Maria Pia Boëthius har i Vitt och rött djupdykt i sin egen släkts historia och satt den i relation till ett större politiskt skeende. Boëthius mor, Billie, befann sig som liten flicka i Björkö på Karelska näset. Billies pappa gav sig ut i kriget på de vitas sida och hennes mamma blev under en tid fängslad av de röda. I sin bok försöker Boëthius förstå vad som hände, på följande sätt uttrycks det på bokens baksida:

Hur såg det lilla livet ut? Vad förvandlade mina praktborgerliga morföräldrar till gerillakrigare? Hur kom det sig att den ljuvligaste människa jag känt, min mamma Billie, tills den dag hon dog såg till att inte veta vad de ”vita” åsamkat de ”röda”.

För den vita sidan gick segrande ur striderna, och fick därmed också makt att skriva historien. Därför berättades det om de rödas övergrepp i kriget, om ”röda blodsveckor” och ”röda blodsdomstolar”, men Boëthius problematiserar det på följande sätt i sin bok:

Att det i den förtigna slutändan visade sig att de vita under kriget dödat fler än de röda ville du inte höra talas om. Om massmorden på de röda efter krigets slut, som idag skulle ha kallats folkmord. Srebrenica i Bosnien anses vara ett folkmord och där dödades färre bosnier än vita dödade röda – när inbördeskriget redan var över – om detta berättade du aldrig någonsin

Men denna bok är inte enbart, eller kanske inte ens till största del, en historieskrivning. Boëthius blandar de egna upplevelserna från samtal med en mor som ännu, bosatt på ett demensboende i utkanten av Stockholm, är övertygad om ryssarna spionerar på dem ute i buskarna. Och när Boëthius påtalar att kriget för länge sedan är över får svaret att:

Det tror di bara. Men du ska inte lita på dem. Vänta bara.

Boëthius förmåga att genom de små detaljerna, dagboksanteckningarna och släktberättelserna som förs vidare från generation till generation, skriva om ett skeende som påverkat en hel nation, är ett skarpsynt och säkert också krävande arbete. Också den känsla av diffus skuld som Boëthius själv uttrycker är intressant och tänkvärd. På ett logiskt plan kan Boëthius knappast vara skyldig till något som utspelar sig långt innan hon var född, ändå färdas den skuld som tidigare generationer istället täckt över av hjälteberättelser ned genom generationerna. Kanske är det just generationsskiftet som krävs för att någon, såsom Boëthius gör, ska börja sätta sin egen släkts berättelser i relation till ett verkligt politiskt skeende. Men det är också ett arbete som blir angeläget för många fler människor än den närmaste familjen. Genom detaljerna och släktmytologin blir ett skeende levandegjort och ett samtal kan föras om den viktiga frågan om vad som faktiskt hände för hundra år sedan och hur detta präglar oss idag.

Similar Posts:

• Den vita terrorn i Finland
• Mastigt om finsk fascism
• Berättelsen om en legend
• En pappas historia
• Gråt i gränstrakterna

Visst, jag har också läst Susan Faludis Backlash, men det här är ju Sverige. Vi bombar inte abortkliniker och slår ihjäl läkare här. Vi utnämner inte feminister till häxor ute efter att skada den heliga Familjen. Det gör vi väl inte? Gör vi?

Nå, men om man sätter rubriker som ”Har du skilt dig – grattis!” (Mian Lodalen) och ”Tack, mamma och pappa, för att ni skilde er” (Mari Jungstedt), är man ändå inte lite ute just efter att provocera då? Nej, jag tror faktiskt inte att det är så enkelt.

Självklart är Happy, happy ett svar, en reaktion. Ett ifrågasättande. Den skrapar på ytan av vår liberala fernissa, vågar peta i några av de där ångestframkallande normerna vi helst vill låtsas att vi inte lever efter, de som ser skilsmässa som ett misslyckande.

Vi vill inte förenkla; självklart innebär en skilsmässa omtumlande och starka känslor av alla möjliga och omöjliga slag. Men bilden av skilsmässan har hittills varit så entydigt negativ att vi tycker att det behövs en ny bild. En motbild som tar upp de positiva delarna som en skilsmässa ofta medför. De berättelserna fattas oss, och därför vill vi ge dig den här boken. För verkligheten bakom alla beklagande olyckskorpars ord är nämligen så mycket mer än bara sorg, smärta och skuld. Verkligheten är betydligt mer komplex och motstridig. Bredvid sorgen finns glädjen, bakom smärtan finns njutningen, och ovanför skulden flyger friheten. De samsas alla om utrymmet, bråkar och diskuterar med varandra. Ena dagen upplever man stark eufori, andra dagen sorg som får en att gråta i timmar. Att känna båda är att vara människa.

Happy, happy handlar om allt detta och mer därtill. Den ger långt ifrån någon entydig bild, någon familjefientlig propaganda av oansvariga, egoistiska ”elitfeminister”, som somliga debattörer vill ge sken av. Och jag kan inte låta bli att undra: om ett gäng manliga kulturpersonligheter hade skrivit en bok om hur ont det gör när kärleken tar slut, när livet inte lever upp till egna och andras förväntningar, men att skilsmässan ändå lärde dem se nya möjligheter och inte minst bli bättre föräldrar – föräldrar som inte lägger all tid och energi på att försöka stå ut med varandra – hade det väckt samma ramaskri? Jag har väldigt, väldigt svårt att föreställa mig det.

Inte desto mindre skrattar jag gott åt redaktörerna Maria Svelands och Katarina Wennstams inledande lekfulla ”Och om någon undrar varför inga män medverkar vill vi gärna citera de medie- och tevechefer som på frågan om varför de har så få kvinnliga programledare och profiler svarat att de verkligen försökt men att det tyvärr var så svårt att hitta några som höll kvalitén.” Touché.

I Happy, happy har Sveland och Wennstam verkligen samlat tio personliga, roliga, sorgliga, tänkvärda och inspirerande berättelser av hög kvalitet. Förutom redaktörerna själva och ovan nämnda Lodalen och Jungstedt delar Pernilla Glaser, Maria-Pia Boëthius, Åsa Larsson, Gudrun Schyman, Helena von Zweigbergk och Mia Skäringer med sig av sina olika erfarenheter, som skilda vuxna, men också som skilsmässobarn.

Det handlar om kärlek, och det handlar en massa om sorg. Om att behöva berätta för mamma att man inte klarar det längre, om känslan av misslyckande, av saknad och förlusten av det som man drömt skulle vara hela livet. Men också om att komma ut på andra sidan, om att kunna vara glad för det man haft tillsammans, även om det faktiskt tog slut. Det finns något enormt befriande och tröstande i den insikten – att kärlek faktiskt inte är bortkastad, är ett misslyckande, bara för att den tar slut. Att man kan skiljas åt på bättre och sämre sätt. Att det faktiskt kan finnas nästintill lyckliga skilsmässor, och goda konsekvenser. Att det aldrig är enkelt, men att livet faktiskt går vidare.

Att det finns olika sätt att leva på, olika sätt att vara en bra förälder. Skulle till exempel föräldrar som håller ihop, ”för barnens skull”, för att allt annat anses vara ett misslyckande, för att de kanske helt enkelt inte vågar lita på att de klarar sig på egen hand – föräldrar som finns där rent fysiskt, men bråkar och mår dåligt – automatiskt vara bättre än föräldrar som finns där, men på varsitt håll? Föräldrar som kan se möjligheter, som vågar, som Jungstedt berättar om, medge att den här relationen har blivit destruktiv och vi, alla familjemedlemmar, förtjänar bättre? Allvarligt.

Få saker gör mig så förbannad som när konservativa krafter försöker utmåla moralism som moral, anser sig ha monopol på moral. Varför skulle det vara mer moraliskt att stanna i en relation där man är olycklig, oavsett skäl?

Wennstam citerar en bankman som berättar att den absolut vanligaste frågan han får av sina kunder är ”Har jag råd att skilja mig?” Mot Happy, happy kan man möjligen invända att de här framgångsrika, välartikulerade kvinnorna förmodligen har relativt sett goda förutsättningar att skiljas ”bra”. Det finns, hur krasst det än låter, en ekonomisk aspekt och om vi ska kunna undvika att låta barnen betala för föräldrarnas misstag krävs, som Schyman påpekar i sin text, ett samhälle med en viss ekonomisk solidaritet.

Det gör väl knappast alla de där stackars människorna som går hem från banken med svansen mellan benen, och fortsätter leva ihop med en människa de helst skulle lämna, till något moraliskt föredöme?

Similar Posts:

• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Bitterheten, friheten och romantiken
• Skickligt om skilsmässa
• Någonting måste ju förändras
• Boken du helst vill slippa läsa

Som jag skrev i inledningen har kultur och politik ett nära förhållande till varandra. Just nu är den svenska organisationen Ship to Gaza aktuell igen. Organisationen försöker bryta Israels blockad mot Gaza och höjer samtidigt medvetandet om situationen för de som bor i Gaza. Tillsammans med andra organisationer har de med flera skepp nyligen seglat iväg mot Gaza med varor för att visa att de inte har glömt folket där, när många makthavare i världen verkar ha gjort det. De seglar med förnödenheter som det råder brist på i Gaza men aktionen är framför allt politisk. De seglade i juni men konvojen har problem och får bland annat inte lämna Greklands hamnar där de har stannat för att fylla på med bränsle och varor de har beställt har stoppats och dragits tillbaka. Än är det en lång väg innan de kommer fram. Förra året greps flera av aktivisterna och nio personer dog när fartygen bordades av israeliska soldater. Kultursidorna i våra stora dagstidningar skriver om Ship to Gaza, kulturtidskrifter och samhällstidskrifter skriver om Ship to Gaza. Flera av passagerarna på skeppen är framstående svenska kulturpersoner som Johannes Anyuru, Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Dror Feiler och Stefan Jonsson bland andra. Många politiker finns det också bland passagerarna. Alla är de människor som bryr sig. Att det skrivs och pratas så pass mycket om Ship to Gaza hoppas jag innebär att fler får upp ögonen för de som hamnar i kläm när två folk slåss om samma landområde i en konflikt som har pågått alldeles för länge. Jag hoppas också att det betyder att fler förstår att kultur och politik hör ihop. Det är viktigt att de som tar plats i kulturen och bland medierna vågar höja sina röster.

Här på dagensbok.com finns det fler exempel på politik i litteratur. Gå gärna in och läs på våra temasidor så hittar du många av dem. I måndags skrev till exempel även Ella en tema-special om böcker om våldtäckter. Väl värd att läsa.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• När aprikosträden blommar
• En vardagsskildring från Gaza

Lite avigt känns det nämligen när Wernström, som i Bästa Sverige totat ihop en bok bestående av recensioner, inleder med en text om Göran Häggs Nya författarskolan. Därpå följer språkfunderingar i sällskap med Lars Melins Vett och etikett i språket.

Så småningom kommer dock Wernström fram till det både bokens titel och formgivning (omslagets torkade rosor tolkar i alla fall jag i sammanhanget som socialdemokratins nederlag, men det kan ju vara jag som är fixerad) och undertecknad uppfattar som själva huvudsaken: välfärdssamhället uppgång och fall.

Wernström läser om politik, om nutidshistoria, om media och kultur, religion, litteratur och sexualitet. Ibland har vi läst samma böcker. Då är det roligt att bli påmind och kanske få lite nya perspektiv. I andra fall kommer han med tips som är för mig nya, och det är förstås också kul. Han läser Anders R Olsson, Maria-Pia Boëthius, Richard Dawkins, Kristina Mattsson och Carl-Göran Ekerwald. Han diskuterar Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna, Karl Gerhard och Jesús Alcalá, ABF och Palme-mordet.

Till det roligaste i Bästa Sverige hör författarens förslag till studiecirklar, ständigt givna i någon sorts hjärtknipande hatkärlek till ABF. Studiecirkeln Vart tog välfärden vägen? skulle till exempel kombinera Lena Sundströms roliga och smarta Saker jag inte förstår och personer jag inte gillar med SAF-direktören Sture Eskilssons Från folkhem till nytt klassamhälle, en tydligen öppenhjärtig redogörelse för hur nuvarande Svenskt näringsliv propagandasatsade stort och lyckades både få med Sverige i EU, vrida debattvindarna radikalt åt höger och påbörja nedmonteringen av den svenska välfärdsmodellen. Den studiecirkeln skulle jag gärna gå med i.

Vad är det då som inte fungerar? Det är inte bara det att upplägget kunnat vara mer stringent. Säkert kunde språkfunderingar och annat smått och gott sparats till en annan bok, men så mycket stör det inte. Svårare blir det med konspirationsteorierna, där Wernström helt enkelt inte är tillräckligt noga med belägg och formuleringar. Så väljer jag i alla fall att tolka det när han diskuterar den ”överdrivna invandringen” som ”de mäktigas metod att splittra underklassen och tysta den infödda befolkningen”. Nog tror jag att det finns en hel del intressenter som uppskattar ifall vi käbblar om etnicitet istället för att hålla ihop som klass, och att arbetskraftsinvandring, global konkurrens och utnyttjandet av papperslösa undergräver arbetarrörelsens internationellt sett starka position råder det väl heller ingen tvekan om. Det är problem som förtjänar att diskuteras seriöst.

Men om man klumpigt – så vill i alla fall jag uppfatta det – ständigt skriver saker som ”I Rosengård i Malmö talas 50 olika språk. Det finns hyreskomplex där alla är arbetslösa och lever på socialbidrag”, då antyder man, medvetet eller omedvetet, något slags orsakssamband. Det är väl knappast språkkunskaperna – eller underförstått deras etniska ursprung – som skapar sociala problem? Mer sådan klumpighet har den här debatten helt enkelt inte råd med.

Ett blandat intryck av Bästa Sverige, således. Värd att läsa – och diskutera – är den i alla fall. Därmed slår den kanske ytterligare ett slag just för kritiskt läsande, samtal och, ja, studiecirklar.

Similar Posts:

• Farväl till folkhemmet
• Övergripande bok om förlag
• Vad skulle Palme göra?
• Information eller propaganda?
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

Efter flera decennier som journalist och samhällsdebattör kapitulerade Boëthius under 90-talet inför hatet mot yrkesrollen och började ägna sin kraft åt att såga sitt yrke – genom att utöva sitt yrke. I böcker som Några som inte älskar oss håller på att förändra vårt land (1997) och Mediernas svarta bok (2001) attackerar hon – delvis sakligt, delvis av avsky sinnesförvirrat – ägarkoncentrationen, förljugenheten och sensationslystnaden – ja snart sagt all skit som finns i massmedievärlden. Helt klart har hon poänger och en vass penna.

Men inför Mediatan, det senaste verket, vacklar jag. Romanen – eller snarare självbiografin/medienekrologen/stridskriften – handlar om Barcelona Brask, mediedrottningen, som ligger på dödsbädden och söker kontakt med sin gamla vän, journalisten Pym, för att "tala med varann som om vi redan vore döda". Barcelona Brask, den mediala framgångssagan, är en mix av Amelia Adamo och Boëthius själv.

Boëthius (jag kallar berättaren så eftersom tankarna helt och hållet är hennes) drar sig tillbaka till landsbygden efter alla år i mediebubblan, hamnar (inspirerad av Philip Pullman) på gården Cittagazza där hon fjärran mediebruset utvärderar sitt liv, med hjälp av tänkare som Pierre Bourdieu, Witold Gombrowicz och Peter Sloterdijk. I lugn och ro inser hon att alla år som journalist varit i princip förgäves.

Nyhetsmonstret, som skriker "bra! kör det på ettan och löpet!" när människor dör, förstår hon i Cittigazza, är en blandning av kung Midas – som önskade att allt han vidrörde skulle förvandlas till guld – och Thomas Hobbes Leviathan, den nödvändige envåldshärskaren, som för att styra individerna bort från naturtillståndet egoism, i utbyte mot sin universella makt, kommer att skänka trygghet åt folket.

Mediatan blir en effektfull bild. Och genom att benämna den kommersiella mediesjälen Grotesken och kalla männens kamp om världsherraväldet 'mikod' skapar Boëthius en dräpande kritik mot medielogiken och patriarkatet. Samtidigt har mycket av det här sagts förut. Dessutom spretar boken iväg alldeles hejdlöst.

Den sveper över "medierna" som vore alla publikationer skapta av en enda ondskefull kraft. Boëthius är ointresserad av nyanser och kokar ibland över självförakt, ånger och övertro på massmediers makt. Bitvis står jag knappt ut.

Det här är en stridsskrift skriven för folk i medievärlden. För dem som tror på medias dömande makt. För alla andra, som lever sina liv i the first life, och som inte ens inbillar sig att medier har den stora makt som journalister gärna vill tro, riskerar Boëthius att framstå som en medial rättshaverist, snarare än den skarpa kritiker hon vill och kan vara.

Similar Posts:

• Information eller propaganda?
• Illusionen är mer effektiv än censur
• Övergripande bok om förlag
• 1949-1984-2001…?
• Frosseri i tv-skvaller

Herr Stenbeck nämns givetvis med jämna mellanrum, detsamma gäller för Hyland. Det blir ganska tröttsamt i längden, man undrar ju om det verkligen inte har funnits (eller finns) andra innovatörer i svensk tv. Men även anekdoter om välkända tv-personligheters succésagor, som t.ex. Kristian Luuk och Leif ”Loket” Olsson, får utrymme i denna lättsmälta granskning av dagens mediasverige – en bransch som Gud nog allra helst skulle vilja glömma.

Därmed inte sagt att man som nyfiken frossare av lite tv-skvaller vill ta avstånd från boken. För en vanlig dödlig person som växt upp med tv:n som sin bästa polare är detta nämligen en glasspinne som man slickar i sig i ett nafs, hur syndigt det än må vara. De tjugotal kapitel som Blåsningen består av är ett stycke mycket roande och delvis intressant nutidshistoria. Precis som historien om boo.com var en gång i tiden.

De två författarna, Håkan Lahger och Love Svensson, kompletterar varandra bra, de fungerar ungefär som radarparet Sundgren och Wiklund i Fyrans Bionytt. Gammal möter ung, liksom. Språket och upplägget i Blåsningen känns aldrig tungt och ansträngt, boken är med andra ord läsvärd även för den som inte har ambitionen att göra en djupare research om hur mediabranschen fungerar. Det är aldrig på tal om grävande journalistik à la Dan Josefsson eller Maria-Pia Boëthius. De olika intervjuoffren (bl.a. Robert Aschberg, Stina Lundberg och Annie Wegelius) ställs på ett ganska harmlöst sätt mot varandra och däremellan kläcker författarna ur sig en och annan kommentar som ger ett svagt, men märkbart, utslag på ironimätaren.

Den stora besvikelsen för mig är just det faktum att författarna inte går hårdare fram i sina intervjuer, det är nästan lite fjäsk över det hela. Men som sagt, jag tror inte heller att ambitionen har varit att göra något scoop. Lahger och Svensson ger läsaren en möjlighet att få en inblick i den här skitbranschen, om än ytligt. Sedan får man söka sig vidare till de riktigt tunga elefanternas alster om man vill fördjupa sig i ämnet.

Sammanfattningsvis: Stort underhållningsvärde men kanske väl snålt med kritiskt innehåll för att helt och hållet falla mig i smaken.

Similar Posts:

• Illusionen är mer effektiv än censur
• Information eller propaganda?
• Hybriskritik
• ”I händelse av dåligt väder hålls revolutionen inomhus”
• Övergripande bok om förlag

Jag anser att hennes analys av massmedia är riktig, men jag tror inte att vi som medborgare sväljer vad massmedia har att säga med hull och hår. Får du inte en känsla av att det som sägs i nyhetsrapporteringarna kanske inte alltid är hela sanningen, som det ger skenet av att vara?

Som 26-åring börjar André Schiffrin att arbeta som redaktör på förlaget Pantheon som just köpts av Random House. Och snart blir han chef för Pantheon. Detta var 1961 då Schiffrin genomlevde en tid av experimentell bokutgivning utan påtryckningar gällande vinst och antal sålda bokexemplar. 40 år senare skriver Schiffrin boken Förlag utan förläggare i vilken han beskriver de processer som förvandlat förlagen till kapitalistiska företag.

De böcker som Pantheon gav ut under Schiffrins tid var främst tankeväckande verk inom olika områden. Någon gång på 80-talet, kanske tidigare, börjar förlagsklimatet förändras. Mediekonglomerat, ägare av press, teve eller underhållningsföretag såsom Disney, började intressera sig för bokförlagen. Konglomeraten såg synergieffekten som de kunde uttnyttja genom att äga olika typer av företag i mediebranchen. T ex genom att ge överdriven god kritik om en bok i sina nyhetstidningars kultursidor kunde de öka försäljningen på förlagssidan…

De intellektuella, litteraturälskande eller samhällsengagerade förlagen fick snabbt ta sitt pick och pack och packa sig iväg. Istället rusade businessmen in på arenan, siffernissar som snabbt räknade ut hur många böcker som ska säljas för maximal vinst. Redaktörerna pressades till vinstkrav men de pressades även till att välja böcker, oftast välja bort smala tankeväckande verk.

Boken är idag hotad. Inte som fenomen utan som en idéspridare, som ett åsiktspluralistiskt medium. Vad den amerikanska bokmarknaden upplevt en längre tid är censur. Ett så pejorativt ord, som omöjligt kan passa in i en demokratiskt stat som förespråkar det fria ordet, har släppts ut ur sin bur.

Det rätta namnet kanske är marknadscensur vilket är värre än traditionell censur. Böcker som inte är lönsamma ges helt enkelt inte ut. Istället får vi läsa memoarer av Bill Clinton eller bästsäljande kioskromaner, visserligen inget fel på den typen av böcker men att den övriga litteraturen uteblir är oroväckande. Det mest oroväckande är att många inte vet om censuren.

Schiffrin ger många exempel på förlag som har slukats upp av mediemoguler både i USA och i Europa, hur de har förändrats utan att medborgare har någon som helst insikt i förvandlingsprocessen. Han blandar sin kunskap om konglomeraten med små anekdoter och tips om författare som kan var matnyttig för någon som vill läsa mer om amerikansk politik eller historia.

Kanske saknas en något djupare analys bakom förändringarna inom bokförlagen, t ex hur politikerna i USA arbetar mot konglomeraten. Schiffrin har arbetat mycket med europeiska förlag och jag skulle gärna ha läst mer om våra förhållanden. Förlag utan förläggare är en bra bok för den som vill sätta sig in i mediebranschen utan större förkunskaper. Den tar upp de grundläggande problemen vad gäller bokbranschen men även vad medier har för uppgift.

The New Press är Schiffrins förlag och bevis på att det går att ge ut litteratur som sprider vad böcker ska sprida: olika tankar och idéer som gör att människor kan hålla en diskussion i samhället om samhället. Ordfront är ett bevis i Sverige.

Similar Posts:

• Information eller propaganda?
• Illusionen är mer effektiv än censur
• Mer om bokförlag
• Hybriskritik
• Frosseri i tv-skvaller

Nyspråk är det språk Oceanien – en av tre makter i världen som ligger i ständig fejd mot varandra, men som alla äger samma ideologi med olika namn – inför för att genom språket uppnå en absolut makt över folket. Människan får genom nyspråk lära sig att "krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka".

Språket är det som förenar oss i en viss kultur. Genom språket kan vi uttrycka känslor, kommunicera med vår omvärld. Och vår omvärld kan på så sätt kommunicera med oss. För att få en absolut makt över folket, medborgarna i en stat, diktatur eller samhälle penetreras människornas innersta, deras mest hemliga skrymslen i skallen.

Penetrationen genomförs genom att överflödiga ord tas bort, ord som skulle kunna väcka tankar som strider mot partiets ideologi. Genom partiets nyspråk är alla tankar som inte motsvarar partiets ideologi omöjliga. Storebror, partiets ledare kan genom kameror och mikrofoner registrera otillåtna tankar som yttrar sig kroppsligt.

Orwell, som var en tänkare som var före sin tid, understryker vikten av språket inte bara som ett kommunikationsmedel utan även som ett instrument över tankar. Det lättaste sättet att snabbt alterera människors tankar är genom ett medium som når många samtidigt. I Oceanien skrivs historien om i tidningar, läroböcker etc., allteftersom Oceanien byter motståndare i det ständigt pågående kriget.

Det är cirka 17 år sedan Orwells profetia skulle ha slagit in. I 1984 existerar många av de skrämmande tankar och levnadssätt som Nazityskland genomförde före och under andra världskriget genom en massiv propaganda. En liknande kontroll över medborgare återfanns senare i vissa Öststater, vilken 1984 beskrivs vara en karikatyr över.

En fråga som blir intressant att ställa är om 1984 är en sann bok, en riktig spådom? Har vi utvecklats sedan andra världskriget, kan "vanliga" människor sätta stopp för diktaturer, kan vi se dem över huvud taget? Lever vi i en demokrati? Håller vi inte på att likriktas alltmer av media, reduceras inte mångfalden i samhället?

Makten att alterera, hjärntvätta folket är idag lättare än någonsin tidigare eftersom informationskanalerna kan leverera med ljusets hastighet till dem som söker informationen, men även de som inte söker informationen. Kort sagt, det är svårt att värja sig mot informationen som pumpas ut.

Kanske ansågs 1984 som science fiction när den gavs ut 1949, men i likhet med många science fiction-böcker av hög klass så är den en fullträff, en prick över i:et som fångar dåtiden, nutiden och säkerligen fortfarande framtiden.

Similar Posts:

• Övervakningssamhällets urmoder Storebror
• Hybriskritik
• Nätdebatt i tryckarkonstens skepnad
• Information eller propaganda?
• Övergripande bok om förlag

I Sverige har vi något som kallas tryckfrihet, vilket innebär att vem som helst får starta en tidning eller köpa ett tidningsföretag. Mellan 22 och 27% av dagspressen i Sverige ges ut av Bonniers. Tryckfriheten får då slåss mot kapitalismen. Mediekonglomerat som Bonniers är inte längre intresserade av att spegla samhälleliga skeenden. De är vinstinriktade. De vill sälja eftersom deras intäkter främst kommer från reklamannonser. För att sälja gäller det att dramatisera, förvränga bilden av samhället, skapa ett behov hos medborgarna.

Boëthius menar att vi inte längre är medborgare utan konsumenter i en diktatur styrd av stora mediekonglomerat som agerar globalt. Mediekonglomerat som propagerar för konsumtion för att de ska bli rikare på den fria marknaden. Allt detta är kanske inte en helt nyuppfunnen världsordning. Vi har sett den och ser den i diktaturstater. Men den är osynlig för oss, något som är svårt att värja sig emot om vi inte ifrågasätter vad vi läser. Och hur gör vi det när mediakonglomerat snart härskar över alla mediala informationskanaler världen över?

I Mediernas svarta bok är detta bara toppen av ett isberg, det finns större och fulare fiskar som bara väntar på att få hugga på kroken.

Boëthius tar mig med på en resa genom mediernas värld. Den får mig sällan att höja på ögonbrynen, utan den får mig att sätta hjärtat i halsgropen. Reklamens påverkan på medierna, den mediala koreografin, mediala påhopp på politiker, public service utsatthet och sista utpost för något som överhuvudtaget kan kallas journalism i dess ursprungliga bemärkelse, är några av de ämnen som behandlas.

Boëthius ger mig hela tiden nya exempel på mediernas sätt att förvränga verkligheten och hjärntvätta oss för att tycka att den fria marknaden är det bästa som finns. Hon gör det på ett sätt som är förståeligt för alla och alla får garanterat något i behållning av läsningen. Ibland är boken redundant, men varför inte, för att nå ut med sitt budskaps så krävs det att överrösta den mediala propagandan.

Som titeln på recensionen antyder menar Boëthius att detta bara är toppen på ett isberg. För den som vill läsa mer har hon flera litteraturhänvisningar till annan mediekritik och organisationer som arbetar för ökad upplysning om mediernas makt och missbruk.

Tyvärr räcker det inte med att sätta hjärtat i halsgropen. Vi måste slå oss igenom informationsbruset och ifrågasätta, ställa krav på politiker så att de tar ställning i mediefrågor och inte låter sig hunsas runt som hundvalpar. Men även journalister, de som tror sig ha sista ordet, bör slå vakt om sina etiska principer och kanske inte alltid välja en sliskig story framför en händelse som är viktig för oss medborgare. Läs boken, läs andra böcker och klicka vidare på länkarna till vänster hämtade ur Mediernas svarta bok.

Similar Posts:

• Övergripande bok om förlag
• Hybriskritik
• Illusionen är mer effektiv än censur
• Frosseri i tv-skvaller
• 1949-1984-2001…?

Nåväl, när man får boken Sourze 1 i sina händer är det lätt att förstå tanken. Det är, vilket nämns i förordet, slagkraftigt att kunna ställa politikers ord bredvid vanligt folks, och finna ut att de väger exakt lika tungt. Det blir lättöverskådligt. På så sätt är boken Sourze 1 en naturlig konsekvens av nättidningen, lika mycket som det omvända förhållandet är en förutsättning. Utan nättidning ingen bok.

Samtidigt blir boken ett slags kvitto på Internets möjligheter som ett forum för ”allas” åsikter.

Det blir naturligtvis ett brett spektra av åsikter och stilar. Här samsas proffsskribenter som Jan Gradvall (Stockholm är ett arbetsläger) och Maria-Pia Boëthius (om kvinnan som varumärke) med Tamman Ashkar (skriver dagbok från ett ungdomsvårdshem). Samt, inte att förglömma, den rörande berättelse om om när Björn Jönsson efter en bortaseger i Umeå fick krama Stefan Rehn.

En bok som Sourze 1 kommer att ha två liv. Ett levs nu, det aktuella med mottot ”Carpe diem” (man får nypa sig i armen ibland för att inse att allt skrivet inte är äldre än ett halvår), men i detta liv åldras Sourze 1 snabbt. I liv nummer två kommer boken att återuppstå om sådär en tjugo, trettio år. Och kan bli betydligt äldre än så. Den blir ett ”tidsdokument”. Frågan är om nättidningen finns kvar då. Frågan är om den informationen över huvud taget är tillgänglig. Kanske vinner boktryckarkonsten i långa loppet, någon gång när ettor och nollor drunknat i flödet av sina bröder och systrar.

Similar Posts:

• Illusionen är mer effektiv än censur
• Information eller propaganda?
• Frosseri i tv-skvaller
• 1949-1984-2001…?
• Övergripande bok om förlag