Och just detta, att vara svag, rädd, osäker, tafattare, yngre, klenare, blygare, ordentligare går som en röd tråd genom de elva novellerna i Axel Åhmans debutverk. Det handlar om pojkar eller män som växer upp på landet, går i skola, deltar i älgjakt, hjälper pappa hemma på gården, konfirmeras, far ut på sin första dans, återkommer till hemtrakten efter studier eller lever borta hemifrån men bär med sig något av sin sociala osäkerhet … Som en gammal skada eller svaghet som finns där.

Det finns alltid en kontrast mellan jaget och de andra, en misstro eller osäkerhet som gör att det bildas en sorts rangordning eller osynlig tävling. Det gäller att inte vara “klein” trots att det bär emot att låtsas, försöka, kämpa för att passa in i de outtalade – eller ibland mycket tydligt uttalade – manliga normerna. Här ska man vara stark, snabb, ha krafter, tala för sig och gärna högt och myndigt. Lägga sig i och hålla koll på andras liv och leverne.

Miljöerna är ofta landsbygd, en österbottnisk sådan med byar, servicestationer, små skolor och riksvägen. Men det kan också vara urban miljö såsom i novellen “Bastutronen” där huvudpersonen upptäcker sig sitta på platsen för den som ska kasta på bastuugnen i den allmänna stadsbastun med främmande manskroppar av alla kalibrar. Han tar sig an uppgiften fastän han nästan stryker med på kuppen och håller ut i det kokande helvetet. Han klarar mandomsprovet även om han vacklar ut nästan halvdöd.

Åhman är en sant skicklig och känslig ordanvändare. Han använder sig av österbottnisk dialekt i replikerna – ibland även finska i till exempel ”Bastutronen” – och uttrycken sitter som hand i handske. När till exempel mamman och pappan diskuterar i familjen som får “sverigefrämmande” i novellen med samma namn, över rikssvenskarnas bortskämdhet: “Jåå … Va kan man? – NÅ ITT NA!” (Nå, ingenting). Här påpekar berättaren om sverigesläktingen som “försökte svänga sig med dialekten han lämnat på stranden när han satte sig på båten västerut för tjugofem år sedan” medan pappan i familjen nästan ser ut som om det “skadat honom fysiskt”. Varenda en som upplevt liknande språkglapp bara vet vad det handlar om. Diskussionen om sverigesläktingarnas namn på barnen är också mitt i prick: att skriva Zara med Z “Och “Liam, vad tror de egentligen? Att de ska bli popstjärnor eller influencers bara för att de importerar namnen från USA?”.

Överlag är namnvalen intressanta och träffande och ofta förekommer samma person i flera noveller. Överaktiva Tommy som frågade “E do klein?” figurerar några år senare i novellen “Konfirmationen” som dansbussens kung – förstås – med en öllåda som krona. Kommundirektören med namnet Jörgen, hög på sig själv och sin makt, i novellen “Kommunfadern”, begravs senare i novellen “Smörgåstårtan”. I den novellen tar och får prästen ordentlig hämnd på sin gamla mobbare och plågoande genom att sätta ner foten och verkligen sjunga ut sanningen. Till och med pissa ut den … hela novellen är fylld av galghumor.

Elva noveller om att vara pojke, man, gubbe. Retad, ratad, utmanad, påtrampad. Att få ge igen, ge betalt för gammal ost. Novellerna är humoristiska och Åhman har studerat och känner de österbottniska männen i deras omgivning. Han ser mycket och läser av och ut mycket mellan raderna. I sanning är det här säkert något som är allmängiltigt i kulturer och samhällen där människor känner varandra och varandras släkter.

Samtidigt är det lite sorgligt. Särskilt vad gäller novellernas yngre killar. Måste man (män) fortfarande kämpa så hårt för att accepteras? I en Fb-diskussion såg jag kommentaren “inget har förändrats på femtio år” angående novellen “Konfirmation” som handlar om dansbana och fylla. Därför är det viktigt och riktigt att Axel Åhman, som själv är ung och en förebild för många i och med otroligt populära och älskade humorgruppen KAJ, skriver om frågorna och visar med hela handen på hur eländiga manlighetsnormerna alltjämt är i ett av världens mest jämställda och lyckliga (?) länder. Han får oss verkligen att skratta åt alla (män) som trycker ner andra genom att just för sin egen inre rädslas skull fråga “E do klein?”.

Läs novellerna i Klein och lyssna även till humorgruppen KAJ så får du en hel del att fundera över …

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• Komprimerade noveller
• Uppbrott och våndor
• Noveller om folk som känner varandra
• Allt är som vanligt

Eddy växer upp i en mindre ort i norra Frankrike. Det är en nästintill klichéartad bild av den inskränkta landsbygden. Männen är svin, super och slåss medan kvinnorna blir gravida och unga hemmafruar. Pommes frites är den vanligaste måltiden. ”Araber” är farliga. Talspråket fungerar säkert bättre på franska. Den svenska översättningen är, med utryck som ”jösses” och ”mopsa”, ibland nära att slå över till buskis. Ändå förstår jag syftet. Där Eddy växer upp befinner sig språket långt ifrån litteraturens finrum. Att bli sedd som annorlunda kräver inte mycket ansträngning, och Eddy står ut från första stund med sina feminina rörelser och ljusa röst. Han är bögen, fjollan, stjärtprinsen. Bespottad och slagen. Belackarna finns överallt. ”Kamraterna” i skolan. Vuxna. De egna föräldrarna.

Pappan undrar varför Eddy håller på och ”åmar sig”, varför han är så konstig. Eddy kämpar för att smälta in. Maskuliniteten blir en teater han vill kunna spela med i. Han försöker och försöker. Slår tillbaka. Blir ihop med tjejer. Dejtar sin äldre systers kompis. ”Hårdingarna” är männen han både avskyr och beundrar. De förtrycker honom, samtidigt som han vill vara som dem. Samtidigt som han åtrår dem. Till slut är det ändå den egna kroppen som förråder honom. Och det är där, i kroppen och sexualiteten, han inser att det bara finns en väg för honom att gå. Bort, ut, långt därifrån.

Man slutar aldrig spela olika roller, men det finns faktiskt en sanning bakom maskerna. Sanningen bakom min mask var önskan om ett annat liv.

I Frankrike har Göra sig kvitt Eddy Bellegueule som sagt blivit en snackis. För det utlämnande ämnet, men också på grund av familjens reaktion. Tydligen har mycket av föräldrarnas kritik inte riktat sig mot att de beskrivs som rasister och homofober, utan att de framställs som fattiga. Däri ligger deras rädsla och skam. Att stå på botten och bli utskrattade.

Det skulle kunna bli problematiskt när Louis nu som högutbildad och litterär gör en klassresa, byter sitt arbetarnamn och ger ut en litterär uppgörelse med hemstaden och familjen. Men jag tycker inte att berättelsen enbart är fylld av hat. Louis ser att ingenting är svart eller vitt och undersöker komplexiteten. Vilka är strukturerna som formar samhället och människans beteende? Jag läser inte boken som en hämnd, mer som Édouard Louis sätt att betrakta sin uppväxt i ett nytt ljus. En uppväxt han varit tvungen att lämna och klippa banden med. Man väljer inte sin familj, men det är möjligt att försöka förstå och acceptera den. Kanske är det därför Louis roman slår mig som så vacker mitt i allt det svarta.

Som homosexuell relaterar jag starkt till många aspekter av Eddys historia. Inte så mycket den fysiska misshandeln, men väl mobbingen, skammen, känslan av att vara den enda i världen som är annorlunda och behovet av att ge sig av. Tänk om jag fått läsa Göra sig kvitt Eddy Bellegueulenär jag var tonåring…

Jag får en klump i halsen när jag läser en intervju i Aftonbladet där Édouard Louis säger att han först nu förstått att hans homosexualitet inte är en sjukdom, och att det finns en gayrörelse som kämpar för att han ska få vara den han är. Vi är så många som delar hans historia. Det är en stor befrielse att inse att det går att skapa sitt liv, sin person och själv välja de människor som ska stå en nära. Vi är en enda stor familj. Välkommen Édouard!

Similar Posts:

• Politik och människor
• Katten. Landet. Kärleken
• En historia jag gärna lyssnar till
• Ett liv som död
• Ojämnt om dubbellivets tystnad

Men min vän tyckte att det största problemet var att över huvud taget få syn på snedheterna. Hans utmaning ligger främst i att han ”måste reflektera över saker han aldrig gjort förut”. Och kanske är det så, att den initiala insikten om orättvisorna i relationen mellan män och kvinnor är mycket mer lättvunnen om du är kvinna. Det är helt enkelt lättare att känna en orättvisa drabba dig, som ett slag i magen, än att se när du drar nytta av att den drabbar någon annan. Kanske är det också svårt att känna motivation för ett så energikrävande och bökigt projekt när det främst är du som man som måste lämna ifrån dig dina privilegier.

Marcus Priftis förklarar i Det otäcka könet vad män i själva verket förlorar på att leva under de rådande maskulinitetsidealen, t.ex. hur typiskt manliga män är överrepresenterade så väl på samhällets absoluta botten som i dess styrelserum, eller hur ensamma många äldre män blir efter en skilsmässa då de till skillnad från sin exfru inte har några nära relationer utanför familjen. Det författaren gör är alltså att förklara och visa hur normerna för manlighet påverkar verkliga män.

Det här är en bok om mansidealen, om hur männen lever under dem och vilka konsekvenser det får. Det är en bok om normer, värderingar och motsättningar, om framgång, oberoende och den allt överskuggande rädslan för att uppfattas som bög. En bok om självdisciplin och sviktande stånd, om manliga relationer och relativ manlighet. En bok som drar ner byxorna på klyschor om oföränderlig biologi och hormonstörande feminism – och en bok om hur jakten på att vara man får män att förstöra livet för både sig själva och hela sin omgivning.

Priftis vill ha förändring, han vill uppgradera vårt mansideal. Det här är dock inte en bok som berättar hur detta ska gå till, eller vartåt vi måste gå. Det är en bok som förklarar och synliggör manlighetsnormer i samhället, som slår hål på myter och beskriver forskning. Även om Priftis diskuterar med hjälp av teoretiker som Connell, Faludi, Hirdman och Kimmel så gör han det luftigt och lätt, och lyckas gång på gång förklara grunderna i ett avancerat resonemang liksom bara i förbifarten. Det ska till en särskild formuleringsförmåga för att lyckas med det, och det har Priftis.

Förutom att han förmår ta ett helhetsgrepp på maskuliniteten gör han det lättförståeligt, och dessutom väldigt roligt. Som när han beskriver hur mäns kroppar objektifieras i reklam och media, men hur deras ansiktsuttryck på dessa bilder inte är ett passivt ”Ta mig nu” som då kvinnokroppar objektifieras, utan ett manligt ”Nu måste jag verkligen skita”. Eller hur han i förbifarten beskriver att man kan tycka att ens chef är en ”stjärtmössa”, men ändå göra som vederbörande säger. Jag skrattar till med jämna mellanrum, och däremellan småler jag åt hans roliga och oväntade beskrivningar.

Det är smart, det är välskrivet och det är grundligt gjort. Och eftersom jag tänker att Det otäcka könet kan hjälpa till att få syn på de där sakerna man inte reflekterat över tidigare, så ämnar jag definitivt sätta den i händerna på flertalet män(niskor) i min närhet.

Similar Posts:

• Kriget mot pojkarna
• Överskattad undergång
• Dikter för ”riktiga” män
• ”Vi är i krig nu, lilla gumman”
• Girls rule the school

I sin nya bok Göra män skriver han på liknande sätt utifrån personliga erfarenheter av det som han kallar ”kriget mot pojkarna”, dvs hur vi genom uppfostran tvingar in känsliga och intuitiva pojkar i vår idé om den starka och behärskade Mannen. Den rådande idén om vad som är en riktig man kan förstås som att ha kontroll (framförallt över sina känslor), vara självständig, viril och stark, samt att prestera och gärna offra sig för något/någon annan (aldrig träffa familjen för att jobbet tar all tid, men uppleva det som att arbetstimmarna i själva verket är ”för familjens skull”). De här förväntningarna menar Söderlund tar ifrån pojkar och män möjligheten till verkligt nära relationer och känsloupplevelser. Att från barnsben tränas i att inte visa svaghet, osäkerhet eller ledsamhet begränsar människor, och ändå är denna socialisering något som fortgår med allas vårt goda minne – på skolgårdar, i omklädningsrum, i det militära. Och den utförs allt som oftast med hjälp av våld eller annan bestraffning. Söderlund visar med otaliga exempel hur det som många pojkar upplever under uppväxten, och som ofta bemöts med en axelryckning och ett ”Boys will be boys”, i själva verket ofta är direkta övergrepp och kränkningar. Men att detta inte går att förstå så länge det är näst intill omöjligt att förstå en man som ett offer.

Författaren beskriver fostran till maskulinitet som ett slags tvångsrekrytering till en armé av manliga män, vars enda syfte är att säkra att de som vinner mest på den rådande ordningen (silverryggarna som Söderlund kallar dem) kan bibehålla sin makt och sina privilegier.

Att desertera är belagt med dödsstraff. Men vi måste desertera annars dör vi. Inte den fysiska men den sociala och emotionella döden. Vi blir tomma skal vars hela kraft går åt till att inte rämna, spricka i fogarna, krackelera. Vi blir Bill och Coates och Rambo. Vi blir soldater i ett krig mot våra egna söner, mot deras känslighet, intuition och makalösa frimodighet och kreativitet. De är alla offer i det kriget. Vi också.

Liksom i Göra kärlek är en av bokens styrkor att det är en man som skriver om maskulinitet främst för andra män. Genom de snirkliga resonemangen framkommer ambivalensen i att vara en individ och samtidigt del av den överordnade gruppen män. Att känna stolthet och förståelse för den man är och hur man blivit denna person, och samtidigt förhålla sig till maskulinitetens destruktiva och oönskade sidor. Söderlund inleder med att slå fast att det inte är synd om männen, men öppnar upp för en djupare förståelse av vad det innebär att fostras till och leva som man. Och han ser hopp för en mer nyanserad föreställning om vad som är en ”riktig man” i litteratur, forskning och bland manliga vänner. Till och med det så vanliga skriket ”Inte alla män!” som reaktion på feministers försök att peka på mäns våld mot kvinnor tolkar han försiktigt hoppfullt. ”Jag tolkar den ilskan som ”vi vill inte vara de män ni beskriver”, och det finns en kraft i det.”

Göra män är inte lika träffande som sin föregångare (är det för att jag själv, i egenskap av kvinna, inte finns representerad i lika hög grad som jag inte drabbas på samma sätt?). Det som i Göra kärlek var ett böljande, men lättbegripligt, resonemang blir i denna senare bok stundtals snurrigt. Jag får inget vidare grepp om kapitelindelningen och jag flyter inte lika lätt med i de olika associationsbanorna. Jag tycker också att Söderlund ägnar oproportionerligt stor del åt att resonera kring manlig gråt och dess historia (Marcus Priftis snuddar vid samma tema i sin bok om maskulinitetskonstruktion, Det otäcka könet, med orden ”förvisso en kuriös detalj”).

Dessutom förväntar jag mig mer av en författare, då denna skriver en ny bok, än att flertalet passager är direkt kopierade ur den förra. Visst är det oundvikligt att de olika verken kommer att gå in i varandra och behandla samma situationer eller diskutera samma forskningsresultat. Men att inte formulera om sig utan istället klicka copy/paste, det tycker jag bara är lojt.

Similar Posts:

• Ett helhetsgrepp på manligheten
• Män som slår – eller inte
• Fickor av motstånd mot rigitt könssystem
• Noveller om pojkar och män
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda

Drama! Tre svenska pjäser är ett bra exempel på att dramatik också är utmärkt skönlitteratur. Här bjuds vi på tre pjäser från 2010-talet som var och en har olika karaktär och visar upp vad dramatik kan vara. Dramatikernas presentationstexter, där de kort skriver om hur deras verk kommit till, visar på olika arbetsprocesser, men också hur slumpen kan föda en idé. Hur ett mordhot helt kan ändra ett projekt, eller hur en taxiresa blir ingången till ett författarskap och senare resulterar i en pjäs.

Marcus Lindeens Djur som dör både liknar och tar avstamp i reportage. Den består av tre separata delar med dokumentärt tilltal. Alla handlar de om människans relation till djur, och när gränsen mellan oss på något sätt överträds. I en del intervjuas en kvinna och hennes son om när deras 191 katter avlivades. I en annan berättas om schimpansen Lucy som två dagar gammal adopteras av en psykoterapeut i Oklahoma och uppfostras till människa.

America Vera-Zavalas Starka kvinnor pinkar stående är en monolog om Sara Lidman där vi möter författaren under fem olika stadier i livet. Språket är prosalyriskt och kan läsas som dikt, samtidigt som texten ger spännande, drömska bilder av sceniska möjligheter.

SARA 5      mitt livs lyckligaste ögonblick?

Paus

det behåller jag för mig själv
men ett av de lyckligaste?

när Vietnam blev fritt
när vi vann för en gångs skull
på festen – då bestämde jag att vi skulle sjunga

ett djupt andetag
ton

efter det här får det vara bra
sen dör jag
av lycka

I Järnnatt utforskar Mattias Brunn återigen könsroller, maskuliniteten och dess samband med aggressivitet och våld. Den unge Leo kämpar med dåligt samvete efter att vännen Jonatan sagt att han älskar honom. Känslan av utanförskap växer tills den bara verkar kunna sluta på ett sätt: hämnd.

Baksidetexten menar att den svenska nutidsdramatiken dessa tre pjäser representerar ”befinner sig i berättandets frontlinje”. Och de erbjuder helt klart en nyanserad bild av vad som händer på svenska teaterscener. Jag vill ändå påpeka att det är dramatik som inte slår nedifrån eller från sidan. De tre dramatikerna är väletablerade och deras bidrag i den här boken har alla satts upp i större teatrars regi. Och kanske är det förutsättningen för att de nu ges ut. För att upptäcka den verkligt radikala och nyskapande teatern måste man vända blicken bort från institutionerna. Där finns framtiden. Hoppas att vi även får läsa den i bokform!

Similar Posts:

• ”Solidaritet är solidaritet, det kan inte vara ’tvärtom’”
• Strålande om rasism i Sverige
• Otäck historieförfalskning
• Svammel och drömhönor
• Jakten på demokrati