vis har kanske unga kvinnor alltid, överallt gått den där balansgången mellan traditionella krav och nya, mellan rädslan att begära för mycket och önskan om att få allt?

Similar Posts:

• Stolthet och fördom och hatsex
• ”Bennets and Bingleys and Bitches. Oh my!”
• Kärt återseende med dödliga underströmmar
• Ladyn som gör vad som faller henne in
• För dig som kan din Austen

Anna Charlotta Gunnarson, som även varit programledare för UR-programmet Pop och politik, visar i Popmusik rimmar på politik att listmusik genom historien varit allt annat än tyst och stillatigande inför sin omvärld. Bland listettor och sommarplågor hittar man, om man lyssnar på vad de faktiskt sjunger om, bevis på kamp och protest – historier om att leva under apartheid i Sydafrika, på olika sidor om Berlinmuren, eller mitt i brinnande krig. Man hittar både konsumtionskritik och märkeshets, nationalism och önskan om världsfred. Musiken kan alltså förstås som kommentarer till sin samtid, och Gunnarson förklarar därmed historien för oss utifrån popmusiken.

I korta kapitel förflyttas vi fram och tillbaka i tiden, från och med 1950-talet och popmusikens intåg i historien. Ett kapitel behandlar musikaliska kommentarer till kärnkraften, ett annat medborgarrättsrörelsen i USA på 50- och 60-talet. Den blodiga konflikten på Nordirland skildras liksom inbördeskriget i Rwanda, utifrån den musik som kritiserade, tog ställning för eller emot, eller rent av uppmuntrade till våld och mord. Ett kapitel handlar om hur soldater i krig använder musik för att ‘komma i stämning’ inför anfall, och hur amerikanska soldater idag har högtalare i hjälmarna för att kunna skapa sitt eget soundtrack till det våld de förväntas utföra.

Gunnarson skriver i Introt, dvs förordet, att boken är skriven ur hennes eget perspektiv och att populärmusiken har varit hennes ”väg in i en mindre enögd historiesyn”. I viss mån är detta tydligt då många av de låtar och skeenden hon skriver om direkt relaterar till hennes egen ungdomsperiod – en period i livet då många formar sig själva bland annat genom att konsumera (utvald) populärkultur, och som därmed leder till att denna följer med en genom livet. Min egen sådan period är 90-talet och jag kommer därför alltid att bära med mig grungen och britpopen som en del av min självförståelse. Men Gunnarson vidgar sitt perspektiv rejält och använder popmusiken för att tränga in i konflikter, tider och platser långt från sin egen upplevelsesfär. Hon skriver om hur artister bokstavligen offrar sig själva för att få uttrycka sig i totalitära stater, hur musiker i t.ex. Pakistan hotas, mördas eller bara försvinner. Och hon skriver om afghanska Setara Hussainzada, som under en direktsänd audition till Afghan Star (motsvarigheten till Idol) i ett spontant infall lät huvudsjalen falla en aning samtidigt som hon tog några danssteg. Och hur detta ledde till att hon numera lever i livsfara, gömd och skrämd/hotad ut ur offentligheten. Popmusik kan verkligen vara den plats där kampen om makt och utrymme äger rum. Och kampen är allt annat än ofarlig för de som för den.

Nu är inte Popmusik rimmar på politik i närheten av så tung att läsa som ämnet kan ge sken av. Nog är det allvarliga saker som avhandlas, men Gunnarson har en ton i sitt språk som gör det lätt att ta till sig utan att tyngas ner. Det finns både humor och hopp här. Som när hon skriver om låtar hon lyssnat på som ung men inte förstått p.g.a. av den hittepåengelska hon själv sjöng med i låtarna på. Jag tänker direkt på hur jag bad min storasyster översätta favoritlåten The Final Countdown för mig som sexåring, och hur jag tolkade hennes förklaring som att det var sista dagen att betala räkningarna på. Ibland förstår vi inte, ibland lyssnar vi helt enkelt inte på orden som följer med den där rock- eller dansdängan. Gunnarson lyfter Stakka Bos konsumtionskritiska Here we go again som exempel:

Frågan är hur många som 1993 uppfattade de bitska raderna om att svära sig fri från ansvar genom att skänka sin gamla brödrost till de behövande i Somalia. Jag tror många av oss bara dansade med, orden var inte så viktiga. ”Here we go again, here we go go go to the temper of padumtion. Eller vad de nu sjunger! Kom igen allihopa! Två-tre-fyr!”

Denna alternativa historieskrivning ger i alla fall mig en helt ny förståelse för många stora konflikter de senaste 70 åren, oavsett om de förklaras med utgångspunkt i Eurovision Song Contest eller med hjälp av Owe Thörnqvists Varm korv boogie. Jag förstår plötsligt mer av East Coast / West Coast, jag kan mer om Motown och amerikansk 60-talshistoria, om homosexuellas osynlighet i popmusiken och om gröna vågen i Sverige på 70-talet. Dessutom finns det en spellista kopplad till boken på Spotify, vilket ger både ytterligare förståelse och, inte att förakta, en jäkla massa musiktips. Gunnarson planerar redan att skriva en uppföljare, ”eftersom historien kan skrivas om många gånger än”. Jag planerar redan att läsa den.

Similar Posts:

• Vad vill du veta om musik?
• börjar
• Musik i krig
• Vad diskar du till för musik?
• Enkelspårig skildring av mångfacetterat land

Mukhtar Mai var helt ovetande om vad som väntade henne den där dagen år 2002 när hon följde med sin far, sin farbror och en vän till familjen till jirgan, byrådet, för att be om förlåtelse å familjens vägnar för en falsk anklagelse som riktats mot hennes yngre bror. Inte heller kunde hon ana att några rådsmedlemmar skulle strunta i majoritetens åsikter och själva besluta att hedersrättvisa skulle uppnås genom en kollektiv våldtäkt och att hon skulle stängas in i ett rum tillsammans med fyra män och sedan knuffas ut halvnaken framför de andra byborna.

Hon upplever det nästan som att de dödat henne, hennes livslust slocknar. Hon funderar på självmord, för hur ska hon kunna uthärda den offentliga skammen? Hennes mor vakar över henne natt och dag, där hon ligger förlamad på sin säng. Vreden som börjar koka i henne väcker henne sakta till liv igen. Hon vill hämnas, men hur?

Hon får oväntat hjälp genom att hennes historia läcker ut till pressen och snabbt sprids i landet och till och med utanför Pakistans gränser. Vilket i sin tur medför att de lokala poliserna kallar in henne till förhör, de har fått order från högre håll att avlägga en rapport. Detta är bara början på en lång resa inom rättsväsendet. Det är ingen enkel sak för en kvinna som är analfabet att bevaka sina rättigheter i en sådant här läge. Hon blir till exempel uppmanad att sätta sitt fingeravtryck på en rapport som hon inte kan läsa, hon känner instinktivt på sig att den är långt ifrån hennes egen version, men vad kan hon göra? Hon har turen att möta människor som tror på det hon berättar när hennes ärende sedan vandrar vidare till högre instanser.

Var kommer modet ifrån? Hur kan hon vara så orädd? Hon beslutar sig att stanna kvar på sin föräldragård, ett stenkast från förövarnas ägor. Hon får polisbeskydd, men det är ingen absolut garanti mot nya hot. När hon får pengar för att kunna bekosta advokater, vädjar hon samtidigt om hjälp att kunna grunda en skola i hembyn. Hon vill att flickorna i byn ska lära sig läsa och skriva, hon vill att de ska få andra möjligheter än de hon själv haft. Det är imponerande att se hur hennes kamp för upprättelse även blir en kamp för att förbättra flera kvinnors situation i Pakistan.

Det här är ett vittnesmål, rakt upp och ner. Mukhtar Mai berättar om hur kvinnorna har det i hennes hemtrakter, hur hon sedan barnsben i allt tränats att tänka att hon ska underordna sig männen i sin omgivning. Hur kvinnorna är utestängda från byråd och utelämnade åt männens beslut.

Boken belyser många frågor, exempelvis vilket ansvar media har när de väljer vilka saker de ska bevaka och rapportera ifrån, vilka konsekvenser det kan få för det enskilda fallet. Det är också en påminnelse om vilken enorm insats Amnesty International och andra solidaritetsorganisationer gör för att förbättra många människors livsvillkor.

Jag måste erkänna att bokens omslag irriterar mig, det är en av få saker som drar ner helhetsintrycket. Redan på framsidan har man valt att skriva:

Om lidande och förnedring
men också om mod och upprättelse

Ska det läsas som någon slags kortfattad innehållsförteckning? Jag läser mycket hellre en fyllig baksidestext, än en reklamliknade generell slogan, när jag vill avgöra om det är en bok jag vill ta mig tid att läsa. Detta är som sagt en detalj, som inte borde hindra någon från att läsa en stark bok om uppror och viljestyrka.

Similar Posts:

• Sakligt och otäckt om döden på slakteriet
• Modernisering, våldtäkt och sexuell revolution
• Jane Austen – ständigt aktuell
• Slaveri? I vår tid?
• Uppror mot industrisamhället

Han tillhörde tidigare Lahores absoluta överklass. De som har råd med både egen tjänare, luftkonditionering och ecstasy. De som går på fester där musik, specialmixad av brittiska dj:s för just den festen, spelas. De som kort och gott inte behöver oroa sig för sitt uppehälle. Åtminstone fram till den dagen då mattan dras undan under fötterna.

Men det är precis vad som händer Daru. Hans arbete som tjänsteman på en bank var inte riktigt lika säker som han föreställde sig. Och hans släktingar lyckas inte hitta något bra ersättningsarbete åt honom, det korrupta systemet har vänts mot honom. Därmed inleds också en klassresa, ned mot det pakistanska samhällets botten.

Parallellt med klassresan skildras också ett triangeldrama – Darus romans med väninnan Mumtaz, som egentligen är gift med Darus gamle vän Ozi… De två spåren vävs också ihop i och med att deras otillåtna romans får konsekvenser för Darus klassresa.

Till slut återstår ingenting annat än kriminaliteten. Men brott lönar sig inte alltid – Daru blir gripen, och därför ska han nu alltså dömas. Boken är skriven ur ett flertal perspektiv – Daru får själv många tillfällen att ge sin syn på händelserna, men så får även Mumtaz, Ozi och andra inblandade, liksom åklagaren.

Här finns ingenting av den exotism som man annars ofta kan finna i böcker om orienten eller främre Asien. Här finns föga inflytande av asiatisk eller muslimsk kultur. Huvudpersonerna och handlingen har mer anknytning till ett jet-set från vilket land som helst, mer gemensamt med yuppies från Djursholm, än med de fattiga på Lahores bakgator. Boken skulle i princip lika gärna kunna handla om Brasilien, USA eller Sverige, som om Pakistan.

Det enda som i någon mån utmärker det specifikt pakistanska i situationen är kontexten; Bomben. Boken utspelar sig mot bakgrund av att Pakistan vid den här tiden just har testsprängt en atombomb, i den långa kapprustningen gentemot Indien. Fanatiska, jublande människor fyller gatorna för att fira nationens framgångar, samtidigt som Daru dras allt längre ned mot botten.

Frågan är om den universella överklasskultur som skildras speglar den faktiska situationen Lahore? Eller speglar det att författaren studerat vid amerikanska överklassuniversitet och själv numera bor i USA och Storbritannien? Vilken tolkning man än tror på är Hamids bok en välskriven och spännande historia som är väl värd läsning.

Similar Posts:

• Jane Austen – ständigt aktuell
• Att vägra underkasta sig
• Handlingsförlamning
• Hon förklarar historien genom popen, eller kanske tvärtom
• Hugger i sten