dagensbok.com » Noam Chomsky

Mike Davis "In praise of barbarians"

Klas Rönnbäck — Tue, 15 Jul 2008 23:00:00 +0000

Det skrivs ganska ofta om USA:s politik i svenska media, men det brukar sällan vara några radikalare krafter som får komma till tals. Som bäst kan man kanske komma i kontakt med Noam Chomsky på det sättet.

Chomsky är dock långt ifrån ensam, om man ser vad som ges ut på alternativa förlag i USA. Ett exempel på en annan radikal röst är Mike Davis. Till vardags är Davis professor i geografi, med en rad tunga fackböcker bakom sig (några av dem även översatta till svenska).

I den här essäsamlingen skriver Davis mer lättsamt om USA:s politik – både inrikes och utrikes. Essäerna tar upp en rad olika ämnen – allt från orkanen Katrinas härjningar i New Orleans till valfläsk i valdebatter. Essäerna har tidigare publicerats i andra sammanhang – framförallt i olika mindre tidningar och tidskrifter i USA.

Tyvärr får man konstatera att boken hade tjänat på om författaren eller en redaktör hade funderat lite mer på vilka essäer som verkligen förtjänar en återutgivning. Nu känns en hel del av dem inaktuella – framför allt flera essäer som handlar om valdebatter i det förra amerikanska valet. De här essäerna var möjligen intressanta när de publicerades, åtminstone för en amerikansk publik, men har vid det här laget helt klart passerat bäst-före-datumet.

Många andra essäer lyfter dock boken. Det gäller såna essäer där författaren inte bara talar om den dagsaktuella politiken i USA, utan vidgar perspektivet – antingen det är historiskt eller geografiskt. Här kan man läsa riktigt spännande inlägg om allt ifrån amerikansk bilkultur till invandringspolitik eller USA:s kolonisering på Grönland (!). I de essäerna kommer Davis verkligen till sin rätt.

Och vilka är då barbarerna, som titeln anspelar på? Tja, alla som gör motstånd mot det romerska … förlåt, amerikanska imperiet, antar jag. Men paradoxalt nog framgår det aldrig tydligt vilka barbarer som Davis menar egentligen hyllas.

Jubileumspocketens år

Ella Andrén — Mon, 30 May 2005 11:15:00 +0000

Födelsedagar bör firas med pocketböcker. Länken mellan de båda fenomenen är onekligen stark i år. I Sverige fyller den framgångsrika pocketboken 25 år i och med förlaget Månpockets jubileum. I Storbritannien kan det anrika förlaget Penguins pocketutgivning räkna hela 70 år. Det ska firas.

Penguin ger därför ut en serie av 70 små pocketböcker av gamla och nya författare ur årens utgivning. Den brokiga samlingen innehåller både tidigare publicerade och opublicerade texter, noveller, romanutdrag och facktexter av författare som Homeros, Flaubert, Kafka, Virginia Woolf, Vladimir Nabokov, Gabriel Garcia Márquez, Sue Townsend, Nick Hornby, Dave Eggers och Zadie Smith. För att inte tala om Freud, Noam Chomsky och Jamie Oliver.

I Sverige firar dessutom Brombergs förlag – uppmärksammat inte minst för sin förmåga att nosa rätt på Nobelpristagare – sitt 30-årsjubileum med en serie pocketböcker ur tidigare utgivning. I vår kommer Octavio Paz Ensamhetens labyrint, Isaac Bashevis Singers Ung man söker kärleken och J M Coetzees Mr Foe och till hösten Singers Vilse i Amerika och Trollkarlen från Lublin och Peter Nolls Den utmätta tiden.

Noam Chomsky "Hybris"

Klas Rönnbäck — Tue, 11 May 2004 23:00:00 +0000

Vem, som har hört talas om Noam Chomsky, vet inte att han är en USA-kritiker av rang – upp med en hand? Ja, möjligen kan jag skönja någon uppsträckt hand någonstans, men det är väl den enda i så fall …

USA bedriver en imperialistisk politik. Det har de gjort länge, förstås, men den nu sittande regeringen Bush är kanske den värsta och mest uttalat imperialistiska av dem alla. Allt som kan tänkas utgöra ett hot mot USA:s intressen är ett legitimt mål för bombningar. Och vad världssamfundet menar spelar allt mindre roll för landets regim. USA har helt enkelt drabbats av en hybris av sällan skådat slag.

Argumentationen känns kanske igen? Det är väl inte att förvånas över i så fall, för Chomsky säger i den här boken faktiskt inte något essentiellt nytt mot vad han sagt under många år. Mina tankar förs till den klassiska sagan om Petter och vargen, där Petter gång på gång ropar att vargen kommer – så till den grad att folket snart inte tar Petter på allvar längre. Chomsky har ropat varg mången gång förut. Oavsett om man anser att vargen är kommen eller ej, blir det ju lite tjatigt.

Det här betyder inte att boken är dålig, betraktad ensam. Den är kanske lite rörig när Chomsky hoppar mellan invasionerna och attackerna USA har genomfört mot andra länder allt genom historien, men bortsett från det är det en schysst introduktion till USA:s utrikespolitik (framförallt under efterkrigstiden). Här behandlas allt från Kuba-konflikten till Irak-kriget, allt från Nicaragua till Star Wars. I klassisk Chomsky-anda är boken också försedd med en omfattande notapparat och citat från de mest spridda källor, allt från avhandlingar till dagsmedia.

Det som slår mig är dock att boken egentligen har så väldigt lite att säga mig som läsare, sett ur ett analytiskt perspektiv. Har man till exempel själv följt med i turerna kring Irak-kriget, och har åtminstone en viss förmåga till kritiskt tänkande, tror jag nog att man utan större problem kan komma fram till ungefär samma slutsatser som Chomsky gör; att USA bedriver en imperialistisk utrikespolitik, för att gynna sina egna intressen.

Chomsky upprepar sig alltså. Återigen.

Leo Panitch "The new imperial challenge"

Klas Rönnbäck — Thu, 04 Dec 2003 23:00:00 +0000

Vänster förnekar sig inte; ännu en bok på temat USA-imperialism. Som ännu en gång upprepar alldeles för många av de gamla vanliga argumenten. Trots att ambitionen redan i förordet sägs vara just det motsatta; att komma med uppdaterade analyser för vår tid. Men det misslyckas man tämligen hårt med.

Få av bidragen i den här antologin utmanar tanken. Och det trots att redaktörerna har lyckats få tag på åtminstone ett par ”kändisar” i sina kretsar, som Noam Chomsky och David Harvey. Få av dem lyckas här prestera några mer tänkvärda bidrag över huvud taget.

Ett av de få bidrag som tilldrar sig något slags intresse är John Bellamy Foster och Brett Clarks bidrag om ”ekologisk imperialism”, där de diskuterar frågan om de rika ländernas ekologiska skuld för all förstörelse och exploatering som de har orsakat – och fortsätter att orsaka – världen över. Det är tankegångar som författarna har hämtat från Jordens Vänner internationellt, men här för en riktigt intressant diskussion kring.

Ett annat intressant bidrag är Emad El-Din Ayshas essä om ”amerikaniseringens” gränser – trots att allt mer av många länders kultur härstammar från USA (allt från Hollywood-filmer till MacDonalds-mat), så är det ingen enkel och tydlig amerikanisering. Tvärtom har en ny trend av lokalisering börjat ske inom många transnationella företag. MacDonalds marknadsför sig lokalt med Asterix istället för Ronald MacDonald…

Men, i övrigt är de flesta av artiklarna inte särskilt unika. Somliga av dem hade kanske trots det förtjänat en del läsare – exempelvis analyserna kring Irak-kriget. Men i den här förpackningen lär så nog tyvärr inte ske. Och tråkigt nog är det enda bidrag som särpubliceras (Panitch & Gindins artikel om det amerikanska imperiet) synnerligt ointressant…

Michael Moore "Korkade vita män"

Mikael Lehikoinen — Wed, 15 Oct 2003 23:00:00 +0000

Till att börja med kan jag berätta att jag hyser ett enormt stort agg mot USA. Och för att vara lite politiskt korrekt, detta agg riktar sig först och främst mot det amerikanska systemet, alltså inte folket.

Att då läsa en bok som attackerar detta land (med sitt motbjudande system!) är ju inte direkt en jobbig uppgift. Tvärtom. Sedan att en amerikan skrivit den gör ju inte saken varken jobbigare eller sämre. Michael Moore a.k.a. "Shame on you, Mr. Bush!" gör slag i saken och angriper hela systemet på en gång. En tuff match. Alla kunde ha vänt Moore ryggen till och spottat honom rakt i ansiktet, men så blev det inte. Boken blev en försäljningssuccé – inte minst i USA. Härligt.

Har amerikanarna kastat sina skygglappar och börjat se världen med andra ögon? Svårt att säga. En ensam bok har nog svårt att mäta sig mot den mäktiga amerikanska mediamaskinen som går på växeln twentyfourseven och kablar ut en ganska stereotyp bild av samhällsklimatet till sitt folk. Tråkigt men sant. Men all ära åt Moore som ända kämpar vidare – en kamp som, i brist på andra liknelser, bara kan jämföras med David och Goliats fajt. Liten möter störst, liksom.

Glöm allt vad rättvisa och jämlikhet heter, välkommen till imperialisternas värld som styrs med rövslickeri och dollars.

Egentligen är inte Korkade vita män något renodlat journalistiskt verk, ambitionen ligger mer på att flörta med sina läsare och få dem att dra på smilbanden. Själv är jag inte så förtjust i stilgreppet, men kanske är det en nödvändighet för att få de mest hjärntvättade skeptikerna att haja läget. Då är alla medel tillåtna. Och man ska aldrig underskatta humorn som redskap.

Moores aldrig sinande förakt mot familjen Bush får stort utrymme i boken. Det ökända presidentvalet år tvåtusen som avgjordes i delstaten Florida är ett riktigt smaskigt stycke läsning. Här går Moore loss med hela sitt artilleri. Han släpper den ena bomben efter den andra. Det luktar århundradets skandal så långt alla våra mänskliga sinnen (inklusive det sjätte!) kan förnimma. Det vore lätt att avfärda det hela som rena konspirationsteorier, men herregud, det är praktiskt taget omöjligt. Inte ens en lågstadieelev som precis lärt sig att läsa kan förbise det faktum att De Förenta Staternas President, George W. Bush, fuskade till sig sitt ämbete. En ren skandal, milt sagt.

Moore har en förmåga att blotta sig själv, han gläntar på dörren till sitt privatliv och låter läsaren ta del av hans egna brister, och därigenom blir attacken mot etablissemanget mer trovärdig. Tjusigt. Men det är dock som dokumentärfilmare Moore gör sig bäst, då kommer hans ironi till sin fulla rätt. I bokform blir den emellanåt lite travande, särskilt all extra fakta som förekommer i små rutor samt alla punkter som han radar upp ovanpå varandra. I längden blir inte det så kul läsning.

Humorn har jag också vissa invändningar emot. Den gör sig bra i små doser på tv/film men när man läser en bok som i alla fall tar ex antal timmar så blir skämten ganska taktlösa till slut, mer åt kiss- och bajshållet. Roligt ett tag, tråkigt i längden.

Nåväl, Moore är ett finfint startskott för den som vill läsa om hur ett riktigt, riktigt ruttet system funkar. Det är lättsmält, hyfsat roligt och upplysande läsning. Därefter bör man leta upp den mer tungjobbade Noam Chomsky. Det är en snubbe med ett aldrig sviktande samhällsengagemang, i flera decennier har han redan kastat kritiska molotov coctails mot Vita Huset och dess administration. Långt innan Moore knappt ens var påtänkt.

Men allt beröm till Moore, kämpa vidare!

Det behövs.

Edward W. Said "Culture and resistance"

Klas Rönnbäck — Thu, 28 Aug 2003 23:00:00 +0000

Israels politik är självdestruktiv. De medel man tar till i syfte att öka säkerheten för den judiska befolkningen i landet leder i praktiken till att säkerheten sakta men säkert undermineras. Hat föder hat, och våld föder våld.

Edward Said skräder inte orden i sin kritik av Israel. Deras ockupation av palestinsk mark är helt orättfärdig och måste upphöra. Den så kallade fredsprocessen var inte mycket mer än ett skämt, där israelerna aldrig var intresserade av fred. Palestinierna har blivit offrens offer, menar han. Nazisternas massmord på judar under andra världskriget var ett oerhört trauma. Men att de blev offer den gången får aldrig bli någon ursäkt för att nu vara förövare av allvarliga brott mot den palestinska befolkningens mänskliga rättigheter.

Said kommenterar också många andra dagsaktuella händelser, som kriget mot terrorismen och terrorattackerna mot USA den 11:e september 2001. Han påminner om USA:s inblandning för att understödja Iraks diktatur, och Ronald Reagans omhuldade ”frihetskämpar” i Afghanistan (senare som av ett trollslag omvandlade till terrorister).

Alternativet som Said förespråkar är en sekulär, demokratisk utveckling av regionen. Det är något som inte kan påtvingas utifrån, eller bombas fram, utan kräver att människor själva tar sitt ansvar för den utvecklingen. Inte minst de intellektuella, menar Said. Själv har han fått sina böcker förbjudna i bland annat Palestina, eftersom de även vågar kritisera de arabiska ledarna.

Boken utgörs av en rad intervjuer som ursprungligen gjordes för programmet Alternative Radio, där David Barsamian är producent. De gjordes under åren 2000-2003. Intervjuerna har sedan genomgått en lätt redigering, med bland annat referenser till en del uttalanden, men boken lider fortfarande något av att de är just intervjuer. Det blir lätt talspråk, upprepningar och formuleringar som känns klumpiga i skrift. Delar av intervjuerna känns också högst tidsbestämda, och hade lika gärna kunnat avvaras i efterhand.

En kraftigare omarbetning hade alltså varit väl värd det. Men om man har läst några av Barsamians andra intervjuböcker (t.ex. med Noam Chomsky) vet man vid det här laget att det är principen – att snabbt och enkelt, utan merarbete, kunna trycka många böcker. Billigt, men i detta fall förhållandevis läsvärt.

Noam Chomsky "Middle east illusions"

Klas Rönnbäck — Sun, 06 Jul 2003 23:00:00 +0000

Noam Chomsky har under många år varit en uttalad kritiker av USA:s utrikespolitik. Politiskt korrekt har han aldrig bemödat sig om att vara – något som gjort honom känd och omtyckt i många (vänster)kretsar. Och genom åren har han hunnit publicera ett otal antal böcker på olika teman. Denna senaste bok handlar alltså om Mellanöstern, och problemen med att lösa alla de konflikter som råder i området – Israel/Palestina, USA/Irak, kurderna med mera.

Tyvärr har Chomsky inte mycket nytt att säga i frågan. Till och med så lite att två tredjedelar av boken utgörs av en direkt återutgivning av hans bok "Peace in the Middle East?" från 1974. Den boken hade förvisso många poänger på sin tid, och det är intressant att idag se att situationen i realiteten har utvecklats på ett sätt som ofta är väldigt snarlikt det Chomsky förutspådde för snart trettio år sedan.

Men man kan ju onekligen tycka att det, trots bokens framsynthet, har flutit mycket vatten under broarna under trettio års tid. Stor energi ägnas åt trettio år gamla debatter som inte känns särskilt aktuella. Det hade krävts en hård redigering och förkortning för att den här delen av boken verkligen skulle ha förtjänat att ges ut på nytt.

Den återstående delen av boken utgörs av artiklar eller tal som även de har publicerats/hållits tidigare på andra håll – exempelvis i tidskrifter Zmag eller Red pepper. Sammanfattande för dem är väl att Chomsky egentligen inte har så mycket unikt att tillföra debatten längre – mycket av den han säger är väl i hög grad vardagsmat, framförallt i de kretsar han i praktiken vänder sig till. Och mycket har han också sagt – om och om igen – i många andra sammanhang.

Tyvärr börjar Chomsky likna en musikskiva som någon ställt in på "repeat" – även om det är en bra skiva, så kan det bli ganska tröttsamt när man hör samma sak för vilken gång i ordningen?

Noam Chomsky "9-11"

Klas Rönnbäck — Wed, 06 Mar 2002 23:00:00 +0000

Var det egentligen Osama bin Laden som låg bakom terrordåden mot World Trade Center och Pentagon, i september 2001? När det här skrivs vet vi inte svaret – och frågan är om vi någonsin kommer att få reda på sanningen?

Att det var en katastrofal händelse står i alla fall utom allt tvivel. Flera tusen människor, som knappast kan sägas ha varit särskilt ansvariga för USA:s politik, fick sätta livet till. Det här är terrorismens sanna ansikte; våld mot oskyldiga, i syfte att uppnå ett politiskt mål.

Men varför hände det? Det försöker den amerikanske debattören Noam Chomsky spekulera kring i den här lilla boken. Eller artikelsamlingen kanske är ett rättare ord, för den består av ett sammandrag av tidningsartiklar där olika journalister har intervjuat Chomsky om hans åsikt. För om något så är Chomsky en åsiktsmaskin – alltid redo med en analys av internationell politik, framförallt om USA är inblandat.

För den som har läst något av Chomsky tidigare så är mycket av det som sägs inte så överraskande. Det handlar om USA-imperialism, och Chomsky upprepar många av de vanliga fallen där USA har bedrivit terrorism i andra länder. Han tar upp många exempel på att USA har undvikit att bedriva en multilateral politik (utom när det gynnat dem själva), och istället har drivit sin egen unilaterala linje, för egen vinnings skull. Samt förstås att USA har varit ivriga understödjare av olika mujaheddin-grupper i Afghanistan under 1980-talet, för att motverka ”the Evil Empire” – Sovjetunionen.

Men det som hände var egentligen inte så unikt, sett till hur många som dog. Man kanske kan använda Malcolm X:s ord för att förklara vad som hände; ”the chickens are coming home to roost”. För första gången sedan andra världskriget har amerikanskt territorium anfallits. Och nu inte ens en flottbas långt från moderlandet (Pearl Harbor), utan själv hjärtat – New York, World Trade Center, Pentagon. När det drabbar andra är det lätt att blunda, men när det drabbar en själv … Men varför, undrar Chomsky, skulle egentligen tusentals amerikaner värderas högre än alla de tusentals som fått sätta livet till i av USA:s genomförda eller understödda terrordåd?

Chomsky gör oss inte besvikna om vi vill höra samma argument som han brukar anföra. Visst har han en god förmåga att sätta in saker i stora perspektiv, och en enorm kunskap om efterkrigstidens alla möjliga USA-interventioner i olika länder. Sämre är det ställt med konkreta förslag om vad som bör göras nu och i framtiden, när det som har hänt har hänt. Och eftersom boken skrivits innan vi egentligen vet någonting om vilka som låg bakom händelserna, och varför, så blir det tämligen mycket spekulationer. En produkt med ganska kort hållbarhetsdatum.

Robert W. McChesney "All makt åt medierna - eller ge folk vad de vill ha"

Mikael Lehikoinen — Tue, 04 Sep 2001 23:00:00 +0000

Tänk er att dag in och dag ut endast ha möjligheten att välja mellan TV3:s nyheter och…ja…TV3:s nyheter. Med andra ord en massa rent strunt, om man ska välja Robert W. McChesneys ord vad beträffar dagens medieutbud. Och McChesney är den amerikanske professorn och medieforskaren som inte är en själ nådig när uppdraget är att till vilket pris som helst leda den falska och korrupta medieindustrin fram till korset.

Ändamålet är gott. I dessa dagar är det ett näst intill hedervärt uppdrag McChesney tagit sig an. Det är ju rent ut sagt skrattretande hur illa ställt till det är med journalistiken idag. Lyckligtvis börjar också allmänheten bli varse om det. Men McChesney kommer i denna studie inte fram till några nya spektakulära rön eller avslöjanden, i bästa fall kanske han skriver till ett ytterligare kapitel i mediernas svarta bok, men inte mycket mer. Snarare är det så att McChesney blir – mot sin vilja så klart – en marionett och ett verktyg i nyliberalernas och medieindustrins händer. Genom att publicera McChesneys bitska kritik över medierna kan mediepamparna rättfärdiga sig själva och säga: ”Men vadå, vi är väl öppna för kritik, vi är väl demokratiska om nån annan…” Reflektera bara över vilka som har gett ut den här svenska utgåvan. Vad vinner de på det? Boken lär ju knappast bli nån storsäljare. Och kom inte och säg att Bonnierkoncernen inte enbart bryr sig om pengar.

Situationen är paradoxal. De som har läst eller kommer att läsa den här boken känner oftast redan till dess innehåll, de får bara sina farhågor bekräftade. Vem skriver då McChesney för, kan man ju fråga sig. En bra fråga, speciellt med tanke på att boken i det stora hela är vinklad för en amerikansk läsare, och enligt McChesney finns det inte mycket hopp kvar för att vi nån dag ska få uppleva en demokratiskt medieindustri utan vinstintressen i USA. Public service är till exempel ett uttryck som säkert många amerikaner inte ens vet vad det betyder. Men visst, det är alltid trevligt att stöta på en upplyst amerikan som går i Chomskys fotspår. McChesney är en sån snubbe. Och såna finns det alltid för få av. Som sagt, situationen är paradoxal men trots det måste ju nån berätta hur det egentligen ligger till, eller?

Tyngdpunkten i All makt åt medierna ligger på hur mediekonglomeraten gaddar ihop sig och bildar oligopol för att få så stor kontroll som möjligt över folks radio- och tv-apparater, och därigenom få dig och mig att vilja konsumera vissa specifika produkter. Det lustiga är att de nyliberala krafter som håller i de flesta trådarna i mediebranschen hävdar att public service är ett system som strider mot demokratins rätt till yttrandefrihet. Tjena mittbena! Ett oligopol är inget annat än en falsk illusion – en skendemokrati utan dess like. En fri marknad behöver nödvändigtvis inte vara synonymt med åsiktsfrihet. Många gånger och oftast är det tvärtom. Vi tror att vi bjuds på ett smörgåsbord av allehanda delikatesser men i själva verket kommer allt som ligger på bordet från samma företag som specialiserat sig på att tillverka färdigfabrikatsprodukter i olika förpackningar. Så tro inte på allt du ser och hör, det är något McChesney lyckas befästa grundligt. Vilket är gott.

I ett kapitel tar McChesney sig även an frågorna kring Internet och hur det verkligen ligger till med friheten där. Bilden han uppvisar är inte direkt det Internet vi tror oss surfa på: det fria forumet där alla har rätt att yttra sig. Problemet med Internet kan kortfattat liknas vid att alla har rätt att sprida sina åsikter via flygblad men ändå är chansen att nån läser dem mycket liten. Det finns miljarder med webbsidor men endast en handfull av dem är kända för den breda massan. Här har medieindustrin givetvis också ett finger med i spelet, allt går hand i hand. Du som konsument är fast i medieindustrins spindelnät – med eller mot din vilja. McChesney lyckas inte fullt så bra komma fram till nån slutsats vad gäller Internets framtid, men det ska vi inte förebrå honom för. Internet befinner sig trots allt bara på spädbarnsstadiet.

En annan, om än mindre viktig, detalj i All makt åt medierna är att Rupert Murdoch beskrivs som Djävulen själv av McChesney – om det är en rättvis bild av honom låter jag vara osagt, men jag kan inte låta bli att småle lite när han hänsynslöst redovisar all fakta om denna mediepamp. Det är roande läsning om inte annat. Kommer osökt att tänka på en viss Stenbeck. Även fast Stenbeck i jämförelse med Murdoch spelar i korpdivisionen är det skrämmande att tänka på att det svenska medieklimatet är på väg precis mot samma riktning som det amerikanska: mot ett allt större medieutbud men också mot en allt mindre ägarkoncentration. Kort sagt, och för att återigen använda McChesneys ord, ett antidemokratiskt mediesystem.

Vad kan man då göra åt det här dystra medieklimatet och dess skenande utveckling? Tja, McChesney hade inte direkt några definitiva svar på det och inte heller det ska vi förebrå honom för. Men låter jag cynikern inom mig komma till tals skulle nog svaret på frågan bli: ingenting. Vi kan inte göra ett skit åt saken, vi kan bara svälja skiten och försöka se lyckliga och oberörda ut. Vad vi däremot kan göra – än så länge – är att hålla vår egen public service vid liv. Kosta vad det vill. Hellre lever jag i en offentligt styrd demokrati än i nyliberalisternas falska och egennyttiga skendemokrati.

Louis-Ferdinand Céline "Resa till nattens ände"

Gäst — Fri, 16 Feb 2001 23:00:00 +0000

Eftersom jag är ett barn av lärdomsförflackningens 1970-tal hade jag aldrig hört talas om Céline och hans Resa till nattens ände då den kom på tal i en konversation för en tid sedan. Senare, redan när jag hade läst ett fåtal sidor, stod det klart all det var en angelägen och säregen roman jag försummat. 1932, långt före postmodernismen och den nya franska filosofin, dekonstruerar Céline våra västerländska värderingar och tänkesätt. Grunden för hela det moderna projektet ifrågasätts och människan kläs av in på bara skinnet. Bokens huvudperson, Ferdinand Bardamu, är tvärtemot den gängse ordningen ingen hjältemodig karaktär som lockar till identifikation, för det är han alldeles för feg och självisk. Världen i Resa till nattens ände målas i samma dunkla färger, den är varken enkel eller god. En antihjälte i en antibildningsroman.

Under läsningen påminner mig Bardamu om någon, men jag kommer inte på vem. Först när jag lagt ifrån mig boken och intrycken smälter som bäst kliver kapten Yossarin, huvudpersonen i Joseph Hellers Moment 22, fram ur minnets skuggor. I Moment 22 koncentreras tillvarons kaos och krigets barbari till en grupp amerikanska bombflygare stationerade på en liten ö utanför Italiens kust i andra världskrigets slutskede. Med deras öden som fond avslöjas världens tarvlighet. Handlingen är dråplig och besynnerlig, men hela tiden lurar en obehaglig, tragisk underton i vassen; mer än en gång fastnar skrattet i halsen. Céline förlägger handlingens början till 1900-talets föregående "stora" krig, första världskriget, kriget som skulle innebära slutet för alla krig. När Europa hade räknat sina döda, sårade och våldtagna lovade man sig själv att något liknande aldrig skulle få hända igen. Aldrig mer. Vem skulle ens kunna komma på tanken att påbörja ett nytt krig efter Verdun? Vad skall man säga … det kollektiva minnet visade sig vara kort.

Där Moment 22 är komisk och dyster, tragikomisk, är Resa till nattens ände cynisk och brutal. I Célines värdenihilistiska värld har människan förlorat sin moraliska kompass – om hon någonsin haft någon – och samhällssystemet saknar spärrama som kunde ha tyglat effekten av den alstrade moraliska bristen. Samhället är summan av individerna som där ingår och därför reflekteras den individuella moralen i samhällskroppen. Då kan vad som helst hända. Heller lämnar oss däremot inte helt tröstlösa, människan är i hans värld inte alltigenom egoistisk och renons på medkänsla. Yossarin kämpar mot systemet, vägrar acceptera ordningen och bedriver ett konstant uppror. Bokens vansinnesspiral lyckas inte dra ned Yossarin i djupet. "Den där tokiga fan är kanske den enda vettiga människa som finns kvar", säger armédoktorn insiktsfullt om Yossarin. Resa till nattens ände inger emellertid inget hopp. Soldaten, fattigläkaren och vagabonden Ferdinand Bardamu resignerar inför dårskapen och simmar med strömmen. Eller snarare flyter med, för han anstränger sig icke ett dyft mer än nödvändigt. Gentemot en sjuk värld är en passiv hållning tillrådlig, tycks Bardamu mena. Man kan aldrig veta vad framtiden bär sitt sköte, men man kan vara säker på att det okända aldrig utfaller till ens fördel. Yossarin är full av frustration och liv och tycks kunna explodera in i galenskapen vilken sekund som helst. Bardamu ger istället upp livet och väljer apatin som ledstjärna.

Céline har förvisso skrivit en bok full av humor, men den cyniska illusionslösheten liksom äter upp de humoristiska inslagen. All världens romantik, alla känslor, all idealism och våra förskönande omskrivningar skrubbas obönhörligen bort, som när man skrapar bort färg med lut. Därunder är världen endast mörk. Även när Resa till världens ände tar läsaren genom ett färgsprakande och ångande hett ekvatorial-Afrika eller en förförisk storstad som New York lämnas läsaren med en känsla som påminner om en övergiven östtysk industristad förevigad på ett åldrat svartvitt fotografi.

Resa till nattens ände handlar över huvud taget inte om kärlek, åtminstone inte om den självutgivande varianten. Bardamu kopulerar en del, företrädesvis på bordell, men någon mer romantisk kärlek ägnar han sig visst icke åt. Om nu romantisk kärlek existerar. Kanske förlorar människan tron på kärleken efter ett storkrig. Vilka ideal kan överleva en meningslös masslakt på miljontals människor? Första världskriget innebar den definitiva brytningen med 1800-talet och upplysningen. Men också romantiken, som hade ärat det medeltida kärleksidealet, den höviska kärlek riddarna visade onåbara hovdamer, misskrediterades. Riddarna hyllade genom sina platoniska kärleksaffärer en uppoffrande mentalitet och just samhällets framhållande av det hjältemodiga offret (för kärleken, nationen, eller vad som råkar vara lämpligt för stunden) har alltid varit en förutsättning för att kunna leverera alla dessa unga, naiva män till krigets slagfält. Idealen blir en hämsko för mänsklig utveckling och ett förtryckarinstrument i händerna på samhällets nomenklatur. Upplysningens dröm om människans guldkantade väg mot framtid och framsteg hade i sällskap med de romantiska idealen lagts i ruiner samtidigt som det europeiska landskapet.

Céline fortsätter avförtrollning av världen, för att prata med Max Weber. Därför är Resa till nattens ände – liksom Moment 22 – en bok med omfattande politiska implikationer. Makten behöver finna de enkla myter som får folket på fötter och gör dem villiga att marschera till världens ände, ända in döden. En symbol laddad med känslor som utesluter förståndet. Tänkande människor ifrågasätter och lyder inte blint order, sådan halsstarrighet visar näppeligen pojken som slåss för fana och fosterland, mor och brieost. Det är dessa uppblåsta myter Céline punkterar, dekonstruerar. I enlighet härmed är det Resa till nattens ände inte en nation som går ut i krig, det är nationens fattiga som offras av de besuttna i syfte att förverkliga en politisk bild av hur världen borde fungera och hur människan borde vara beskaffad. Möjligtvis startas krigsföretaget med avsikt att rädda förlorad politisk heder. För vad betyder några förlorade liv mot förlorad prestige? Så länge det är andras liv som spills är det mesta genomförbart.

Apropå det kan man fråga sig varför den samhälleliga debatten sällan når bortom detaljfrågorna och hur det kommer sig au media nästan uteslutande ägnar sig åt speciella situationer utan vidare relevans ett längre perspektiv. De stora visionerna och myterna tas för givna och ifrågasätts sällan. Systemkritik är alldeles för omständligt, den kräver stort utrymme och mycket tid. Och tid är ju tydligen vår tids stora bristvara. Kampen om folkets röster förs istället med publikfriande arrangemang, ett slags minsta gemensamma nämnare alla kan sluta upp bakom. Fast utan ett sammanhang riskerar galenskap att förväxlas med förnuft. Därför är dagens politiska situation där alla makthavare tycks stöpta i samma form – vem vill inte vara Tony Blair? – ytterst farlig. Tidigare åsikter glider sakta över till att bli axiom; få förmår ifrågasätta den ideologiska basen eftersom alla konkurrerande baser kan bytas mot varandra. I mittens rike finns ingen opposition och där kan man varken vara höger- eller vänstervriden. Inte konstigt att människor i allmänhet är tillfreds med att i val vart fjärde år överlämna beslutandet åt någon annan och istället fundera på hur det nya garaget skall se ut eller vart semesterresan skall gå i år eller hur hemmalaget klarar sig i Allsvenskan. Noam Chomsky har pekat på den paradoxala omständigheten att begåvade människor kan ägna ansenlig tankemöda åt sportangelägenheter, som avancerade speluppläggningar och statistiska fakta, på samma gång som verkligt livsavgörande frågeställningar förbigås med tystnad. I en värld av blinda är den enögde kung, var det någon som sade.

Åter till Resa till nattens ände, som är en ovanlig bok, en bok som inte lämnar läsaren någon ro. Trots att Céline under sin livstid gav uttryck för dubiösa politiska åsikter – bland annat författade han en antisemitisk skrift – har hans rykte som författare hållit i sig, en ynnest som väl aldrig skulle ha förlänats en skriftställare av lägre rang. Céline har skrivit ett lysande stycke litteratur som torde beröra alla människor och som säger något både om det mänskliga varat och dynamiken bakom samhällsordningen. Tack vare prosans talspråksliknande karaktär, men lika mycket till följd av bokens dröjande vid den förnedring som springer ur människans småsinta egoism, känns texten sällsynt brutal. Den freudianska process som drar fram skeletten ur garderoben och visar våra för en gångs skull icke tillrättalagda personligheter är smärtsam, ännu mer så eftersom vi sedan tidernas begynnelse uppbjudit all vår kraft med intentionen att dölja skavankerna och mörkret som dväljs inom oss. Självfallet upplevs ett ifrågasättande av vårt innersta som ett brutalt påhopp. Och ju mer motstånd vi gör desto sjaskigare blir avslöjandena och desto mer ansträngda bortförklaringarna. Öppenhet föder mognad medan hemlighetsmakeri göder ångest och elände. På det individuella såväl som det kollektiva, nationella planet.

Resa till nattens ände är ändå inte alltigenom mörk. Under sina resor genom Afrika, 20-talets industrialiserade USA och underklassens Frankrike försöker Ferdinand Bardamu undkomma den billiga myten och dess känslolösa hantlangare. Kvinnor och män av de mest skiftande slag passerar revy. Horor, militärer, rika, fattiga, unga, gamla, alla lika giriga och självupptagna. Céline dyker ned där världen är som smutsigast och människorna blott är summan av sina bedrägliga drifter. Sådan kan världen och människan förstås vara. Men hon kan också vara annorlunda. God, till exempel. Enskilda individer uppvisar ofta stort mod och omtanke om sina medmänniskor. Bardamu möter också två personer som visar sig vara godhjärtade, prostituerade amerikanskan Molly och sergeant Alcide, även om det stannar vid dessa två bifigurer. Därtill begåvar Céline sin Bardamu med en personlighet ut ur vilken en smal strimma ljus tillåts sippra fram. En spricka i Bardamus annars genuint nihilistiska fasad ger sig till känna lite här och var i texten, men framför allt mot slutet av boken. Sålunda avslöjar Céline sig själv en aning. Bokens nedslående människosyn ger måhända inte uttryck för en hos författaren odelad uppfattning, han infogar när allt kommer omkring en brasklapp. Och naturligtvis är varje beskrivning av mänskligt liv som utelämnar de ljusare sidorna synnerligen ensidig. Det borde vara tillräckligt för varje människa att skärskåda sig själv, efter det kan väl ingen säga att världen är alltigenom fasansfull, eller?

dagensbok.com » Noam Chomsky

Mike Davis "In praise of barbarians"

Similar Posts:

Jubileumspocketens år

Similar Posts:

Noam Chomsky "Hybris"

Similar Posts:

Leo Panitch "The new imperial challenge"

Similar Posts:

Michael Moore "Korkade vita män"

Similar Posts:

Edward W. Said "Culture and resistance"

Similar Posts:

Noam Chomsky "Middle east illusions"

Similar Posts:

Noam Chomsky "9-11"

Similar Posts:

Robert W. McChesney "All makt åt medierna - eller ge folk vad de vill ha"

Similar Posts:

Louis-Ferdinand Céline "Resa till nattens ände"

Similar Posts: