dagensbok.com » Mo Yan

Ahmet Hamdi Tanpinar "Institutet för tidsinställning av alla ur"

Björn Waller — Mon, 18 Feb 2019 23:00:48 +0000

Mellan mitten av 1800-talet och mitten av 1900-talet gick Turkiet igenom enorma förändringar, från snudd-på medeltida kalifat till besegrad krigsmakt till moderniserad, centraliserad, sekulariserad stat med ett nytt alfabet, ett nytt språk, en ny huvudstad och en ny plats i världen. Och i centrum för detta stod Institutet för tidsinställning av alla ur.

Åtminstone om en ska tro berättaren i romanen med samma namn.

Och det är en ju nästan benägen att göra. Hayri är ju så ödmjuk, så ovillig att prata om sig själv. Han skulle ju inte alls skrivit en bok om det inte hade varit för de befängda anklagelserna mot institutet och dess grundare Halit Ayarci, som ju är den verklige hjälten. Hayri har inget intresse av att försvara sig själv, det är ju sin store mentors solkade rykte han vill tvätta rent. För att komma dit måste han ju bara göra en liten utläggning om sig själv först, om ni ursäktar. 300 sidor senare, efter utvikningar om en far som försöker hitta på ursäkter att inte bygga moskén farfars far krävde, första världskriget, skattjakter, galna psykonalytiker och marginellt galnare spiritister, påhittade shejker och fan och hans moster börjar han så smått komma till saken…

Vad är egentligen mer modernt än ett institut som (naturligtvis med mutor och fjäsk på rätt ställen) tar på sig rätten att se till att alla klockor går rätt, att ingen lever kvar i fel tid, att alla inordnar sig i den nya tidsåldern, sätter upp en gigantisk organisation och tar hem massor med pengar från både stat och medborgare … utan att egentligen någon kan förklara vad målet med alltihop är? Att sedan smarta entreprenörer stoppar allt i egen ficka är ju, nu som då, ett bra bevis på att verksamheten uppenbarligen sköts bättre i vinstsyfte.

Alla arbeten är inte riktiga arbeten. Arbete är framför allt en mentalitet och ett sätt att utvärdera tiden. Jag är förvånad över att ni trodde att det fanns ett verkligt arbetsliv här i landet innan vårt institut grundades. Att arbeta kan enbart ske enligt ett visst system.

Institutet för tidsinställning av alla ur har blivit en klassiker på turkiska men en svensk översättning har alltså fått vänta i nästan 60 år. På sätt och vis är det förståeligt; vi har generellt rätt dålig koll på turkisk kultur, och en roman som bygger på att satirisera utvecklingen för nästan ett sekel sedan kan vara svår att sälja in. Och det är synd, för även om det säkert finns referenser som går mig förbi är det en roman som ofta både är rejält kul och fortfarande relevant, både i tid och rum. Mycket av det han driver med är väl så universellt för hela Europas utveckling, och beklämmande mycket gäller fortfarande idag; regeringar som lovar en ny framtid genom att beropa sig på ett påhittat förflutet, smarta opportunister som ser till att vara på rätt ställe tillräckligt länge, en överhet som lovat folket allt men inte tar ansvar när de själva behåller det. Hans uppfinningsrikedom i att ramla in i galna äventyr påminner om skrönikörer från Laurence Sterne till Jonas Jonasson, men hela tiden pågår stora förändringar i bakgrunden.

Under min hittills korta levnad har jag sju, åtta gånger fått höra att friheten skulle ha kommit till vårt land. Trots att ingen en enda gång talade om för mig att den farit sin kos…

I SvD tycker Maja Thrane att satiren är lite för snäll, att Tanpinar inte går åt Atatürk tillräckligt hårt. Visst kan det ligga något i det. Men samtidigt säger det också något om hur vi tenderar att läsa satir från diktaturer (se även Mo Yan); den ska vara all in och tydligt och otvetydigt ta ställning mot Det Vi Inte Gillar och vara för Det Vi Gillar, som om varje enskild roman hade ansvar att bära en hel tids idévärld, ett krav vi sällan ställer på författare i kulturer vi tror oss vara mer bekanta med. Säkert har det skrivits skarpare satir om specifikt de här åren och jag hoppas att få läsa den, men det förtar inte vad Tanpinar gör. Visst blir Institutet någon gång lite väl pratig och tar ett par utvikningar för mycket innan den når en något för kort slutpunkt (ja, den var ursprungligen en tidningsföljetong, och det märks) men när den är bra sitter jag och njuter för fulla muggar.

Mo Yan "Yngel"

Oscar Rooth — Mon, 05 Oct 2015 22:00:19 +0000

Om gitarrvirtuosen Yngwie Malmsteen kan man ha många åsikter. Men inte att han är dålig på att spela gitarr. Associationen kan te sig lite märklig, men Mo Yan fungerar lite på samma vis. Hans förmåga att med några få utvalda detaljer måla upp en hel scen och ge läsaren en fullkomlig närvaro i denna gör honom måhända inte helt unik. Men det gör hans skrivande oklanderligt och bland den kritik som riktats emot honom så har knappast någon varit riktad mot själva författandet som sådant.

Däremot gör inte det läsningen av Yngel till den fantastiska läsupplevelse jag hade förväntat mig. En skildring där ”hela den kinesiska samhällshistorien ligger som en kuliss och temat är den omdiskuterade ettbarnspolitiken”, som baksidstexten beskriver den, skriven av en författare som precis mottagit medaljen ur kung Carl Gustafs hand. Ja det bygger onekligen upp förväntningarna. Och även om de knappast kan sägas falla ner som en pannkaka, så blir läsningen ryckig.

Dispositionen är genomtänkt. Berättelsen berättas av Grodynglet, en näst intill vanlig man på den kinesiska landsbyggden men som har nära släktingar som var med på de rätta ställena under skapandet av folkrepubliken, i brevform. Breven är adresserade till herr Sugitani, en japansk överste som agerat både ockupant av Kina och fångvaktare till Grodynglets faster, barnmorskan Hjärtat Wan. Grodynglets uttalade ambition är att skriva en pjäs om henne, något som också sker och som läsaren får ta del av. Den är den avslutande 100-sidiga delen av romanen. Vägen dit går i relativ harmoni med kronologin och upplägget känns som sagt välgenomtänkt. I vart fall i teoretisk mening.

Stundtals fängslas man av Yans skrivande och flera episoder följer man med stort intresse. Andra delar kan bli långdragna och ett gemensamt problem är att de ofta är svåra att sätta i direkt samband. Visst, det är en släktsaga och innehållet blir, som sig bör, både de stora och de små tingen: tvångsaborter i långt framskridna graviditeter varvas med små anekdoter som nästan för tankarna till Emil i Lönnerberga. Den röda tråden som binder ihop delarna är däremot för tunn, eller i vart fall för tunn för mig, att följa och engagemanget blir ryckigt.

Persongalleriet är omfattande och enligt byns tradition är alla döpta efter kroppsdelar, något som kan skapa lite förvirring. Romanens egentliga huvudperson, Hjärtat Wan, är en komplex kvinna med starka inbyggda motsatser. Hon har hjälpt tiotusen barn till världen, som självuppoffrande barnmorska som närhelst det behövs traskar iväg så långt det behövs för att hjälpa unga mödrar. När ordförande Mao dör och målsättningen för folkrepubliken inte längre är att skapa så många nya medborgare som möjligt, utan att tvärtom växla om till ettbarnspolitiken, anammar hon partiets nya direktiv med samma beslutsamhet. Partiet är hon obrottsligt trogen och det kan närmast ses som ett substitut för det äktenskap hon aldrig ingick, då hennes ungdomskärlek tog sitt stridsflygplan och landade i Taiwan. Medan han lämnade skammen och förräderimisstankarna kvar till Hjärtat Wan. Den ynnest partiet visar henne betalar hon tillbaka, med hårt arbete och fullkomlig lojalitet. Men på ålderns höst ruckas samvetet över de tusentals dödade fostren.

Ettbarnspolitiken är onekligen ett intressant tema för en roman. Få andra politiska beslut har en så extrem skillnad mellan den kollektiva nyttan av att undvika överbefolkning och den individuella tragedin när staten går in och tvångsaborterar foster, hur långt fram i graviditeten de än må vara.

När man läser Yngel (vilket ska tilläggas är den enda roman jag läst av Yan) är det lite svårt att fullt ut ta till sig av den politiska kritiken som uppkom i samband med att han tilldelades Nobelpriset. Kritiken rörde främst det faktum att Yan är medlem i kommunistpartiet och därför kan anses gå i regimens ledband. Här duckar dock knappast författaren för att beskriva konsekvenserna av partiets politik. Visst utspelar sig händelserna några år tillbaka i tiden och författaren tar inte någon egentlig ställning, men skulle Yans frispråkighet vara representativ så är yttrandefriheten inte fullt så beskuren i Kina som ofta hävdas. Frågan är väl dock om någon annan, icke partimedlem och utan den där speciella medaljen, skulle kunna få en lika osmickrande bild av landets nutidshistoria publicerad?

Mo Yan "Den genomskinliga rättikan"

Björn Waller — Tue, 09 Dec 2014 23:00:57 +0000

Det är knepigt, det här med att vara romanförfattare och då och då få ur sig kortare historier. Om en var en sån där som skriver noveller, OK, då kan man släppa en samling sådana. Men så är det alla de där styckena som är lite för långa för noveller och för korta för att ge ut på egen hand. Därav sådana här samlingar, och därav också ofrånkomligen lite blandade känslor när fiktion, memoar, sagor och illustrationer buntas ihop.

Det sagt så är de två längre berättelserna här bland det bästa jag läst av Mo Yan. Titelberättelsen utspelar sig under kulturrevolutionens dagar och har säkert självbiografiska inslag, men blir snart något mer, när berättelsen om en ung dövstum pojke som hamnar mitt i en kärlekstriangel i ett arbetslag driver över i en surrealistisk skildring som känns som en halvt ihågkommen dröm. Vi vet att miljoner människor skickats ut på landet för att arbeta; på något vis krymper Mo världen till bara ett halvdussin karaktärer, tecknade med små högkontrastdetaljer. Har ni sett Oni-Baba? Så ungefär.

”En långdistanskapplöpning för trettio år sedan” är om möjligt ännu bättre, men också raka motsatsen. Här har vi satirikern Mo, den där som visst är politisk, men utan att göra sig omöjlig. I unge Mos lilla by utgår ett dekret från partistyrelsen att alla högerelement måste identifieras och tilldelas den arbetsuppgift som passar dem – i ett jämlikt samhälle måste ju fattigbönderna bestämma och de rika arbeta. Men vi har inga högerelement, säger man, och får till svar att tok heller, Mao har sagt att de finns överallt och då måste ni ha ett. Vad ska vi göra då? Sätta in en platsannons, ”högerelement sökes”? Till slut väljer man på måfå den fulaste, mest missbildade läraren, magister Zhu, till högerelement och låter honom få påklä sig allt det värsta. Mo hyllar kulturrevolutionens Kina i så översvallande ordalag så att ironin går varvet runt; i vilket annat land har man så högkvalificerad arbetskraft att den mest korrupte fattigbonde kan bli chef, och den mest välrenommerade läkare eller operasångare får jobba som dräng?

Inte så att de övriga berättelserna här är dåliga, men jämfört med de två känns de mest som skisser – i ”Muren som kan sjunga”, med sin slående bild av en marknad på isen där all handel sker i tysthet, säger han rentav rakt ut att han nog borde göra en hel roman av det. Överhuvudtaget är det många berättelser här om människor som väljer att inte tala.

Om alla andra kan tala, men ingen gör det, varför måste du då ensam tala? Det sägs att folkets tystnad är illavarslande. Så länge folk pladdrar på om ditt och datt är det ingen fara för samhället.

Sen är det det med översättningen. Det är inte det att Göran Malmqvists översättning egentligen lämnar något att önska, även om jag kan tycka att det är lite synd att Tranan inte kunnat använda en översättare för Mo; även om både Malmqvist, Anna Gustafsson Chen och Lennart Lundberg gör bra insatser blir det en skillnad från bok till bok. Men även om jag förstår att han vill fånga Mos landsortskänsla blir det ändå lite förbryllande när han pratar om fjärdingsvägar och härad, och när namn som Zhu och Liu blandas med namn som Krysantemum och Järnberget. Det är en knepig balansgång, mellan en översättning som konst och en som bruksanvisning, och jag avundas inte Malmqvist.

Men vafan, man kan inte kräva allt, och det är en konflikt jag hellre tar än slipper. I slutändan läser man väl inte litteratur från andra länder som någon kulturstudie, eller? Allt annat åsido, i sina bästa stunder är Mo Yan en härlig författare, och här finns fullt tillräckligt av den varan.

Mo Yan "Förändring"

Björn Waller — Tue, 09 Dec 2014 23:00:57 +0000

Det är svårt att utelämna den politiska vinkeln från alla diskussioner om Mo Yan. Det dröjde ungefär 30 sekunder från att han fick Nobelpriset till att protesterna började; han är en medlöpare, han är ett språkrör för en regering som mördat miljoner, hans romaner skämtar bort ämnen som andra författare dött eller gått i exil för. Och jo, kritiken är förståelig; om vi inte ska kräva av alla författare som verkar under en regim som avrättar oliktänkande med nackskott att de måste dö för sina idéer – där kan vi snacka åsiktskorridor – måste vi kunna se vad som inte blir sagt i den officiellt godkända litteraturen. (Det gäller förstås inte bara kinesiska författare – se t ex den här artikeln från i våras om 100-årsjubilerande Bohumil Hrabal. Men vadå, ska vi konstatera att all litteratur som skrivs i länder med politiskt förtryck är korrumperad, och bara hylla exillitteraturen? Visst finns det bra kinesiska exilförfattare – läs Yan Lianke och Ma Jian, t ex – och det är oerhört viktigt att de rösterna kommer fram, men hur mycket kan man i längden göra sig till språkrör för folket i ett land man inte besökt på decennier? Och hur stor litteratur kan man, i längden, skapa om det främsta målet är politiskt? Med tanke på att den svenska exillitteraturen består av Jonas Jonasson och ett par bittra Flashbackpostare kanske vi har svårt att relatera. Men medan vi diskuterar på kultursidorna exakt hur nära nackskottet kinesiska författare bör våga gå för att vi ska godkänna dem har Hollywood sedan länge börjat klippa bort allt som liknar Kinakritik ur sina filmer – money, dear boy. Men det är ju skillnad, kantänka.

Förlåt, jag skulle ju recensera Förändring. Men min poäng var att när jag för två år sedan läste Vitlöksballaderna hade jag, med all den debatten i huvudet, ändå svårt att värja mig; Mo är en härlig skrönikör, med ett språk som verkar gå pang på med mustiga berättelser om enkelt lantligt folk men samtidigt alltid är medvetet om att det verkar i ett sammanhang där allt sedan decennier är politiskt. Han surfar med lagoma doser ironi och melodrama ovanpå det maoistiska nyspråket, sällan i öppen kritik mot hela systemet, men mer som en retorisk fråga – ”Ni sa att allt skulle bli jämlikt, det låter ju härligt, men var det meningen att bara byta en överklass mot en annan, en korrumperad elit mot en annan…? Bara så att jag vet var jag står, alltså?”

Och det är där memoaren Förändring kommer in. På sätt och vis är den ett ganska tydligt försvarstal för synvinkeln att inte ta någon tydlig ställning För eller Emot den kinesiska regimen; Mo är född 1955, han har aldrig levt i något annat land än Folkrepubliken, men han har levt länge nog att minnas att landet under hans livstid gått från snudd på medeltida förhållanden till ett modernt land. Han beskriver en situation som är normal, där vi vill se honom ta tydligt avstånd från en avvikelse från det normala; men det normala är just det – förändringen.

I centrum står, under stora delar av boken, en sån här:

GAZ 51 är en lastbil från 40-talet som byggdes i miljoner exemplar i Sovjetunionen och ett okänt antal licensierade varianter från Polen till Pyongyang. Den där sortens bil som går i decennier, hålls igång med slägga och blåslampa och alltid startar på sju jävlar och åtta fan. Exemplaret som dyker upp om och om igen i Mos liv kom till Kina från Sovjet via Koreakriget, fortfarande med amerikanska kulhål i sig (läsaren får göra vad hen vill med den bilden), och bär under olika perioder honom och hans vänner från den ena punkten till den andra, genom skolgång och militärtjänst och smarta affärer. Och nej, det är inte en metafor, det är bara en lastbil som man håller igång, inte för att den är den bästa tänkbara utan för att man inte har någon annan, som inte förändras trots att världen förändras runt den. Jag sade väl att det inte är en metafor?

Kinas förvandling från livegen bondestat till megastäder med skyskrapor på bara 50 år är svindlande, men Mo är inte ute efter att beskriva den så – han bara konstaterar ganska anspråkslöst att då var det så här, nu är det så här, barndomsvännerna skingrades för vinden, själv blev han författare och mer finns inte att säga om det. Att den varken blir en festskrift för partiet eller en bredsida mot det må vara hänt; men att den inte säger oss så mycket om huvudpersonen är en svaghet. Trots intressanta uppslag blir den i slutändan något av en axelryckning. Kardanaxeln på en gammal rysk lastbil, då. Men du får i alla fall lära dig mer om att hålla igång en sådan än du visste förut, och som Den genomskinliga rättikan inskärper, ibland kan man säga mer i det man inte säger.

Äntligen en riktig bokaffär!

Oscar Rooth — Thu, 20 Dec 2012 12:00:18 +0000

Under bokens långa historia har den fått utstå en hel del prövningar, men varken biblioteksbranden i Alexandria, inkvisitionen eller Hitlers bokbål har på allvar hotat dess ställning. Det är väl först nu, under vårt nuvarande millenium som dess ställning blivit hotad. Kanske inte så mycket för dess idé som kunskapsbärare utan mer den form som trots allt sett ganska likadan ut sedan Gutenbergs dagar. Men så dyker plötsligt varianter upp, böcker som är ljudinspelningar av skådisar och böcker som bara består av ettor och nollor och levereras till köparen/lånaren via cyberrymden. Fast visst kommer nog pappersboken att stå sig ett bra tag till? Även om man förstås ska passa sig för att göra antaganden som räknesticksföretaget Facit gjort och påstå att e-boken bara är en fluga.

Någonting som däremot verkar vara i en mer akut fara än själva boken, är bokhandeln. Inte för att dessa försvunnit, tvärtom säljs ju böcker på fler ställen nu än någonsin tidigare och på vilken pressbyrå, bensinmack eller mataffär som helst kan du ju numera också köpa pocketböcker. Själva bokhandlarna finns ju också kvar även om de blivit hårt trängda av nätförsäljare. Tillgängligt och bekvämt har det alltså blivit, men också lite trist. För den vanliga bokaffären, som Bokia eller Akademibokhandeln (som ju för att ännu mer öka homogeniteten har slagit sina påsar ihop) fyller ju upp sina butiker med mer och mer produkter som inte är böcker. Mer pennor, mer spel och mer leksaker men också tyvärr allt mindre böcker. Och letar man efter en bok som inte tillhör de 50 mest sålda, så blir det helt klart svårare, då är ju nätshopparna mycket bättre. Att gå runt i bokhandeln och kika runt har därför blivit en allt tristare sysselsättning.

Därför blir jag så glad när jag av en slump kliver in på nyöppnade Aspuddens bokhandel, i just Aspudden. Det är en bokaffär av det slag som man önskar: en affär med böcker. Butiken är inte särskilt stor men ger direkt ett trevligt intryck. Den är fylld av böcker och inget annat (eller jo, de säljer också kylskåpsmagnetdockor föreställande författare, filosofer och allmänna världskändisar som tillverkats av arbetslösa amerikaner) och har mycket av det utan att ha antikvariatets röriga inredning med bokhyllor längs hela vägarna och kartonger över hela golven. Många genrer samlas här och det finns allt från Alfons Åberg till Foucault men utan att de för den sakens skull konkurrerar med närliggande Ica Aspuddens bestsäljarpockethylla. Det är helt enkelt en affär där man kan gå omkring och kika bland titlarna och både hitta dagsaktuella böcker som Mo Yan som ligger sida vid sida med Carl-Henning Wijkmarks Dressinen. Ja, det är den typ av bokaffär där man inte på förhand vet vad det är man kommer att köpa.

Nu har jag kanske inte varit helt uppriktig, för det är inte bara böcker i butiken. Här är även förlaget Tankekraft lokaliserat (jag tror att det är samma personer bakom förlaget som bokhandeln) och i januari öppnar de ett litet kafé, där man på vardagar kan äta soppluncher och de har brunch på helger. Men det är ju precis den typ av kringverksamhet som passar så bra till en bokhandel och som på intet sätt kommer att konkurrera ut själva böckerna. Så ni som bor i Stockholm och vanligen köper böcker via nätet eller i kedjorna, ge nyårslöftet 2013 att besöka Aspuddens bokhandel (Hägerstensvägen 130) och handla åtminstone en bok där istället. Visst låter jag som en reklampelare för bokhandeln? Det tar jag gärna, för öppnar man en riktig bokaffär och därtill inte mitt i city utan i en närförort tycker jag att man är värd all positiv uppmärksamhet. Jag har ju i alla fall inte fått betalt för detta. Och bokaffären är helt omedveten om min upphaussning.

Nobelpriset i litteratur 2012

Camilla Hällbom — Thu, 11 Oct 2012 11:01:01 +0000

I detta nu sitter världens alla litteraturfantaster spända vid TV-apparater, datorer och radioapparater. Vem ska få nobelpriset i litteratur 2012? Hur mycket pengar vinner eller förlorar nu de som har satsat på Haruki Murakami eller Joyce Carol Oates?

Kommer vi jubla lika högt som förra året? Förmodligen inte, Svenska akademien kommer inte att ge nobelpriset till Tomas Tranströmer det här året också. Just det är så spännande, när den alla hade hoppats på äntligen får priset laddas luften ur men nu har spänningen ökat igen. En europé, en asiat, en amerikan, en afrikan? En kvinna eller man? En dramatiker, eller prosaist? Poeterna får nog vänta ett par år till innan de kan sätta sig vid telefonerna och vänta på ett telefonsamtal från Peter Englund.

Jag hoppas att det är ett okänt namn i år, eller en författare som väntar på att bli läst. Varför ironisera och skrika äntligen? Om det är något som är spännande med nobelpriset i litteratur är det chansen att upptäcka nya författarskap.

2012 års nobelpris i litteratur går till: den kinesiska författaren Mo Yan!

Svenska akademiens motivering lyder: ”som med hallucinatorisk realism förenar saga, historia och samtid”.

Mo Yan finns översatt till svenska men vi har inte recenserat honom tidigare.

Tidigare recensioner av nobelprisböcker har vi samlat på vår specialsida.

dagensbok.com » Mo Yan

Ahmet Hamdi Tanpinar "Institutet för tidsinställning av alla ur"

Similar Posts:

Mo Yan "Yngel"

Similar Posts:

Mo Yan "Den genomskinliga rättikan"

Similar Posts:

Mo Yan "Förändring"

Similar Posts:

Äntligen en riktig bokaffär!

Similar Posts:

Nobelpriset i litteratur 2012

Similar Posts: