dagensbok.com » Mons Kallentoft

Mons Kallentoft "Isgudarna "

Anna Liv Lidström — Sun, 11 Aug 2024 22:00:21 +0000

När jag nämner Mons Kallentofts deckare är det inte ovanligt att mina vänner och bekanta säger att de inte riktigt vågar läsa dem. Böckerna är liksom för otäcka. Men för mig är det tvärtom. Jag ser fram emot dem som vore de en släkting eller en riktigt god vän. Hur har polisen Malin Fors i Linköping haft det sedan sist?

Som med de flesta människor slåss hon fortfarande mot samma demoner. Hon kastar längtansfulla blickar på f.d. stamlokuset Hamlet, spritsuget har inte lämnat henne. Men hon håller det i schack med hård träning och ett intensivt, på gränsen till destruktivt, sexliv med sin kille.

Malins dotter har flyttat hem till Linköping och driver ett härbärge. Att ha Tove nära, plus dotterns engagemang för samhällets svaga, gör Malin Fors mjuk i hjärtat. Samtidigt ser Malin sig själv i Tove och oroas över dotterns drickande som hon kan känna igen.

Det är isande kallt i Linköping. Folk kämpar mot de höjda räntorna och upprörs över den så kallade krympifikationen som sker i livsmedelsbranschen. Så hittas en känd, illa omtyckt livsmedelshandlare bestialiskt dräpt. Här får Malin Fors och hennes kollegor något att sätta tänderna i. Har offret blivit dödad av någon i hans familjs närhet eller handlar det om livsmedelsmagnatens giriga vinstdrivande och hänsynslösa affärslynne?

Det är suggestivt, spännande och emellanåt rätt obehagligt. Men det är ju det jag tycker så mycket om när Kallentoft skriver om Malin Fors och de fall hon utreder. Jag har tidigare skrivit om hur jag tilltalas om medvetandeströmmen som är en del av skrivgreppet och ger berättelserna nerv. Att få komma in i karaktärernas hjärnor på det sättet gör det autentiskt och vidgar historien. Att bjudas in till personernas innersta gör dem levande.

Slutligen bjuder jag in er att läsa en gammal intervju som jag gjorde med Mons Kallentoft för nästan tolv år sedan för Dagensboks räkning.

Avslutningsvis frågar jag Mons Kallentoft om han fått några erbjudanden om att få sina böcker filmatiserade. Han berättar att han har fått massor av förslag, men alltid tackat nej. Han tycker att hans böcker går så bra även utan att filmas. Kallentoft säger att han skulle må fysiskt illa om det blev ”kackigt”.

Men nu verkar tiden vara inne och det ryktas om att Kallentofts deckare om kriminalinspektör Malin Fors blir fransk Netflix-serie. Författaren är själv med och skriver manus till sin berättelse om Linköpingspolisen enligt media. Det ser jag såklart fram emot, och jag hoppas att det blir minst lika otäckt.

Mons Kallentoft "Satanskäftarna "

Anna Liv Lidström — Sun, 13 Dec 2020 23:00:11 +0000

Jag har haft ynnesten att följa kriminalinspektör Malin Fors sedan hon för allra första gången dök upp i Midvinterblod 2007. Sedan dess har vi dejtat ungefär en gång om året, och det kan anses som ofta när det gäller en välskriven bokserie. Malin Fors har blivit som en vän över åren. Den där jobbiga vännen som en älskar och inte kan vara utan, men som suger energi. Den en oroar sig för, månar om och inte kan vara utan. Men Malin Fors har nog inte många vänner. Hon är en ensling som lever för sin dotter och för sitt jobb. Möjligtvis kan vissa kollegor hon har tas för någon slags umgänge.

I Satanskäftarna hittas en ung man död och skändad på ett gammalt slagfält. Dessutom har någon tagit tuggor av kroppen. Den mördade var homosexuell, är det månne motivet? Eller handlar det om hans jobb som kemist där cancermedicin prövas och spåren leder till andra världsdelar? Så sker ytterligare ett mord på en bög i Malins hemstad Linköping. Har vi med en seriemördare att göra?

Malin Fors har sedan starten kämpat mot alkoholen. Nu är hon nykter, men suget finns ständigt närvarande. Spriten frestar såsom en svalkande, lenande kram. Men hon har hittat en annan lindring för sina demoner: sex. Dessutom har hon för första gången på länge kanske hittat kärleken. Någon som vill vara kvar och som hon faktiskt kan tänka sig att vara nära.

Dock rids nästintill alla karaktärer i den här historien av demoner. Det är mycket ångest och oro som spökar. Flykt är en röd tråd och satans käftar gläfser och nafsar i hasor. Inga relationer är självklara eller trygga utan det mesta drivs av något slags febrigt begär. Ibland blir det för mycket, jag måste ta ett djupt andetag och lägga bort boken. Men samtidigt finns det en kraft och en nerv som för historien framåt.

Jag tycker att det blir för spretigt. Berättelsen försöker omfamna mycket och då blir det bitvis glapp och förvirring i min läsning. Det känns inte riktigt som att jag tror på alla turer. Men det gäller endast mordhistorien och dess förflyttningar. När det handlar om huvudkaraktärerna såsom min ”vän” Malin och de som finns omkring henne känns det såriga och destruktivt utsatta äkta. Där är jag hela tiden på tå och vill omfamna och ta omhand.

Som kronan på verket är det något som hela tiden gnager, och jag tampas med att någonting inte riktigt stämmer. Som ni säkert förstått är Satanskäftarna ingen lättsmält bok. Den har feber och tar sig an flera svåra, viktiga ämnen. Dessutom slutar den med en cliffhanger av rang.

Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

Anna Liv Lidström — Thu, 24 Sep 2020 08:00:07 +0000

Jag minns min första Bokmässa i Göteborg. Det var 2011 och jag hade skrivit för Dagensbok sedan årsskiftet. Förväntansfull tog jag tåget ner med delar av Stockholmsredaktionen. Med dunkande hjärta intervjuade jag deckarförfattaren Anna Bovaller i ett bokat pressrum. Det var även året då jag tog selfies med Lennart Hellsing, Leif Pagrotsky och Maria Montazami för att nämna några. Och precis varje kväll nattsuddades det på Park Lane på Avenyn.

2012 knölade Stockholmsredax ihop oss på ett vandrarhem som skröt om sin världsberömda frukost. Då fortsatte jag intervjuandet av deckarförfattare såsom
Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist samt åt räkmackor stora som kvarnhjul på Gothia.

Genom åren har jag varit på många minnesvärda seminarier, ett år var både jag och Tomas Tranströmer och lyssnade på ett intressant samtal om pronomenet hen i bilderböcker. Sedan dess har intervjuerna samt kvällarna på Park minskat i antal men hjärtat slår varmt för Bokmässan i Göteborg och alla berikande bokmöten med bokälskare i form av författare och bokbekanta, och inte minst alla underbara böcker.

I år är ett annorlunda år och Bokmässan är digital. Outsägligt tråkigt men det fina i kråksången är att det är gratis. Logga in på bokmassan.se och ta del av 140 studiosamtal. Själv vägrar jag bli en stugsittare utan kommer att bevaka allting ifrån Örebro, en stad jag aldrig tidigare besökt. Det första som möter mig på hotellrummet är en tavla med det vinnande bidraget i den skrivtävling som utlystes av hotellet våren 2017. I varje rum finns en historia eller en dikt till de olika fondtapeter som finns på rummet och alla de vinnande bidragen finns att läsa i receptionen. Slumpen gjorde att jag hamnade hos berättelserna vilket känns tröstande.

Mons Kallentoft "Himmelskriket"

Anna Liv Lidström — Mon, 26 Nov 2018 23:00:34 +0000

För många år sedan intervjuade jag Mons Kallentoft för Dagensboks räkning på Bokmässan. Han berättade då att ibland reste sig håren på hans armar då han skrev. Att han aldrig väjer för det hemska. Och så är det. Jag får alltid ta ett djupt andetag innan jag tar mig an hans böcker. Men det är ett rent och rysligt nöje.

Nu är Kallentoft tillbaka med den tolfte boken om kriminalinspektör Malin Fors och allt är sig likt. Malin är nykter, men suget efter sprit är hela tiden där. Det är som att hon har ett bottenlöst hål inom sig som aldrig kan fyllas. Här försöker hon döva svärtan med närhet och börjar internetdejta. Att få värma sig med en kropp fungerar för stunden.

En stekhet sensommardag hittas en liten pojke död i en bil. Det verkar som om pojkens mamma glömt honom där. Mamman har tidigare varit utbränd och frågan är om hon gått tillbaka till jobbet för tidigt? Hennes minne är inte som det en gång var. Utredningen avslutas dock snabbt, men så sker det ett mord som får Malin och hennes kollegor att plocka upp fallet igen.

I Himmelskriket möter vi en Malin Fors som har ganska bra kontroll över sitt liv. Hon är nästan i balans. Det hon istället tampas med är dottern Toves mående. Malin känner igen mycket av sig själv i Toves beteende och räds för konsekvenserna. Här uppstår dessutom ett dilemma. Hur långt kan en gå för att rädda sitt barn? Vilka regler är det okej att överträda? Det känns högaktuellt ett år efter metoo, så mycket kan jag säga.

Kallentoft är skicklig på att bygga karaktärer som känns trovärdiga och levande. I den här berättelsen möter vi några som är hala och svåra att förstå sig på. Jag blir lite provocerad, men människor beter sig märkligt emellanåt. Men det är något med den här mordhistorien som inte griper mig. Samtidigt som den är brutal blir det flyktigt. Jag tror att det kan ha något med karaktärerna att göra ändå. De blir aldrig tillräckligt jordade i mig. Det kan också vara så att parallellhistorien med Malin och hennes dotter istället för att bygga upp mordgåtan istället tar ut den? Men boken räddas ändå av suget av att veta vem som gjorde det och varför?

Mons Kallentoft "Djävulsdoften"

Anna Liv Lidström — Sat, 04 Feb 2017 23:00:56 +0000

Kriminalinspektör Malin Fors är inte kvar i Linköping. Hon har flytt ifrån sig själv och sina demoner ända bort till Thailand. Hemma i Sverige har det mesta gått åt helvete. Hon har blivit brutalt dumpad och dövar sig hårt med spriten borta i Bangkok. Det blev ohållbart på polisstationen och hon blev skickad på rehab och sedan placerad som sambandsofficer i Bangkok. En sista desperat chans som hennes chefer ger henne. Men slukhålet i Malin Fors gör att hon trots avvänjningsklinik inte slutat supa. Någonting har tagit slut i henne. Borta i Bangkok eskalerar allt. Hon börjar morgonen med tequila. Först då slutar hennes händer att skaka och tankarna blir klarare.

På den svenska ambassaden i Bangkok händer inte så mycket. Malin Fors har få kollegor och de håller koll på henne. Vet om spriten. Men så händer något. En svensk kvinna hittas mördad. Malin Fors börjar samarbeta med den långa, milda thailändska polisen Pimcharn. Hon har liljehy och kan läsa Malin. Kanske liknar de varandra innerst inne, fast Pimcharn lyckas hålla ihop om ensamhet och tomhet.

Den mördade svenskans ansikte saknas men med hjälp av alla hennes tatueringar och tandkort blir hon snart identifierad som en bedragare som lurat till sig pengar genom att sälja falska hustomter åt turister samt genom förespeglingen att hon skulle öppna ett barnhem, bland annat… Malin Fors dras längre in i utredningen och mellan henne och den svala Pimcharn växer en sällsam vänskap byggd på ordlös förståelse. Medan det udda polisparet jagar ledtrådar hittas ännu en människa mördad. Denna gång en ung thailändsk man, också hans ansikte är bortskuret. Vad är kopplingen mellan dessa döda och varför togs de av daga?

Det blir en spännande jakt i ett sjudande Bangkok. Malin Fors alla sinnen är vidöppna för intryck. Och tomheten i henne dövas bara delvis av spriten. Hon försöker fylla slukhålet inom sig med förälskelse. På en pumpande nattklubb träffas hon unga Aroon och faller pladask. Trots att hon vet att det är ohållbart och att han antagligen träffar andra drömmer hon om att det ska bli dom. Jag blir drabbad av hennes livskamp och hur hårt det går att falla. Hur hon pendlar mellan bråddjup förtvivlan både på sig själv och på framtiden. Hur det enda som håller henne levande är alkohol och älskog. Men när fallet hon dragits in i tätnar verkar Malin Fors ta sig samman mer och mer. Det är som att suget efter sprit och sex mattas av när hon kämpar med att lösa mordhärvan och de frågor den ställer.

Men orkar Malin Fors komma hem till Sverige igen? Till dottern Tove som verkar ha gett upp om henne. Till exet som gjort sin kollega på smällen. Till polisstationen där kollegorna gett henne ett ultimatum, sluta supa eller gå under. Att komma hem igen blir att tvingas ta sig samman.

Som ni förstår är det här två historier i en. En spännande, brutal mordhistoria i ett sjudande Bangkok samt en historia om en kvinnas kamp för att inte bara överleva utan faktiskt att orka leva med allt vad det innebär. Att komma tillbaka på flera plan.

Mons Kallentoft "Eldjägarna"

Anna Liv Lidström — Sun, 06 Mar 2016 23:00:19 +0000

Många filosofier och världsbilder har en uppsättning av klassiska element som sägs återspegla de väsentliga delar och principer som allt består av. Kallentoft har avhandlat vatten, vind, jord och nu är det dags för eld. Som vanligt planterar författaren skickligt det gällande elementet i berättelsen. Det brinner. I människohjärtan och i världen. Elden rasar i Nepal, Pakistan, Filippinerna och i lilla Linköping. Malin Fors med kollegor står inför ett spretigt dubbelmord. En nioårig pojke hittas mördad i en container. Dagen efter hittas det brända liket av en kvinna. På något sätt hör dessa tragiska mord ihop. Trådarna leder ut i världen.

Samtidigt kämpar Malin Fors fortfarande med sin alkoholism. Även om det var länge sedan hon drack drabbar törsten henne ständigt. Hon längtar efter rusets mjukhet och tycker sig se tecken hos likasinnade här och där. Hon har hittat kärleken, men det är inte lätt att vara lagom. Oron gör henne klängig och kvävande. Hon känner det inte riktigt men förstår det av kommentarer.

På polisstationen är det fullt fokus. Jag har sällan varit med om ett arbetslag som är så dedikerat angelägna. Kanske handlar det om att de alla samtidigt verkar tampas med knepigheter vid sidan av som de inte riktigt vågar ta tag i? Att de begraver sig i arbete för att slippa ta tag i det som väntar hemmavid? Men vem kan anklaga dem? En pojke och en ung kvinna är bestialiskt dödade.

Och Tove, Malins dotter. Hon vakar i Katmandu. På barnhemmet hos den döende pojken. Tiden går så långsamt när någon som inte vill ge vika måste dö. Toves förtvivlan över att inte kunna göra ett jävla skit. Jo, hon kan vara finnas där, hålla en liten febrig hand. Men vetskapen om att i Sverige skulle lilla Tsingtsen kunnat göras frisk. Vanmakten och orättvisan.

Mons Kallentofts serie om polisen Malin Fors har alltid haft en poetisk ådra. Språket böljar och dröjer. I Eldjägarna mer än någonsin tidigare. Berättelsen bärs av karaktärernas inre röster som en slags medvetandeström som svävar över sidorna. Sökande och observerande. Lägg därtill de dödas röster som verkar som någon slags kluster. De längtar efter sina kära men deras röster är inte sällan kritiska.

Jag vet inte om det här är den sista boken i elementserien? Det finns de som hävdar att det finns ett femte element, eter. Annars har jag faktiskt tipsat Mons Kallentoft om att skriva om kroppsvätskor i nästa serie. Fast efter Eldjägarnas poetiska språk vore det inte dumt med lite lyrik. Och här är jag allvarlig.

Jag vet inte varför jag fick slaget i huvudet.
Bensinen på kroppen.
Elden.
Det får ni där på parkeringen berätta för mig.
Någon närmar sig nu.

Mons Kallentoft "Jordstorm"

Anna Liv Lidström — Mon, 29 Dec 2014 23:00:44 +0000

Efter att ha avhandlat fem årstidsbundna spänningsromaner gav sig Mons Kallentoft in på de fyra elementen. Nu är det dags för det tredje elementet och boken heter Jordstorm. I tyfonens öga befinner sig såsom alltid kriminalinspektör Malin Fors. Hon vars känslor sparkar inåt, klöser sönder inuti men stannar där. För att överleva har hon i många år haft ett destruktivt förhållande till alkohol, ett sug som hon fortfarande kämpar emot. För att dämpa demonerna inom sig tränar Malin Fors stenhårt. Hon springer tills det svartnar för ögonen och hon kräks. Det blir hennes sätt att förflytta suget till en energi. Inte helt sunt. Men Malin Fors förstår inte sina egna känslor och det gör henne mänsklig.

Jordstorm präglas av en ödesmättad tystnad. Det är i mitten av maj och arla morgon då en hundägare gör en fasansfull upptäckt i ett dike vid Göta kanal. Där ligger den döda kroppen av en naken ung man, utan synliga spår av våld. Det visar sig vara en före detta sverigedemokrat som som numera bytt sida. Samma kväll anmäls en ung flicka försvunnen. Tecken tyder på att hon blivit bortförd och snart ser polisen ett samband mellan fallen. Den unga flickan heter Nadja Lundin och är sexton år och skriver samhällskritiska artiklar, brinner för integration, hållbarhet och yoga. Polisen får tecken på att Nadja faktiskt lever, men att tiden är utmätt. Här börjar en desperat jakt för att rädda liv. Samtidigt visar det sig att den döda mannen, Peder Åkerlund, inte alls lämnat sverigedemokraterna. Han var i högsta grad aktiv.

Den rådande trenden inom svenska deckare är att kapitlen är indelade efter datum och att fallet är löst inom en vecka. Jordstorm följer den mallen. Det är effektivt polisarbete, där det inte slarvas med ledtrådar. Mitt i utredningen kämpar Malin Fors med att hålla samman privatlivet. Hon har återigen inlett en relation med journalisten Daniel Högfeldt. Denna gång är de närmare varandra, men Malin spjärnar. Hennes integritet är så stark att den går att ta på även om hela hennes inre glöder av oförlöst längtan. Dottern Tove har gått i pappa Jannes fotspår och arbetar som volontär i västra Kongo på ett barnhem. Malin Fors ligger sömnlös av oro och saknad om nätterna.

Jordstorm är den första boken om Malin Fors med kollegor där de döda inte talar. Den som talar är istället den försvunna Nadja. Från sitt ”fängelse” under jorden kämpar hon för sitt liv, blir till en mycket liten flicka som vill ha sina föräldrar och ber om förlåtelse. Även mördaren kommunicerar, dels genom mejl och gömda brev till polisen samt genom minnesfragment.

Mons Kallentoft har sagt att han aldrig kommer att låta sina böcker filmatiseras, vilket jag tycker är en smula synd. Dock blir hans deckare mer och mer filmiska i sitt berättande. Upplösningen på Jordstorm är inget undantag. Nagelbitande och förlösande.

Vecka 4: Ur rusk och snö föds behovet av litteraturen

Lina Arvidsson — Mon, 20 Jan 2014 09:58:35 +0000

Det viner hårt runt knutarna här i Malmö. Ibland så att fönsterrutorna skakar. Lite för skojs skull, lite av lathet, hänger pepparkakshus-kudden kvar i fönstret och doftar pepparkaka. Jag läser Karin Johannissons Melankoliska rum: Om ångest, leda och sårbarhet i förfluten tid och nutid. Det är långt till vår.

I Svensk bokhandel läser jag att Mons Kallentoft skrivit på kontrakt att producera tolv böcker under loppet av tio år. Jag hatar honom för det. ”Fast vad skönt det hade varit att veta att man ror iland något sådant”, säger mannen min, som också skriver. ”Äsch, det blir säkert inga bra böcker!” muttrar jag. Mitt eget manus ser ut att närma sig fullbordan, mars är det sagt, men man vet ju aldrig. Det är en snårig skog som kommer att innefatta tre delar varav den sista just nu är sjuttio trilskande sidor. E L James triologi sålde sämre under förra året, sägs det. Samtidigt blir bokförlagen mer och mer beroende av hits; storsäljande elefanter, som den. Det suger.

Här på dagensbok tar vi inte hänsyn till varken hårt vinande vind eller stora elefanter. Vi recenserar vad vi känner för, och vi recenserar en bok per dag, så vi har tid att gå igenom ganska mycket. Veckan bjuder som vanligt på ett potpurri av lite allt möjligt.

Idag, måndag, recenserar Ella Kerstin Lundells Det svarta blodet. Kampen om oljan. Den bör ses som en uppföljare till hennes hyllade första bok, Affärer i blod och olja (2010) och står kanske inte helt stadigt på egna ben, men den tar upp oerhört angelägna frågor om bland annat regeringens attityd till svenska företags uppförande utomlands och journalisters granskning av dem. ”Människor mördas, våldtas, fördrivs från sina hem och sina traditionella näringar i konfliktområden som etiopiska Ogaden, Somalia och Sydsudan, men hey, så länge det är Carl Bildt snarare än J R Ewing som tjänar pengarna så sker det i något sorts magiskt ljus av ”svenska värderingar”? Vet inte om jag vill vara svensk i så fall.” Ella är upprörd, och det med rätta.

Till imorgon har Christina läst Stenhjärtat av Katarina Wennstam. Den genusmedvetna synen på samhället och den västerländska kulturen som präglade Flickan och skulden, återfinns också här, vilket gör spänningsromanen Stenhjärtat fantastiskt trovärdig och nyskapande inom sin genre. Den handlar om utredningen kring ett misshandelsfall av ett spädbarn. Christina hälsar att hon kommer att hylla…

På onsdag skriver Marie om Petter Wallenbergs Historien om Leila K, en biografi som hon ger lågt betyg på grund av många och stora problem när det kommer till författarens tillvägagångssätt. ”Jag får en klump av obehag i magen under läsningen, främst för att jag är så tveksam till hans motiv och hans öppenhet med vad han gör. Vet Leila K att snubben som vill spela in en låt med henne, och som låter henne bo på soffan under en tid, i själva verket också skriver en bok om henne? Att han inte är en vän, utan ännu en person som utnyttjar hennes stjärnstatus? Jag vet inte, vilket gör att hela boken känns snaskig och omoralisk.”

På torsdag skriver Anna Liv om Olyckan av Johan Werkmäster. Det är en ungdomsroman från LL-förlaget; en lättläst och tunn bok som behandlar ett tungt ämne. David ska snart fylla arton. En kväll kommer två poliser med ett dödsbud till hans föräldrar. David har dött i en olycka. Nästa morgon står sonen utanför dörren. Olyckan är en spännande bok som riktar sig till ungdomar som är läsovana eller brottas med lässvårigheter.

På fredag skriver jag om Gunila Ambjörnssons tunna lilla bok Från de inställda rymningarnas tid. En bok jag skjutit upp för att jag förväntade mig något tungt och svårt, men blev glatt överraskad. Det visade sig vara en fin upplevelse. Med flyt i språket och intressanta personporträtt berättar Ambjörnsson om det omvälvande 1890-talet, där författaren Edith Nesbit och hennes kollegor i Fabian society drömmer om en ny och bättre värld, men som läsare finner man hur de samtidigt är låsta i gamla könsroller och beteenden. En vacker skildring av konstnärsliv i en annan tid, på många sätt inte helt olik vår.

Jag vet inte om ni lagt märke till det, men på lördagar recenserar vi lite vad som helst, inget krav på nyutgivet eller så. Så nu på lördag skriver jag om Selma Lagerlöfs gamla men fortfarande fullt läsvärda epos Jerusalem. ”Selma håller fortfarande måttet”, som min mamma skulle säga det.

På söndag skriver Richard om Christian Krachts Imperium. Det är en omdebatterad tysk roman om vegetarianen August Engelhardt som reste till Tyska Guinea i början av förra seklet för att starta en koloni för nudister och kokonötsätare. Allt utspelar sig mot bakgrund av ett gammalt Europa som håller på att krackelera och förebådar kommande krig. Uppbrottsstämning. Boken är extremt ironiskt skriven, och prosan flörtar med extrema idéer (vilket gjort den kontroversiell framför allt i Tyskland), men på ett sätt som är kongenialt med dess huvudperson. Högt betyg! utlovar Richard.

Mons Kallentoft "Vindsjälar"

Anna Liv Lidström — Wed, 18 Dec 2013 23:00:17 +0000

Mons Kallentoft har kommit till den andra fristående delen av en svit inspirerad av de fyra elementen. I den första, Vattenänglar, svämmade sidor och historia över av vatten, regn och kalla färger. Nu är Vindsjälar här och med den kommer sensommarstorm, vindar, luft och Linköping. Kriminalkommissarie Malin Fors dotter sommarjobbar på äldreboendet Keruben. Chefen för vårdbolaget heter Hans Morelia och tjänar enligt invånarna i staden sjukt mycket pengar. Han har obefintlig kontakt med vårdtagarna och svischar förbi i glansig kostym i korridorerna någon gång i bland.

På den privatiserade, kritiserade vårdinrättningen Keruben (lika med högt stående ängel) hittar Malin Fors dotter Tove den skröpliga Konrad Karlsson död en tidig morgon. Strypt av sladden till sin larmknapp. Vad som vid första anblicken verkar vara självmord utkristalliserar sig mer och mer som mord. När Malin Fors med team pratar med folk i hans omgivning visar sig Konrad Karlsson, trots sin skröplighet, vara en människa full av kämpaglöd och gnista. Misstankarna förstärks vid obduktionen. Men utredningen blir knepig. Ingenting tycks stämma. Motsägelserna hopar sig och förvirringen är stor.

Kallentoft har sagt att Vindsjälar är en prövning i empati. I mötet med gamla, sjuka får vi pröva vår medkänsla och inlevelseförmåga. Och just inlevelse är det som får mig att sugas in i historien. Personporträtten är finmejslade men samtidigt skarpa. Här görs inga parodier utan ömsintheten skymtar fram även när den på ytan giriga chefen Hans Morelia skildras. Hans kärlek till dottern Lova. Drömmarna om att dra sig tillbaka till värmen och ha all tid i världen för familjen. Vår hjälte Malin Fors har återigen kämpat sig igenom ett återfall i alkoholismen. I bokens början är hon avstängd och liksom radiostyrd. Sammanbitet ensam, även om hon har sin dotter Tove sommarboende hos sig. Aldrig har väl Kallentofts språk varit så luftigt poetiskt. Så svindlande, vindlande och vackert. Aldrig tidigare har Kallentoft-karaktärernas röster varit så mycket i jag-form, vilket bidar till närheten.

Vindsjälar handlar mycket om relationer. Relationen förälder – barn först och främst. Både den villkorslösa, men samtidigt kämpiga samt den där kärleken krampar eller rent av sinat. Och Malin Fors bror Stefan som ligger ensam, handikappad och vanskött på ett sjukhem i Hälsingland. Malins rädsla och ovilja att närma sig honom blir som ett sår mellan henne och dottern Tove. Kallentoft kopplar skickligt ihop historien om mord med samhällskritik. Här lyfts vårdbiträdens kamp, de gamlas röster kontra spariver och vinstintressen. Hur mycket är ett äldre människoliv värt i ett samhälle där sjukvården privatiserats och där pengar verkar viktigare än människovärde?

Summa summarum, det är så här en deckare ska vara. Mycket välskriven, lagom samhällskritisk och toppad med mord och spännande upplösning.

Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor

Lina Arvidsson — Tue, 17 Dec 2013 08:21:14 +0000

Julen närmar sig med stormsteg, i lördags hade vi julklappstips för alla er som vill ge hårda böcker men inte vet riktigt vad. Läs redaktionens tips här!

Veckan som kommer är full med överraskningar. Som ni kanske redan sett har vi gått ut hårt med två omtalade favoriter…

Igår skrev Sara, en av våra nykomlingar, om omtalade Gone Girl av Gillian Flynn. Hon tyckte om den, så pass mycket att den fick tio av tio minsann!

Idag skriver Ella om Nyckeln, sista delen i Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsfors-trilogi. Författarna har hunnit samla på sig en hel del mytologiskt bagage vid det här laget och Nyckeln ligger på dryga 800 sidor, men Ella tror knappast fansen beklagar sig. En värdig avslutning på en älskad trilogi – eller om det nu är början på något nytt?

På onsdag skriver jag, Lina, om Micke Darmells Uppkopplad eller avkopplad: Om konsten att verka i en uppkopplad värld, en bok som tar stryptag på hela vårt teknologiska samhälle. Hur hanterar vi egentligen den ständiga uppkopplingen? Vad gör facebook med oss? Mycket intressant och viktig bok, som skriven för mig. Och inte bara mig, tror jag bestämt…

På torsdag skriver Anna Liv om Mons Kallentofts Vindsjälar, den andra delen i en svit inspirerad av de fyra elementen. Det handlar om sensommarstorm, äldreomsorg och död. Vem har något att vinna på en sjuk gamlings död, ens i ett samhälle där kapital tycks stå över människovärde? Kallentofts språk är mer poetiskt än någonsin och gör mig lätt andfådd.

På söndag skriver Håkan om Bengt Bergs nya diktsamling Värmland – Världen tur & retur. Och han har just nu ingen aning om vad han ska tycka, hälsar han, ”men jag tycker om den på något sjukt sätt. Som farmors fotoalbum”. Vidare utlovas vi en hämnd, eftersom Bengt var den som skapade Håkans första litterära kris. Spännande!

Och på lördag blir det lyrik när vår gäst Charlotte Qvandt skriver om Mattias Jeschko-Edbergs första diktsamling Eldträd tidig morgon. Missa inte det!

dagensbok.com » Mons Kallentoft

Mons Kallentoft "Isgudarna "

Similar Posts:

Mons Kallentoft "Satanskäftarna "

Similar Posts:

Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

Similar Posts:

Mons Kallentoft "Himmelskriket"

Similar Posts:

Mons Kallentoft "Djävulsdoften"

Similar Posts:

Mons Kallentoft "Eldjägarna"

Similar Posts:

Mons Kallentoft "Jordstorm"

Similar Posts:

Vecka 4: Ur rusk och snö föds behovet av litteraturen

Similar Posts:

Mons Kallentoft "Vindsjälar"

Similar Posts:

Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor

Similar Posts: