Att köa för släppet av den begränsade förstaupplagan av den senaste delen av Flobies tomteby hör till Jubilee Dougals föräldrars jultraditioner – faktiskt så till den grad att hon är döpt efter en av tomtebyns byggnader, Jubilee Hall. Det här året kommer de dock inte hem. De har lyckats bli arresterade i ett Flobie-relaterat bråk om de åtråvärda samlingsföremålen och Jubilee sätts hastigt och inte så lustigt på ett tåg för att fira jul med sina morföräldrar istället.

Till mormor och morfar kommer Jubilee inte, lika lite som tågets övriga passagerare kommer dit de ska. Det är nämligen snöstorm, och tåget kör fast i en snödriva strax utanför den lilla staden Gracetown. Jubilee och några av de andra ungdomarna – den hjärtekrossade Jeb och en cheerleadingtrupp på väg till en tävling – pulsar av tåget, över den övergivna motorvägen och in på ett öppet Waffle House. Komplikationer, och inte minst kärlek, uppstår.

I Let it snow skriver de tre författarna Johnson, Green och Myracle varsin berättelse med varsin titel – ”Jubilee-expressen”, ”Cheerleaderstormen” och ”Grisarnas skyddshelgon” – men de tre hakar också i varandra, så där som människors liv gör, och i slutet knyts alltihop samman liksom med en glittrande röd rosett.

Det här är julaftons-feel-good så det gnistrar och snöknarrar om det. Det är gulligt, knasigt och roande, utan några som helst mörka bottnar. Maureen Johnson, den av de tre författarna som jag inte tidigare hade någon relation till, lyckas faktiskt bäst med sin charmiga intrig (tomtebybygget ovan är ett bra exempel), medan John Green gör mig en smula besviken med sin lite flåsiga high school-filmaktiga cheerleaderjakt. Laureen Myracle visar sig också från sin lättsamma sida, och lägger till en lite knölig skyddsängelaspekt (tänk It’s a Wonderful Life). Jag vet att både hon och Green har mörkare sidor än så här, och kan inte låta bli att önska mig bara en liten smula större djup. Bara lite, lite.

Fast det är charmigt, mestadels. Jag lär inte minnas mycket av det tills snön smälter, men visst funkar det. Författarna har säkert haft riktigt roligt, och jag har rätt roligt också. Mysigt. Precis som den sorts gammal härlig julschlager titeln alluderar på.

När jag växte upp fick vi ungar två saker i strumpor på julaftons morgon: en marsipangris och ett seriealbum eller så småningom en bok. Det senare var förstås för att vi skulle hålla oss sysselsatta och lugna i väntan på Kalle Anka, julbordet och den ”riktiga” julklappsutdelningen. Som en sådan bok vore Let it snow perfekt.

Similar Posts:

• Ha inte tenor-rike; Ni hitta en ekorre; Naken i terrie-hot; Ni nita het ekorre
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• ”I stop some where waiting for you”
• ”No tears for queers, and all that”
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek

I USA gavs romanen ut första gången redan 2004 och hamnade snabbt – kanske inte helt välförtjänt, med svenska ögon mätt – på listan över de mest kontroversiella amerikanska ungdomsböckerna. I det spelar nog både innehållet och formen en viss roll.

ttyl – liksom de andra böckerna i trilogin – är skriven helt i chattformat, med typiska förkortningar och uttryck, smileys och hela baletten. Det gör Myracle bra. Hon hittar den där balansen mellan hur ungdomar verkligen skriver och vad som faktiskt är läsbart (det är ju knappast en helt enkel balansgång att gå). Något knackigare blir det förstås, inte helt oväntat, i svensk översättning. Här tillkommer ytterligare en balansgång, den mellan hur svengelskt internetspråket lätt blir och, återigen, vilka doser som är läsbara.

mad maddie: g2g nu. mamma ropar om att jag måste komma och äta.
SnowAngel: säg det först: maddie, angela och zoe – tillsammans för alltid.
mad maddie: öh, maddie, angela och zoe … vad var det sen?
SnowAngel: *stirrar ilsket*
mad maddie: jk. men tvinga mig inte att bli sentimental, och jag MÅSTE inte säga det för att det ska vara sant, angela.
SnowAngel: bra där, maddie. c ya!

Ja, det finns ju en balans till. Att skriva realistiska high school-tjejer enbart utifrån hur de själva utrycker sig och resonerar – det gör dem ibland ganska irriterande. Som vuxen vill jag protestera, inte minst när de dömer andra tjejer hårt – som när de på några av romanens första sidor ondgör sig över hur äckligt det är att Maddies brors flickvän inte rakar sig mellan benen och hon resten av boken refereras till som ”pälskvinnan” – men det finns ju knappast något direkt samband mellan politisk korrekthet och realistisk gestaltning.

Överlag är det i alla fall en spännande form. Myracle tecknar problem och relationer väl genom tjejernas synvinklar och röster. Inte minst konflikter kan bli riktigt drabbande: som när en av dem råkar illa ut, kommer ihop sig med de andra och vägrar svara på deras meddelanden – alla deras kontaktförsök möts av störiga autosvar. Det vardagliga är kanske annars både seriens styrka och svaghet. Eftersom formen helt låter tjejerna sätta dagordningen kan allvarliga ämnen ibland nästan försvinna bland trivialiteterna, kan jag tycka.

Men kontroversiell? Det är nog en sådan där ”only in America”. De här tjejerna är rätt frispråkiga och de gör sina misstag, men är trots allt ganska helylle. Att ålderskategorisera ”Unga vuxna” känns uppriktigt sagt som att ta i och min gissning är att konservativa amerikaner helt enkelt stört sig på att läraren som så gärna drar med sig Zoe på kyrkans sångstunder visar sig vara något av ett äckel.

På ett sätt kan jag tycka att förlaget hellre än att ge ut en tio år gammal amerikansk roman borde kunnat nosa upp en mer nutida svensk motsvarighet. Fast man ska kanske vara i Myracles klass för att få ihop det – och i det amerikanska fallet dessutom hålla för hatmejlen. I en intervju på nätet kan man läsa mer om den konstiga erfarenheten och jag måste i alla fall säga att jag gillar hennes svar på vad hon själv skulle vilja att hennes barn läser:

As a mom, I want my kids to read any fucking book they want! I want them to read.

Similar Posts:

• ”No tears for queers, and all that”
• Rhymes with bitches
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Kyssar som skakar världen
• Fullständig fullträff

Jag tänker till exempel på Alexandra-Therese Keinings 14, Magnus Nordins Avgrundens änglar, Liz Coleys Berövad, Lauren Myracles Shine eller för all del Moa Eriksson Sandbergs Den första flickan skogen möter. Romaner för unga om utsatthet, om bestialiska övergrepp, triviala övergrepp, om självskadebeteenden och psykisk ohälsa, om vuxna som, när de inte själva utnyttjar barnen, åtminstone är för självupptagna eller dumdryga för att se eller vara till någon hjälp. Mörka böcker. Ibland nästan hopplösa böcker. Hur kommer det sig?

Även om Teen noir. Om mörkret i modern ungdomslitteratur är en lättläst, boktipstung bok från Bibliotekstjänst börjar vi i klassisk akademisk anda med en definition. Jag har inte fel i min Veronica Mars-association, visar det sig; Nilson härleder begreppet ”teen noir” just till Rob Thomas teveserie (sedermera även film och bok) från mitten av 00-talet.

Två saker vill Nilson lyfta fram hos genren: moralisk tvetydighet och utsatthet. I till exempel Veronica Mars laborerar både hjältinnan och de flesta andra karaktärer med moraliska gråzoner. Veronica inte bara bryter mot lagen eller fibblar med sanningen för att lösa sina mysterier, hon kan agera skrupellöst av hämndbehov eller svartsjuka. Vi gillar henne ändå, inte bara för att vi förstår henne, utan inte minst för att Neptune, samhället hon lever i, är så korrumperat och orättvist att man oftast får skapa sin egen rättvisa eller bli utan. Ungdomarna i Neptune är utsatta, av varandra, men inte minst av den egna föräldragenerationen.

Nilson inleder Teen noir med ett besök i bokhandeln Foyles i London 2010. Där är ”Teen noir” en stor och livskraftig egen hylla. Därför blir hon förvånad när hon två år senare kommer tillbaka och hyllan helt saknas, men expediten förklarar det med att en så stor majoritet av ungdomsböckerna till slut hamnat där att konceptet blev meningslöst. Det är en väldigt talande bild.

Varför vi läser mörka böcker, att få uppleva problem utan att behöva uppleva dem på riktigt, kanske till och med få dem tryggt lösta innan man slår igen pärmarna (fast det ska man tydligen inte räkna alltför kallt på, ens i ungdomsböcker) – det där har du förmodligen hört förut. Och vill du ha det mer utvecklat skulle jag rekommendera till exempel etnologen Jonas Danielssons Skräckskönt. Om kärleken till groteska filmer. Nilsons bok är mer översiktlig, men jag vill ändå slänga in några definitioner till.

För vad är det som räknas som ungdomslitteratur? Här är det vad förlagen definierar som det, men det behöver ju inte, påpekar Nilson, innebära vare sig att det är vad ungdomar faktiskt läser eller sådant som faktiskt läses av ungdomar. Med begrepp som ”unga vuxna”/”Young Adult” och ”crossover” har gränserna suddats ut (också neråt i åldrarna mot mellanåldersböckerna, menar Nilson) och det är kanske inte så konstigt om temana blivit mörkare när även vuxna förväntas ha utbyte av dem (vilket inte minst jag själv och fler med mig som gladeligen recenserar ungdomsböcker helt utifrån egna preferenser är exempel på)?

”Här är det också väsentligt att påpeka att den ungdomslitteratur jag kommer att diskutera är skriven av vuxna”, understryker Nilson. ”Det kan tyckas självklart, men ibland tror jag att vi glömmer bort att barn- och ungdomslitteratur med få undantag skrivs av en äldre generation” (och ofta köps in av en äldre generation, skulle man kunna tillägga, av presenterande släktingar och inte minst skolbibliotekarier):

Det är vuxengenerationen som ”ändrat reglerna” för ungdomsboken och som nu låter de mörka temana dominera. Kanske beror detta på att vi idag inte längre känner samma behov att skydda en yngre generation? Frågan blir om vi ska se teen noir som varningstexter? Som exempel på hur vuxna vill visa de yngre hur illa det kan gå? Eller handlar det mer om att vuxna ser att ungdomar går runt och bär på en hel del oro som de behöver bearbeta och vill ge dem böcker som kan hjälpa till med detta?

Det är ju faktiskt intressanta frågor, inte minst i förhållande till just allt det där mörkret. Dem borde vi kanske ställa oftare?

Nå, men själva böckerna då? De finns i huvudsak i fyra kapitel: ”Dystra dystopier”, ”Monster och människor”, ”Farliga folksagor” och ”Vanmakt i vardagen” (men jag vet, jag älskar också allitterationer). Det blir Suzanne Collins, Lauren Oliver, Ally Condie, Sofia Nordin, Saci Lloyd, det blir vampyrer och zombies och övernaturliga förmågor för hela slanten. Inte minst ”Farliga folksagor” är ett roligt och, åtminstone för mig, inte helt väntat kapitel om alla nya re-makes på folksageteman (intertextualitet, hur olika texter förhåller sig till varandra, är också ett favoritkoncept). Fast sen var det just det. Övernaturliga förmågor för hela slanten.

För du minns de där böckerna jag nämnde i början? De finns inte med. Alltså, inte bara just de titlarna – det vore ju förståeligt; varenda titel kan man ju inte hinna trycka in – utan hela genren. De mörka, vardagsrealistiska berättelserna utan övernaturliga inslag. ”Vanmakt i vardagen” handlar nämligen om till exempel Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens Engelsforstrilogi. Och det är väl ändå lite konstigt, för det finns ju ingenting i vare sig Nilsons eller någon annans definition av teen noir som säger att det måste finnas övernaturliga inslag? Även om Veronica Mars kanske inte direkt är diskbänkrealism så är det ju knappast fantastik heller.

Mitt största problem när jag slår igen Teen noir är dock av lite lättsammare natur: hur tusan ska jag hinna läsa alla spännande böcker jag blivit sugen på nu?

Similar Posts:

• Plåster på såren-frossa
• Down in New Orleans
• Från teveserie till långfilm till roman
• Mörkt och mycket
• Konsekvenser

Ju yngre, osäkrare och mer oerfaren man är desto sannolikare är det väl att de där ögonblicken inträffar i något hörn på en fest. Förmodligen ganska alkoholindränkt. Och kanske inte alltid så lätt att förena med vardagens krav och blickar?

Lissa och Kate har haft ett sådant ögonblick och Lissa vet inte vad hon ska tro. Kate vill helst låtsas som ingenting. Hon är rädd för vad folk skulle säga om de visste. Lissa vill … Ja, det vet hon inte ens själv. Inte låtsas som ingenting i alla fall. Det är inte ingenting.

De har varit bästisar sedan de var tolv. Nu pratar de knappt med varandra.

Lauren Myracles debutroman har visserligen några år på nacken vid det här laget, och Myracles Atlanta är inte till exempel David Levithans coola New York. Det är inte självklart att som tjej vara kär i en annan tjej. Det är inte otänkbart heller, Atlanta är trots allt ingen ärkekonservativ bondhåla som Black Creek i Myracles senare roman Shine, men det är inte helt inom normen, åtminstone inte på high school – och är inte det flesta high schools (eller motsvarande) trots allt nästintill ärkekonservativa bondhålor?

Kissing Kate är en vardaglig och lyhörd komma ut-skildring, kanske inte lika drabbande och speciell som Shine, men samtidigt mer välavvägd och lätt att relatera till. Fastnar gör inte minst scenerna med lillasyster Beth och hennes kompisar, så ivriga att bli vuxna, världsvana tjejer med smycken, bh och sängkammarblickar – och de är, vad, tio år? Man får ont i magen.

Normer. Vad det är att vara tjej eller kille, homo eller hetero, inne eller ute. Man kan ha kraft att stå emot dem eller inte. Man kan hitta de där människorna som hjälper en att orka ifrågasätta. Man kan kanske till och med vara med och vidga normerna, lösa upp dem, skapa större handlingsutrymme för sig själv och andra. Det man inte kan göra är att slippa förhålla sig till dem.

Och oavsett vem man blir kär i, vem de där ögonblicken inträffar med, finns så mycket med förälskelser och tonår som nog ingen kommer runt. Osäkerheten på sig själv, på de egna känslorna och på den man är förälskad i. Vad man så småningom kommer till rätta med. Vad som faktiskt går över. Då spelar det egentligen ingen som helst roll ifall romanen är elva år gammal eller ej.

Similar Posts:

• Somewhere, over the rainbow
• ”No tears for queers, and all that”
• Ikoniskt tragisk kärlek
• Glitter, glamour och Schrödingers katt
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?

Lika onaturligt som det är för Bliss att anpassa sig till high schools strikta sociala hierarkier – inklusive synen på den ende inkvoterade svarte eleven på den annars i praktiken ännu segregerade skolan – lika naturligt är det att hon är öppen för vissa övernaturliga intryck där. Inte desto mindre försöker hon hålla sig borta från den byggnad där ett mystiskt självmord en gång inträffat, och där en alltmer aggressiv röst tycks viska till henne om blod och död.

Lauren Myracle är en ungdomsboksförfattare med många strängar på sin lyra. När jag läste den mörka, mustiga Shine kände jag inte igen särskilt mycket av den spralliga Internet Girls-trilogin, och jämfört med Shine verkar Bliss trots allt lättviktig.

Ändå har romanen helt klart mörka stråk. Psykologin bakom lusten till häxeri och blodsmagi, den vardagliga rasismen och inte minst tidsandans starka kontraster med krigsmotstånd, föräldrauppror och skolbalskonservatism. I bakgrunden finns såväl de spektakulära morden och rättegången mot Charles Manson och hans sekt som 1960-talets tevetablåer.

Grandmother won’t tolerate occultism, even of the nose-twitching sort made so adorable by Samantha Stevens, so I’m not allowed to watch Bewitched. Jeannie from I Dream of Jeannie is indecent in her filmy pants and sparkly halter, so I’m not allowed to watch that, either. Mod Squad? Miniskirts. Scandalous. Those ultramodern miniskirt girls purse Grandmother’s lips up almost as much as boys with long hair and girls who neither shave nor wear appropriate undergarments.

Att romanens första mening handlar om häxor, om än snälla tevehäxor, är förstås förebådande. Både förebådelse och magi är faktiskt framträdande teman. Den övernaturliga sidan av berättelsen är central, och för en yngre läsare kanske faktiskt riktigt nervkittlande. Den sidan känns det ändå som att jag hört ganska många gånger vid det här laget. Myracle förankrar den för all del fint i vardagsvärlden – här finns inte minst en scen som utspelar sig hemma hos en av Bliss nyfunna men kanske inte helt välfunna vänner som riktigt får det att krypa – men jag hade helt enkelt gärna hört mer om tidsanda och vardagsvärld. Det är riktigt roligt med en historisk roman för ungdomar som utspelar sig under den här spännande brytningstiden och fångar inte minst fascinationen för det bestialiska Manson-fallet.

Bliss har med andra ord många spännande ingredienser (och en del som jag inte riktigt fattar poängen med, som de ofta menlösa teveseriecitaten som interfolierar kapitlen). Myracle skriver stilsäkert, ofta med en lite torr, humoristisk underton som jag absolut gillar. Ändå fungerar helheten inte riktigt för mig den här gången.

Similar Posts:

• ”No tears for queers, and all that”
• Any fucking book they want
• Kyssar som skakar världen
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Rakt in i en bergvägg

Misshandeln och bensinångorna gör att sjuttonårige Patrick hamnar i koma, och den lokale sheriffen verkar mest intresserad av att sopa dådet under mattan. Men Patricks barndomsvän Cat har sina egna aningar om vem eller vilka som nästan dödade Patrick, och hon blir mer och mer besluten. Nu får det vara sluttiget.

För att lösa brottet krävs inte bara att Cat går till botten med vad som pågår under ytan i Black Creek. Hon tvingas också ta tag i sina egna rädslor och erfarenheter – i det som hände den där dagen för tre år sedan, och som gjorde att hon började dra sig undan de andra ungdomarna i samhället – inklusive sin bäste vän Patrick.

Lauren Myracle är kanske mest känd som författare till Internet Girls-trilogin, vars första bok ttyl kommer ut på svenska i vår. Det är en ganska charmig serie, helt baserad på chattar mellan de tre huvudpersonerna. Shine är något helt annat.

Cat är någon helt annan än medelklasstjejerna i ttyl och Cats värld är ett USA så oerhört långt ifrån deras. Långt ifrån och samtidigt förstås nära – det krävs ju bara en bussresa in till stan för att kunna gå på biblioteket, låna böcker eller en dator – och hamna i konflikt med collagekillar som väser ”mountain nigger” efter henne. Och någonstans där får Cat nog och bestämmer sig för att börja räta på nacken och säga ifrån.

Myracle tecknar sin avkrok i North Carolina så att man kan skära instängdheten med kniv. Det är en värld som närmast för tankarna till Daniel Woodrells En helvetes vinter (filmad under originaltiteln Winter’s Bone med fantastiska Jennifer Lawrence i huvudrollen). Båda utspelar sig i fattiga bergstrakter, men här handlar det om den amerikanska södern, där människor kallas saker som Beef, Bailee-Ann, Destiny, Miz Hetty och Mama Sweetie, och där de säger saker som ”Do I wish things were different? Heck yeah. But they ain’t.”

Ändå blir de inte karikatyrer. De är människor som slåss med näbbar och klor för sin existens i en tillvaro där det enda ställe som anställer är gubben som kokar metamfetamin i sin husvagn, och skvallret efter söndagsgudstjänsten beklagar att den rare Patrick låtit sig dras i någonting sådant – vilket man får uttyda ”vara bög och nästan bli ihjälslagen för det”. Så dumt av honom.

För en vuxen läsare finns det aspekter av Shine som känns väl tillrättalagda, lite försnällade, liksom. Samtidigt är det förstås ett oerhört mörkt och skrämmande ämne, och om intrigen är en smula åt det formelartade hållet så är ändå miljö- och karaktärsskildringen klart läsvärd. Själv hajar jag till när jag stöter på det där uttrycket, ”No tears for queers”. För mig är det i första hand en bra fackbok av Johan Hilton (om just hatbrott mot homosexuella, så den vore förstås en naturlig följeslagare till Shine). Det här är en roman om människor som faktiskt använder det uttrycket.

Similar Posts:

• Kyssar som skakar världen
• Uråldrig magi och moderna monster
• Kan man veta vem man vill kyssa innan man prövat?
• Any fucking book they want
• Rhymes with bitches

Imorgon tisdag skriver Ellie om Läsandets lust och magi – en antologi om litteraturen i skolan och relationen mellan lärare och elever… En fin liten bok som verkligen sprakar av läslust!

Ella skriver om John Greens välförtjänt mycket hyllade Förr eller senare exploderar jag, en rolig, hjärtskärande och kanske lite ovanlig roman om unga människor med cancer. Dessutom blir det bonusrecension av samme författares Paper towns, och av Lauren Myracles mörka sydstatsmysterium Shine.

Anna N har läst Patrik Lundbergs debut Gul utanpå, om vilken hon skriver såhär:

Som läsare översköljs jag av känslor. […] Känslorna inför Sverige, den svenska familjen, svenskheten, inför Korea, den koreanska familjen, inför kluvenheten, dubbelheten, kärleken, det sociala spelet.

På fredag kan ni läsa en intervju med Marta Hedener-Hagman utgivningsansvarig på B. Whalströms. Dagensbok har frågat henne varför vuxna läser ungdomsböcker, om kommande trender inom ungdomsutgivningen och om killars och tjejers läsning.

På lördag blir det bilderböcker, bland andra Mamma borta om en uggleunge som faller ur boet och kommer bort från sin mamma, fina illustrationer i annorlunda färger.

Till på söndag har Emelie läst Familjen Bliss magiska bageri av Kathryn Littlewood, en bok för åldern 9-12. Rose familj driver ett bageri, men där bakas inte bara vanliga kakor och bullar utan även magiska sådana, kakor som får folk att tala sanning och muffins som gör en förälskade. Alla recept samlas såklart i en magisk kokbok med ingredienser som ägg från kärleksfåglar och en trollkarls tårar.

Ni får också chansen att tävla. Under veckan skriver Camilla om Tessa Grattons Blodsmagi och de två första som kommenterar recensionen får boken skickad till sig. Håll utkik!

Similar Posts:

• Magi utan spänning
• Det som står skrivet i stjärnorna och resten
• Gnistrande julaftons-feel-good
• Gullig berättelse om dödsdömd tonårskärlek
• Sista boken ingen bladvändare