Romanen börjar med ett byggprojekt. Tomten intill huset rivs upp för nu ska minsann en pool anläggas för frun i huset, Mathilde. Det känns nästan som att Amine utför en försoningsgest, men jag hinner inte mer än snudda vid tankarna, förrän jag måste hasta vidare för att följa deras barn och allt de är med om i sina begynnande vuxenliv.

Dottern Aïcha studerar medicin i Strasbourg men sonen Selim är inte studiemotiverad över huvud taget. I bakgrunden formar sig det moderna Marocko med inrikespolitisk dramatik – också här finns inslag av proteströrelser bland de unga. För Aïcha är det självklart att vara lojal med föräldrarna, hennes upprorskänsla riktar sig snarare mot den man som vill linda henne runt sitt finger. Att hennes bror Selim är obekväm i att förkovra sig på det intellektuella planet blir starkt fångat i scenerna när han tränar i sin favoritsport, nämligen simning. Den yngre generationen kommer i kontakt med många västerländska företeelser som inte föräldrarna gjorde. När Selim rymmer från sin familj är det lätt att tänka på musikalen/filmen Hair men reliefen blir annorlunda i och med att händelserna placerats i kuststaden Essaouira.

Tonen som författaren väljer är den svala och oberörda berättarens. Däremot har berättelsen i sig inget svalt innehåll. Scener växlar snabbt och i Slimanis berättarstil ser det ut som att handlingar sker i blindo, eller åtminstone enligt ett förutbestämt öde.

Att det fräser och väser ingår i själva konceptet, särskilt märks det i hur människorna porträtteras. Alla tillåts ha mörka drivkrafter eller ha ett vresigt temperament. Kropparna fylls av iver och upptäckarlust men hos några av figurerna är sexet ett rent självskadebeteende.

Även om jag tycker om att svepas med av den här brett upplagda släktkrönikan, känns tempot aningen för hastigt och spretigt när kapitlen avlöser varandra. Det beror med största sannolikhet på att jag är så mycket trögare i mitt sätt att navigera i tillvaron. Att inte låta romanpersoner ägna sig åt existentiella kval eller formulera ord om skönheten i världen är absolut ett lika gångbart grepp i litterär mening, det vill jag understryka.

För det finns ändå ett tema eller två som håller ihop berättelsen. Det ena är det stora moderna projektet. Här är ett land där BNP stigit det senaste decenniet efter frigörelsen, men de högre samhällsklasserna bär skygglappar inför den stora delen av befolkningen som fortfarande går på samma stampade jordgolv. Som en kontrast till bilden av ett framåtskridande samhälle (nåja, förtryck av oliktänkande pågår) löper det andra temat, nämligen människornas sinnlighet och stundom okontrollerade begär. Det råder ingen brist på elektricitet i Dansa med mig och jag undrar om samma otåliga tempo ska följa i del tre?

Similar Posts:

• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Större frågor i fransk thriller
• Längtan, lera och luft
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Magiskt om musik och människor

I romanen De andras land är handlingen inte placerad i nutid, utan i stället direkt efter andra världskriget. Mathilde har franska föräldrar och kärleken till den marockanskfödde Amine går inte att stoppa. De gifter sig trots olikheterna sinsemellan och livet som jordbrukare ska börja på de lantligt belägna ägorna utanför staden Meknès i Marocko. Romanen är den första delen i en trilogi och enligt bakgrundsfakta har Slimanis egna morföräldrars liv inspirerat till berättelsen.

Det är tufft från första början för Mathilde, som ser sina tidigare aningslösa framtidsdrömmar grusas. Landskapets kalla nätter och torra ökenvind gynnar inte direkt odlingsmöjligheterna. Svärmor lever ett liv i isolering, något som Mathilde inte kan rucka på i sin egenskap av att vara en europeisk, främmande kvinna. Försöken att finna vänner bland borgerliga franska kolonisatörer misslyckas och samma sak händer när hon träffar Amines vänner. Miljö och sociala villkor är som gjorda för att knäcka Mathilde.

Den energiska prosan är tajt och infogar en mängd händelser och kontraster. Här skildras ett liv som alltsomoftast är både slitsamt och hårt. Läsaren får oclså en inblick i Marockos politiska-sociala utveckling och det nationalistiska och revolutionära uppvaknandet. Koloniala jordägare ska jagas tillbaka hem till Frankrike. Våldsretoriken utmynnar i blodiga motståndshandlingar.

Såklart påverkar alla händelser Mathilde och hennes närmaste. Och vad kännetecknar Slimanis porträttkonst förskönas ingen. Så gott som alla förses med egenskaper som inte alltid är så sympatiska. Situationer och scener av annat slag förekommer också, kulturkrockar uppstår med inslag av både pinsamhet och hjärtlighet.

Amine och Mathilde liknar i sina strävanden inte alls det arbetsamma paret Karl-Oskar och Kristina. Här pendlar i stället relationen mellan brinnande begär, avståndstagande och misshandel. Barnen ser och hör allt men kan inte påverka. De många nivåerna av ofrihet verkar som ett sammanhållande kitt i samhällskroppen – värst utsatt är hushållets piga som faktiskt benämns som slav.

Jag tycker familjekrönikan presenteras något för omfångsrikt ibland men samtidigt är Slimani skicklig när hon gör en djupdykning i någons tanke, upplevelse eller minne som träffar precis mitt i prick. Att ingå i en familj som försöker hantera förväntningar, traditioner och fördomar i politiskt skakiga tider var på 1950-talet precis lika omtumlande som det är i dag.

Similar Posts:

• Otåligt tempo fortsätter
• Större frågor i fransk thriller
• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• En fläkt från förr
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

Nåja. Det ska väl gå bra. Hon är ju amerikansk medborgare och får hjälp av hotellets säkerhetschef, vars entusiasm är humoristiskt beskriven. Han får ju äntligen visa upp sin kapacitet som döljer sig bakom titeln på namnbrickan.

På polisstationen tar hon emot en svart ryggsäck av polischefen med pass och plånbok – som inte tillhör henne. Ett ögonblicks handling, ett misstag, som hon senare vill rätta till på den amerikanska ambassaden. Men där trasslar hon till det ännu mer. Ingenting av det hon äger kan styrka hennes identitet. Att fly från ambassadbyggnaden blir lösningen.

Många scener innehåller komik men också något annat som författaren får fram. Kvinnan utan identitetshandlingar använder sig aldrig av ordet ”jag” i berättandet. Skeendet skildras i andra person, det vill säga i du-form. Ingen får närma sig kärnan – jaget. Bättre att cirkla kring ”duet”.

Temat utseende är återkommande. Beskrivningarna förmedlar en Instagramlik syn på människans yttre och dess tillmätta värde. Hela berättelsen igenom ligger ett filter mellan ett inre tankeflöde och ett yttre händelseförlopp. Sprickor där sorgen skymtar sprids ut i berättelsen och väcker min medkänsla med huvudpersonen. Ungdomsårens simhoppsträning belyses med en oväntad aspekt och gör mig förtvivlad över utseendefixeringen som de sociala medierna förstärker.

Turistande på exotiska platser har stor betydelse för delar av den välbeställda medelklassen. I några scener uttrycks tvivel om mötena under resorna är genuina eller arrangerade. Gränsen mellan äkthet och kulisser är stundom svår att upptäcka. När hon sedan får möjlighet att jobba som stand-in i en filminspelning i Casablanca blir verkligheten än mer lik en kuliss.

Närheten till tillfälliga vänner uppstår när det blir dags för drinkar. Många läsare känner säkert igen den fullskaliga upprymdheten med mycket alkohol … som alltid följs av dagen-efter:

Tidigt på morgonen ringer telefonen. Din hjärna känns som om den brutits upp i sju kontinenter.

Det är inte så praktiskt att vara utan identitetshandlingar. Huvudpersonen hamnar återkommande i situationer som hon måste krångla sig ur – och samtidigt blir strulet en räddning som ger anledning att fly vidare. Läsaren som följer med på resan förstår till slut varför.

Similar Posts:

• Med en bit kvar till skräcken
• Familjekrönika + Marocko = SANT
• Ungdomsskildring som skaver och berör
• Vindlande berättelse om identitet
• Otåligt tempo fortsätter

Det är hallucinatoriskt landskap. Magisk realism utan magi. Ledaren och hans fru är uppblåsta operettfigurer vars anspråk på genialitet är lika löjeväckande som det är livsfarligt att ifrågasätta dem. ”Den store vinterskomakarens” ondskefulla makt ligger som en blöt filt över landet och påverkar direkt eller indirekt alla medborgare.

Ana Ivans far Ciprian är en otursförföljd matematiker. Framför allt två händelser beseglar hans öde. Det första är när diktatorns dotter Zoia bestämmer sig för att bedriva forskning på institutet där Ciprian arbetar.

Så Zoia fortsatte att bli befordrad, hennes forskning fortsatte tilldelas nya medel. Var det välförtjänt? Var Zoia en bra matematiker? Det är det inte riktigt någon som vet. Ciprian visste knappt, trots att han var hennes assistent. Som alla andra på Institutet var han rädd för att läsa hennes artiklar och avhandlingar, som alla andra fruktade han att hennes arbete var eländigt, och att han helt omedvetet skulle råka fnysa eller rynka på näsan eller på andra sätt vara mörk av bitterhet över hennes framgång.

Men eftersom pappa Ceaușescu, ”aldrig känd för sina eleganta lösningar”, tycker att dottern ska ägna sig åt något mer ”folkligt och förnuftigt” än att doktorera i matematik stängs Institutet en dag helt sonika och Ciprians drömmar om en forskarkarriär krossas. Han blir istället gymnasielärare. Från denna punkt går det bara utför.

En chans till revansch för familjen yppar sig dock när Ana Ivans mor Maria tackar ja till ett erbjudande om att undervisa på en skola i Marocko. Tydligen har Marocko och Rumänien ett utbyte av professionell arbetskraft vid den här tiden. Allt hopp grusas dock snabbt när en katastrof inträffar. En händelse som på sätt och vis sätter tiden ur spel och kommer att påverka Ana Ivans liv på mer sätt en ett.

Ana Ivan bär på en livslång fascination för matematik och tidens inverkan på människor. Den franske grottforskaren Michel Siffre som helt förlorade känslan för tidens förlopp när han tillbringade månader under jord i fullständigt mörker, är inspirationen till ett konstprojekt som Ana Ivan iscensätter.

Det kan låta lite konstruerat med att låta upptagenhet vid tidsparadoxer och matematiska mönster vara det bärande elementet i en roman. Må så vara, men jag tycker nog att det ändå är ganska elegant infogat i det som är den verkliga tyngdpunkten i Föreställningar om Ana Ivan: det engagerade och vackert tecknade porträttet av föräldrarna och deras liv i ett perverterat samhälle.

Rosengaards roman är inte perfekt men det är knappast något att begära eller stå efter. Ibland går det lite för fort för att man ska bli övertygad och ibland är inte tonträffen helt lyckad, men jag vill ändå påstå att den här romanen är något av ett litet fynd. Tjusas du av berättelser om människor som verkligen blir till kött och blod i en begåvad författares händer så är Föreställningar om Ana Ivan ett hett tips.

Ciprian satt på ett trottoarcafé och ställde sin klocka. /…/ Algeriern lyssnade och nickade intresserat, och Ciprian klickade demonstrativt på sin klocka. Så var det avklarat, sa han, så lätt är det gjort. Tiden, den kan vi räkna med. Den går alltid framåt, från dåtiden vida nutiden till framtiden, och den går aldrig bakåt igen. Och ändå. Ibland, vid mycket höga hastigheter eller på mycket, mycket små och subatomära nivåer, så gör den ändå det.

Similar Posts:

• Bortom klichéer om offerroll och idealism
• Diktaturens brutalitet och skönhet
• Bra beståndsdelar ger inte alltid en bra helhet
• Monolog för två om att tystna – och skriva
• När det är omöjligt att acceptera rådande villkor

I Kungens dag, den senaste roman av Abdellah Taïa som översatts till svenska, sätts vänskapen mellan två tonåriga pojkar, fattige Omar och välbärgade Khalid, rejält på prov. Omar drömmer om hur han får den stora äran att träffa Marockos kung, Hassan II, men gör bort sig totalt. Svarar fel på frågan om vilket år kungen besteg tronen. Han duger inte ens till att dansa magdans inför kungen och hela hovet. Khalid är den enda som får höra om Omars dröm. Khalid som är hans bästa vän. Khalid som han älskar.

En dag meddelar skolans rektor lyckligt att någon i pojkarnas klass utsetts till landets bästa elev, och som belöning ska få kyssa kungens hand då dennes kortege passerar utanför staden. Tanken är svindlande för Omar. Att få kyssa kung Hassan II:s hand! Är det nu hans dröm ska gå i uppfyllelse? Den här gången ska han inte misslyckas! Men så visar det sig att det är Khalid som fått utmärkelsen. Khalid, som redan har allt. Han som bor tillsammans med sin familj och hushållerska i en villa som doftar underbart:

… svart kaffe, myntate som hade sötats för mycket, marmelad, honung, croissanter, små chokladbröd, pannkakor.

För Omar blir detta det ultimata sveket och han slits mellan de känslor han känner för Khalid. Ett starkt hat men också en stark kärlek. De två har även sex med varandra, något som befriande nog aldrig problematiseras eller fastnar i en diskussion om pojkarnas sexualitet. Att de ligger med varandra är helt enkelt ett fysiskt uttryck för deras nära vänskap.

Abdellah Taïa skriver ett vackert språk. Speciellt förtjust är jag i dialogerna, där stora delar av Omars och Khalids klasskamp utspelar sig.

«Jag har en idé, Khalid.»
«Berätta, så får vi se.»
«Skratta inte åt mig.»
«Jag skrattar inte, Omar… Jag skrattar inte längre…»
«Det är en lite galen idé… »
«Berätta… Jag ska inte skratta… Kom igen… »
«Vad sägs om att byta namn? Jag menar, bara byta namn med varandra, bara förnamnen… »
«Så jag ska bli Omar. Och du ska bli Khalid. Är det så du menar?»
«Ja, just det. Alldeles riktigt. Man går ut ur sig själv.»
«Är det allt?»
«Det är väl inte så lite… Eller hur?»

Klass är Kungens dags tydligaste tema. Inbyggt i detta är frågor om nationalitet och en komplicerad relation till fosterlandet Marocko, ett tema som även varit tydligt i Taïas tidigare, mer självbiografiska romaner. Men här finns också kvinnlig frigörelse och rasförtryck. Omars mamma som försvunnit från familjen och den svarta hushållerskan Hadda. Dessa bitar hade jag velat se mer av. Det är berättelser som belyser fler sidor av problematiken, och romanen är så pass kort att Taïa gärna hade fått utveckla och knyta ihop ytterligare. De sista tjugo sidorna, när berättelsen tar ett steg tillbaka och byter berättarperspektiv, är en av romanens mest intressanta delar men känns aningen kort.

Framförallt är det ändå skildringen av den starka vänskapen mellan Omar och Khalid som berör. Vilken tunn linje det är mellan kärlek och hat! Tänk att våra sinnen så lätt förvrids i vår strävan efter det vi tror är lycka och framgång. Vad är det som bestämt att vissa saker är extra värdefulla? Vad gör detta med oss som människor? Vad kan det driva oss till?

Similar Posts:

• Ett självbiografiskt vemod?
• En historia jag gärna lyssnar till
• Hitta friheten
• Manlig vänskap och hemlängtan
• Alexander in på skinnet