Det är inte en sedvanlig, kronologisk skildring av ett händelseförlopp. Kapitlen är istället snarare närmast fristående essäer på olika teman som alla knyter an till just Sovjetunionens kollaps. Ett kapitel handlar exempelvis om vilken roll som dissidenter spelade för kollapsen, ett annat handlar om säkerhetstjänstens roll och överlevnad, ett tredje fokuserar specifikt på landet Belarus efter Sovjets kollaps, och så vidare.

Det jag främst kan sakna är en essä som fördjupar sig i de omvälvande förändringar som skedde i spåren av Sovjets kollaps. För även om jag finner Gerners argumentation om att det på vissa områden – som exempelvis säkerhetstjänstens roll i samhället – finns en stor kontinuitet mellan Sovjetunionen och det moderna Ryssland, så finns det ju en lång rad områden där enorma förändringar skett. Det gäller ju inte minst landets ekonomi: från att ha varit en centraliserad planekonomi, så har man avreglerat och privatiserat hejdlöst. Stålbadet som landet gick igenom gjorde att man gick från att ha varit ett av världens mest jämlika länder, till att vara ett av världens mest ojämlika, på oerhört kort tid. Det här är aspekter som passerar förbi som hastigast i Gerners bok, men som tyvärr inte ges den uppmärksamhet jag tycker de förtjänar.

För den som inte redan är välbekant med de huvudsakliga momenten i händelseutvecklingen under Sovjets kollaps kan det ibland dock kanske vara lite svårt att hänga med i alla detaljer här. Det här är därför kanske inte den första bok man ska sätta i händerna på någon som är intresserad av denna historia. Men för den som vill ha en fördjupande tillbakablick över dessa skeenden är det här flera riktigt välskrivna och intressanta essäer.

Similar Posts:

• Lenin & Co
• Bara Tanja blev kvar
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Jag? Jag är en människa.”
• En gigant bland giganter

Tänk om … är också titeln på en bok som kom ut för 15 år sedan, med just sådana tankeexperiment. Om händelse X i världshistorien hade utfallit på ett helt annat sätt, vad hade konsekvenserna blivit? Detta kallas ibland alternativhistoria när det är romanförfattare som gör det, men här är det ju historiker som jobbar, då kallar man det kontrafaktisk historia. Vad hade hänt om … är en uppföljare till den, med (ungefär) åtta nya tankeexperiment av svenska populärhistoriker. Tänk om polisen öppnat eld mot arbetarna utanför riksdagen 1917? Tänk om Jeltsin hade halkat när han klev upp på stridsvagnen i Moskva 1991? Tänk om Preussen på 1860-talet hade valt demokratiska reformer i stället för Bismarcks krig?

Det intressanta med sådana här böcker är inte minst att de drar lite mer uppmärksamhet till vad ”historia” egentligen är; det är så mycket mer än bara att skriva ner vad som hände. Som Dick Harrison konstaterar i sin essä om 30-åriga kriget är det svårt för en enda händelse att ändra historiens gång fullständigt; det är en enorm mängd olika faktorer som spelar in, och även om ingen hade skjutit en hertig i Sarajevo hade första världskriget antagligen brutit ut förr eller senare ändå. Visst finns undantag, sådana där ögonblick där allt står och väger på en persons handling – om Kubakrisen blivit skarp och atomkriget brutit ut hade det knappast funnits någon väg tillbaka – men det understryker bara att varje kontrafaktisk historik lika mycket blir en förklaring till varför det blev som det blev, snarare än tvärtom.

Jag vill minnas att jag verkligen gillade Tänk om … när den kom, så jag blir lite besviken på uppföljaren. Det är egentligen inte så mycket de enskilda skribenternas fel (även om jag inte avundas Kim Salomon som får det kanske svåraste ämnet, att skriva historik över en värld som nästan utplånades av atombomber på en dag), men helt enkelt att boken går över samma ämnen lite för mycket. I en bok på bara 200 sidor med åtta essäer, behöver vi verkligen tre olika essäer om alternativa vägar för Sovjetunionen (varav två dessutom är snarlika) och två alternativa vägar för kärnvapenkapprustningen? Jag är inte på något sätt en försvarare av Sovjetunionen (läs förresten gärna vår special om sovjetisk och postsovjetisk litteratur här), men även om slutklämmen att det skulle slutat med Putin vid makten är kul, finns det verkligen inga fler ämnen att tackla?

Men hörni, skaffa ändå boken och läs den första essän, Per T Ohlssons hyllning till kommissarie Anders Gustaf Kempe. Kempe var polisen som i vår värld handgripligen brottade ner sin chef när denne (som den handlingskraftige, icke-naive, realistiske karlakarl han var) precis skulle ge order att med våld slå ner arbetarpöbeln som demonstrerade på Helgeandsholmen i hungeråret 1917. Vad hade hänt om han fått flunsan och stannat hemma? Den är värd att läsas, inte bara för att den utspelar sig här hemma i Sverige och för att Ohlssons utläggning om hur ett stockkonservativt Sverige hade klarat sig igenom 1900-talet, utan för att den utgår från en av de där bortglömda gångerna i historien då saker faktiskt gick rätt och pekar på hur mycket värre det hade kunnat bli, snarare än att önskedrömma bort diktatorer i efterhand. Det blev varken blodbad eller revolution den gången. Historien är inget att ta för givet, och den händer ändå varje dag.

Vad händer om …

Similar Posts:

• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Ett sekel av demokrati
• Historians historia
• Berättelsen om en nations födelse
• Perspektiv är allt

Om något poängterar han snarare kontinuiteten, likheterna mellan tsar Nikolaj II:s Ryssland och Lenins och Stalins Sovjetunionen:

Utsikterna att de som stod bakom oktoberrevolutionen skulle få se en framtid med lugn, stabil utveckling åt rätt håll var små. Året 1917 gav upphov till motsägelsefulla och orealistiska mål hos de styrande. Detta skedde mot en bakgrund av ekonomiskt sönderfall fram till 1921, och varubristen skapade missnöje. Kulturella och sociala traditioner satte gränser för viljan att lösa konflikter med fredliga medel, åtminstone efter en lugn period på våren 1917. Bolsjevikerna, som var en produkt av ett samhälle med just dessa kännetecken, vidgade gränserna för politiskt styrd hänsynslöshet. Inbördeskriget hade en brutaliserande effekt. Redan under Lenins livstid hade bolsjevikerna på ett bryskt sätt undanröjt viktiga praktiska och ideologiska begränsningar av de statliga organens makt. Och även om övergången till ett ännu hårdare sovjetstyre i slutet av 1920-talet inte var oundvikligt fanns det alltid som en påtaglig möjlighet.

Det här är den fjärde omarbetade upplagan av Sovjetexperten Service bok. Den kom ut första gången 1986 och har förstås tagit intryck av mängder av ny forskning och nytt material som tillgängliggjorts sedan dess. På en bra bit under 200 sidor har Service åstadkommit en forskningsgenomgång och syntes som är förhållandevis lättillgänglig och lättöverskådlig, och han är uppenbarligen mycket väl inläst på området.

Men det är en komplicerad process att sammanfatta på så litet utrymme, och resultatet blir en smula blodfattigt. Framför allt får man som läsare inte särskilt levandegjort för sig de människor som deltog, som faktiskt trodde eller inte trodde på idéer, som slogs och svalt och ställde krav och blev utsatta och drömde.

Inte ens makthavarna (före och efter revolutionen) framträder som några direkta personligheter – även om Service tydligen skrivit tegelstenar annorstädes om såväl Lenin och Stalin som Trotskij – men framför allt hade det varit intressant att få veta mer om vanliga ryska och sovjetiska medborgares liv. Nå, det är förstås något helt annat än den här korta översikten.

En annan intressant aspekt berörs i Kristian Gerners förord: det nutida Rysslands förhållande till Sovjetunionen. Den som läst Kalle Kniiviläs reportagebok Putins folk, eller för den delen hälsoforskarna David Stucklers och Sanjay Basus Åtstramning till döds, vet att Sovjettiden på andra sidan 1990-talets ekonomiska ”chockterapi” fått ett nytt rosenrött skimmer för många ryssar. Nuvarande ledare vet att spela på det.

”Med tillämpning av det djupperspektiv som Robert Service anlägger på det tidiga 1900-talets ryska revolution”, skriver Gerner, ”kan vi se att den nutida ryska revolution som inleddes på 1980-talet kommer att bli en ännu mer långvarig process”:

Robert Services skildring av hur den socialistiska staten Sovjetunionen växte fram och konsoliderades har särskild aktualitet i våra dagar. Ryssland har under den hårdföre presidenten Vladimir Putins ledning tvingats in på vägen mot den ideologiska likriktning, politiska repression och främlingsfientlighet som kännetecknade både tsarernas Ryssland och Sovjetunionen. Putin är förvisso inte någon ny Stalin, långt ifrån. Han är ”bara” en Nikolaj II för vår tid.

Similar Posts:

• Bara Tanja blev kvar
• I brotten och tystnaderna
• Tyskland på randen till revolution
• ”Jag trodde … ”
• Den ryska revolutionen dissekerad

Det är förstås inte lätt att säga vilken roll just Hitler spelade i just det här historiska skeendet. Frågan vilket utrymme individen har att påverka stora strukturer och händelseförlopp är förmodligen mänsklighetens mest eviga fråga – för att inte tala om historievetenskapens. Men uppslaget att ta död på vissa etniska och sociala grupper, med judarna i spetsen, var knappast en slump i ett Europa som arbetat på sina fördomar i många hundra år.

I Folkmordens historia ansluter sig Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson mer till Zygmunt Baumans syn på folkmord som konsekvens, snarare än anomali, av det moderna samhället. Det som sker i Osmanska riket – alltså det första moderna folkmordet, det på armenierna – under första världskriget är på en gång något nytt, det moderna samhällets maskinerier, och en logisk följd av tidigare tankesätt och erfarenheter.

Då och då hör jag folk säga att sådant här vill de inte läsa för att det är för deprimerande. Jag har till och med hört historiker avstå från forskning av liknande skäl. Men jag har svårt att se något deprimerande i en bok som Folkmordens historia. Hemska saker har hänt. Det är svårt att göra något åt. Men om vi kan försöka förstå dem, faktiskt förstå dem och lära något av dem, det är ju, långt ifrån deprimerande, faktiskt det enda meningsfulla.

Och Kristian Gerner och Klas-Göran Karlsson är såna jäkla hjältar! De förenar den tunga, politiska historien – som vi ju annars dränks i populärvetenskaplig handlingsfixering av – med analyser av hur vi använder historieskrivningen i vårt identitetskapande, för att förstå var vi kommer ifrån och för att rättfärdiga vart vi är på väg.

Eftersom författarna diskuterar inte bara folkmordet som realitet utan också folkmordet som idé utgår de främst från tre fall. Lyckligtvis betyder det inte, som ju fallet ofta varit i andra sammanhang, att de ignorerar andra folkmord, som de under kolonialismen eller i senare tiders Afrika. Men huvuddiskussionerna handlar främst om folkmordet på armenierna (”arketypen”), om förintelsen (”paradigmet”) och sovjetisk terror (”det signifikanta andra”).

Det sovjetiska folkmordet blir annorlunda därför att vi, med FN:s definition av folkmord, tenderar att tänka på folkgrupper i termer av ”ras” eller etnicitet. I kommunistiska diktaturer har man ju inte minst sökt utrota klasser och politiska grupperingar. (Å andra sidan är ju inte heller förintelsen ett rent ”ras”-mord, utan riktade sig också mot bland andra politiska motståndare, homosexuella och handikappade.) Och FN-definitionen skapades inte förrän efter andra världskriget.

Det är också framför allt när det gäller definitioner av folkmord som Folkmordens historia fått kritik. Precis som i många andra brott diskuteras utförligt avsikter. Hur avsiktligt måste ett massmord vara för att räknas som folkmord? I Kongofristaten, den belgiske kung Leopold II:s privata superkoloni kring förra sekelskiftet, dog halva befolkningen, uppskattningsvis tio miljoner människor. Visserligen som en konsekvens av en hierarkiskt nedvärderande människosyn och naturligtvis av ofattbar girighet, men inte i uttalad avsikt att förinta något helt (eller halvt) folk.

I slutänden blir frågan – lika fullt tillämpbar på mer individuella brott närmare vår egen vardag – vilken roll avsikten bakom ett brott egentligen spelar när konsekvenserna för offren är de samma? Är det bättre eller sämre att ha ihjäl tio miljoner pers för att man vill det eller att råka göra det i förbifarten för att man är så förblindad av sina egna behov och oförmögen att ta in andra människor?

Similar Posts:

• Det okända folkmordet i Kongo
• Förintelsen per definition
• ”Om” gör motstånd
• Förintelsen i krigets skugga
• Lysande om mörk historia

Så nu efter Berlinmurens fall och EUs utvidgning pratas det allt oftare om Centraleuropa. Som inte ens är så lätt att säga vad det är – det blir liksom den bit som blir över när man definierat bort Västeuropa som det som inte låg bakom järnridån, Östeuropa som den ortodoxt kristna biten som ligger borta vid Ryssland och Turkiet, och så Balkan som… Balkan. En region där ofta det enda kontinuerliga varit bristen på kontinuitet. Nationer, riken, folk har kommit och gått, flyttat och återkommit, uppstått och utplånats. Knappast någon gräns har legat fast i mer än 50 år. Vartenda europeiskt storkrig från Attila till Hitler har manglat rakt över polacker, ungrare, tjecker, slovaker, schlesier, transsylvaner, och de länder som ligger där idag är i mer än ett fall ganska moderna skapelser.

Jo, vi får veta mycket om folkens historia. Men nästan mer intressant är att boken handlar inte bara om historia utan också om historieskrivningen själv. Kapitlen om nationalismens och antisemitismens historia är fascinerande; en poäng han återkommer till är att de relativt nyligen (om)bildade länderna i Centraleuropa ofta är de som ivrigast söker efter någon uråldrig nationell identitet. Tyska, polska och ungerska nationalister minns gärna gamla jätteriken – men talar inte högt om det faktum att de alla var rejält etniskt blandade, och få egentligen såg något konstigt i det då. Det faktum att både judar och tyskar försvann från området öster om Oder efter 1945 efter tusen år som en del av regionen innebär inte att de bör försvinna ur historieskrivningen eller avfärdas som föga mer än ockupanter och förintelseoffer.

Gerner är mest intresserad av de stora dragen, gränser, inflytanden, ekonomisk utveckling över århundraden – men vanligt folk får vi inte veta mycket om. Han citerar mycket hellre andra historiker än faktiska historiska källor, älskar att diskutera postmoderna teorier om historieskrivningens betydelse… Här finns enormt mycket att hämta, men om man inte redan kan lite mer än grunddragen i Europas historia kan det vara svårt att få en helhetsbild.

Sensmoralen blir väl något i den här stilen: historiekunskaper är viktiga. Men minst lika viktiga är kunskaper om hur historian uppstår, och hur lätt den kan användas till olika syften. Att varje gång någon påstår att en folkgrupp inte hör hemma någonstans eller att en viss landplätt historiskt sett tillhör en viss nation bör man komma ihåg att historien inte är något som ligger fast, det är något som är nedskrivet av människor och som förändras med tiden. Vilket inte innebär att vilken konspirationsteori som helst är giltig, tvärtom… vad var det någon sa. "Inget är så farligt som lite kunskap"?

Similar Posts:

• Hur hanterar vi våra folkmord?
• Sovjets kollaps dissekerad
• ”Framtiden kom aldrig till Sovjetunionen”
• ”Om” gör motstånd
• Staten och kapitalet i samma båt