I olika sammanhang har jag hört Mazzarella tala, uppträda. Första gången som student i Åbo. Jag skrev då om dödstematiken i Cornelis Vreeswijks låttexter. Kanske hon redan då intresserade sig för tematiken i och med hennes frågor och inlevelse i min avhandling. Men just intresset för det mesta och för det mänskliga är hennes ”sigill”.

I bokens nu närmar sig Mazzarella de åttio (född 1945). Här i I skrivande stund tar hon avstamp i november 2023 där hon börjar med att minnas sin fars död. Hon har redan överlevt honom med många år. Hon jämför sin egen livslängd med sina närmastes såsom människor ofta gör med stigande ålder. Hon minns sin mor och deras nära förhållande som hon skrivit om i den fina Hem från festen (1992). Hon tänker på sin bror Martin som dog i Danmark under coronaepidemin och vars begravning hon följde via Zoom. Martin har hon ägnat boken Den violetta timmen (2023) åt. Om läsaren har läst böckerna, blir det kära men också lätt sorgliga möten.

Barnbarnens liv i USA och på andra platser med studier, arbeten och föräldrar får vi ta del av. Kontakten i dagens värld är till stor del digital men också riktiga möten och mellanlandningar. Mazzarellas första make och farfar till barnbarnen lever i England. Hans hem där är en återkommande plats för henne och barnbarnen med nya släktgrenar och förvecklingar. Även deras rötter till Sicilien berörs.

Hon skriver om Ukraina-kriget med dess offer. Om hur vi finländare på något vis känner oss nära landet och dess befolkning i och med att vårt lands gräns är lång mot den anfallande stormakten. Om att de flesta finländare lever en eller ett par generationer från stupade, sårade, krigsänkor, krigsbarn och veteraner. Hon skriver om det klaustrofobiska med kriget i Gaza därifrån flykt är omöjlig med våld och lidande utan ände. Hon skriver ironiskt om att krig är ”allmänbildande”, att man plötsligt tvångslärs geografi. Mitt i allt vet man var Khan Yunis eller Zaporizjzja ligger.

På en utställning fångar en gammal svartvit smalfilm från Salutorget och Esplanaden i Helsingfors hennes uppmärksamhet. På filmen skyndar herrskap och gatpojkar över gatorna. Levande, skrattande då, men nu för länge sedan döda. Vad hände spädbarnet i barnvagn, pojkarna som pekade mot kameran? Lunginflammation, spanska sjukan eller dog de i något av de finländska krigen? Fick de ett långt liv? Slumpen obeveklig. Som snabba skuggor springer vi alla. Och försvinner i tidens ström.

Vardagens rutiner har alltid intresserat Mazzarella. Hon återger den franske filosofen Paul Ricoeurs tankar om att en dag är ett ”naturligt tidsmått” och vikten av struktur. I Mazzarellas eget liv är dygnsrytmen viktig; allt från tidigt uppstigande till måltider, promenader, skrivandet och obligatorisk högläsning vid sänggåendet. Hennes man L har läst högt tusentals sidor klassiker för henne. Tolstoj, Lagerlöf men också Knausgård. En gemenskap värd att vårda.

Frukosten är något som intresserat författaren länge. Hon har intervjuat människor, skrivit uppskattade krönikor om just dagens första måltid. I det egna livet är frukosten närmast en ritual. Morgonmål är trygghet. Därmed vill vi ofta äta exakt samma varje dag. Över tid har hennes egen frukost förädlats och är alltid den ”överlägset viktigaste av dagens måltider”.

Naturens växlingar, vitsipporna i Ekenäs där det andra hemmet finns med småstadsliv och morgonsimning. Att ge akt på varandra. Om något skulle hända och man inte skulle orka …? Kulturkvinnor i svensk media som sörjer sin falnande skönhet. Javisst, rynkor, grånande hår och yngre förmågor som tar upp ämnen som hon själv för årtionden behandlat. Äldre män i folksamlingar som påfallande ofta vill ha övriga lyssnares uppmärksamhet. Vad är värre: att bli döv eller blind? När börjar demensen? Eller artrosen? Att alltid ha gått långt och länge. Nu se allt mer neråt. Att inte längre hänga med i de yngres takt. Jag minns min egen raska mamma som allt oftare försynt ville kroka arm med orden ”gå inte så snabbt”.

Bokens innehåll är rikt, mångsidigt, lärt. Det är inte möjligt att med några tusen tecken ge rättvisa åt mångfalden. Språket är vackert, välskrivet. Lätt och dynamiskt. Tanketrådar som utgår från filosofin, vanlig vardag eller festliga tillfällen. Varma eller ödsliga känslor. Infall. Säkert upprepar hon sig från tidigare årsböcker, men vad gör det? Vi glömmer och påminnelser är inte tunga att bära.

Kanske är det inte den här boken jag återkommer till om några år. Eller så är det just den här: året då vi i Finland valde den nuvarande presidenten, året då medlemskapet i Nato blev påtagligt. Året som personligen levdes i en dimma efter min mammas bortgång. Vad hände riktigt det året?

Bokens återkommande tema är förstås åldrandet, tidens gång. Hur omöjligt det är att hålla kvar något. Allt ändras. Allt åldras. Allt kött är hö, såsom bibeln sagt oss i årtusenden. Vart går vi? Kanske mänsklighetens eviga fråga? Inte bara tomtens i Viktor Rydbergs dikt.

Men Mazzarella påminner om det viktiga nuet, just nu, dagen som är. Att försöka – trots världens mörker och tragedier – hålla uppe humöret och försöka. Bry sig om det lilla livets småprat och omsorger som alltid ingår i det stora, globala livet. Så, läs en lärd årsbok, njut av insikter och minns de senaste åren i skenet från Mazzarellas spegel.

Similar Posts:

• De tomma almanackornas år
• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I brist på science fiction
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?

Jag har ett konto på Goodreads, den där västerländska plattformen där litteraturens konsumenter samlas. Eller ska jag säga bokälskare? Ordet litteratur verkar ha hamnat bland de ord som börjar samla damm. Flera kulturredaktioner (websajter eller papperstidningar) har döpt om sina Litteraturavdelningar till Böcker. Än har inte musikavdelningar döpts om till Låtar. Inte heller har konst börjat recenseras under rubriken Tavlor och Statyer.

Tillbaka till Goodreads, som väl är tänkt att tipsa om litteraturens mångfald i likhet med ett välsorterat bibliotek. Nog är det lite si och så med den saken. Min bedömning grundar sig i att jag under sommaren läste den danske författarens Carsten Jensens Vi, de drunknade. Romanen är en berättelse som vidgar sig i alla ledder och bredder. Med havet som kuliss och historier om 100-årig dansk skeppsfart och de familjer som kom i beröring med den for jag i väg på en underbar seglats.

När jag läst klart romanen och gav den högsta betyg i Goodreads ville plattformen premiera mig med ett boktips. Med orden ”because you enjoyed Vi, de drunknade ” föreslog algoritmen att jag skulle läsa:

Absolut är jag en bokälskare. Men algoritmer tillför inte mitt litteraturintresse särskilt mycket. Min nästa bok blev i stället Samlade noveller och prosaskisser av Virginia Woolf. Orsaken var att hennes roman Mot fyren var utlånad. Algoritmens förslag var långt ifrån det jag mest gillar med litteratur (inte böcker). Jag behöver plats för vindlande funderingar, sånt som dagdrömmande består av. Och där kunde Woolf möta mig med råge.

Är det så här det ska vara nuförtiden? Att digitaliseringen ska distansera mig och göra mig ointresserad av teknisk utveckling? Att jag känner ett tomrum när ordet litteratur på kultursidorna tas bort?

Mina betraktelser har sannolikt sin grund i att jag blivit överårig. Eller att jag släntrat för länge i sommarshortsen mellan bibliotek och hem. Efter sommarledigheten jobbar jag dock flitigt igen. Man kan nästan notera ambitionens glitter i ögonen. Eller är det blankheten i ögonen efter att jag tagit droppar för att fukta mina allt torrare ögon (åldern säger optikern)?

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• När Billy och Ivar tar över
• Dansa med vargen!
• Idyll att stillsamt sukta efter?
• A life less ordinary

Författaren Kerstin Ekman har i många år bidragit till svensk litteraturs olika genrer. Debuten kom med spänningsromaner. Därefter har hon i sitt författarskap behandlat Sveriges samhällsomvandlingar ur ett kvinnoperspektiv dels i kvartetten Kvinnorna och staden som rör sig i Katrineholm, dels i trilogin Vargskinnet med huvudsaklig placering i Jämtland.

Produktionen omfattar inte bara romaner som är hyfsat kända för den läsande allmänheten, Ekman har också valt sakprosan som uttrycksform. Där hittas böcker som exempelvis Gubbas hage och Då allt var levande och lustigt. Hon förbinder nutiden med 1700-talets naturforskare på ett informerat och engagerat sätt.

Boken som är aktuell hösten 2021 (och som initierade till tv-intervjun) har titeln Löpa varg. Den är kort till formatet och skriven i en vardaglig prosa med en 70-årig pensionerad jägmästares erfarenheter. Här ges inte plats för någon skönmålning av samtiden. Pensionärens tankar kring betydelsen av sin egen yrkesutövning får ett kritiskt skimmer.

Intervjun motsvarar inte vad jag förväntar mig av en kulturredaktion på svensk television. Kaffekopparna och bullarna står mellan intervjuare och författare. De flesta av intervjuarens frågor rör det konkreta planet i romanen, såsom skildringen av ett långt äktenskap och varghatet som är en realitet i Sverige. Ekman nämner i förbigående hur varghatet kan liknas vid xenofobi – men tråden lämnas hängande.

Men för tusan, hojtar en röst i mitt huvud. Ställ några relevanta frågor om exempelvis temat rannsakning i stället. Gör några jämförelser med tidigare böcker i Ekmans produktion. Be Ekman berätta mer om sina tankar kring det växande avståndet mellan människa och natur.

Ibland gullas det med författare. I mitt tycke är det fel väg och i fallet Ekman är det rentav respektlöst. Hennes bidrag till svensk litteraturkonst ska ställas i ljuset av den samhällsomvandling som har pågått under hela hennes författarliv. Syftet ska inte vara ett ensidigt hyllande, snarare en belysning utifrån ett mångårigt och brett författarskap.

Litteratur som väcker funderingar är värd mer än gullande kring författaren som person.

Similar Posts:

• Håglöshet från topp till tå
• Att göra sig av med en kvinna
• Skruvat om författarsubjektet
• saknade ord och funna
• ”Gud hjälpe vår arma av vanvett slagna planet!”

Detta är ett minne jag ofta kommer tillbaka till när jag tänker på hur banal ondska kan vara, ibland av ren tanklöshet, likgiltighet eller feghet inför det att sticka ut och säga ifrån. Immanuel Kants ord: ”Två ting fyller mig med förundran och fruktan, stjärnhimlen ovanför mig och den moraliska lagen inom mig”, säger egentligen allt om den inneboende destruktiva kraft som finns i alla människor – att medverka till något ont. Det allra tydligaste exemplet kommer alltid att vara nazismens förbrytelser och alla de vanliga människor som drogs med i dessa ogärningar. Men risken för ogärningar och att delta i dem, är inte specifikt nazistisk utan finns överallt, hos alla människor, i alla länder, i alla tider.

Författaren och nobelpristagaren Imre Kertész skriver i en av sina böcker om att vara delaktig i den universella ondskan och med det menas förstås inte den enskilda individens gärningar utan där räcker det med att vara människa. Man kan inte fly sitt människovarande, som människa är man en del av ett kollektiv med potential för onda handlingar. En kollektiv arvsynd.

För några år sedan översatte jag en roman från tyska till svenska, Presidentens apelsiner av författaren Abbas Khider. Khider är född i Irak men har bott i Tyskland, dit han kom som flykting, i snart tjugo år. Presidentens apelsiner bygger på Khiders egna upplevelser av två år i fängelse 1989-1991 när Saddam Hussein var diktator i Irak. Huvudpersonen Mahdi är arton år och duvuppfödare när boken tar sin början. Den är inte enbart en fängelseskildring utan också en skildring av en förhållandevis lycklig barn- och ungdom men det är när jag läser beskrivningarna av tiden i fängelset som jag kommer att tänka på Kertész. Det han skrivit, framför allt i boken Mannen utan öde, om sin tid i koncentrationsläger, kallas vittneslitteratur. Khiders bok hör också dit. Litteratur som vittnar om vad människor kan göra av ont mot andra människor.

Mahdi hamnar i fängelset för att hans kamrat är politiskt aktiv och Mahdi blir då också misstänkt. I fängelset väntar tortyr, svält och förnedring. Man vet inte vilken dag det är, dagarna flyter ihop i en trång cell med tjugo andra fångar, enbart upplyst av en naken glödlampa. Här är det inte den fysiska styrkan som avgör vem som klarar sig, utan turen att inte drabbas av sjukdom men framför allt handlar det om viljan, den med starkast vilja har störst chans att överleva. Frånsett plågor som tortyr, köld, löss och förnedringen, omänskliggörandet av fången, är det hungern som är det mest förödande och även demoraliserande. Mahdi och hans medfångar får ett stycke bröd per dag. Ett bröd man bryter i små små bitar och äter långsamt över hela dygnet, för att få det att räcka längre. En medfånge säger: ”Hungern kan föra upp en människas sanna väsen till ytan oavsett om det luktar av ruttenhet eller väldoft”. Som exempel blir en till synes stark man svag av hunger och avslöjar alla sina kamrater för att få mat, här verkar hungern mer effektivt än tortyr.

Det var ondskan. Till den kommer som en paradox godheten. Godheten slår inte i dörrarna och gör inga stora gester utan yttrar sig i det lilla, som en fångvaktare som delar ut ett extra stycke bröd. Alltså visar sig godheten ibland, men i småttigheter som avslöjar bödlarnas mänsklighet lika mycket som deras ondska gör det. Slutsatsen hos Khider är att det blir som det blir och vilken sida man hamnar på, bödlarnas eller offrens, är en slump. En av medfångarna i boken skriver en dikt på väggen:

…Förlåt, de var som de var. Och sådan var tiden. O vilken tid! Och vilken plåga! Darrningen var livet, vi var sladdarna och käpparna, verktyg och elektriska tänger satt på ryggarna, förlåt, runt penisen, mellan fingrarna, på huden… Under huden. Vad för slags liv var det som klamrade sig fast i hörnet av fängelsecellen och golvet?…

Mahdi blir fri efter Kuwaitkriget, när Saddam Hussein för en period försvagas och det är uppror i Irak. När fångvaktarna blir rädda för repressalier blir de också snälla. En av vakterna försöker förklara sig och ursäkta sig. ”Tiderna är sådana… Hade inte jag gjort det hade någon annan gjort det… Jag lydde bara order…” Och Mahdi är förstående, naturligtvis fattar han det.

Märkligt nog är det både i Mannen utan öde och i Presidentens apelsiner, befrielsen och tiden strax efter den, som är mest rörande och gripande för mig. Att komma ut ur fångenskapen och se att under tiden man var i den har livet pågått som vanligt för alla andra. Då börjar ett annat lidande än lidandet i fångenskap – att bearbeta och leva vidare.

Någon har alltså varit med om det vidrigaste av det vidriga och överlever. Vad har de berövats och vad är deras största lidande efter befrielsen? Jag personligen tror att det är illusionerna som tagits ifrån offret, som är det värsta. Vi lever alla i en illusion om att världen trots allt är god och skön samt i en odödlighetsillusion – vi vet förstås att vi ska dö en dag men inte just nu, det tänker vi inte så mycket på. Min tanke är att har man skådat den djupaste ondskan i ögonen samtidigt som man vetat att man kan dö vilken timme som helst av svält eller tortyr, så har båda dessa illusioner raserats. Den klarsyn som offret får leva med resten av sitt liv är en oerhörd plåga – något som förvärras av att de som fortfarande lever i illusionerna, alltså de flesta andra, helt enkelt inte kan förstå. Det är omöjligt att förklara vad man har varit med om, ingen som inte har varit där själv kan förstå hur det egentligen var. På de nyfikna och ibland tanklösa frågorna, ger man till slut upp att svara.

Khider förmår reflektera över sina bödlar, till och med visa förståelse för dem, något jag inser först när jag närläser boken vid översättningen. Strax efter sin befrielse, innan Hussein på nytt griper makten, får Mahdi chansen att hämnas på en av sina tidigare fångvaktare, mannen är nu själv fånge. Mahdi hade kunnat slå honom sönder och samman, tortera honom, döda honom, men han orkar inte. Två jag slåss inom Mahdi, ett vill hämnas, det andra säger att han aldrig tyckt om våld. Det senare segrar, mest för att Mahdi inser meningslösheten. Att hans plågoande råkade vara den han var, var en slump, och jag tror att han inser det fruktlösa i att göra våldsspiralen större genom att med knytnävarna hämnas på en enda man när det egentligen är den universella kollektiva ondskan som är skyldig honom något. Han har här en styrka att göra avkall på sin egen person och se allt i ett större sammanhang.

Går det att beskriva allt? Räcker orden till? Ja, en bit på vägen. Det som kännetecknar Khider när han skriver om det vidriga han upplevt, är hur det är beskrivet i korta, koncisa ordalag, som en rapport. När berättaren måste ställa sig utanför sig själv och bara vara en observatör som registrerar ett skeende, för att kunna berätta. Filosofen Theodor Adorno sade: ”Efter Auschwitz ingen poesi”, men det stämmer inte, även den ondska som Auschwitz eller Saddam Husseins fängelser symboliserar, går att beskriva, i poesi eller prosa.

Vittnesmålet i en bok. Det är tror jag, den enda möjlighet till försoning som finns, den enda möjligheten att lämna något bakom sig – att flytta det utanför sig själv. Till litteraturen. Jag tror att det är först i litteraturen som det går att få verklig förståelse för vad en annan människa har varit med om. Att få gå in i hennes tankar och att uppleva det hon upplevt, genom de bilder författaren skapar i läsarens huvud. Att det är i litteraturen den största identifikationen kan ske, och att det är litteraturen som är nyckeln till det universellt mänskliga men också till hoppet. I Khiders bok är duvorna som flyger i skyn det som står för frihet, skönhet och det goda. Godheten som är lika mänsklig som ondskan. I litteraturen delar människor erfarenheter, det är bara där det går att verkligt leva sig in i en annan kultur och identifiera sig med människorna i den.

Hur jag gjorde med den gamla kvinnan som hängde i liften? Jag gick till personalrummet och sa att jag behövde hjälp att ta ner henne och att hon skrek där hon hängde. ”Det gör hon alltid”, sa någon. Till sist var det ett vårdbiträde som med ett uttryck av skam i ansiktet, hjälpte mig. Vid tankarna på det känner jag igen den fångvaktare som Khider beskriver, han som ursäktar sig och ber om förlåtelse och säger att han bara lydde order.

Similar Posts:

• Vikten av att bekämpa ondskan
• I åldrandets stund
• Mannen som torterade
• The nature of our game
• Tänkvärt om rättvisa

Marguerite Duras befinner sig på ett hotell vid den franska västkusten. Visserligen är det inte vid en fördämning mot Stilla havet, men Atlanten är inte fy skam det heller. Hon har något motvilligt börjat skriva veckoliga krönikor för tidningen Libération. Hon blickar ut över havet, stranden, människorna och skriver. Dessa krönikor gavs sedermera ut som en samlad bok och har nu kommit i svensk översättning av Kennet Klemets på Ellerströms.

Havet är en uråldrig inspirationskälla. Vågornas svall, fiskmåsars skränande, ljudet, befrielsen, likgiltigheten, vassa klippor, mjuk sand med snäckskal och dolda glasskärvor, de mörka och oändliga djupen som slukar. Jag kan inte tänka mig att hennes tidningstexter har särskilt många motstycken i modern press. Hon väver på karaktäristiskt vis ihop omvärldsskeenden med betraktelser över vädret, semestrandet, den omöjliga kärleken. Ibland hopdiktat, alltid verklighetsnära.

Den hoppingivande strejken vid den polska hamnstaden som inte har få likheter med Göteborg återkommer hon till. Göteborgs stålfåglar med böjda nackar, containrar, spårvagnar och kullersten har jag själv närhet till, men istället utgör en parkering och några åtta våningar höga lägenhetsbyggnader min utsikt. Och havet inom mig är som vanligt lugnt. Att läsa om något är enklare än att tänka själv. Jag krystar av plikt fram att allt tycks upprepa sig och vi förblir de samma. Fast det där är när allt kommer omkring ett minne, ingenting annat.

Sommaren smyger sig på, pollenallergikerna gråter och jag hör någon sommarföraktare vräka ur sig att det är soligt och jävligt. Duras har rätt i att sol kan vara det samma som oföränderlighet, alltså leda. Själv anser jag att sol-, vatten- och sandbadande bara ger brännskador, blöta badkläder och finkornig sand mellan skinkorna. Bättre då att förbli inomhus och rota fram andra Duras-böcker ur hyllorna. För jag har fått mersmak.

Similar Posts:

• Intelligens går inte att lita på
• Det vilda skrivandet
• Fragment av stora frågor
• Duras gör minnet till en mötesplats
• Text, tristess och Campari

Jag hittar en oas i Rum för poesi, som under två dagar bjuder in till läsningar med en mängd svenska och internationella poeter. Under de två timmar jag tillbringar där får jag lyssna till den rumänska, numera Malmöbaserade, poeten Gabriela Eftimie, spanjoren Kirmen Uribe och Gerdur Kristny från Island. Kristny läser första sviten ur sin diktsamling Drápa (2014). Sedan läser översättaren, som översatt till svenska särskilt för detta tillfälle, hela diktsamlingen om ett mord i Reykjavik.

Att få höra poesi på originalspråk är verkligen en upplevelse. Kontrasten mellan Kristnys isländska och den svenska översättningen är slående, och även om jag såklart förstår mer av innehållet saknar jag snabbt Kristnys röst, de isländska orden. Samma är det med Kirmen Uribe. Han läser först dikterna på engelska för att sedan ge oss originaltexten på baskiska. Då läser han nästintill utantill. Orden flyter rytmiskt och hela Uribes kroppsspråk och röst förändras. Dikterna, som bland annat handlar om hans frus fräknar (”to remove them would be an environmental crime” som han säger innan läsningen) får ett helt nytt liv.

Går det att översätta poesi? blir frågan jag lämnas med. Bevisligen går det, och tur är väl det, men bevisligen går något också förlorat. När den ska överföras till ett annat språk måste den omformas. Poesi är språk, är ljud, och det är en ynnest att få uppleva de tre poeterna med kropp och sinnen utan krav på att ”förstå”. Att översätta dem på plats hade faktiskt inte behövts.

Den andra timmen lyssnar jag till Jonas Rasmussens samtal med översättaren och kritikern Kamilla Löfström och poeterna Morten Søndergaard och Martin Glaz Serup, om den danska samtidspoesin och den så kallade poesiboom som startade en debatt på svenska kultursidor i somras. Detta görs med utgångspunkt i Ellerströms antologi Nervsystem. Ung dansk poesi (som Sandra också recenserar här på Dagensbok.com idag!).

Redan inledningsvis påpekar panelen att de inte kommer fokusera på en motsättning mellan Sverige och Danmark, vilket känns skönt. Intressantare är diskussionen om vad det är i den danska poesin som gör den framgångsrik, och vad hos de danska förlagen som gör dem så benägna att satsa på unga poeter.

”Två ord. Yahya Hassan” säger Kamilla Löfström, halvt på skämt, halvt på allvar. För det var Hassans självbetitlade debut som gjorde poesin intressant. Den visade att poesin kan berätta något som medierna inte kan. Den är komplex, politisk och samhällsnära. Men viktigast av allt är kanske ändå att det var Yahya Hassan som fick stora förlag som Gyldendal att inse att poesi är något de kan tjäna pengar på. Ändå har utgivningen av diktsamlingar från just Gyldendal inte ökat på de senaste 20 åren, den ligger stadigt på ca tolv till femton titlar per år. Kanske handlar det snarare om större uppmärksamhet och utrymme. Poesi har, som Martin Glaz Serup påpekar, lyckats bli sexigt i Danmark och vi får smakprov ur bland andra Bjørn Rasmussens Ming och Signe Gjessings Ud i det u-løse.

Vad är det då som utmärker den danska poesin? Panelen nämner speciellt det talspråksnära och muntliga. Dikterna lyckas skildra hur en 25-åring faktiskt pratar. Poesin är också full av samtidsreferenser, som Nike och 7-Eleven. Märken och kedjor som är en del av världen och livet, och som därför nödvändigtvis inte problematiseras i konsumtionskritiska texter. Här finns också hur ett språk utvecklas mycket tillsammans med sociala medier. Många poeter bloggar regelbundet sina texter, och poesin influeras också av bloggspråket. Jag tänker att detta är något som också finns här i Sverige, till exempel genom Felicia Mulinaris Politisk poesi.

Panelen påpekar också att flera av de unga poeterna berättar om specifika erfarenheter, som invandrarbakgrund och handikapp, men också vidgar ut till ett globalt perspektiv. Det privata blir poetiskt, blir politiskt. Att den nuvarande generationen poeter omnämns som Generation Etik är dock något som nästintill viftas bort. Det är en konstruktion, ”bare noget vi leger”, som Glaz Serup säger. Och kanske är det också nyckeln till den danska samtidspoesins framgång. Ett konstruerande och spelande. Ett lekande och byggande som nu resulterat i ett fenomen.

Rum för poesis program fortsätter under lördagen med läsningar av poeter som Katalin Mezey (Ungern), Carmen Bugan (Rumänien), Anna Jörgensdotter och Agnes Gerner och samtalet En evighet i poesin, ”om poesi som språk och hur en evighet kan framträda i dikten i såväl ett sandkorn eller blad som i storpolitiska händelser”.

Similar Posts:

• Ung dansk poesi med starkt vibrerande nerver
• Samtidspoesin och framtidspoesin
• Goda grannar
• Våldet som fortsätter
• 00-talets allra bästa poeter i en