2012 knölade Stockholmsredax ihop oss på ett vandrarhem som skröt om sin världsberömda frukost. Då fortsatte jag intervjuandet av deckarförfattare såsom
 Mons Kallentoft och Kristina Appelqvist samt åt räkmackor stora som kvarnhjul på Gothia.

Genom åren har jag varit på många minnesvärda seminarier, ett år var både jag och Tomas Tranströmer och lyssnade på ett intressant samtal om pronomenet hen i bilderböcker. Sedan dess har intervjuerna samt kvällarna på Park minskat i antal men hjärtat slår varmt för Bokmässan i Göteborg och alla berikande bokmöten med bokälskare i form av författare och bokbekanta, och inte minst alla underbara böcker.

I år är ett annorlunda år och Bokmässan är digital. Outsägligt tråkigt men det fina i kråksången är att det är gratis. Logga in på bokmassan.se och ta del av 140 studiosamtal. Själv vägrar jag bli en stugsittare utan kommer att bevaka allting ifrån Örebro, en stad jag aldrig tidigare besökt. Det första som möter mig på hotellrummet är en tavla med det vinnande bidraget i den skrivtävling som utlystes av hotellet våren 2017. I varje rum finns en historia eller en dikt till de olika fondtapeter som finns på rummet och alla de vinnande bidragen finns att läsa i receptionen. Slumpen gjorde att jag hamnade hos berättelserna vilket känns tröstande.

Similar Posts:

• Anna Livs bokmässa
• Torsdag på bokmässan
• Anna C:s favoriter på bokmässan 2012
• Min digitala torsdag på Bokmässan
• Att värja sig mot det mest brutala. Konsten att skriva feel-good-mordgåtor. Intervju med författaren Kristina Appelqvist.

Det är alltså lätt att lyckas med ett sånt här projekt. Susanna Hellsing och Lisa Bjärbo, som står för urvalet, har skrivit korta texter som presenterar böckerna och sätter in dem i sitt sammanhang. Däremot har de inte gjort några djupare analyser eller gått in mer i detalj på 50-talet än att beskriva det som en lycklig tid av framåtanda, frihet för barnen och relativt traditionella könsroller för de vuxna (även om de också lägger in en brasklapp om att det vet att den bilden är förenklad). Många av böckerna speglar också de här rollerna: mamma som bakar och städar, pappa som bygger och jobbar.

Samtidigt är det intressant hur moderna – eller snarare tidlösa – många av böckerna som presenteras känns. Man förstår varför Lennart Hellsing har blivit den ikon han är, och hans och Stig Lindbergs Krakel Spektakel köper en klubba är nog min personliga favorit i samlingen. Det är också roligt att jämföra med samtida bilderboksmakare och se var likheterna finns. Enklast att jämföra är kanske illustratörerna, och man slås av hur hög klass det är på just dem. Att kända konstnärer och formgivare skapar bilderböcker är onekligen ett gott betyg till värderingen av kultur för barn under decenniet.

Roligt är det också med sånt man inte sett tidigare, som Lennart Krantz och Ulf Löfgrens fina Barnen i djungeln. Där reser fyra barn till Indien genom att hitta på en historia och samtidigt måla den, ”sen kom det en tiger” säger ett av barnen, ”då behöver vi gul färg”, och så vips finns tigern där på väggen. Den boken kommer jag definitivt att gå till biblioteket och leta efter, för man kan inte läsa hela historien i samlingen, där presenteras bara utdrag.

Bilderboksretro är formgiven av Lotta Kühlhorn och hon har också lyckats bra. Omslaget är lockande som en godisbutik men inuti boken hålls sidorna relativt sobra och de olika illustrationerna ur bilderböckerna får tala för sig själva.

Böckerna i Bilderboksretro-serien är alltså utmärkta val för den som vill få en nostalgitripp, frossa i fina illustrationer eller få tips om klassiska bilderböcker. Om man däremot vill ha analys av innehållet i böckerna får man välja annan litteratur.

Similar Posts:

• hejhej socialrealism!
• Rödluvan och vargen – naturliga fiender?
• Växtkraft
• Envis, busig och söt kattunge
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)

Så här fantasifullt vältrimmad (och välrimmad) har Hellsing inte varit på länge. Varje ny vers är ett satiriskt, lekfullt mästerverk och man vill gärna citera hela boken, men jag får nöja mig med ett smakprov som illustrerar det motstånd mot auktoriteter och myndigheter som går igen i hela boken. DEN har redan motstått både stoppskyltar och kanonkulor när man sätter in det hårda artilleriet:

Invandrarverket blev upprört
och bad att få kolla DENs pass
-försiktigt tog DEN dem i örat…
och spolade ner dem på dass

DEN bryr sig inte om regler och välter alltid några hus i förbifarten vad den än tar sig för – men folk gillar den ändå, vänjer sig och vinkar glatt. Trots allt utförs ju alla dess handlingar med en avspänd uppsluppenhet, motsatsen till de bestämmelser och den ordning som dess favoritföda stiffa byråkrater står för. Det är en satir med glimten i ögat för vuxna samtidigt som det för barn är en bok om en busig dinosaurie som välter hus. Den är lika bra vilket perspektiv man än väljer att se den ur.

Bilderna är också fantastiska. Detaljerade, färgglada och mycket typiska för Gunna Grähs växer de nästan genomgående utanför sina ramar, vilket betonar dinosauriens storlek. Hela DEN får aldrig plats i bild, istället är det Stockholmsvy på Stockholmsvy som visas, halvdemolerad av en dinosauriesvans eller delvis skymd av ett dinosauriehuvud. Människorna ser ut som små legogubbar; oroliga, roade eller arga tittar de förundrat upp under dinosauriens väldiga kropp, vinkar eller gömmer sig på toaletten. Själv längtar man efter läsningen efter en anarkistisk dinosaurie, och lite efter Stockholm, kärlekfullt beskrivet.

Similar Posts:

• hejhej socialrealism!
• Räkna med två små gröna
• Fåren är tillbaka!
• När skogen tar kontrollen
• Historien berättas av bilderna

Månen måste vara ett kriterium för Hellsing för att inspireras. Ordet är med i varje dikt i denna annorlunda samling som är tematiskt bunden till månen och ändå håller varje dikt, ingen känns inslussad i samlingen bara för månen är med, fast så är fallet att de är med för att månen är med! Själva ordet finns i varje dikt. Det är i detta sammanhang en kongenial idé. Läsaren, jag, väntar på ordet spänt i varje dikt som en port in i texten som ett lyse i mörkret. Eller som en måne att sitta under och läsa dikten.

Det som är påtagligt förutom det redan sagda är det svenska språkets rytm. Det är suveränt rytmiskt, perfekt om man skall drista sig till sådana uttalanden, formfulländning. Hellsing våldför sig inte på svenskan för att få sin rytm, utan han för fram eller skapar svenska språkets naturliga rytm.

Innehållet kan brista. Lennart Hellsing återanvänder utan att blygas innehållet. Liksom för att det skall vara där. Kanske med devisen inget nytt under solen (eller månen då i detta fall). Han når ändå poetiskt djup då och då i sina dikter som i "Trädgården kring det gröna huset" med slutsentensen: "att minnas är att sörja". Den är väl alldeles för romantisk för nutidens smak, men helt i min smak. Tackar!

Illustrationerna bör också nämnas, svarta siluetter av Tord Nygren. Hellsing är emot den fördomen som säger att illustrationer hör barnboken till och i detta fall kan jag hålla med honom. De bidrar till att göra en fin samling av måndikter, som den här:

Nocturne

En månskensafton vid mitt trädgårdsbord
jag sitter tyst och ser
hur tunga äpplen samlas på den jord
dit också jag skall ner.

O, kunde mina dagar samlas då
i astrakangestalt,
jag skulle vräka frukten i en så
och jäsa vin av allt.

Och sitta vid mitt ankar natten lång
och läppja tyst och le,
och minnas dunkelt hur det var en gång
att vara levande.

Similar Posts:

• Har du sett Flen har du sett evigheten
• Wherever I Lay My Hat (That´s My Bokmässa)
• Vita dikter
• Dinosaurie med auktoritetsproblem
• Skamlös men njutningsfull nostalgi

En fönsterplats från T-centralen till Flen med Ulf Lundkvist som reseledare är lika mycket en resa i hans huvud som genom den svenska kulturhistorien. Genom fönstret ser vi gamla dansbanor, en tid när tonåring var ett okänt begrepp, och vindpinade kutryggiga figurer över ensliga landskap som vandrar mot ingenstans. Det finns mycket att fundera över. Lundkvist tecknar människospår. Bilderna eggar fantasin och det är lätt att känna igen sig.

En liknande bok om en kort tågresa kom ut 2003 och hette Pendlarens väg av Lennart Hellsing och illustratören Riber Hansson. Den handlade om en viking som fick åka pendeltåg mellan Gnesta och Märsta. Där var storstadens excesser i centrum. Hos Lundkvist är det glesbygden som skildras. Trisstesen är vår trognaste vän och blir liksom själva meningen med våra liv. Den gör sig påmind redan i storstadens biljettlucka. Behöver jag säga att Lundkvist är fruktansvärt rolig?

Många figurer och stämningar känner jag igen från tidigare Lundkvistserier och en älg som badar tror jag mig minnas från en stripp på 90-talet. Ibland använder han sig av kollagetekniken och fotografier, men oftast är det svartvita tekningar med fåordiga och kärva textrader.

Vad ska vi göra idag?

Släpa sten tills vi blir fördärvade men i skymningen när vi ätit våra rovor kan vi väl hasa bort till galgbacken … Det är ju vår bröllopsdag.

Synd bara att resan går så fort. Jag vill gärna sitta kvar i Lundkvist sällskap ända till Hallsberg. Så kul kan det vara att åka tåg.

Similar Posts:

• Månen, grammofonen och andra rim
• Långt från Torsåker
• Tänkvärda smakprov
• ”Ekonomi är politik”
• Knappast en kioskvältare

Allt är på väg att försvinna! Idag står jag själv i tur, nu ska jag själv försvinna, in i stora vita glömskan, och strykas ut

Mystifikationen ”vita glömskan” kan stå för det oskrivna bladet, en återkommande metafor som hämtat inspiration från Rimbauds sonett ”Vokalljud”. Rimbaud som ville sätta färg på alla vokaler, men vit blev utan.

Så tar Amaury Conson upp sökandet efter N. Vokaal och hans försvinnande. Får viss hjälp av Douglas Haig Clifford och Olga Mavrokhordatos som kommer ha något att tillägga, precis som Arthur Willburg Savargon. Detektivarbetet är i full gång. Alla söker ledtrådar och har fått varsitt kapitel. Associationer leder till avslöjanden som leder till nya försvinnanden. Kan någon eller något ligga bakom det här? Kapitel två saknas helt.

Vi kastas handlöst ut i geografin. Med smittsam lekfullhet fylls tomma sidor med fixa idéer, olika genrer och stilnivåer, förvirring, kulinariska utsvävningar, makabra mord och klokskaper. Och vi vet aldrig när mattan dras bort under våra fötter. Vissa detaljer eller symboler håller sig först tätt intill huvudstoryn för att till slut bli själva huvudstoryn, skriver Perec själv i efterordet. Men det finns en röd tråd, den är associativ och rusar precis som den vill, begränsningar och försvinnanden till trots.

I Försvinna finns inte ett enda e. Det har försvunnit. Borta. Och var tar då en historia vägen om den inte tillåts berättas på grund av att författaren påtvingat sig snäva ramar och oväntade regler, undrar jag? I Georges Perecs fall är det själva motorn. Historierna kommer till tack vare begränsningarna. Försvinnandet styr hela läsupplevelsen. När något försvinner skapar det förutsättningar för något annat, vilket knappast är ovanligt i deckare, som här är den yttre formen.

Men har inte allt som skrivits kommit till för att det tidigare saknats? Täpper inte varje bok till ett hål och bidrar med en bit till litteraturens stora pussel? Litteraturens fullbordan. Skriva skulle i så fall handla om att återskapa. Läsa om att inse vilka bitar som saknas, vilka som har försvunnit eller kanske kommer att försvinna, i en värld där inte ens en bok om dagen räcker till för att överskåda störtfloden av nya titlar. Vad saknas oss?

”Har nånting nånsin skrivits för att folk ska ha tråkigt?” Jag hoppas verkligen inte det och det gäller knappast här. Försvinna påminner mig om livets löjlighet och litteraturens futtighet, samtidigt som motsatsen råder. Det är en bagatell som tas på så stort allvar att allvaret blir en bagatell, och tvärt om. Perec lutar sig över min axel och gnuggar händer med ett illmarigt leende, och även Queneau, Rimbaud, Hugo, Balzac, Dostojevskij, Rabelais och Shakespeare, bland andra, finns i närheten. Försvinna kan beskrivas som en blandning av Kabbala, Krakel Spektakel och New York-trilogin, skriven med samma fulländning som Frank Zappa komponerade musik eller John McEnroe tennis.

Försvinna är en ansträngning, men jag lovar, den är värd besväret och kommer aldrig försvinna ur ditt medvetande.

Similar Posts:

• Ingen kommer undan Baudelaire
• Klassikervecka: Lidande och leda
• Världens bästa roman
• Vi har en ny tragisk hjälte
• Förträfflig översikt av nederlagens litteratur