Det skulle egentligen inte finnas några monster i Lucille länge.
De fanns i stan förr, såklart – i vilken stad gjorde de inte det? Förr i tiden fanns de överallt, det kryllade av dem i luften och på arbetsplatserna, på gatorna och hemma hos folk. De var poliser och lärare och domare och till och med borgmästare; japp, det var ett monster som var borgmästare förr. Nu är det en annan borgmästare i Lucille. Den här borgmästaren är en ängel – alla de senaste borgmästarna har varit änglar. Inte en sån där från-himlen-ängel, ingen inte-riktigt-verklig-ängel utan en bakom-och-inuti-och-framför-revolutionen-ängel, just-därför-väldigt-verklig-ängel.

I staden Lucille lever man ett bra liv efter enorma oroligheter många år tidigare. Monstren är borta och barnen är trygga. På flera sätt är det en utopi – lagstiftningen kring, liksom lagförandet av, de som begår övergrepp är hård men samtidigt byggd på terapi. Funktionsvariationer är inget märkligt eller hindrande, flersamhet inget uppseendeväckande och könsdysfori är något man löser utan att det är något provocerande.

Jam föddes som pojke men har vid sexton års ålder transitionerat fullt ut. Mestadels talar hon teckenspråk; även om hon hör bra och tekniskt sett kan använda sin röst undviker hon det i det längsta. Hon är omhuldad av sina föräldrar och av sin bästa kompis Redemptions familj och allt är som det ska vara men hon har börjat fundera mer på monstren och änglarna.

Jams mamma Bitter är konstnär och en tavla hon arbetar med talar till Jam på ett särskilt sätt. En dag händer något i ateljén och ur tavlan stiger Pet, en skräckinjagande varelse som säger sig vara på jakt efter just ett sådant monster som inte längre finns, och det är hos Redemption det vill leta. Jam slits mellan lojaliteter både gentemot sina föräldrar och sin bästa vän men om någon är i fara finns det inget val – hon måste följa Pet.

Akwaeke Emezi får fram en mängd sinnesintryck i sin skildring – färger, strukturer, dofter, smaker, ljud – och skiftningarna i atmosfären från det varma och trygga till det osäkra till det fullt ut förfärliga. Det är lätt att börja tänka på formuleringar som ormen i paradiset, då det handlar om något lömskt och ondskefullt i en för övrigt så varm och välkomnande atmosfär. Samtidigt är detaljerna vaga eller omskrivna och det förmildrande sättet att beskriva vissa skeenden känns rätt, eftersom böcker för ”unga vuxna” ofta läses av ålderskategorier under denna.

Språket är poetiskt och målande men samtidigt enkelt och de flesta av personerna har namn som även har andra betydelser. Någon gång förklaras det tydligt varför en person heter som den gör men annars kan man fundera över namn och personliga egenskaper.

Någon gång känns det märkligt att tonåringarna både beskrivs och behandlas som om de vore yngre men det är också en del av det utopiska Lucille – barn ska få vara barn och slippa ta ett visst ansvar för tidigt; det är något av det man uppnått. ”Bli inte vuxen för fort” säger Jams pappa Aloe men om de vuxna inte ser det de borde se måste någon annan göra det.

Similar Posts:

• Någonstans i tidens flod
• Kärlek Då och Efteråt
• Fantasy med fokus på relationer
• ”Vilket tar man mest skada av – elakhet som finns eller vänlighet som inte finns?”
• Lukt av ladugård, depression och död

Tidigt anar man vad som komma skall; vi serveras en ögonblicksbild, ett minne hos kusinen och vännen Osita: Viveks leende, det svallande håret, smycken som glimmar. Men sedan går vi tillbaka i tiden, till Viveks början, eller dessförinnan. Den ordentliga familjen vars son föds samma dag som hans farmor dör. Sorgen blir en skugga och en ständig följeslagare, liksom mörkret som hela tiden finns där.

Uppväxten är brokig och kontrasterna stora mellan släkten på landet och det internationella umgänget i staden. Viveks mor är inte från Nigeria och hon umgås mest med andra utländska kvinnor som är gifta med nigerianska män, och deras barn är både vänner och en sorts pseudosläktingar förenade i sitt blandade ursprung. Deras närhet är både påtvingad och befriande beroende på situation och synvinkel.

Det är något konstigt med Vivek; ibland är det som om hans medvetande försvinner någon annanstans, han blir stilla och han säger märkliga saker och någon gång beter han sig skrämmande och obehagligt. Länge lyckas han dölja det för sina föräldrar och för andra vuxna men till sist når han en gräns där det är omöjligt. De uppfattar honom som omöjlig och obegriplig och de som kan nå fram är barndomsvännerna. Bakom stängda dörrar och tillsammans med dem kan han vara den han egentligen är och alltid har varit.

Akwaeke Emezi vrider och vänder på psykisk ohälsa och sexualitet och hur de tar sig uttryck, hur det som av somliga betraktas som sjukt är det friska och rätta. Detta blir ännu tydligare i det slutna samhället där exorcism och övergrepp i Guds namn är en förfärlig realitet men det är stora skillnader i attityd mellan generationerna. De unga håller visserligen sina relationer hemliga för sina föräldrar men inom den egna gruppen finns ingen skam.

Språket (en eloge till översättaren!) är vackert och poetiskt och små stycken stannar kvar hos mig:

Jag kysste honom som om jag ville förföra ovissheten tills den försvann, sakta och varsamt, jag fyllde munnen med en vädjan och hällde den i hans.

Stämningen är en aning förhöjd – i flera av kapitlen är det Vivek som är berättaren, från sitt efteråt, från sin plats i tidens flod. Därifrån och av vännerna berättas sanningarna om Vivek, för det finns aldrig bara en sanning, sanningarna om Vivek Ojis liv – och Vivek Ojis död.

Similar Posts:

• Hotad utopi
• Nigeriansk kur mot svensk historielöshet
• En våldsam mor
• Lukt av ladugård, depression och död
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Ayoola kallar på mig med dessa ord: Korede, jag dödade honom.

Jag hade hoppats att jag aldrig skulle behöva höra de orden igen.

Om inte de inledningsmeningarna får dig att vilja läsa vidare, ja, om inte själva titeln får dig att vilja läsa den här boken, då vet jag inte riktigt hur du fungerar. Annorlunda än mig, i alla fall.

Korede är den duktiga storasystern, sjuksköterskan som håller ordning på sina mer än lovligt slappa underordnade på sjukhuset, som är prydlig och artig, som snällt lyssnar på allas problem men själv bara anförtror sig till mannen i koma på rum 313. Inte minst är hon bra på att städa, och städa får hon efter sin slarviga, impulsiva lillasyster.

Städa bort kroppar.

Lillasyster Ayoola är ohyggligt vacker. Män som kvinnor faller som käglor för henne. Och första gången Ayoola ringer sin storasyster och gråter därför att hon ”i självförsvar” huggit ihjäl en pojkvän ställer Korede lojalt upp. Det finns ju ingen anledning att tvivla.

Fast nu är det tredje gången. Tre dödade är, det har Korede googlat, definitionen av en seriemördare. Hon kan inte släppa tanken på den senaste mannen hon hjälp till att städa undan och vad som egentligen hände – och som om inte det var nog börjar Ayoola träffa Tade, den snygge och vänlige läkare som Korede är hemligt förälskad i. Hur ska han undvika att gå samma öde till mötes som de tre tidigare pojkvännerna?

Min syster, seriemördaren är en spänningsroman om systerskap, lojalitet och psykopati, en ganska skruvad men samtidigt vardaglig historia om just relationer i familjen. Inte minst spännande blir det att den utspelar sig i Lagos i Nigeria. Det ger en intressant mix av välbekant och ganska främmande, inte minst vad gäller relationerna mellan män och kvinnor. Lite hämmar det visserligen förståelsen – om man nu borde förstå det – av varför Korede är så väldigt förtjust i Tade, för han känns mest attraktiv med någon sorts 50-talsmått.

Inte för att han för den sakens skull förtjänar att dö.

Similar Posts:

• Pusseldeckare som inte lämnar något efter sig
• Mord och mor-dotter-relation i härlig blandning
• Länge leve kungen
• Ett underbart verk
• Allt går sönder, allt gror

Handlingen kretsar kring den unge mannen Chinonso som lever ett enkelt men förnöjt liv i Nigeria. Han tar hand om sina höns med samma tillgivenhet andra tar hand om sina barn och har inga större problem än att hålla rovfåglar borta från sin lilla gård. Tills han en dag möter Ndali, en kvinna som förändrar hans livsbana långt mer än han från början skulle kunna tänka sig. Hon är dotter till en rik man och hennes familj är inte det minsta imponerade av den fattige Chinonso. När han inser att de aldrig kommer acceptera honom som han är bestämmer han sig för att skaffa sig en universitetsutbildning i hopp om att de ska tycka bättre om honom då. Av en händelse stöter han på en bekant som kan hjälpa honom till ett universitet i Europa. Han ger sig av för att göra sig värdig Ndali men får lära sig mycket mer än han väntat sig – framför allt att människor varken har kontroll över sin framtid eller sitt hjärta.

Obiomas första bok jämfördes ofta med de grekiska klassikerna både i sitt tema och hur Obioma använde sig av element liknande körerna från antika grekiska dramer. Minoritetsorkestern spinner vidare på detta spår i sin handling som lätt kan kopplas till Odysséen, vilket huvudpersonen Chinonso själv också gör vid flera tillfällen. Samtidigt är boken djupt rotad i traditionell igbo-kosmologi – berättaren är Chinonsos chi (en slags personlig ande) som vittnar om hans liv inför guden Chukwu. Det är en snygg blandning som gör sig väl och där båda tillför fint till helheten.

Under tiden som huvudhandlingen följer hur Chinonso offrar allt för kärleken och vad det har för konsekvenser för honom pågår mycket annat i bakgrunden. Obioma målar upp verkligheten för migranter på ett osentimentalt sätt utan att vare sig försköna eller smäda. Hans bild av nutida Nigeria är inte heller helt okomplicerad – läsaren får både möta godhet från huvudsakligen Chinonso och Ndali men också grymhet representerat i Ndalis snobbiga familj.

Stilen är minst sagt imponerande. Ibland konkret och enkel som när det beskrivs hur Chinonso tar hand om sina hönor, ibland högtflygande och abstrakt i sin utforskning av människans inre natur. Här gör sig ramberättelsen, Chinonsos chi som vittnar för en gud, extremt bra och möjliggör ett utanförperspektiv som Obioma utnyttjar mycket skickligt. Jag tycker dock att det periodvis blir väl tjockt och tungt att läsa just när passagerna borrar sig in i det undermedvetna. Historien är så pass spännande att jag vill veta vad som händer härnäst vilket är tur eftersom det gör att jag fortsätter läsa, men det är också det som gör att de metafysiska utläggningarna känns så tröga: de är i vägen för min snabba framfart genom handlingen. Samtidigt är de filosofiska utläggningarna en viktig del av boken eftersom den handlar om så mycket mer än bara det fysiska skeendet. De viktigaste förändringarna sker i Chinonsos medvetande och det är fascinerande att följa hans gradvisa omvandling.

Trots att jag hade lite svårt för den bitvis på grund av den komplexa stilen är det en bok som i slutändan tog sig och det rejält. Allting känns otroligt verkligt och Chinonso skildras så nära att jag inte riktigt kunde släppa taget ens när boken tagit slut. Det är en imponerande utforskning av det mänskliga psyket utan att det känns upplagt eller forcerat. Obioma fortsätter visa att han är en av Nigerias nya supertalanger.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Med dubbla röster
• Mellanförskapets mästarinna
• Den sträng som brast
• Globaliseringen – romanen

Chigozie Obiomas Fiskarmännen handlar inte direkt om det, men det ligger och maler någonstans i bakgrunden av familjen Agwus familjedrama. Frågan uttalas sällan men den finns där hela tiden: Var gick det fel? Var det när de fyra äldsta bröderna bestämde sig för att i stället för att göra läxorna och följa sin välmenande men stränge fars krav på att bli läkare och advokater skulle de gå ned till floden (en gång en gud, nu bara ett skitigt vattendrag) och fiska, dra upp sin egen mat? Var det när de råkade reta upp den lokale galningen som spådde dem att den äldste av dem skulle dödas av en av de andre? Var det när deras far fick reda på deras olydnad och straffade dem för deras eget bästa? Var det när bröderna började ta spådomen på allvar..? Kunde de ha ändrat någonting någonstans, vad har de egentligen för valfrihet, kan du stoppa en sten när den väl kommit i rullning?

I bakgrunden, som den nioårige berättaren Benjamin Agwu märker men inte riktigt förstår: militärkupper, ”fria” val som urartar i kravaller, korrupta poliser, kristna väckelserörelser som ställer hårda krav, drömmen om ett liv någon annanstans … och så förstås miraklet med Nigerias fotbollsguld i OS, för detta utspelar sig ju 1996 och de bor i en modern stad med färg-TV och Nintendo och de rika ”västvärldarna” bara ett tryck på fjärrkontrollen eller en kort flygresa bort. De behöver bara en fast punkt att ta avstamp från, men det är inte så bara.

Det är väldigt ofta en oerhört medryckande roman, som jag nästan plöjer rakt igenom i en enda sittning. Obiomas målande språk blir ibland lite överbelastat och lite för glatt i att Förklara Afrika För Västerlänningar, men när det funkar är det lysande: Hans prosa står med ena benet i en oraltradition där allt är metaforer och ordspråk, och det andra i en hudlös realism där allt är så där nära och alltid för sent som det är när man är nio och världen rämnar runtikring en, och med valda lån från både Mortal Kombat och Allt går sönder inströsslat här och där. Med fokuset på de fyra bröderna och deras alltmer maktlösa föräldrar gör han mycket mer än om han hade försökt förklara ALLT, och när allt glider dem ur händerna som en fisk som ryckt av reven skakar boken om ordentligt utan att det blir misärporr av’et. Alla de där historierna går ju inte ihop, och när de väl slagit rot är det svårt att inte spela tragedin till slutet.

Det min bror läste formade honom; det blev hans uppenbarelser. Han trodde på dem. Jag vet nu att det man tror på ofta blir bestående, och det som blir bestående kan bli outplånligt.

Titeln, förresten. Vad är egentligen en ”fiskarman”? Alltid så lyhörda översättaren Ninni Holmqvist insåg förstås att Fiskarna hade fått det att låta som en bok om ett mörtstim, men nog hade förlaget kunnat låta henne hitta på en bättre titel än detta? Även om den inte är helt perfekt är det en roman som kräver att få läsas, och en klumpig titel gör den inga tjänster. Men strunt i det, även med det lovar Obiomas romandebut mycket för framtiden, och så länge historien berättas kan något fortfarande ändras.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Den sträng som brast
• Kom till mig, ty jag är motsägelsefull som du själv
• Allt går sönder, allt gror

Om du redan läst Allt går sönder (och om du inte gjort det, gör något åt det) vet du precis vad Chinua Achebe tyckte om det, och hur mycket giftig satir han ville skriva om det. I Guds pil får vi alltså följa Ezeulu, en av två konkurrerande överpräster i en igboby, som ägnar sina dagar åt att hantera de riter som håller igång samhället, medla i både familjebråk och stridigheter mellan olika byar, och på något vis försöka anpassa samhället till den nya verkligheten. Han har fattat att de vita inte kommer att åka hem igen, så det är inte en dum idé att hålla sig på god fot med dem; han har till och med låtit en av sina söner omvända sig till deras tro och gå i kyrkan och lära sig den nye gudens språk, engelska. Han är dock helt omedveten om att den lokale brittiske tjänstemannen, en ensam och bitter man med en liten stab av okunniga gröngölingar, utsett Ezeulu till att bli britternas nye nickedockekung i trakten …

Guds pil är en roman med många detaljer, och bland alla familjedispyter och upprepade ordspråk kan jag tyvärr ofta sakna drivet i Allt går sönder. Vi får förstås en god inblick i ett samhälle som snart ska gå under, och dessutom ett mycket mer ingående porträtt av dem som rev ner det – både malarialidande britter och lokala opportunister. Precis som i föregångaren är Achebe inte intresserad av att skönmåla den gamla tiden så mycket som att påpeka att de så kallade vildarna minsann hade en egen civilisation, tackar som frågar, som den rasistiska kolonialmakten aldrig ens gjorde något försök att förstå. För att uppnå det gör Guds pil något väldigt snyggt här: istället för att föreläsa om det, gör Achebe det genom att kolonisera det västerländska verktyget Romanen. Allt berättas utifrån huvudpersonernas perspektiv, utan ordlistor, fotnötter, förklaringar och pekpinnar. Alla försvarar de den makt de har utifrån olika perspektiv, med ironier, talesätt och skygglappar som formats av århundraden. Som utböling känner en sig både uppsvept och utestängd, fångad i en värld där en måste försöka pussla ihop kontexten själv, eftersom den som har makten – författaren – står vid sidan av och oskyldigt utbrister ”Men det fattar väl alla att det är så här världen fungerar, eller? Är du helt ociviliserad?” Den gör läsaren både medlidande och medskyldig till brottet att inte kommunicera, och den förlust som oundvikligen följer.

Similar Posts:

• Länge leve kungen
• Slutet och början
• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• När orden blir till vapen
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra

Männen – för det är männen som fattar beslut och agerar, ”prat är fruntimmersgöra”, samlas regelbundet hos byledaren för att hitta nya strategier och för att utröna vilka gudaoffer som kan vara lämpliga. Kanske kan man också be den mångkunnige spåmannen om hjälp.

Det som börjat som en hanterbar konflikt som skulle kunnat lösas med en kompromiss, eskalerar då tongivande krigare trissar upp spelet. Vapenskrammel går före diplomati och konfliktlösning, trots att också sådana ansatser finns.

En av de få kvinnor som får komma till tals är Okehis hustru:

Hon hade aldrig gillat förslaget att strida om en fiskdamm, och vid ett eller ett par tillfällen hade hon framfört det till sin man, så försiktigt som möjligt. Hon tänkte på sin mans unga fru och fick tårar i ögonen.
‘Varför kan inte karlar lyssna till goda råd, snyftade hon. ‘De tror, att de är kloka, men de är okunniga som spädbarn. Tänk vad mycket vi har fått utstå den senaste månaden. Vad har vi för nytta av den där dammen? Vem har någonsin blivit rik av vad som kommer från den förbannade Wagabadammen?

Till slut är flera byar indragna, byar som ser sitt folk mördas av krigshetsarna, trots att de inte har några anspråk på dammen. Det bestäms att en av krigarna får svära en ed som ska gälla i sex månader. Överlever han prövotiden, får hans by fiskerätten. Naturligtvis gör motståndarna allt de kan för att ta kål på den edsvurne. Överfall, trolldom och förbannelser blir de fullt verkningsfulla verktygen för detta, där också nattens gud Ogbunabali är med och påverkar. I det här samhället spelar gudar och andar en stor roll. De är inte alltid på människornas sida och kan ställa till med både förtret och faror. Jag får flera fläktar av isländsk saga då jag läser, men också av våra egna svenska traditioner och föreställningar kring tomtar, troll och oknytt.

Det hade varit intressant att följa berättelsens konflikt till slutet, att se resultatet av krigandet och förhandlandet. Men författaren för in ett nytt spår i form av den mystiska och förfärliga farsoten wonjo (spanska sjukan). När båda de stridande byarna plötsligt insjuknar och den ene efter den andre dukar under, ses det som ett säkert tecken på gudens vrede över striden.

De stora dammarna är en universell, frisk, lättläst och fascinerande berättelse, kryddad med klyftiga ordspråk och talesätt. Texten känns förvånansvärt modern trots den historiska inramningen, och trots att den skrevs för flera decennier sedan. Romanen kom först ut på svenska 1980. I den här nya utgåvan finns ett förord av litteraturvetaren Raoul J. Granqvist.

Similar Posts:

• Den sträng som brast
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra
• Med dubbla röster
• Systerskap och psykopati i Lagos
• Slutet och början

Överhuvudtaget bör de som älskade Öppen stad komma väldigt väl överens med Varje dag är tjuvens dag också, även om den kanske saknar det där lilla extra som knuffade upp uppföljaren till mästerverksnivå. Romanerna är, på många sätt, varandras spegelbild; i Öppen stad afrikanen som nästan har blivit amerikan utan att (tillåtas) glömma vem han var, i Varje dag… exilafrikanen som efter två decennier utomlands försöker återvända hem och upptäcker att han blivit hemlös.

Att berätta mer handling än så vore att få det att framstå som en annan bok än vad det är. Den känns mer som – och är kanske – en resedagbok med en lösryckt röra av intryck än en traditionell roman; från det oförberedda mötet med korrumperade visumtjänstemän på nigerianska ambassaden i New York till hemvändandet och återvändandet förs vi med på rundvandringar och -resor i Lagos med omnejd och i historien som alltid ligger osynlig i allt, hur mycket än folk i allmänhet försöker intala sig att allt är bra och att Framgången ligger alldeles bakom hörnet, hur mycket det officiella muséet än omtalar slaveriet i en enda bisats som en ”avskyvärd hantering” och förtiger alla brott begångna av tidigare regimer. Korruptionen har precis som i nyligen återutgivna 60-talsromanen De vackra är ännu inte födda en huvudroll, men där Ayi Kweh Arma kunde rasande beskriva den som en stinkande flod av skit kan berättaren här inte bli lika upprörd; han har ju sitt på det torra, han har en returbiljett till New York i fickan och ett jobb som betalar mer än någon hemma kan få – men inte mer än de kan drömma om.

Så om han inte längre är hemma här, vem är han i stället, och vad har landet blivit? De förändringar man inte märker dag från dag friläggs plötsligt – med Boko Haram i tankarna går det en rysning efter ryggen när han i den här snart tio år gamla romanen skriver om hur både kristen och muslimsk väckelse på landsbygden går hand i hand med ökad fanatism och tro på magi och förbannelser. Samtidigt är folk inte dummare än att de tar de genvägar den nya världen erbjuder; det finns internetcaféer på vartenda gathörn, knökfulla med unga män som skickar nigeriabrev (se där ett arv som fastnar i alla språk). Säga vad man vill om martyrdöden, den är i alla fall något mycket mer påtagligt än väntan på en Framgång som aldrig når ifatt drömmarna, där desperationen att hinna ikapp gör det omöjligt att komma ur fläcken, och varje genväg bara leder tillbaka till startlinjen. Om nu ens den är kvar när du kommer tillbaka.

Similar Posts:

• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Universell saga om krig och konflikt
• Med dubbla röster
• Länge leve kungen
• Slutet och början

Redan i inledningskapitlet slår Adichie hål på min lite vaga idé om att ”läsa om det nya Afrika” när huvudpersonen Ifemelu ifrågasätter själva begreppet ”Afrika”. Det genom att ifrågasätta varför frisören på salongen där hon ordnar sitt hår inför resan tillbaka till Nigeria efter femton års exil i USA, använder benämningen ”Afrika” när hon talar om sitt hemland Senegal. Visst, jag är ju fullt medveten om att Afrika består av dryga femtio länder (och hade alla rätt på geografiprovet i mellanstadiet när dessa länder skulle namnges på en blank karta) men ändå hamnar man lätt i en föreställningsvärld där Afrika söder om Sahara och norr om Sydafrika paketeras lite som ett ”Afrika”.

Det är en utmärkt inledning som inte bara ruskar om mina smått inskränkta föreställningar, men även själva platsen, en frisörsalong har en stark symbolisk betydelse. Ska man anpassa sig bör håret vara rakt och råkar det gå stick i stäv med det genetiska arvet så finns det ju ändå gott om starka kemikalier, som tar hand om den biten.

Ja, en av de stora överraskningarna när jag läser Americanah är just, lite vad titeln anspelar på, att detta mer är en historia om det moderna USA, eller för den delen den vita västvärlden och dess förhållande till rasbegreppet. Ett begrepp som, hur gärna vi än anser att det saknar betydelse för vi är ju alla medmänniskor med lika värde, ändå hela tiden finns där som en skiljelinje. Oavsett om det används av en fördomsfull rasist eller en välmenande och öppensinnad liberal. Det kan givetvis te sig en smula deprimerande att läsa om att begrepp som vi (och ja, nu utgår jag förstås att du som läser är en ”etnisk svensk”) anser vara något som bör ligga på historiens skräphög, tyvärr ändå har en sådan relevans idag. För kontentan av bokens exildelar (som utspelarr sig i USA och Storbritannien) är just att det inte är upp till oss, hur välmenta och fördomsfria vi än är eller vill vara, att avfärda rasbegreppet. Utan om det skall kunna avfärdas är det först när de som är hårdast drabbade kan avfärda det, som det kan vara dött och begravet. Och där är vi tyvärr inte.

Romanen tar ett tydligt grepp om rasism, eller kanske snarare om ras som begrepp men samtidigt skall romanen inte primärt ses som något politiskt debattinlägg, utan först och främst är detta ett skönlitterärt verk. Intrigen är däremot högst okomplicerad. Ifemelu och Obinze tillhör Nigerias medelklass, de träffas under universitetstiden och blir tillsammans. Efter examen skiljs de åt då de likt så många andra drömmer om att ta sig utomlands för att jobba, Ifemelu vill till USA och Obinze till Storbritannien. Meningen är att de skall återförenas så snart som möjligt men den post 9/11-värld vi nu lever i kommer emellan och plötsligt är världen, eller i vart fall USA, en mer sluten plats och det nigerianska passet inte lika gångbart och femton år förflyter.

För den universitetsutbildade nigerianen blir exilen lite av ett lotteri, en universitetsexamen ger dem, lika lite som den infödde britten/amerikanen/svensken, automatiskt ett bra och välavlönat arbete inom det fack de utbildat sig till. Men till skillnad från den infödde så befinner de sig i exilen på nåder. Lyckas de få ett bra arbete försvinner i regel byråkratiska problem som uppehållstillstånd, men om de under den begränsade tid deras visum gäller inte lyckas, är resan ned till den sociodemografiska botten snabb. För den papperslöse är en ekonomiexamen betydelselös, arbetet kommer ändå att bestå av att städa toaletter nattetid och betala en icke obetydlig del av lönen till den som ordnat arbetet. Och hela tiden med hotet om att ett tips till myndigheterna ofrånkomligen leder till enkelresa tillbaka till Lagos.

Ifemelus och Obinzes exil präglas just av dessa alternativ men under tiden förändras även Nigeria och när de återvänder är rollerna än en gång förändrade, som ett slags globaliseringens lotto. Americanah är ett stycke roman som man kan diskutera i oändlighet då den har så många infallsvinklar och belyser så många moderna ismer att man lätt kan glömma att det samtidigt är en välskriven, humoristisk och dramatisk roman om den globala, samtida värld vi lever i. Och inte minst för mig, som brukar betrakta Douglas Coupland som någon som sätter fingret på det moderna och samtida, öppnar Adichie upp vyerna för en modernitet som inte fylls upp av snäva populärkulturella referenser och .com-lösningar. Americanah är helt enkelt boktipset jag skulle ge den utomjording som önskade lära sig något om livet på jorden under 2000-talet.

Similar Posts:

• Mellanförskapets mästarinna
• ”Things fall apart.” ”FINISH HIM!”
• Allt går sönder, allt gror
• Med dubbla röster
• Krig och fred

”Om du ringer din mamma och berättar att det snöar”, frågar läraren en kvinna från Burundi, ”vet hon vad det är då?” Kvinnan skrattar med hela kroppen. Hennes mamma bor i Norrland och vet mycket väl vad snö är.

Vi har haft några fantastiska vintrar några år nu, och jag älskar det. När dröser av Facebook-bekanta gnäller över skottningsplikter som aldrig tar slut går jag runt och bara njuter av snön. Jag älskar hur den knarrar när man går och bäddar in alla människoljud, jag älskar att skogen ser ut som i Narnia och jag älskar hur den luktar.

Det kanske låter som en konstig inledning till en recension av en nigeriansk poet, men Cletus Nelson Nwadike älskar också snö. Inte bara snö, förresten, men han gör det, i text och inte minst i fotografi, på ett sätt som verkligen får mig att känna det där pirret i magen. Får mig att minnas just hur mycket jag älskar själva lukten av snö i luften.

Nwadike kommer som sagt från Nigeria, men har levt ett par decennier i Sverige och gett ut ett antal diktsamlingar på svenska. I Tankar ur ett lejons gap börjar den allra sista dikten:

Det vackraste jag någonsin gjort var att skotta snö

Jag har bara så svårt att tänka mig att någon svenskfödd poet skulle börja en dikt så.

Tankar ur ett lejons gap är en blandning av intryck från Sverige och Afrika, inte minst i fotografierna. Ändå finns en ton, ett vemod eller en känsla för hur skört allting är, som binder samman. Här finns både smärtan och möjligheterna i att vara hemma på flera platser. Inte heller måste man nödvändigtvis ha flyttat mellan kontinenter för att känna igen sig i rotlösheten.

Min identitet är en fråga om val
Jag kan inte längre ärva en identitet oavsett

Mina stamfäder gjorde väldigt få val
De arbetade och älskade

Tankar ur ett lejons gap är på många sätt en mycket vacker och väl avvägd bok. Också pappret på pärmens insida gör mig lite glad. Färgen är perfekt. Fotografierna är vackra på ett sätt som ibland lätt kunde blivit trivialt, men så finns där alltid någon detalj, en skugga, något som gör den alldeles egen. Det gäller både porträtten och de där naturbilderna som får mig att bli pirrig över träd och skratt och snö.

Similar Posts:

• Med dubbla röster
• När är man hemma?
• Mellanförskapets mästarinna
• Årets bästa poesi
• ”Minoritetsorkestern” visar upp fler strängar på Obiomas lyra