Hemma hos mig får böckerna ta plats där de kan. Och det gör de! Böcker fullkomligt invaderar tomma ytor. Golv är en bra avlastningsyta, sa en gång min storkusin som jag såg upp till när jag var liten, och det har fått bli en devis jag lever efter, till min pappas stora huvudbry. Men nu bor han ju inte här, och böcker är tydligen en vara som inte slutar anlända till det Arvidssonska palatset. Bland de senaste tillskotten återfinns Kyssa sammet av Sarah Waters och Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman.

Ett halvår efter att jag flyttat in väntar jag fortfarande på en bokhylla till. Vet var jag ska ha den, det kommer att rucka lite på De Lempicka i hörnet vid soffan, men det kommer att bli bra. Ska bara komma mig för att köpa den också, inredning är inte min grej.

Det fanns en tid när jag jobbade med olika ämnesområden; här stod facklitteratur, här fanns poesihörnan, här erotik, här allsköns antologier man samlat på sig genom att ha för många vänner som skriver, här recensionsexen, och på övrig plats fick skönlitteraturen breda ut sig. Sen städade jag och orkade inte upprätthålla en ordning som ändå kändes för stalinistisk för att vara jag. Längst in i hörnet står fortfarande filmvetenskapens hörnstenar, Filmen i Sverige av Leif Furhammar och Film History – an introduction av David Bordwell och Kristin Thompson, där jag omsorgsfullt strukit under och markerat på varje sida, från tiden då detta var mitt liv. Och så Astrid Lindgrens bilder, en fin fotobok som jag aldrig kommer mig för att läsa.

Och så kommer researchperioder, när vissa faktaböcker förflyttas till skrivbordsytan, får hedersplatsen bredvid datorn. Och sen gärna ligger kvar; just nu bland annat Flickan och skulden av Katarina Wennstam och Sjöjungfrun och minotaurus av Dorothy Dinnerstein, en bok om delad föräldraledighet. Och så kommer låningstillfällen, och då rädslan att böckerna omärkligt ska beblandas; nej de får ta en egen hög. Lovisas fina Jeanette Winterson och diverse feministisk facklitteratur.

Närmast huvudet vid sängen hamnar de böcker jag anser att jag borde påminna mig om att snart läsa. De man vill se ofta, längta till, men som egentligen aldrig står på dagordningen. Anaïs Nins Incest, Sofi Oksanens Utrensning, John Irvings Welterviktsäktenskapet (som jag dessutom har hört ska vara väldigt porrig), Maria Svelands Bitterfittan (som jag är sist i världen med att läsa), liksom 1984 och faktaboken om Bang. På grund av lite plats samsas böcker med filmer hos mig.

Den som lånar toaletten får antingen läsa serier, här är det Nanna Johansson och Nina Hemmingsson som gäller, eller bläddra i min kompis Martin Johnssons egenhändigt tryckta diktbok Skräpbok, som innehåller ”poem, utsagor och sms”, och som jag inte riktigt tycker mig få nog av.

Similar Posts:

• Annas bokhylla
• Camillas bokhylla
• Emelies bokhylla
• Böcker och skor – eller Annas bokhylla
• Marias bokhylla

Antologin Lyckliga slut börjar med redaktören Susanna Alakoskis berättelse om sina egna och föräldrarnas förhållande. Om hennes mamma som ändå inskärpte ”du ska inte ta stryk”; ”Du behöver inte göra som jag har gjort”; ”Om du får en man som slår, lämna honom”.

Den slutar med gamla Signe, kvinnan som nyskilda radioproducenten Kerstin Wixe av en slump köper ett hus av och som levt ett helt liv i sin våldsamme och psykisk sjuke mans skugga. ”Tänk om man ändå hade kunnat skilja sig”, börjar Signes berättelse.

Lyckliga slut har underrubriken ”Sjutton berättelser om vardagsvåldet”. Det handlar om våld i nära relationer, men också om överfallsvåldtäkter och liknande, och det handlar om att faktiskt komma ur det, komma över det, leva med det. Kunna berätta om det.

Här finns ett drag av den där oerhört viktiga men ibland lite föraktade kvinnliga genren ”bekännelselitteratur”. Lyckliga slut vill ge ansikten åt våldet, så att vi ska kunna prata om det, kanske kunna förstå lite bättre och förändra. Med undantag av Wixes berättelse om Signe och en facktext av Viveka Enander och Carin Holmberg, forskare och författare till boken Varför går hon? Om misshandlade kvinnors uppbrottsprocesser, handlar alla bokens berättelser om just personliga erfarenheter av våld. Våld från föräldrar och mellan föräldrar, från långvariga partners och mer tillfälliga bekantskaper, från dem man trodde var vänner och från fullständiga främlingar.

Nästan alltid handlar det om mäns våld mot kvinnor, och alla som medverkar i boken är kvinnor. Alakoski efterlyser i sitt förord myntets andra sida – män som berättar om sina erfarenheter av våld, som kan sätta ansikten också på den sidan av saken – och Lyckliga slut har också fått en uppföljare med texter av män: Våld till vardags. Sjutton mäns berättelser. Alakoski skriver att hon i hela sitt liv bara träffat två kvinnor som aldrig utsatts för våld eller hot om våld och bara en som säger sig aldrig varit utsatt för någon form av sexuella trakasserier. Så ja, vad håller egentligen männen på med i allt detta? Jag vet faktiskt inte hur man ska kunna förstås det.

Trots det gemensamma ämnet är det ganska olika texter, dessa brutala erfarenheter med förhållandevis ”lyckliga slut”. Inte sällan handlar det om själva berättandet, om att kunna hantera den här plågsamma historien som är en del av min egen erfarenhet, av det som blivit jag. Hur gör man? Hur förstår man sig själv, förlåter sig själv, lägger skulden där den hör hemma? Maria Küchen, till exempel, skriver om när hon var nitton år på Gran Canaria, skriver en önskelista för att orka börja:

En önskelista.
Ja.
Jag vill ha sex med honom.
Bara med honom.
Och bara så länge jag själv vill det.
Efter ett tag vill jag att vi slutar.
Och jag vill inte ha sex med någon annan.
Inte med andra som jag inte väljer.
Så ser min önskelista ut.

Plötsligt slår det mig att alla nej man sagt faktiskt också har aspekten att man testar. Är det här en person som lyssnar på vad jag vill? Inte ens när man säger ja kan man ju känna sig helt säker. Ska man behöva tänka så? Jag mår illa.

Lyckliga slut är en stark samling texter. Och jo, det hjälper, det tröstar och inspirerar att så här coola kvinnor – förutom Alakoski och Küchen medverkar bland andra Birgitta Stenberg, Unni Drougge, Åsa Grennvall, Kristina Hultman, Lena Kallenberg och Gudrun Schyman – faktiskt varit med om så här mycket hemskt och överlevt och kan berätta om det. Det finns en styrka i det.

Ändå blir jag sittande med en klump i magen över de där männen som jag inte begriper. Jag vet uppriktigt talat inte riktigt hur vi ska kunna leva med att det ser ut så här?

Similar Posts:

• Män som slår – eller inte
• Viktig bok som tyvärr inte lyfter
• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Coffee table-bok om orgasmer som berör
• ”Vi tar oss rätten att ligga med hela världen eller inte ha sex alls.”

Bland titlarna syntes nyutgåvan av Martina Lowdens debut Allt för en ynka hundralapp, för en femtiolapp för man tegelstensromanen Undersökningen eller When I woke up this morning I felt so gay av Kristina Hultman och Unni Drougges Bluffen REAs ut för bara 30 kronor. Andra delen i Unni Drougges serie om Berit Hård kommer i vår, så ett bra tillfälle att läsa ikapp för den som inte hunnit.

Även Modernistas klassiker av bland andra Marguerite Duras, Italo Calvino och Stig Larsson finns att fynda. Själv fastnade jag för Klanerna i Paolos Verdes av Joy Nicholson, utgiven på underlinjen Feminista redan 2003, för en ynka tia. En bok jag redan läst hälften av eftersom dess starka sårbarhet tilltalar mig. Den är dessutom snygg och en bok att vifta med på bussen på väg till jobbet om morgonen.

Modernistas Sommarbazaar hittar ni i deras förlagslokaler på Kvarngatan 10 på södermalm, närmsta tunnelbana är Mariatorget och det är öppet mellan 13 och 17 varje vardag fram till och med 21 augusti.

Similar Posts:

• Hårda Berit ännu hårdare
• Förhastade slutsatser om Stig Larsson
• Insnärjd medievärld
• Ett planlöst mumlande
• Ett genis dagbok

”Okej, så här: Clara är närmare fyrtio år, frilansskribent och i den akademiskt skolade kultursvängen, när hennes kärnfamilj (mamma, pappa, barn, son, dotter) bryts upp. En process börjar och hon inser att hon blir förälskad i tjejer i stället. I sina anteckningsböcker undersöker hon sin nya identitet och det nya sammanhang hon hamnar i med Pridefestival och uteställen för homosar…” Läs mer

Similar Posts:

• Om att komma ut efter kärnfamiljens ras
• Linas bokhylla
• Sommarbazaar!
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• En komplicerad vänskap

Kärnan i Undersökningen är de samtal som Clara för med sina vänner, bekanta, flickvännen Fredag och inte minst läsaren. Om genus, feminism, politik och sexualitet. Hur man hanterar en skilsmässa. Vad barnen ska säga om att mamma är ihop med en tjej. Om att fösa ihop hotellsängarna på kvällen och dra isär dem igen på morgonen, så att inte den som städar ska undra något. Om att inte skriva ”hon” eller ”han” utan neutrala ”hen”. Bara för att testa. Om att ge varandra ett eget rum.

Journalisten och kulturskribenten Kristina Hultman gjorde samma resa som Clara för några år sedan. Hon hade varit gift med en man i flera år, har två barn och kom ut som lesbisk som vuxen. Boken är alltså självbiografiskt inspirerad. Författaren poängterar dock att människor och händelser är uppdiktade och anpassade till berättelsen som berättas. Så då får jag tro på det. Trots kulturpersonligheter, krypterade och inte, som susar förbi, och händelser tagna ur verklighetens nyhetsflöde. Anspelningarna på Maja Lundgrens bok Myggor och tigrar finns där, uttalade och strukturella. Undersökningen är ett beställningsjobb från en förlagsredaktör. Clara beskriver sina kollegor på en kvällstidnings kulturredaktion (ja, det är Expressen), inte alltid så smickrande. När undersökningen skrivs pågår också Lundgren-debatten för fullt. Och Clara beskriver Lundgren som sin skrivande syster.

Hultman lyckas fånga upp små detaljer som gör att man lever sig in i Claras känsloliv. Man promenerar genom Stockholms och Malmös gator tillsammans med Clara och man känner stämningen i källarlokalerna. Porträtten är kärleksfulla och bitvis lysande. Men ändå är det som att ramberättelsen inte engagerar. Det är inte den som gör att jag läser vidare, utan det är just ögonblicksskildringarna och samtalen.

Undersökningen är en bok som vill väldigt mycket. Den tumlar hit och dit i tid och rum, men den är ju också en slags anteckningsbok, en dagbok om man så vill. Det gör att man inte riktigt får en chans att undra hur det egentligen ska gå för Clara och hennes relationer. Personer kommer, går, återkommer. Ibland hänger man inte riktigt med i svängarna, men tack vare det glänsande språket och de intressanta funderingarna, gör det för det mesta ingenting.

Beroende på vad läsaren själv vill få ut av de nästan 600 sidorna, går Undersökningen att läsa lite som man vill. Som ingång till feministisk teori, queer och genusforskning. Som debattinlägg. Som kritik av de normer som finns inom den hbt-värld som beskrivs, men också som hyllning. Som relationsroman, nyckelroman eller utvecklingsroman. Detta är helt enkelt en bok att fundera över, återkomma till och låna ut till nyfikna.

Similar Posts:

• REA-fynd
• Sommarbazaar!
• Linas bokhylla
• En komplicerad vänskap
• Försök inte tämja denna tiger