Och har inte hängt med riktigt, bara läst några krönikor och – ja, vilken tok — det han skriver och hur hans beskrivs. En tok! Förlåt mig, allt tycks följa en medial tradition att hugga skenheliga dråpslag mot de konstruktiva. Vattensjukan i svensk journalistik – att aldrig slå i nivå där det bör hamna, nej – psykopatiska slag mot det privata och där det gör ont. Offentliga dårar framställer andra offentliga dårar. Förlåt, men jag tar inte detta på riktigt. Måste jag?

Jag uppskattar nämligen Birros nya självbiografi, där han snackar om Gud, sorg och fotboll i samma andetag. Jag uppskattar hans språk. Han är poet, eller? Jag har svårt att förstå den gudstro han beskriver. Men måste jag? Att göra en parafras på Evangeliet enligt Jesus Kristus och Marcusevangeliet – är ju skoj! Det uppskattar jag, men är förmodligen inte klokt alls.

Evangelium enligt Marcus är titeln, inte ”evangeliet” – vilket måste betonas. Skoj, men vad säger kristna om sånt? Och vad säger poeterna? Till vem är boken skriven kan man undra? Men okej. Punkig titel. Skummade dock igenom hans återkommande (maniska) bekännelser till kristen tro – för boken blir mer intressant då – som en självbiografisk livstangering, snabbt skisserat snårigt liv, hittills. Och inspirerande läsning i sin helhet.

Han berättar om en röd liten fickbibel som han bar med sig som barn, som källa till trygghet. Så nyfikenheten för religion blev förankrad tidigt i livet, även om hans föräldrar inte var troende. Det katolska arvet kom istället från hans mormor. Som gav ett tidigt intresse för det andliga, och sökandet i varat; poesin har väl tagit språng därifrån. Hans poesi. Bokens korta kapitel (ibland tagna från hans krönikor) berör ytligt Gud och författarskap – familj, uppväxt — skissen löper snabbt genom livsöden och sorger som Birro mött i livet. Lite så. Inget självfixerat tjafs, tvärt om.

Ny i tro, men som poet är han ju erfaren och begåvad. Religionen sätts i sammanhang av ett skickligt språk som är lätt att tycka om. Ödmjuka ingångar i tanke. Men jag får inte helt ihop det — jag är nog inte tilltänkt som läsare. Tyvärr, boken känns styrd mot … ja vem? Marcus Birro, punkpoeten från Angered – något hände.
Livet tror jag, livet hände.

Ett starkt minne är från ett uppträdande han hade på Stora Teatern i Göteborg – tillsammans med ”Stry” (Anders Sjöholm, låtskrivare och gitarrist, bland annat i Kriminella gitarrer och Ebba Grön.) Två ikoner, två generationer i utbyte – och med mig då, en tredje. Det blev lite speciellt. Något ödmjukt vilade över kvällen, Birro läste intensivt och laddade uppträdandet som jag minns det med vacker desperation.

En generationspoet – Birro, ja och hans stora influenser av Morrissey och tidig svensk punk – där har vi samma musikdrivna ingång. Även till litteraturen. Och, så bor jag i Lövgärdet, där Birro växte upp – i hans Göteborg – en stad han flyttade ifrån. Jag bor där.

Parallella liv omärkta av varandra. Även när han pratar om sitt missbruk – framkommer snarare en vilja att beskriva det mänskliga. Och har stor insikt i tanke när han beskriver vad som förenar alla former av missbruk och tvång. Det bedrägliga lugnet. Olika strategier att nå lugnet som tar olika uttryck men har samma strävan – och många behöver hjälp att kanalisera detta sökande rätt. Bli räddade. Marcus räddades av Gud, berättar han. Hans Gud, inte min. Som räddade honom, inte mig.

Så det känns fel att enbart sätta fokus på hans tro. För den är ju hans grej. Ett livsval. Klart att man blir betraktad som tokig i den offentliga tystnaden om man står ensam och vrålar. En tok, som oss andra. Vi tokar. Varför har vi så svårt att skilja människa och konstnär – det offentliga och privata? Tar vi inte ifrån konstnären en viktig förutsättning att slippa förväxlas med person? Då missar vi nog Birros syfte, ambition och vilja. Han söker och hittar. Inte åt oss. Men som oss.

Marcus Birro, och visst fan går det inte ihop? Tillbaka till det där om att skrika själen av sig i en medial tystnad. Ja då blir det mesta malplacerat och ger sken av galenskap. Men kan det i det här fallet vara tvärt om? Att vi i Sverige lider brist på offentliga debatter, att tidningarna säljer strunt för att strunt säljer. Vettlös tro på att kvällstidningar skulle vara en plattform för debatt – nej, vi har inte en sådan förutsättning. Att vanställa framgångsrika personer är en liten hobby som utvecklats och jag vantrivs i denna kollektiva perversion. Den går inte bort! En drift att veta allt om det privata — men låt oss! Visa dig själv i Aftonbladet och se hur jävla bra det går. Det går inte!

Att skriva krönikor om existentiella frågeställningar får Birro göra ensam, men för att det anses tokigt och säljer. Diskussionen i övrigt anses för basal och knappt värd att nämna — men låt oss!

Jag tror inte själv att Gud är svaret – men tänker såhär: Att följas åt, låt oss – i tanke slå följe och skiljas om det behövs. Jag kommer aldrig acceptera onda handlingar vare sig från ett febersjukt samhälle eller en djupt amoralisk entitet och dess skara av tolkare – men vi kan följas åt, en stund i livet, låt oss slå följe!

Birros tro förankras i den kristna samvaron. Predikan, andakten – och kyrkorummet – visst lockar det? Men låt oss inte styras till regression. Skriv dikter, Marcus. Det är ju annars fullt möjligt om man sitter med Ulf Ekman och snackar i några år, att helhjärtat köpa denna enkla lösning som erbjuds. Det lär ju knappast föda fram något nytt.

Birro kallar författarskapet för sitt ”kall”. Fast inte överstående andras ”kall”. En ödmjukhet som gör det självbiografiska i boken intressant. Jag hittar inte dithän där folk kallar honom sjuklig narcissist och galen? Vad han utsatts för i livet sveper tacksamt förbi. Han skisserar de fel han gjort i livet, som vi alla gör fel i liv. Skillnaden blir att hans fel blir uppslag och löpsedlar. Där lever vi ju olika liv. Frågan är om han tycker om det själv?

Läsa kvällstidningars skvaller om privatliv som jag fullständigt skiter i. Förlåt mig, jag upplever en medial perversion här. Att Birro söker Gud är det väl en fråga enbart för honom – om, han gör det så ödmjukt som i boken. Men, ja – hans ställning i abortfrågan – där får han ju styra sina förlegade tankar till de förlegat sinnade. Det är långt ifrån okej att skapa politiska poäng åt kristna fundamentalister. Men jag slår gärna följe, en stund – ur det uppstår berättelser.

Birros berättar begåvat – men det är tydligt att han bytt läsekrets. Lite väl styrd av sitt liv, journalistik och förlegade teologiska tankar. Men att utforska och få tänka fel, tänka om – ska väl gå an, utan att kallas för självcentrerad dåre? En människa, en känslodriven poet som medger att han har gjort fel. Jag fattar inte problemet. Självcentrerade kallar andra självcentrerade, i ett samhälle som styrs av självcentrerade dårar.

Och största problemet med Evangelium enligt Marcus är titeln, parafrasen – som nog styr läsekretsen mot religiösa tokar – inte till människor som sökt mening utan Gud. Även om boken i sin helhet har ett stort allmänintresse. För den berättar livsvisdom. Men det religiösa stämmer inte, jag får inte ihop hans religion. Vill han ha det så, vill du Birro? För även om det finns en skapare, en kristen Gud bland alla andra tusentals Gudar som funnits – om kristendomens Gud är den enda och riktiga – vem skulle inte vilja förkasta en sådan Gud?

För om vi alla lever i vad Birro kallar för en ”skön lögn” – är Gud trots allt en förskräckligt elak lögnare, en mycket störd entitet. En Gud som dömer oss till evigt liv i sadistiskt helvete, inte bara för handlingar – utan för vad vi tänker, tolkar och utifrån sexuell läggning. Förlåt mig, men jag gillar inte den regression en sådan tro innebär. Att jag ska ta hänsyn till förtryck och folkmord – för det finns en gudomlig anledning, en knorr på slutet?

”Skön lögn” beskrivs det som, här hamnar Birro i svår moralisk problematik. Hur skön var lögnen som drogs för Anne Frank? Om nu lidandet var en lögn? Vem vill möta ett evigt efterliv styrd av en sådan Gud?

Nej, det blir ingen teologiskt intressant bok, för Birro har bestämt sig. Varför spinna offentligt på detta förstår jag inte. Däremot är boken biografiskt och språkligt givande, som uppdaterar mig i Birros konstnärskap, bakgrund – öde och andliga nyfikenhet. Hans tankar om livet — och ja, den sköna lögnen. Som att slå följe en stund – tack ska du ha Birro — men, tick tack!

It’s the touchy march of time that binds you
Don’t blame me
Don’t hate me
Just because I’m the one to tell you

That life is hard enough when you belong here

(Morrissey)

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Birro levererar sanning
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”

Hur skriver man ett äreminne över fåordigheten, idogheten och drömmarnas snåla ljus? Över dagsverkenas ändlösa upprepning?

Smultronglädjen?

Släpljus och vingar är en fantastisk diktsamling. Roy Isakssons nya mästerverk, efter en tålmodig väntan och längtan. 1997 kom Lufthunger, även den på sätt och vis mästerlig – en tålmodig poet för oss tålmodiga läsare. Men Isaksson har varit produktiv dessa ”tysta” 16 år – översättare av och för en mångfald; nyligen två böcker av den nigerianska författaren och poeten Chris Abani. Jag tror det handlar om en brinnande vilja att visa, att synliggöra litteratur, som annars förblir osynlig i vårt svenska uttrycksmonopol – detta trångsynta anglosaxiska tunnelseende. Isaksson visar starkt avståndstagande från vår västorienterade kulturella hybris. Men jag kan ha fel. Det är möjligtvis strategiskt mer lönsamt att översätta utländska författare, i tider där poeter tvingas söka socialbidrag för att knapert överleva. Att kalla sig poet i Sverige är ett jävla företag. Men alla vill inte bli en produkt. Som produkten Marcus Birro, visst kväljer denna absurditet, som inte ens kan bemötas nykter. Så man fyller i blanketten för statligt bistånd, eller översätter, håller skrivkurser – allt för att slippa det man modernt bör drivas mot: exploatera och sälja sig samt provocera lagom makttroget.

Vår dagliga dos giv oss idag, vanmaktens bröst sekunderna innan sveket briserar mot våra trumhinnor.

Isaksson är en vacker människa, som titeln Släpljus och vingar: vackert. En diktsamling av återblickar, fragment – om döden, livet och nu och då. I små ordfattiga fragment, eller vackra prosadikter som penslar minnesbilder, detaljrika som oljemålningar, reflektioner om en värld som finns nu, idag och för länge länge sedan. Alla spår av personer som levt då – det konkreta skrot som vittnar om strävanden, glömda människor, bortglömda. Barndomsgestalter som levt, och dött; kvar finns bara spår av en och annan tegelgrund, rostigt skrot, gamla elledningar i ett övergivet småländskt bondesamhälle. Där poeten Roy Isaksson växt upp. Dikterna blir ett återbesök, från en tid till en annan. Där dåtiden står kvar, i nuet, fast i förfall. Man måste bara orka titta efter, leta och rota runt. Isaksson orkar, jag med honom.

När haspen lagts på infann sig en stillhet, en ursprunglighet. Avskalad allt krimskrams, allt särskiljande. Här finns bara fjölens demokrati. Skitandets närvaro och tvångets frånvaro.

Vad som återkommer, bland barndomsbilder och förnimmelser från ett barndomsland, är poetens fars död. En dikt beskriver ögonblicket – liv och plötslig död. Ett blodomlopp stannar upp, ett långt liv får ett snabbt slut.

och detta sker tyst, / jag lägger kinden mot / din panna, ännu varm / stryker dig över håret / det är över nu

Dikterna är i skiftande tid. En diktsamling med bokstavlig innebörd. En samling dikter förenade i en bok, helheten är det kalejdoskopiska fokuset, det drömska målandet, nuet dåtid livet döden – åkermarkerna, skrotet. Men kanske framför allt: när en människa dör lever bara minnet kvar. Ibland, eller med tiden grumlas minnet, kommer ur fokus. Ansiktena försvinner, sedan glömskan. Däremot finns spåren kvar. Inte för alltid, men under en långsträckt tidsperiod. Redskap, tegelstenar – dagböcker, brev. I möten med detta konkreta kan våra minnen bli tydligare. Dåtid och nutid sammanstrålas, minnen och spår – detta tillåts återskapas i boken. Som fragment, i bilder, dofter och ljud.

denna tidlöshet / delad eller inte

Det fina med Roy Isakssons bok är att den inte är modern. Inte heller omodern. Nej, för han bryr sig inte. Vilket får läsaren att inte heller bry sig om saken. Prosastycken bryts av små minimalistiska kastvindar – så enkel, så vacker. Ingen läsare exkluderad, alla är inbjudna. Vi förstår och han förstår läsaren. Isaksson varken skriker eller viskar, han pratar sakligt och lugnt. Inbjudande berättar han sina levande målningar, sina fotografiska uttryck och skrynkliga papperslappar. Dikterna är inget pussel, även det avskalade abstrakta är sakligt som inihelvete – och för mig personligen en mycket efterlängtad bok.

Så många ord som bara finns och åter måste fyllas med sin innebörd, som ligger kringslängda som glömda redskap. / En ständig pågående geologisering av vårt innersta

Helheten betonas också av detta. Vi människor dör, vår kropp från levande till kremerad, några veckor. Men vi sätter spår, en skogsstig för andra att följa och trampa vidare eller bryta ut ur, trampa nytt. Minnena finns i oss, som små fragmentariska beröringar fördömda av tid. För när vi dör, dör våra minnen. Vem minns minnens minnen? Vi glömmer, vi historielösa informationsmonster. Vi glömmer folkmord. Kosovo, som Isaksson tar upp i en dikt. Spåren finns kvar. Leta själv och se, förstå och kom ihåg. Minns.

Under natten faller oändlighetens luddiga vita flingor och på morgonen återstår ingen psykologi. Bara vitheten och nattens nya grammatik, spårstämplarnas imperativ. / Vem talar och vem lyssnar?

Similar Posts:

• Jag befarar att det här inte är seriöst
• Veckan på dagensbok.com – Lyrik, fjärilseffekter, Slavnikova
• ”Jag är som sådana människor som försöker dölja hurdana de är trots att man vet att de är som folk är mest.”
• En gång till?
• Russinen är fruktiga

Ironin dog förvisso ut när nittiotalisterna föddes men jag är i alla fall glad när jag får Bloggar och blommor att en poet vill diskutera sin samtid på ett självdistanserat och ironiskt sätt utan poetiska metaforer och navelskådande. Så börjar jag läsa och inser att det här är dikter som sträcker sig bortom ironin. Jag tröttnar snabbt när jag inser att de flesta dikterna inte bara ironiserar utan hånar och gör sig lustiga över det de påstås diskutera.

Det här hade varit en bra diktsamling om den hade varit sammanhållen och trott på sin idé och stannat kvar vid den. Nu spretar den alltför mycket för att jag som läsare ska tro på författarens idé och se någon tydlig linje som löper genom dikterna. Om jag anstränger mig för att hitta en liknelse till det spretiga i förhållande till den Internetkultur som författaren vill skildra kan jag likna Bloggar och blommor vid den spretiga Internetkulturen i sig där man helt plötsligt inser att flikarna i den webbläsare man använder visar att sidorna man har besökt inte bara var den tänkta Internetbanken eller mejlen utan också Youtube, Flashback, där någon onödig diskussion förs, Facebook, Twitter och ja ni förstår. Men även om man skriver om något så spretigt som Internet bör texten hålla ihop.

Kan inte minnas att jag såg till min snopp
förrän jag fyllde tolv. Plötsligt
bara låg den där
i min hand – som en liten sparris.

De ovanstående stroferna inleder en pubertal dikt som inte alls passar in i det ämne som författaren vill skildra och många dikter håller tyvärr samma nivå. Jag kan inte låta bli att dra paralleller till författarens pseudonym, Carl Balle. Efternamnet ska uttalas franskt med ett stumt e men det väcker helt andra associationer, vilket givetvis är meningen.

Det finns såklart även bra dikter i Bloggar och blommor som håller ihop temat men jag önskar att de var fler och starkare. Dikterna om hatet mot Marcus Birro och Sandra Beijer, som driver den populära bloggen ”nio till fem” och har fått många läsare på fall är exempel på sådana där Carl Balle lyckas med sin misson och där mungipan drar sig uppåt i ett gillande leende.

I
Nere i min källare dinglar
Marcus Birro, som en sand-
säck.

II
Ibland när jag behöver
tänka på nåt annat
går jag ner och nöter några slag.

III
Inte fan
blir jag starkare för det.

Det hade varit roligare om Carl Balle skrev under sitt riktiga namn och vågade vara åtminstone lite allvarlig. Det kanske är jag som inte har någon humor men Bloggar och blommor liknar tråkigt nog mer ett manus till en stand-up-show jag inte vill se än en diktsamling jag vill läsa.

Och ja, jag misstänker att någon skojar med mig när jag i pressinformationen läser att jag förväntas hänvisa till flickr-användaren star5112 som fotograf av omslagsbilden.

Similar Posts:

• Dikter för ”riktiga” män
• Upptrampade spår, dikter för efterlivet
• Skärvor från olika platser
• Halleluja liksom
• ”Vem skriver elegier om mostrar?”

[…] och jag blev stående där och det var en sådan där hastig paus i tiden, en sådan där kort stund som inte slås i bojor av tidens gång, utan står fri, som det är lätt att gå tillbaka till, och jag kände tyngden av flaskorna i påsarna, jag kände hur kallt det var, kunde nästan lukta snön som var på väg ner från norr, och jag hörde skratt och slammer från pizzerian på torget och det var ett sådant där ögonblick då man hinner i kapp sig själv, när man både är och registrerar att man är.

Det är huvudpersonen i Marcus Birros roman Att leva och dö som Joe Strummer, som minns att han en iskall novemberkväll 1991 i Göteborg blev stående utanför det höga hus där hans vän Jörgen bodde, blickande upp mot de upplysta fönstren, strax innan han går in för att delta i ännu en förfest. Där känner man igen sig, önskan att hålla fast tiden och minnas stunden för alltid: just nu, just här.

Att leva och dö som Joe Strummer är en roman fylld av nostalgiska tillbakablickar från ett Göteborg i slutet av 1980-talet och början av 1990-talet. Romanen består av tre delar, som var och en fått sitt namn av tre titlar till gothic rock hits, med vidhängande textcitat. Den första delen lånar rubriken från ”Wasteland” av The Mission, den andra från ”Train” av The Sisters of Mercy och den tredje ”Last Exit For The Lost” från The Fields of The Nephilim. Känner man till dessa band utan och innan, kan dessa sånger säkert utgöra ett inre soundtrack vid läsningen av boken. Jag känner inte till dem, men blir nyfiken.

Romanen som är skriven i jagform har en huvudperson, som snart ska fylla 40 år. Han är född i Göteborg, men har hamnat i Norrköping, en stad som han beskriver som en plats som man inte åker till om man inte måste. Hans liv tröskar sig fram. Han lever på bidrag och går till AA-möten. Redan i kapitel två börjar hans minnen rullas upp från några år tillbaka, för att senare landa i ungdomens Göteborg i slutet av 1980-talet och i början av 1990-talet.

I romanens andra del, Train, ger han sig iväg till Göteborg. En vän från det förflutna har dött. Dödsorsaken var hjärtfel. På samma sätt hade Joe Strummer, sångaren i The Clash avlidit, därav romanens titel. För att hylla vännen har man bestämt att återuppliva kompisgängets gamla band för en enda gång och spela på begravningen. Under tågresan till begravningen är det byte i Katrineholm och huvupersonen lyssnar i hörlurar på gammal gothrock och tänker tillbaka. Men det har gått tio år sedan han var i Göteborg och mötet med staden och vännerna blir omvälvande. Och han tänker:

Jag saknar Göteborg som det var då. Jag saknar mig själv som jag var då. Jag saknar min ungdom helt enkelt.

Romanen är en energiskt skriven tidsskildring, en hyllning till ungdomens fria nattliv, då huvudpersonen tillsammans med sina många vänner gick på konserter med beundrade band, drog från svartklubb till svartklubb, vilt festande, stinna av drömmar. Den är en hyllning till vänskapen, till drömmarna, till tidens rockmusik. Det svenska band som hyllas mest är Imperiet med den avgudade Joakim Thåström.

Berättelsen har sin styrka just i tankarna kring nostalgi och vänskap, i tankarna om den försvunna ungdomen och livet som inte blev som man tänkt sig. Det känns som att det är en verkligt passionerad författare som skriver, och bara det gör texten fascinerande. Det finns många funderingar över tillvaron och omvärlden och allt vad där finnes att uppleva, att hata, att älska, att mista, att minnas. Med en depressiv och lätt bitter, sardonisk och galghumoristisk ton skildrar författaren ”vardagens gråa klister”. Alla möjliga tankar och åsikter kommer till tals genom romanens huvudperson:

Och förresten, vem bryr sig om kulturetablissemanget utanför kulturetablissemanget? Det är väl som det alltid har varit. Enligt deras måttstock skulle alla mina oerhörda timmar med Stephen King inte vara värda pissvatten. I deras värld var Dan Andersson bara en trasig finnjävel från obygden som skrev dikter som saknade varje form av ”språklig finess”. Varför denna ständiga uppdelning? Går det inte att förena Marcel Proust och Knasen? Vem säger att man inte kan ha utbyte av båda?

Jag håller med, och hoppas att många i kulturetablissemanget gillar både Knasen och Marcel Proust. Det verkar vara det sundaste.

Mycket i romanen kretsar kring ålder och om hur en riktigt ung människa kan tänka om tidens gång. Säkert något som de flesta upplevt: man tror inte på riktigt att man plötsligt själv kommer att hamna där, i medelåldern:

Man tror helt enkelt att man kommer leva för evigt som man lever just nu. Det är svårt att se vänner man haft omkring sig länge som vuxna. Det är som om de låser sig någonstans kring tjugo. Man blir gråare och lite tröttare men det spelar ingen roll. Man är alltid runt tjugo. Man häpnar, drabbas av svindel nästan, när man inser att man är närmare fyrtio än trettio. Man fylls av förundran av skräck och hjälplöshet, av lika delar varsam ömhet och bottenlös avsky. Man staplar förundran och förvirring.

och huvudpersonen ser som i en vision den unga människan från förr i den nu något åldrade vännen:

Han är blek, orolig, händerna skakar när han tänder en cigarett. Han ser annorlunda ut. Då slår det mig. Han röker som han gjorde förr, när vi var unga, samma krumma rygg, samma märkliga grepp om ciggen med tummen och långfingret. Han gör till och med det där kastet med håret han gjorde förr, fast han är kortklippt nu. Han har vikt upp kragen på skinnjackan. Han ser ut som förr. Det är nästan kusligt.

Kanske skulle Marcus Birro ha gjort det lite mer komplicerat för sig under romanens sista fyrtio sidor. Men vill man ha ett originellt och hoppfullt slut, måste man kanske vara beredd på att till viss del göra avkall på trovärdigheten. Men det finns mycket att citera i romanen, mycket tänkvärt. Som en läsare med viss kunskap om Marcus Birro kan jag heller inte låta bli att fundera över hur stor del av boken som är självbiografisk.

Similar Posts:

• Ryggont vid läsning, ändå bra!
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Outsidern som ville in från kylan
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Ett göteborgskt psycho

När Birro pratar om svenssonlivet, hunden och volvon, och det gör han ofta, så är det alltid utifrån ett ”titta på alla dessa människor som inte förverkligar sina drömmar”-perspektiv som känns så fruktansvärt löjligt. Meningar om hur medlemmar ur Birros egen 70-talistgeneration ”går och sprätter bakom era barnvagnar, bakom era fruar och matkassar” gör att jag nästan vill framhäva någon form av mental kräkning och få ut meningarna ur medvetandet. Varför måste det alltid finnas ett motståndsförhållande mellan hunden, jobbet, familjebildandet och de ofta bara vagt beskrivna drömmarna som man förutsätts övergivit så fort man inte lever enbart för sig själv?

För mig förstör denna individualistiska och närsynta inställning också de texter som skulle kunna uppfattas som finstämda. För vad kan egentligen en så onyanserad författare veta om kärlek, om drömmar och ambitioner?

Det är också motsägelsefullt att läsa Birros beklagan över sin tid i Göteborg och den bristande uppskattning som han fått i sin hemstad. Då är outsiderkostymen honom plötsligt trång och Göteborg ”en direkt kulturfientlig stad”. ”Cold people, cruel town” för att citera Birros outsiderkollega Henrik Berggren i Broder Daniel. Men där den senare omfamnar outsiderproblematiken och fryser vidare, vill Birro in i värmen. Uppenbarligen vill han ju få uppskattningen. Applåderna.

Denna problematik som Birro brottas med gör det svårt att ta honom på allvar. Han är arg på medierna för att de producerar skräpunderhållning, samtidigt som han hemskt gärna vill ha deras uppmärksamhet. Och han avskyr de flesta av svenskarna för att de lever så inrutade, förutsägbara liv. Att de sedan inte köper hans böcker, eller går på hans föreställningar gör honom bara ännu argare.

Similar Posts:

• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Birro levererar sanning
• Sökaren som tagit nya uttryck …
• Ryggont vid läsning, ändå bra!

X, alltså vem som helst, och under veckan hörde jag författaren läsa ur boken och han höll texten levande genom att ta bort och lägga till, hans läsning är som ett samtal med publiken. På Örebro bokmässa för den "litterära" publiken, markerade han ett citat av Tranströmer vilket han på klubben kompledigt i Göteborg utelämnade, som det är i boken. I Göteborg läste han bara på men gav romanfiguren ett namn som den inte har någonstans i romanen eller i Örebro: Marcus.

Han möter sin publik så, anpassar sig för att passa där han är, med små medel och med ögonen spända, jag anpassar mig fan inte. Han säger X skulle kunna vara du och du skulle kunna vara här på scenen.

Boken utspelar sig i Göteborg runt ett litet torg i Gamlestan, där finns det evighetsgrå, som är en stad, men ändå vackert skildrat med en blick för människorna som sliter detta torg, jag njuter av detaljerna och den lunkande miljöbeskrivningen.

Jag nystas in i romanen sakta men säkert, jag känner mig hemma i den till sist och njuter stort av de sista femtio liksom jag tyckte de första femtio var ojämna, det känns som om Birro har utvecklats som skribent under resans gång. Eller så inbillar jag mig, det är bara jag som lärt mig uppskatta boken, att det är mitt motstånd som mattats. Hur det än förhåller sig så är jag beredd att hylla denna bok för det den är. Den är direkt och jag lär känna X och hans vardag och det finns ingen konstruerad intrig i boken utan den får vara så som livet kan vara. Den är ojämn, det vill jag nog hålla fast vid, men det är bara läsa på så kommer man till briljanta ställen och man kan skratta högt, men även fångas av tragiken, för boken handlar om dem som hamnar utanför detta snurrande hjul som är landet Sverige. X råkar ut för en kronisk sjukdom och får på grund av denna sparken från jobbet på ett brutalt sätt. Chefen säger till honom; du får komma tillbaka när du är frisk, säger detta till någon som just fått reda på att han aldrig blir frisk. Han skall leva med denna åkomma resten av livet.

Det värsta med boken är att jag får ont i ryggen av att läsa. Smärtan den beskrivs så träffsäkert så det är jobbigt att läsa, som tur är vet jag så fort jag lagt ifrån mig boken att jag har inte ont, jag är inte kroniskt sjuk. Det andra jag känner talar till min generation inbillar jag mig, jag känner igen mig så. En tankeställare är att hon som rekommenderade eller snarare tvingade mig att läsa denna romanen är 19 år, en annan generation än jag, men den funkar för henne också. Så jag vill inte bara utnämna någonslags generationsroman utan en flergenerationsskildring.

Birro kvalar in där bland de där männen som jag får sånt utbyte av att läsa, tack vare sättet han improviserar på scenen och håller sina texter levande genom att dra ifrån och lägga till, det är utmärkt, blir han lika närvarande som på scenen i sina böcker, då kommer jag kapitulera helt och bli en större anhängare än den där 19-åringen som tvingade mig att läsa honom.

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Birro levererar sanning
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”
• Viljan blir lidande av förpliktelserna

Nu har Marcus Birro hittat en något personligare infallsvinkel än hans kollegor i samma genre. Men han målar samtidigt in sig i ett hörn, och han verkar uppenbarligen inte trivas med sin sits. För i vartannat kapitel försöker han slita sig loss från bokens själva grundidé (det vill säga att lära ut nåt om skrivandets konst) och ge sig ut på egna litterära korståg, där det självbiografiska berättandet gärna vill ta för sig av utrymmet så mycket som möjligt utan att fördenskull förbise bokens titel i alltför hög grad.

Allt däremellan verkar mer vara ett nödvändigt ont. Som om det är just detta förlaget har nappat på, även om Marcus Birro egentligen hade nåt helt annat i åtanke. Men jag kan ha fel.

I vilket fall tappar boken i mina ögon lite trovärdighet på denna punkt. Har väldigt svårt att ta till mig innehållet, som till största del består av en småputtrande seg sörja. Troligtvis på grund av att författarens vilja har blivit lidande av hans förpliktelser. Och vice versa.

Det är synd, Marcus Birro kan skriva och inspirera. Detta har han visat prov på i till exempel P3:s program Frank, där han i flera års tid haft ett inslag som heter Poesi på Minuten. Och man ska heller inte förglömma hans tidigare verk, som faktiskt mottagits väl av både läsare och kritiker.

Vill du förbättra ditt skrivande så lägg hellre pengarna på ett par bra pocketböcker och ett kollegieblock eller invänta Marcus Birros nästa bok – en som han i själva verket vill skriva.

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Birro levererar sanning
• Ledstång i vinglig spiraltrappa
• Sökaren som tagit nya uttryck …

Detta är vad Birro skriver om i sin nya bok Kalashnikov. Han kräks mediabranschen rakt i ansiktet, eftersom den ockuperar våra liv och upprätthåller ett osympatiskt samhälle som skiter i allt.

Leo tar sitt liv en dag och hans vän Angelo vet inte varför, ingen vet varför, därför att ingen har någonsin riktigt brytt sig om hur Leo mådde när han var vid liv. Nu när Leo är död upptäcker Angelo sakta hur omedveten han varit om sin väns mentala tillstånd. Tyvärr verkar det som Angelos umgängeskrets inte orkar engagera sig så som Angelo gör i sin väns död. Detta är historien som Birro berättar för oss.

Kalashnikov beskriver hur samhället har utvecklats till en förvirrad plats. Livet består av snabba klipp. Livet är fragment som desperat försöker hitta fram till ett sammanhang. Men ju mer vi försöker finna ett sammanhang, desto mer glider vi ifrån vårt rätta jag, vår sanna verklighet. Hur vi ska se ut, tänka och tycka hoppar fram och tillbaka, till slut har vi hoppat så långt bort från vårt forna jag att vi lever i ett självbedrägligt tillstånd.

Birro driver inte med media utan han uttrycker sin åsikt, sin egen åsikt om den. I viss mån är boken en självbiografi över Birros eget liv och erfarenhet av media. Syns jag så finns jag kanske var lockelsen dit. Att blunda och bejaka att Leo är död är inte poängen i romanen: Poängen är att förstå varför han är död. Att den absoluta passiviteten som finns hos Angelos vänner gentemot Leos död är fel. Leo måste till slut slå hål på glaskupan som ligger över våra huvuden och skrika ut att han minsann inte tänker låta sig luras av verkligheten, ladda sin kalashnikov och skjuta.

Mot slutet av romanen springer våldsamma bilder från filmen American Psycho förbi i mitt huvud. Birro är ute och fiskar efter samma tema som i American Psycho, nämligen vad som är normalt. Till exempel medias rätt att bestämma, att sätta normen för det acceptabla i samhället. Birro fiskar vidare och drar upp en ful fisk som beskriver hur vi egentligen inte orkar bry oss om att det sitter tioåringar och knarkar någonstans i Sverige. Vi blundar hellre för de sanna verkligheten än vi öppnar ögonen och bryter med den falska.

Det finns en smygande energi i romanen. Om den beror på ilska eller ett behov av att berätta så mycket som möjligt om hur livet ser ut ur Birros perspektiv vet jag inte. Energin finns där och den växer i takt med min läsning. Den fragmentariska strukturen gör att man som läsare hoppar fram och tillbaks. Men strukturen kanske är Birros sätt att visa att verkligheten inte är konstant och enfaldig.

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Verkliga relationer – overklig kärlek
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• Sökaren som tagit nya uttryck …
• Ryggont vid läsning, ändå bra!

I litterära sammanhang har Birro tidigare främst gjort sig känd som poet, bland annat med diktsamlingarna i den andra världen… (1992) samt Skjut dom som älskar (1997). Den bok jag nu läst är Birros romandebut: Alla djävulska främlingar.

Romanen utspelar sig under ett dygn i ett Göteborg där vintern just börjat släppa sitt grepp. Berättaren och huvudpersonen är Joakim, som har en hel del gemensamt med Birro. Liksom Birro härstammar Joakim från Italien och precis som författaren jobbar Joakim med radio och ägnar sig åt poesi.

Den mesta av Joakims tid har kommit att kretsa kring Jasmine. Denna Jasmine är den senaste i raden av Joakims kärlekar, men sedan ungefär ett år tillbaka lever de åtskilda, och har inte sett varandra under denna tid. Denna dag då boken utspelas har Jasmine blivit overklig för Joakim alltför länge.

Romanen utspelar sig visserligen endast under ett dygn, men den tid det tagit att komma fram till denna dag har ju tagit hela Joakims hittillsvarande liv i anspråk. Därför är denna förflutna tid ständigt närvarande i Joakims liv, och på så vis en del av denna aktuella dag – en dag då det förflutna gör sig alltför påmint. Han bestämmer sig därför för att söka upp Jasmine, för att åter göra henne verklig i sitt liv.

Stilmässigt ger sig Birros bakgrund som poet till känna mycket tydligt. Språket håller i många bitar en ganska hög abstraktionsnivå, där han på mer traditionellt diktarmaner, försöker sammanfatta händelse- och tankeförlopp i några för kärnfulla poetiska rader. Ett bra exempel på hans poetiska berättarstil tycker jag mig finna i följande rader:

Allting vacklar och skiftar form, inte bara vanans makt och vardagen som sådan utan i högsta grad det förflutna.

Människor man älskat och som man plötsligt av någon anledning inte längre kan leva tillsammans med avsäger sig allt oväsentligt i en medvetande.

Färgskalan förskjuts.

Allt det blyertsgrå viker undan, förlorar sin innebörd.

Kvar blir de grälla färgerna och ytterligheterna.

Minnet tar avstamp i det mest skiftande, i det man aldrig trodde ägde någon beständighet.

Denna berättarform för mina tankar till en ung Theodor Kallifatides författande, men medan den senare i mitt tycke kan sammanfatta sanningar som man som läsare inte reflekterat över tidigare, på ett lysande vackert vis, når Birro inte riktigt ända fram.

Det framgår på flera ställen i texten hur högt Birro värderar ordens betydelse, och det är väl också i sina språkliga formuleringar, trots den nyss nämnda kritiken, som Birro har sin styrka. Denna styrka är dock samtidigt en av hans svagheter: det poetiska språket tenderar i längden att bli tungrott då det används i en roman.

Berättelsen utspelar ju sig som sagt under endast ett dygn, så det är knappast en snabb och händelserik historia, vilket jag i och för sig antar inte är syftet. Istället lyckas berättelsen gräva tämligen djupt i huvudpersonen Joakim inre funderingar. Som läsare kastas man ofta i olika riktingar angående Joakims relation till Jasmine, som även är det centrala temat för handlingen. Jag får aldrig någon riktig klarhet (och önskar heller inte ha) om varför Joakim egentligen saknar Jasmine så förtvivlat, och jag tror inte att Joakim vet det riktigt heller. Saknar han henne för att han uppriktigt älskar henne? Saknar han den fantasigestalt han skapat av minnen i efterhand? Saknar han vetskapen av vad Jasmine gör när han inte vet det – träffar hon djävulska främlingar?

Sammantaget är Marcus Birros romandebut ordinär. Den är förvisso välskriven och handlingen berör emellanåt, men det känns samtidigt trögt, och vissa avsnitt känns omotiverade. Dock torde Birro ännu vara en lovande författare, med tanke på hur väl han hanterar den språkliga delen av författandet. Det är också imponerande hur självutlämnande han kan vara i sitt skrivande, för det är han väl?

Similar Posts:

• Outsidern som ville in från kylan
• Birro levererar sanning
• Viljan blir lidande av förpliktelserna
• ”Jag saknar mig själv som jag var då.”
• Sökaren som tagit nya uttryck …