Preppers (ibland används den något mer försvenskade varianten preppare och tidigare användes oftare termen survivalist) är sådana som på olika nivåer förbereder sig för det värsta, om just saker som nämns i broschyren skulle inträffa. Vilket kan ses som en skala från långvarigt strömavbrott via krig ända till zombieapokalypsen (för den sistnämnda finns flera nischade böcker som Max Brooks The zombie survival guide eller svenska Herman Geijers Zombieapokalypsen: din guide till överlevnad). Prepping har under de senaste åren fått ett rejält uppsving och gått från någonting som för ett antal år sedan sågs som extremt – tänk amerikanska konspirationshetsare som lagrar mat och vapen ute på vischan inför den kommande FN-invasionen – till att bli en sund förberedelse inför fenomen som extremare väder och cyberattacker. Samtidigt så är nog mest trenden ändå något för lägenhetsinnehavare i storstäder, på landet har man alltid varit preppers om än omedvetna om själva ordet.

När det numer är ens medborgerliga plikt att vara en prepper så kan det vara lite intressant att läsa några rader mer än den nämnda broschyren. Och förra året släpptes en relativt tunn och lättläst bok av Anna-Maria Stawreberg som helt enkelt heter Prepping och går igenom grunderna. Både vad man bör ha i form av saker och kunskaper, lite bakgrund till fenomenet prepping och en liten allmän beskrivning om katastrofer som fenomen och hur människor påverkas. Boken är både lättläst och väldigt konkret när den går igenom grunden för de förberedelser som behöver göras. Och hela tiden varvat med intervjuer med personer som är aktiva preppare och bland dem den i litteratursverige mest kände sådan: Lars Wilderäng, som med den apokalyptiska Stjärnklart-trilogin lyfte fram prepping till en bredare massa (och även fick undertecknad att vid första ikeabesök efter läsning hamstra på mig 1,000 värmeljus). Den invändning man kan ha är att Stawreberg kanske skulle ha skrivit hundra sidor till? Hon täcker det mesta, men med lite mer djup skulle det ändå vara en lättläst och ganska kort guide.

All information i boken går givetvis att införskaffa sig på nätet. Och där finns ju såklart även mycket mer, på div. survivalist/prepper-forum kan man ingående läsa på om detaljfrågor om multiverktyg och olika märken på vattenreningstabletter. Men just därför blir en bok som Prepping ett ganska bra mellanläge: lite mer praktiskt beskrivande än ”Om kriget kommer”-broschyren, men utan att bli särskilt extrem. Lite vad som är bra att ha hemma (finns flera listor på bra att ha) och lite grunder i överlevnad. Lite spännande för den yngre stadsbefolkningen, men en uppstapling självklarheter för de som växt upp med ”Om kriget kommer”-broschyrer eller bor på landet.

Similar Posts:

• Handbok i överlevnad med zombietwist
• Hur du överlever en apokalyps
• Hur många vattendunkar har du hemma?
• Allt du behöver veta inför zombieapokalypsen
• Vecka 33: Knäckebrödsbitar och västkustsallad

Bild: Lars Kranz, Apart förlag

Efter minglet gick jag till Park för att möta några av mina dagensbokkollegor. Eftersom vi är spridda över landet och mest konverserar via mail är det kul att någon gång kunna ses IRL. Sedan är det ju allmänt bra att gå dit och passa på att hälsa på andra bekanta som denna enda gång om året befinner sig i stan.

Det är kul att höra författare prata om sina böcker, så författarscenen är mitt bästa ställe på mässan. I år var det särskilt Joel Dahlberg jag ville höra på. Han är en klar favorit och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Jag tycker att han är en av de bästa ekonomijournalister vi har idag. Nu pratade han om sin bok Sammansvärjningen, om hur storbankerna skörtar upp småsparare genom att sälja på dem sparprodukter som låtsas vara något de inte är. Boken har faktiskt fått Swedbank att sänka avgifterna på sina bluffonder. Dahlberg är verkligen en nagel i ögat på bankvärlden, tack för det. Åhörarna fick med sig tipset att alla fonder med en avgift över 0,4% skall man passa sig för om man inte är väldigt aktiv, kunnig och intresserad som sparare. Läs gärna hans tidigare böcker Bankbluffen och Pensionsbluffen också. För din egen och dina barns skull.

En annan favorit är Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han har skrivit tre böcker om universum, och nu besökte han forskarscenen för att prata om Mörkret vid tidens ände. Han har förmågan att förklara kvantmekanik, strängteori och kosmologi på ett begripligt sätt. Det är en talang, och det är fascinerande att lyssna på vad han har att berätta. Forskarscenen är förövrigt ett väldigt trevligt ställe att hänga vid.

I Massolits monter lyssnade jag på när Lars Wilderäng pratade om sin trilogi Stjärnklart. Sista delen kommer ut till sommaren, så vi som väntar får härda ut tills dess. Stjärnklart skall som bekant även bli TV-serie, men där kan vi nog få vänta lite till, eftersom jobbet med det precis har satt igång. Och även om det såklart var trevligt att lyssna på förlagets författarsamtal med honom så tycker jag att ni ska gå in och läsa min egen intervju här på dagensbok. Jag är väldigt nöjd med den eftersom jag där fick svar på alla mina frågor.

Jag besökte naturligtvis sjöfartsmontern också. Nu i jakt på svensk ombordlitteratur i romanform som inte är skrivet av Ove Allansson. Det är ganska tunnsått i den genren, inte ens de som befolkade montern hade särskilt många tips att erbjuda. Jag fann dock en roman skriven av en aktiv sjöman, Mikael Esping, överstyrman i norsk offshore. Han har tidigare publicerat ett antal noveller och denna bok, Sailors Grave, utspelar sig på ett Ro-Ro fartyg. Ska bli intressant att läsa. Jag återkommer med utvärdering efter läsning.

I övrigt bjöd lördagen bland annat på alltid intressanta Maria Sveland, lite Håkan Nesser och David Lagerkrantz, Nicotexts reseguide till Berlin och en trevlig middag med andra dagensbokskribenter. Men en dag räcker för mig. Idag skall jag ligga på soffan och läsa istället.

Similar Posts:

• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• Uppföljare med ändrad riktning
• Att de inte skäms!
• Orange ångest
• Ordning och reda, döden kommer på fredag

Bokmässan är en av årets höjdpunkter. Vare sig jag har någon bok att representera, eller om jag främst är här i dagensboks eller eget intresse, så vill jag inte missa det, not for the world. Denna blandning av intryck: trängseln av människor, hetsen att hinna mellan de olika seminariehallarna, alla märkliga småförlag som finns bortom en viss gräns av välbekanta. Monterminglen efter stängning, när man springer mellan olika små tilltugg, försöker ta igen dagens kanske uteblivna lunch eller åtminstone fika, samtidigt som man inte vill gå miste om de gratis vinglas som finns för den som håller sig framme. Författarna! Läsarna! Bokälskarna! Kändisarna! På kvällarna tar vi en runda i baren på Park, den hotellbar på Avenyn som någon bestämt är den givna efterfesten. Spanar långt.

Min första dag på mässan blir intensiv men lyckad. Jag får till både lunch och middag! Förra året var jag upptagen av den erotiska romanen, och allt vad det innebar av signering, klädombyte på handikapptoaletter, pirr i magen och storhetsvansinne. I år försöker jag istället se så många seminarier jag bara kan. Det börjar redan klockan tio med Gunnar Ardelius, författarförbundets ordförande, som pratar med Anna-Maria Rimm, forskare med bland annat e-boksutvecklingen och förlagshistoria på sitt expertisområde, och Charles Arthur, som skriver om teknologi på The Guardians och även gett ut böcker som behandlar hur jättar som Apple och Amazon invaderar bokutgivningen och dess villkor.

Arthur börjar med att med hjälp av olika diagram avvisa att Amazon skulle utgöra det hot som uppmålats. Faktum är att försäljningen gått ner sedan starten. Att mindre förlag slår igen eller köps upp av större kan inte sägas vara påverkan av Amazons framfart, inte heller att bokhandlar slår igen. Mindre än hälften av USAs befolkning har en Kindle. Och Sverige ska vi inte ens tala om. Svenska läsare är konservativa när det gäller format, säger Rimm.

Amazons selfpublishing är självfallet en plats av mycket skit, säger Arthur, och får självgoda skratt från publiken till svar. Men fördelarna tar han också upp. Det handlar om att manus som av olika anledningar inte hittat ett större förlag, men som genom Amazons tjänst har chansen. ”Förlagen kan hitta guldkorn här”, påstår Arthur, som är säker på att Amazon kommer till Sverige nästa år. Och att det i sin tur kommer att generera en ny Stieg Larsson ca två år senare. Det som tas upp som fördelar handlar alltså mer om presumtiv inkomst, än om litterär kvalitet. Varför man nu skulle bli förvånad över det, säg det i världen som inte handlar om effektiv avkastning idag. Men lite nedslagen blir jag allt. Eller väldigt. I min anteckningsbok skriver jag att detta är giganternas krig. Där den enstaka författarens verk blir allt mindre viktigt, i jakten på pengar. Vad kul det hade varit med en vettig kulturpolitik. Kanske ett ‘fixed prize’ i bokhandlarna? Eller åtminstone unset av en diskussion om saken? Är jag bakåtsträvande eller idealist? Allt ser annorlunda ut, när man är den som sitter med orden. Långt ner i näringskedjan. Högt upp i statusstegen.

En bok når fortfarande inte stort genomslag förrän den tagits upp av ett stort förlag. Samtidigt pratar Ardelius om missnöjda författare på Authors Guild, som attackerar varandra utifrån hur de har publicerats. ”Kommer detta att komma till Sverige?” frågar han sig. Detta är redan här, tänker jag. Som ständigt hamnar i bråk med folk om egenutgivning. Jag går från seminariet med blandade känslor. ”Folk tittar på Amazon och förfasas”, säger Anna-Maria Rimm, ”men fler borde se hur kaotiskt läget redan är i Sverige”.

Andréa Räders seminarium om styvmödrarna i Bröderna Grimms sagor känns märkligt ostrukturerat. Kanske för att boken otaktiskt nog inte hunnit bli klar, ”jag var sjuk i somras och missade min deadline”, och bara finns som insättsblad där vi ur publiken kan se hur upplägget ser ut. Bara som hastigast nämner hon styvmödrarna, och att de kan tänkas komma från brodern Wilhelms stora modersbundenhet. Desto intressantare är det då att sagorna berättats av kvinnor, Räder namnger Marie Hassenpflug och Dorotea Wild, utan vars inblandning sagorna aldrig skulle kommit till. Det bröderna Grimm gjorde var att skriva ner, redigera och ge spridning. Kanske borde samtalet ha hetat något om detta istället?

Semiariet ”Snacka om läslust” handlar om sex i ungdoms-och barnböcker. Moni Nilsson och Mårten Melin pratar om vikten av att skriva lustfyllt om sex. ”Det är väldigt många böcker där killen vill och inte tjejen. Det dricks väldigt mycket alkohol och allt är misär. Det är klart att de här böckerna också ska finnas. Men det kan väl finnas en åtminstone, som handlar mer om det positiva i sex.” Men riktigt så enkelt verkar inte omvärlden se på barns sexualitet. Melins böcker plockas ofta bort från skolbibliotek. Föräldrar förfasas, ”när någon frågar borde man säga att nej, inga sexscener. Men det är jättemycket våld i den!” skojar han, för att visa på dubbelmoralen. Och Nilsson varnar för ett samhälle som drar åt 1800-talets händerna på täcket-uppmaning. ”Ska vi säga så idag också?”

De pratar vidare om vad som finns att tillgå för barn. ”Internet är fullt av porr. Men vad får de unga för bild av det då? Om vi skriver för barnen, låter vi de ha tillgång till sina egna känslor.” Kanske är det snarare vuxnas rädsla som spelar in här, menar de båda. Som förälder finns det alltid en viss ångest i det faktum att ens barn ska växa upp. ”Det är viktigt att inte objektifiera”, menar Melin, vi lever i ett tillräckligt sexualiserat samhälle ändå. ”Nej, det får inte vara ett självändamål att göra elvaåringar intresserade av sex”, stämmer Nilsson in. ”Men många undrar ju mycket om det.” Vidare pratar Melin om ett ansvar han upplever sig ha som författare. ”Jag vill skriva om hela livet. Man kan inte välja. Eller jag vill inte välja. Sex är en del av livet, en del i att porträttera en karaktär, det är inte konstigare än så.” Och vill man inte läsa måste man ju inte. ”Det är väldigt tydligt vad den här boken handlar om”, säger han, och visar upp Mycket mer än en puss. ”Jag vill inte att alla böcker ska handla om sex. Men någon kan väl få göra det?”

Kerstin Lundberg Hahns lilla författarskola för unga är intressant. Hon får oss alla engagerade i att hitta de olika ingredienserna för att skriva en spökroman. Det handlar om att använda sig av de fem sinnena. ”Har det här hänt på riktigt?” brukar eleverna fråga, säger hon. ”Nej”, brukar Lundberg Hahn svara då. ”Men när jag skriver det vill jag att du ska tro det.” Spöket är viktigt, men kanske än viktigare är att bygga upp den värld spöket ska träda in i. Svensklärarna på första bänk antecknar ihärdigt. När hon frågar var i biblioteket, som publiken bestämt som rum, spöket befinner sig, visar det sig finnas mer fantasi här än hon är van vid. ”I en bok”, säger någon. ”Det säger de aldrig!” skrattar Lundberg Hahn. De vanligaste platserna är förstås källare eller vind. Men det gör inget, tycker hon, att det blir lite klyschigt. Konsten ligger ändå i detaljerna. Jag tänker att det är en bra introduktion till hur man kan hålla en författarskola för unga. Men att jag själv inte riktigt jobbar så.

Cilla Naumann är en av mina favoritförfattare. Dels för att hon skriver bra, men också för att hon tycks röra sig så obehindrat mellan vuxen- och ungdomsgenren. Hon berättar att Tom, som återkommer i flera av hennes böcker (62 dagar, Springa med åror, 17 timmar härifrån, m.fl) kom till när en av hennes söner inte ville läsa. ”Jag satte mig och läste för honom varje kväll. Även när han inte ville satte jag mig utanför hans rum, och läste. Jag märkte ju att han lyssnade, att han innerst inne ville det.” Novellsamlingen Kulor i hjärtat skrev hon med tanken att lura in en ovan ung läsare i något som närmast liknar en roman, i det att alla berättelserna rör sig i samma universum. Och Springa med åror skrev hon faktiskt parallellt med 62 dagar, då hon upptäckte att hon började intressera sig oproportionerligt för mammorna i berättelsen. Detta att skriva om ett skeende från flera olika perspektiv är något av Naumanns signum, och hon tror att det kommer sig av att hon som ung läste Alexandriakvartetten, en svit romaner av Lawrence Durrell från 60-talet. Romanerna använder sig just av olika berättarperspektiv, ett nytt per bok.

På golvet har Olika förlag en rolig grej, där de uppmanar folk att ta med sig en stereotyp bok och få byta in den till en fräschare, ur deras egen utgivning. Provokativt? Ett drag för att slippa elda upp böcker som blir över? Kul initiativ, tycker jag.

Och så lite erotik och porrsnack på Aftonbladets monter, där Jenny Högström berättar om sitt samarbete med Lars Krantz, i form av serieboken Achtung Blixtkrieg. Åsa Linderborg som är moderator, generas när Carl-Michael Edenborg visar upp ett foto på hur han kom över sidorna när han läste för redigering. Ibland är han ju bara lite för mycket…

På kvällen har jag förlagsmiddag, efter allt mingel. Jag lyckas hålla mig på mattan med drickandet, vilket kan vara lite lurigt när allt är gratis. På Hagabion är Gilla Böckers förlagsmiddag i år, och vi är många nu, förlaget har precis slagits samman med Lilla piratförlaget. Tre långbord, trevlig stämning. Jag snackar framtida projekt med Erik på Lilla piratförlaget. Vågar prata med Pija Lindenbaum. Hamnar bredvid Katarina Kuick, som tillsammans med Ylva Karlsson skrivit en av mina favoriter inom skrivarböcker; Skriv och skriv om igen. Riktad till unga, men funkar minst lika bra på äldre skribenter som tappat lusten och inte längre ser vad de håller på med.

Och så Park. Vi är inte där så länge, men vi hinner med lite bubbel. Ett varv. Det är bara torsdag, än går det att hitta en soffa efter tio. På kändisspaningsfronten ser vi John Ajvide Lindqvist och Leif Pagrotsky. Och Lars Wilderäng, var nu gränsen går mellan kändis och människa. Han är jag ju ändå i samma författargrupp som på facebook, och vi har sagt att vi skulle ses. Vem är jag? Är jag en kändis nu? Alla är lite berusade och glada. Alla är lite sura över att toalettpappret tar slut på tjejtoan. Och på Natur och Kulturs fest på övervåningen dansas det till nittiotalshits, alla är ungefär lika pinsamma när den fria baren börjar ta ut sin rätt.

Similar Posts:

• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• En bok att älska
• Tunt bidrag till handboksskörden
• Augustprisvinnarna!
• Författaren – artisten

Intrigen är hela grejen med den här boken. Ganska vild, men samtidigt teoretiskt tänkbar. Det handlar om att Ryssland anfaller Sverige. Med gammelkrig. Bomber och granater, men såklart också på fina gamla kalla-krigetmanér. Att tidigt ha placerat folk på plats med en uppgift att lösa när ordern kommer. Och det är spännande. Riktigt spännande. Skumma saker händer runtom i landet. Det är lera och stöveltramp, vapenskrammel och hemliga bergrum. Men framförallt är det de enskilda karaktärerna som är obevekligt inställda på ett enda mål. Att stoppa ryssen till varje pris.

Vi får följa de olika karaktärerna och deras respektive uppdrag på olika platser i landet. Wilderäng bjuder på ett ganska omfattande persongalleri, om än inte helt varierat. Läsaren ges i och med det möjlighet att plocka ut några stycken egna favoriter. Ganska nödvändigt av honom faktiskt eftersom det är så många som stryker med. Man hoppas ju gärna att i alla fall någon av ens favoriter får överleva.

Boken är till stor del uppbyggd av stridsskildringar. Det är olika typer av slag som pågår. Och det blir på något sätt både konstigt och befriande att Wilderängs karaktärer faktiskt slåss och offrar sina liv för Sverige. Sådana nationalistiska offer är det väldigt sällan man träffar på i den moderna svenska litterära fiktionen. Jag kan tycka att bara det gör boken intressant.

Men så är det ju det här med att allt är superdetaljerat. Det tilltalar naturligtvis en läsare som själv har erfarenhet eller intresse av militära aktioner. För det är verkligen initierade skildringar. Jag är själv ganska intresserad av försvarsfrågor över lag, men jag tycker att Wilderäng gott kunde ha skalat ner på detaljerna, och utvecklat den politiska intrigen mycket mer. Jag gillar bättre när det är lite mer varierande uttryck som får presentera bokens tema. Men nu är ju boken inte riktad enbart till mig, och de läsare med stort militärt intresse sitter nog och klappar händerna när de läser. Själv måste jag lite skamset erkänna att jag efter ett tag bara skummade igenom alla dessa detaljerade passager för att komma snabbare framåt i handlingen.

Midvintermörker är på sitt eget vis en ganska jobbig bok. Som svenskar har vi varit vana vid att krig är någonting som andra drabbas av. Men i dessa dagar har oroligheterna i världen krupit allt närmare, och vi sneglar på Ukraina och undrar vad som skall hända härnäst. I boken vill Ryssland ha Gotland, och gör slag i saken. För min egen del erbjuder boken i och med detta ett ypperligt tillfälle att få vältra mig i min egen gamla rysskräck. Man kanske inte direkt berättar för folk att man till vardags går runt och är rädd för Putin, så boken fyller en terapeutisk funktion där.

Ok, rent intrigmässigt sett är Midvintermörker kanske inte så trovärdig, just därför att Ryssland har så många andra maktmedel gentemot Sverige. Att starta gammelkrig känns liksom… gammalt. Nuförtiden så borde väl avancerade stater utkämpa krig med ekonomiska hot och dylikt. Men jag tycker att det är en petitess egentligen. Man läser den här boken för att man gillar action… och attackdykare… och hemliga bergrum…

Similar Posts:

• Stiligt levererad thriller
• Uppföljare med ändrad riktning
• Prepping – din medborgerliga plikt
• Författarintervju med Lars Wilderäng
• Det bortglömda krigets fasor

Alla dessa böcker har skapat en mängd frågor hos mig, och vad är då bättre än att vända sig direkt till källan för att få svar på det man vill veta? Kanske några av er har undrat samma saker? I så fall tror jag att ni kommer att bli lika nöjda som jag blev med svaren.

Vad läser du själv helst för böcker?
Jag läser främst litteratur jag själv skriver – technothrillers och science fiction. Överlag väldigt nischat, antingen genrer eller specifika författare.

Vad läser du nu?
Daybreak Zero av John Barnes.

Har du någon/några favoritförfattare/favoritämnen, både fack- och skönlitterärt?
Mina favoritförfattare är Ian Banks (och Ian M Banks) och Neal Stephenson. Inom facklitteratur är det svårare, antagligen Nicholas Nassim Taleb och Jared Diamond.

Hur ser din relation till dina läsare ut?
Det är alltid trevligt att träffa eller höra av från läsare. Mest sker interaktionen i sociala medier, i andra hand via e-post och annars vid signeringar och framträdanden. Det har hänt en handfull gånger att jag faktiskt fått papperspost också.

Du arbetar på en dystopisk science-fictiontrilogi som även har kallats techno-thriller. Går det ens att placera denna trilogi i en genre? Speciellt om man jämför med dina tidigare böcker, som ju var väldigt specifika. Finns det fördelar med att bli genreplacerad, eller är det bara irriterande?
Man kan nog placera Stjärnklarttrilogin i genren science fiction, även om den första boken kan läsas som en technothriller. Världens kanske mest framgångsrika science fictionförfattare, Michael Crichton lyckades med balansgången att inte bli klassad som SF. Fördel med att bli genreplacerad är att det kan nå ut till nya läsare, men nackdelen kan vara att just nischade genrer kan ha en väldigt speciell kultur hos läsarna. Speciellt inom SF.

Hade du redan tänkt ut hela trilogin när du började skriva första delen?
Vet du redan nu hur detta kommer att sluta?
Trilogin är uttänkt från början till slut. Det finns planteringar i första boken, som faller ut längre fram och det samma i andra boken. Jag vet hur det kommer sluta, men detaljarbetet sker inte förrän jag faktiskt skriver själva råmanus. En del perspektiv och karaktärers slutliga öde är inte avgjort, i de fall det inte är handlingens huvudspår. Så exakt vilka jag har ihjäl, förutom planerade dödsfall nödvändiga för handlingen, är lite osäkert.

Berätta gärna lite om din skrivprocess och ditt sätt att praktiskt genomföra en bokidé. Hur disciplinerad är du till exempel. Sådant är intressant.
Jag är en expert på att prokrastinera. Men jag håller mina deadlines, om det så kan innebära att jag skriver hundra sidor mellan jul och nyår.

Initialt stolpar jag upp handlingen i huvudet, fokuserat runt ett antal viktiga scener. Den processen tar 1-2 år och sker ofta när jag tränar eller jobbar fysiskt. Därefter brukar jag slänga ihop en form av kort synopsis att presentera för förlaget, och sedan gör jag en mer detaljerad synopsis kapitel för kapitel, där två eller tre meningar beskriver vad som händer. Så struktureras boken upp. Sedan är det bara att sätta sig ner och skriva. Ambitionen är ett kapitel om dagen, där jag inleder med att läsa och redigera det jag skrev sist, sedan skriva ett nytt kapitel, läsa igenom och redigera en första gång och sedan upprepa till jag är klar. I teorin kan jag på det viset skriva en bok på tre månader, men i praktiken tar det ett halvår då jag inte skriver varje dag.

Den första delen behandlade många intressanta samhällsrelaterade ämnen, medan andra delen till viss del tar en annan riktning. Om man tar in din bloggverksamhet i ekvationen, är du lite trött på att analysera samhället och lite mer sugen på att skriva mer renodlad fiktion?
Det finns ju viss samhällskritik och debatt även i andra boken. Vad är makt? Vad är demokrati? Kan man få något gratis? Frågor om kolonialismen, och även miljöförstöring och vår syn på t ex djur, men också hur mycket kan se ut om vi tar bort saker vi tar för givet idag.

Det känns som att du lägger ganska mycket tid på att göra grundlig research. Hur researchar man ens kring den teknologi som förekommer i böckerna?
Man får läsa på. Böcker, forskningsrapporter. Men fördelen med skönlitteratur är att man också får hitta på, så länge grunden är baserad i verkligheten.

Hur har Stjärnfall tagits emot av dina läsare?
Ris eller ros. Det finns de som avskyr vändningarna i boken och det finns de som tycker den är fantastisk. Mellanläget har jag inte sett speciellt mycket av.

Det redan hårt prövade folket möter ju i Stjärnfall ännu fler, och oväntade utmaningar. Hur tänkte du när du arbetade fram de här nya hoten/fienden?
Ibland måste man tillåta sig att ha lite kul. Spinna iväg i tangentens riktning. Finns vissa inslag av satir, men också en hel del bugningar åt både höger och vänster. Annars har jag hämtat inspiration från många håll – både historia och djurriket och mitt bibliotek med över 700 böcker.

Stjärnklart är ju mer bred och tilltalande för en ganska varierad läsekrets, medan Stjärnfall smalnar av något. Är detta medvetet från din sida, eller föll det sig bara så?
Det är medvetet. Stjärnfall kommer aldrig kunna bli lika bred som Stjärnklart, som träffar en nerv och säger mycket om dagens samhälle. Jag vill inte upprepa mig. Det finns en början, en mitt och ett slut. Jag tänker inte vara förutsägbar och kommer inte skriva sexton böcker om en försupen småstadspolis.

Dina första böcker Midvintermörker & Midsommargryning kan jag tänka attraherade en viss typ av läsare. Har dessa följt med in i Stjärnklart & Stjärnfall?
Det verkar som de flesta följt med in i Stjärnklart-serien. En del verkar dock rynka på näsan åt Stjärnfall, men de får hålla ut till 2017 när jag kommer med nästa serie som är förankrad i den verklighet vi lever i idag.

Midvintermörker & Midsommargryning innehöll väldigt detaljerade stridsskildringar. Har du själv ett personligt engagemang i försvaret? I så fall på vilket sätt?
Nej, jag har inget personligt engagemang i försvaret. Jag har varit värnpliktig kompanistabschef och gjort en särskild övning för befäl 1995, men sedan dess har jag inte varit aktiv och är sedan tio år utrensad ur rullorna.

I Stjärnklart är stridsskildringarna nedtonade, för att sedan ta mer plats i Stjärnfall. Är det ett favoritämne du har som författare? Eller är det mer ett ofrånkomligt verktyg?
Jag gillar action. Vill skriva böcker jag själv vill läsa. Och det är fruktansvärt kul att skriva action. Älskar t ex Stephensons hundrasidiga actionsekvenser, och han är en stor inspirationskälla.

Tycker du att du hittat en fungerande balans när det gäller hur mycket sådana detaljerade skildringar som får ta plats i en enskild bok?
Balansen har blivit bättre. I Midvintermörker tog jag i för mycket för att visa att jag visste vad jag skrev om. Andra kan slänga sig med ”befattning si och så i Försvarsmakten”, men det kan inte jag. Numera behöver jag inte bevisa något och kan vara mer nedtonad. Samtidigt har Midvintermörker-serien gjort att många dörrar öppnats och jag har mycket god tillgång till research. Undantaget vissa förband och system som är väldigt hemlighetsfulla av sig kan jag få den information eller göra de studiebesök jag behöver.

Hemvärnet får ta ganska mycket plats i dessa böcker, vad har du för tankar kring våra olika frivilliga- och civilförsvarsförbund?
Frivilligorganisationerna är en enorm tillgång för Sverige. Det är en vilande kompetensreserv och en resurs som faktiskt används hela tiden, även om det inte är uppenbart för allmänheten att det är Bilkåren som står för transporterna när Sverige har Eurovisionsschlagerfestivalen, toppmöten eller bröllop i kungafamiljen.

Vad kan den enskilda individen göra för att vara till hjälp vid kriser?
Gå med i en frivillig försvarsorganisation. Det finns något för alla. Gå de kurser och utbildningar som intresserar dig där och ansök sedan om att gå med i lämpliga beredskapsgrupper – finns hemvärnet, kommunernas frivilliga resursgrupper, men också placeringar inom civil infrastruktur. Oavsett är utbildning aldrig fel.

De kriser du beskriver i dina böcker är ju ganska extrema. Vad tror du själv om sannolikheten för att dylika scenarion skall inträffa?
Noll. Hoppas jag.

Vapen har en central roll i alla dina böcker. Även inom prepperrörelsen talas det mycket om att ha vapen för att dels kunna skaffa föda, och dels skydda sig och sin familj vid kris. Hur relevant är det egentligen för medelsvensson att ta jägarexamen och skaffa hagelbössa?
Inte speciellt relevant. Det finns hundratals saker som är mer relevanta för att höja sin beredskap. Goda relationer med sina grannar och medmänniskor är viktigare än vapen, och jag tror att jag visar det i Stjärnklart, även om en del tolkar annorlunda.

Jag har noterat att diskussionerna i prepperrörelsen oftast handlar om var man för sig själv och om själva krisskedet. Det pratas inte så mycket om hur man tillsammans skulle kunna upprätthålla/återuppbygga samhället. Har du några tankar kring det?
Prepperrörelsen är en frihetlig individualistisk rörelse. Att upprätthålla och återuppbygga samhällen är något man gör som kollektiv. Där hittar man t ex den praktiska alternativrörelsen som relaterat alternativ.

Du har med dina böcker presenterat flera olika hot mot samhället. Vill du fortsätta ge läsarna olika typer av samhällskollaps, eller vill du pröva andra saker?
Nästa bokserie blir återigen säkerhetspolitisk och militär, men också med tydliga inslag av civil beredskap och krishantering. Därefter kanske jag gör en avstickare och skriver en generationsroman…

Det känns som att du lyckades pricka exakt rätt i tiden med Midvintermörker & Midsommargryning . Dessa böcker hade väl inte varit möjliga några år tidigare. Hur är det idag? Skulle de funka lika bra? Bättre?
Jo, jag låg rätt i tiden med de böckerna. Verkligheten har dock kört om Midvintermörker & Midsommargryning, och den verkligheten kommer jag skildra i nästa bokserie.

Både om man ser till Midvintermörker & Midsommargryning och Stjärnklart & Stjärnfall så är intrigerna i bok nr två av mer överraskande karaktär. Hur tänker du kring det?
Midvintermörker & Midsommargryning var i stort sett samma bok, med vissa vändningar eller åtminstone speglingar. Stjärnklart-seriens tre böcker har alla lite olika karaktär då det är en längre berättelse. Läsarna ska inte veta vad som väntar dem, men förhoppningsvis åtminstone bli underhållna.

Har du funderat på att skriva facklitteratur? Tycker du att det vore intressant, eller ointressant?
Vill jag skriva fack gör jag det löpande på min blogg.

Tack så mycket Lars Wilderäng! Kul att få höra dina tankar kring böckerna.

Här är länkar till våra recensioner av Wilderängs böcker:

Lars Wilderäng: Midvintermörker
Säkerhetspolitisk action på detaljnivå

”Midvintermörker är Lars Wilderängs debutroman. Den gavs först ut på eget förlag, men hamnade sedan hos Massolit. Ett beslut som de nog känner sig nöjda över idag. Boken är visserligen ganska smal, men den har attraherat en stor läsekrets. Att läsa den är som att se en actionfilm…” Läs mer

Lars Wilderäng: Midsommargryning
Stiligt levererad thriller

”En del böcker har ett soundtrack. En låt som dyker upp i hjärnan och fastnar där. Här dröjer det inte många sidor innan jag sitter och nickar i takt medan jag läser. Blur. Song 2. Wooo-Hooo! Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnklart
Elektronik har inget immunförsvar

”Det var i våras någon gång som jag och ett gäng andra bok-skribenter befann oss i ett galleri på Hornsgatans puckel. Jag hade just vunnit budgivningen på min nuvarande lägenhet på Söder (skulle äntligen få flytta till drömmarnas stadsdel!)…” Läs mer

Lars Wilderäng: Stjärnfall
Uppföljare med ändrad riktning

”Jag tyckte mycket om Stjärnklart, första delen i denna dystopiska science fiction-trilogi. Så förväntningarna var ganska högt ställda inför andra delen, Stjärnfall. Nu, efter läsningen, är jag faktiskt ganska förvirrad, och inte helt säker på om mina förväntningar har infriats…” Läs mer

Similar Posts:

• Uppföljare med ändrad riktning
• Stiligt levererad thriller
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Elektronik har inget immunförsvar

Det här är alltså fortsättningen på Lars Wilderängs debutroman Midvintermörker. Nu har det gått elva år sedan slaget om Gotland, och Sverige har anpassat sig efter förändringarna. Det är midsommar och militären har precis avslutat en storövning. Då händer det.

Allmänheten får besked om att Ryssland återigen har angripit Sverige. Politiker är försvunna och soldater får nya order. Läsaren börjar förstå vad som är på gång, och det blir galet spännande redan ifrån första början. Vi återförenas med några av karaktärerna från Midvintermörker, och de har alla utvecklats på sitt eget sätt. Åt olika håll.

Här har Wilderäng vävt ihop en intrig som överträffar det mesta inom svensk spänningslitteratur. Det är så uppfinningsrikt och underhållande att jag faktiskt skrattar rakt ut av ren glädje. Här finns allt jag gillar. Konspirationer, sjöfart, hi-tech, sexiga skurkar, förräderi och hemliga bergrum. Det bästa är att Wilderäng här har gett mer utrymme åt olika typer av berättelser för att föra handlingen framåt. Vi får följa med mer i vad som sker inom karaktärerna, och vi får en bredare överblick över hela händelseförloppet. Visst är det lite slagsida åt stridsbeskrivningar, men till skillnad från i Midvintermörker känns dessa mer som nödvändiga element istället för som självändamål.

Precis som Midvintermörker ger Midsommargryning intryck av att vara oerhört väl researchad. Det är nog en förutsättning för att kunna skriva trovärdigt om den typ av organisationer och händelser som ryms i boken. Jag är säker på att även jag, som är helt oinsatt i militära och polisiära arbetssätt, skulle märka om det skevade alltför mycket. Nu känns det däremot väldigt autentiskt. Även de mest vilda vändningarna framstår som helt realistiska. Litterärt realistiska alltså.

Just det att boken är helt vild är nog dess största styrka. I och med det här scenariot kan Wilderäng verkligen ta ut svängarna och maxa spänningen. Det skulle inte ha fungerat alls med en mer jordnära intrig. Det är nästan så att man blir lite andfådd när man läser, för det är högt tempo och ingen tid att vila.

Något som dock besvärar mig lite under läsningen är när jag märker att flera av mina sympatier hamnar hos den moraliskt mycket tveksamma sidan. Herregud, vem är jag egentligen? Jag rättfärdigar mig själv genom att åberopa en moralfilosofisk dimension av dessa karaktärers närvaro i boken. De får stå för något som sträcker sig lite längre in i frågor om rätt och fel. Hur långt man kan tillåta sig att gå för att försvara sina värden till exempel. Sådana frågor blir ju som mest intressanta när man som individ hamnar i uppenbar konflikt med sig själv.

Nåja, jag är nog inte ensam om de tankarna. En actionthriller utan bra skurkar är ju inte värd namnet, och handlingskraft är trots allt en ganska attraktiv egenskap.

Fast egentligen kan man lämna de existentiella frågorna därhän. Visst kan man fundera över både det ena och det andra ur flera olika perspektiv, men varför? Jag tycker att läsaren skall unna sig att istället bara bli redigt underhållen. Själv blev jag helt lycklig över det extremt hemliga bergrummet. Medge att det är något av det coolaste som finns.

Similar Posts:

• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Uppföljare med ändrad riktning
• Författarintervju med Lars Wilderäng
• Prepping – din medborgerliga plikt
• Det bortglömda krigets fasor

Det är nu tio år sedan Nedsläckningen, och vi får några tillbakablickar ifrån kaoset och sönderfallet som då rådde. För mig var det den stora behållningen av Stjärnfall. Dessa beskrivningar av vad som kan ske vid en samhällskollaps. Speciellt den rena ondskan, personifierad av göteborgspolisen Peter Ragnhäll. Men Lars Wilderäng gör det inte lika lätt för läsaren den här gången. Fienden är nu av en helt annan karaktär. Och man skulle kunna säga att det är just den här fienden som definierar boken.

Om sönderfall var temat i Stjärnklart, så handlar Stjärnfall om återuppbyggnad. Vi får veta hur folk bar sig åt för att skapa någonting nytt och förväntat hållbart ur förödelsen. Här är fokus nästan uteslutande på Västsverige och speciellt Marstrand, där Gustaf Silverbane har etablerat sig som landshövding och envåldshärskare. Situationen i Marstrand väcker frågor av samhällelig karaktär. Om stabilitet kontra frihet. Var går gränsen? Är demokrati alltid att föredra?

Anna Ljungberg är numera chef över ett av Gustaf Silverbane inrättat forskningscenter i Svenshögen. Hon har under de år som gått arbetat med att försöka finna svar på vad som orsakade Nedsläckningen. Och det är ju ett av de stora frågetecknen som läsaren av Stjärnklart har burit med sig det senaste året. Barnmorskan Lena Svensson kommer en kväll i kontakt med något som innebär en förklaring, och frågetecknen börjar rätas ut.

Den som har läst Wilderängs tidigare böcker, Midvintermörker och Midsommargryning, har förmodligen noterat att han verkar ha en förkärlek för stridsskildringar. Detta var väldigt nedtonat i Stjärnklart, men här har han skapat gott om utrymme för att återigen gotta sig i detaljerade skildringar av olika typer av strid. Onekligen ett actionmoment, men för mig som mer gillar stridigheter på ett idéplan kan det bli lite för mycket av det goda. Det är dock helt i samklang med bokens logik.

Och på tal om logik så lyckas faktiskt Wilderäng skapa trovärdighet i det presenterade sammanhanget. Först undrade jag om han tagit syra när han tänkte fram sin berättelse, men man måste hålla i minnet att det är en genrespecifik bok. Och det är definitivt en bladvändare. Förutom att man som läsare undrar hur själva berättelsen skall arta sig, så blir man också nyfiken på hur han skall lösa det på ett både berättartekniskt och logiskt tillfredsställande sätt. Och han löser det. Jag är inte hundra procent nöjd dock, men jag inser ju att detta är skönlitteratur och inte fakta. Som bok betraktat är Stjärnfall väsensskild från Stjärnklart. Det är helt andra utmaningar som möter karaktärerna.

Sedan är det någonting med dom här böckerna som berör mig på ett mer personligt plan, och kanske inte har så mycket med innehållet att göra. Jag bor själv i Göteborg och har anknytning till Bohuslän, så skildringarna av dessa miljöer under, och efter, en apokalyps sätter igång ett brett spektrum av tankar. Staden, Hisingen, Peter Ragnhäll. Är det ens lönt att preppa? Hur har dom det där inne i Fria Republiken? Är det någon skillnad från nu egentligen, med tanke på läget i Göteborg idag?

Wilderäng pekar på många brister i dagens samhälle. Klädda i ett apokalyptiskt scenario ställs frågorna på sin spets naturligtvis. Men han hjälper nog med dessa böcker till att skapa medvetenhet kring det faktum att vi inte har någon beredskap kvar i landet. Det är ansvarsprincipen som råder vid kris. Varje enskild människa har ett ansvar att kunna klara sig själv, utan att kunna förvänta sig hjälp från samhället.

Jag skulle egentligen vilja diskutera den här boken mycket mer, men jag är rädd att komma med någon ofrivillig spoiler. Det är många som sett fram emot den och inte ännu hunnit läsa. Men jag tror inte det är ett alltför stort avslöjande att berätta att jag är nöjd med Wilderängs osentimentala förhållningssätt till sina karaktärer. Folk dör alltså även i den här boken. Och det är speciellt två karaktärer som han tar av daga på alldeles särskilt bra vis.

Jag är nu väldigt nyfiken på tredje och sista delen. Min känsla inför den är att vad som helst kan hända.

Similar Posts:

• Elektronik har inget immunförsvar
• Författarintervju med Lars Wilderäng
• Stiligt levererad thriller
• Virvlande uppföljare
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå

Gallerieventet var ett mingel ordnat av Massolit Förlag där höstens titlar presenterades av författarna själva. Och när Lars Wilderäng drog sin första rad var jag såld:

Elektronik har inget immunförsvar.

Alltså smaka lite på den meningen. Tänk på allt som beror av elektronik, gör det en stund. Som att tänka på rymden, lite. Först, åh nej min mail, mina sociala medier! Sen: åh nej transportsystem, flygplan, varuleveranser …
Det isar en del i själen. Eller hur?

Så här beskrivs boken i baksidestexten:

Det är något som inte stämmer med de allt fler trasiga telefonerna som har lämnats in för reparation runtom i landet. De är stendöda.

Samtidigt börjar en rad oförklarliga händelser i samhället avlösa varandra. Ett fabrikationsfel i bilarnas mikrochips förvandlar snabbt vägarna till bilkyrkogårdar. Tågen drabbas av elfel, hyllorna i affärerna gapar tomma, sommarförkylningarna blir allt segare och strömavbrotten blir en del av den nya vardagen.

På Karlsborgs flygplats står elitsoldaten Gustaf Silverbane redo för utlandsinsats när något går fruktansvärt snett och ett eldsken fyller himlen. Survivalisten Filip Stenvik får se sin tidigare hånade hobby förvandlas till blodigt allvar. I den tilltagande ovissheten driver polisen Peter Ragnhell sina redan okonventionella metoder för brottsbekämpning till sin spets. Samtidigt gör programmeraren Anna Ljungberg en upptäckt som hotar att förändra förutsättningarna för allt mänskligt liv på jorden. Eller är det redan för sent?

Efter ännu ett strömavbrott förändras allt. Den mörka hösten går in i en stjärnklar vinter där kaos råder och få överlever.

Att Stjärnklart är väl researchad känns ordentligt. Som sig bör när man på ett trovärdigt vis vill beskriva människans fall. Ibland, ganska ofta, blir det nördigt. På gränsen till övernördigt. Och jag älskar det. Att Wilderäng inte har värjt för detaljerna, att han verkligen vågar beskriva ordentligt. Jag är inte en ”prepper” men jag gillar ändå att få lära känna exaktheten i en sådan persons beteende och utrustningskrav.

Boken inleds med en presentation av en hel massa människor, en person i taget i varje kapitel. Det känns övermäktigt att hålla reda på alla till en början men det ger sig snart. Wilderäng är riktigt bra på att med några få meningar få till psykopaten Peter och sexsökande Eva. Att skapa en hotfull situation av ett till synes vanligt polistillslag. Att senare när landets elektriska hjul verkligen stillnar, vrida om knivar i mig när jag tänker på vad människan är kapabel till i sin jakt på överlevnad.

Det gör han sida upp och ner i den här undergångsromanen. Som till min lycka är den första i en serie. Inför de säkerligen många tilltrycken av just den här önskar jag endast några ytterligare korrigeringar av upprepningar eller korrekturfel som: ”Magnus visste inte exakt när Volvons motorvarningslampa hade tänts på Volvon”, samt ett par ”plötsligt” för mycket. Men det skriver jag egentligen mest för att inte låta helt jäkla euforisk över en bok som lär bli en framtida klassiker.

Similar Posts:

• Uppföljare med ändrad riktning
• Stiligt levererad thriller
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Författarintervju med Lars Wilderäng
• Prepping – din medborgerliga plikt

Det är viktigt med tryckfrihet. Det är också viktigt att fundera över vad vi använder den till. Författare på flykt finns över hela världen, Sverige tar emot en hel del; det är människor som skriver saker som upprör styret i det land de lever. Som kritiserar regimer eller på annat sätt bryter den censur som råder, och som för att kunna fortsätta skriva, utan hot om fängelse eller dödsstraff, behöver skydd i ett land med demokrati.

Och så har vi Charlie Hebdo, som publicerar satirteckningar som i bästa fall kritiserar terrorism och fascistiskt styre. I sämsta fall ökar hatet mot muslimer och islam som religion. Ingen förtjänar att dö för en satirteckning. Men vi har en religion där det uttalat förbjuds porträtt av guden. Är det då en vettig sak att använda sig av tryckfriheten, för att förlöjliga och reta de som tror på detta förbud? Jag är inte för terrorism. Men jag är fan inte för att missbruka tryckfriheten heller. Vi ska aldrig tulla på människors rätt att uttrycka vad de tänker och känner. Men hur vore det om folk tänkte lite på andra, innan de publicerar? Vägde vikten av vad som sägs mot vilken vinst det i längden ger? Lars Vilks gjorde inte sin rondellhund med någon sorts ödmjuk inställning inför andra människors tro. Det måste gå att ha två tankar i huvudet samtidigt.

Och välja sina strider.

I veckan skriver vi på dagensbok som vanligt recensioner varje dag. Är det inte fantastiskt? En recension per dag får ni. Aldrig att vi misslyckas med det, och då är ändå folk sjuka, har massor att göra och har lika röriga liv som någon av er läsare.

På måndag skriver Marie om Elizabeth Smarts klassiska och i stor utsträckning självbiografiska kärleksroman Vid Grand Central Station där satt jag och grät. ”En lyriskt koncentrerad historia om en kvinna som offrar sig fullständigt för kärleken till en man, likt en 1930-talets Ester Nilsson. Formuleringsfröjd och frustration i fin symbios”, hälsar Marie.

På tisdag skriver Håkan om Agneta Enckells Inte ett ord (jag är naken). ”En fantastiskt egensinnig diktsamling, i processen från djupsömn till vakenhet. Inspirerad av judisk teologi. Tolkningar och vantolkningar, barn och föräldrar. Generationers återskapande av mening. I allt gammalt, nytt.”

På onsdag skriver Josefine om Stjärnklart av Lars Wilderäng. ”En väl researchad spännande undergångsroman. Typ.”

På fredag skriver Cecilia om Anna Hedlins debutroman Den som vill ha hare till frukost måste jaga om natten. Huvudperson är Anne Boleyn och handlingen den välkända från det engelska hovet under Henrik den VIII. ”Det vackra språket är behållningen snarare än dramat”, tycker Cecilia.

Och avslutar veckan gör Tone som skriver om svenska Grantas spöknummer, som hon besviket konstaterar lider stor brist på spöken.

Similar Posts:

• Det finns inget försvar för kärleken
• Min bokmässa: dolda indexfonder, nazistporr, universum, SF och sjömansromaner
• Vacker debutpärla
• Säkerhetspolitisk action på detaljnivå
• Författarintervju med Lars Wilderäng