Att använda så få skönhetsprodukter som möjligt är sannolikt det bästa tipset för en grön skönhetsdetox. Har du exempelvis torra ben som kräver stora mängder hudkräm? Testa att sluta helt och hållet. Min erfarenhet av detta är att huden blir plågsamt torr ett tag men sedan reglerar den sig själv utan krämer.

”Hur många produkter använder du på en dag?” frågar Hannah Sjöström i Naturligt snygg:

Precis som många för ”dagbok” när de detoxar insidan eller följer en diet, kan det vara kul att skriva upp hur många och vilka produkter du använder under en dag. Färre än fem? Grattis, du är redan en miljövän. Fler än tolv? Här kan det behövas en detox, och här kan vi behöva se över ingredienserna.

Den springande punkten i miljövänlighet är nästan alltid less is more, men den här boken är nog främst för dem som inte vill offra något i badrumsskåpet utan gärna lyxar till det med extra allt. Här presenteras steg för steg hur man i tur och ordning byter ut alla sina produkter mot mer miljövänliga varianter. Hannah Sjöström rekommenderar att man tar det i små steg, annars kan omställningen bli för svår. Ekologiska produkter fungerar ofta på ett annat sätt än de konventionella. Omställningen till ekologiskt schampo kan till exempelvis vara svår. Själv tycker jag att alla varianter jag testat gör att det känns som att jag tvättat håret i diskmedel och jag har därför gett upp. Hannah Sjöström ger mig en uppsträckning:

Så om ett eko-schampo inte ”funkar” är det oftast för att du har testat för kort tid. Ha tålamod. Mitt tips är att köpa en billigare variant av ekologiskt schampo, bit ihop en månad och sedan kommer du att både märka och känna skillnad.

Ja, kanske? Eller så hoppar jag på trenden med No Poo som presenteras några sidor senare, metoden där man helt enkelt skippar schampot och bara använder balsam.

Summa summarum är Hannah Sjöströms genomgång av badrumsskåpet gedigen och jag blir inspirerad att ta tag i mitt eget. Jag blir också sugen på att testa alldeles nya produkter som jag aldrig haft behov av, och det var kanske inte riktigt meningen?

Similar Posts:

• Gifterna i badrumsskåpet
• Datorindustrins baksida
• Tänkvärd lattevariant av miljöengagemang
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• En resa i snabbmatens land

Om just barnen handlar det i Johanssons nya bok, Den onda barnankan. Ditt barn och de osynliga gifterna. Det handlar om leksaker, barnmat, barnkläder, barnvagnar och bilbarnstolar, men lika mycket om vår kemikaliestinna vardagsverklighet i allmänhet – om byggnadsmaterial, färg och tapeter, möbler, textilier, elektronik, livsmedel och resor – varför jag egentligen tycker det är lite synd att den här boken fått en smalare målgrupp än den i själva verket angår.

Jag själv har till exempel vare sig barn eller några konkreta planer på att skaffa några. Däremot har jag dels någon sorts allmänt samhällsintresse av att vi inte förgiftar kommande generationer, dels lever jag ju i stort sett i samma verklighet som barnen (även om jag försöker låta bli att bita på fjärrkontrollen och sådant). Här finns med andra ord en hel del att ta till sig oavsett reproduktionsplaner.

Men visst, barn är ju ovanligt utsatta på många sätt. De har ett annat sätt att förhålla sig till tingen omkring sig, de biter och slickar på allt mellan himmel och jord, de krälar runt på golvet betydligt mer än vuxna normalt gör och de äter abnormt mycket i förhållande till sin kroppsvikt. Dessutom är de ju inte färdigutvecklade, och också därför mer känsliga. Och som om inte det vore nog: ju nyare människa desto mer belastande arv.

Ett barn som föds idag har nämligen ungefär 200 främmande ämnen i kroppen. Redan när det föds. Fler överförs via bröstmjölken (som ändå ska vara att föredra jämfört med alternativen). Som kvinna är det på det sättet fördelaktigt att föda barn, och inte minst om man gör det när man är lite äldre. Då dumpar man nämligen en del av alla de kemikalier man själv hunnit samlat på sig i kroppen på sitt barn. De flesta föräldrar skulle nog hellre behålla alla de här riskabla ämnena själva, men tyvärr, så funkar det ju inte. Vi får inte välja.

En siffra som jag fastnar för är att fallen av barncancer i Europa ökar med en procent per år. En procent per år. Det är jättemycket. Varför ökar det över huvud taget? Jo, vi blir också bättre på att behandla cancer, men är det inte i slutänden att behandla bara symptomen? Gör vi verkligen tillräckligt mycket för att förstå och förhindra orsakerna?

Frustrerande ofta är det svårt att veta. Vi omges av så oerhört många komplicerade ämnen och de har ökat omkring oss i så snabb takt att det är omöjligt att riktigt veta konsekvenserna. Johansson förordar försiktighetsprincipen, och hänvisar ofta till danska undersökningar och myndighetsbeslut där man enligt samma princip förhåller sig restriktiv och hoppas att EU-lagstiftningen ska följa efter. Det tycker jag är ett intressant exempel, inte minst om man jämför med den svenska regeringen, som istället går emot EU när det gäller vargjakt och snus. I den sistnämnda frågan utlovade handelsministern nyligen till och med ”fullskaligt krig” – vore det inte fint om ett liknande engagemang gick att uppbåda när det gäller förgiftningen av våra minsta?

Nu hör du kanske till dem som tycker att allt det här låter väldigt deprimerande. Jag tror att den vanligaste frågan Katarina Johansson får om sina angelägna böcker faktiskt är ”Vill vi verkligen veta detta?” Men hur i hela helskotta ska vi kunna göra något åt det om vi blundar?

Johansson fokuserar ändå, precis som i föregångaren Badskumt. Gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg, just på vad man kan göra. Vilka produkter och beteenden som är att föredra framför andra, vilka rättigheter man faktiskt har och hur man kan bära sig åt för att vara med och påverka. Personligen kan jag kanske tycka att för mycket krut läggs på klämkäck ”konsumentmakt” istället för på att kräva politisk förändring, men det är onekligen en bedrift att sammanfatta det här ämnet så konkret, lättfattligt och hoppfullt. Här finns till och med recept på saker som miljövänligare pyssel, rengöring och ogräsbekämpning.

Är då allt det här att lägga tyngd på redan skuldtyngd småbarnsförälder? Nej, det tycker jag egentligen inte. Precis som i så många miljörelaterade frågor handlar det istället ofta om att ta det lite lugnare, göra – och förstås inte minst konsumera – lite mindre, och kanske lämna lite mer plats för eftertanke.

Det kan väl vara ett ganska attraktivt budskap för både stora och små?

Similar Posts:

• Gifterna i badrumsskåpet
• ”Sverige skulle mycket väl kunna gå i bräschen” – intervju med Katarina Johansson
• Tänkvärd lattevariant av miljöengagemang
• Allt är inte guld som glimmar …
• Kemikalier, konsekvenser och en och annan konspirationsteori

I Grundämnenas sällsamma liv berättar vetenskapsjournalisten Hugh Aldersey-Williams om grundämnenas mystiska och allting genomsyrande värld, om hur de upptäcktes, hur de använts och inte minst hur de uppfattats genom tiderna. Han skriver om samlingen han hade som pojke, långt ifrån komplett (lyckligtvis):

En fullständig uppsättning av grundämnena är när allt kommer omkring den ultimata samlingen: av en sådan kollektion skulle man i princip kunna tillverka allt som ingår i alla samlingar i hela världen.

Jag menar, det är så coolt. Det är så storhetsvansinnigt.

Om någon hade kommit förbi medan jag läste den där första dagen och frågat vad jag såg så road och uppslukad av så hade jag varit tvungen att svara: ”jo, den här författaren, alltså, nu har han samlat ihop en hel hink av sin egen urin och genomför ett långt och omständigt experiment på den tillsammans med sin gamle kemilärare. Och det gör han då eftersom de gamla alkemisterna hittat på det. I sin jakt på guld, alltså.”

Aldersey-Williams blandar myter och vetenskap, design och krig, Napoleons tapeter med Las Vegas neonbelysning med första världskrigets nervgaser. Grundämnenas sällsamma liv är helt enkelt en brokig skildring av alltings beståndsdelar. Kemi för humanister. Eller möjligen humaniora för kemister.

Inte är boken strukturerad enligt det periodiska systemets sobra rutnät i alla fall. Istället finns det fem delar, Makt, Eld, Hantverk, Skönhet och Jord, med mängder av spretiga underkapitel, och jag kan inte för mitt liv reda ut vad det är för struktur han egentligen tänkt sig. En fyra hundra sidor lång och vindlande essä?

Någonstans där börjar jag tröttna. Det pojkaktiga engagemanget som charmat mig först börjar gå mig på nerverna. Alla grundämnen – i synnerhet de som konstruerats i laboratorier och bara existerat i några sekunder – är faktiskt inte superintressanta. När Aldersey-Williams till slut vallfärdar till Ytterby gruva utanför Stockholm och ger en nästan löjeväckande, idoldyrkansskimrande skildring av de jordnära, ödmjuka svenska vetenskapsmännen som upptäckt så exceptionellt många grundämnen (19 stycken, faktiskt; inte för att jag hört talas om något av dem), ja, då skruvar jag på mig där i läsfåtöljen.

Och när han på sluttampen gnäller över att det blivit så svårt att få fatt i kemikalier till de ”egna blygsamma” experimenten, att ingen ”intresserar sig längre för kemins hjältar och hjältinnor”, att kemikalier blivit ”något som man ska vara rädd för, och de som man absolut måste ha förvarar man under diskbänken. (Ja, de kallas ’kemikalier’ – precis som om inte diskbänken och dess innehåll också vore kemikalier.)” – okej, i det sista där har han onekligen en poäng – och får mig att känna som om man måste välja sida mellan, säg, Katarina Johanssons vardagsnära ”PK”-kemi och hans egen tanklösa pojkrumsinställning, ja, i så fall väljer jag faktiskt Johanssons linje.

Similar Posts:

• Dagensbok.com vecka 12 – Tiden, historien, texten, kemin och hästarna
• ”Sverige skulle mycket väl kunna gå i bräschen” – intervju med Katarina Johansson
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• Kemikalier, konsekvenser och en och annan konspirationsteori
• Gifterna i badrumsskåpet

Kaffehistorien är nog den som gjort djupast intryck på mig. Bilderna av spindelnät som spunnits efter att spindlar fått olika droger är obehagliga för den som, liksom jag, gärna dricker kaffe: med LSD i kroppen spinner spindlar ändå symmetriska och täta nät, har de fått marijuana syns fortfarande grundstrukturen i näten, även om den är långt ifrån perfekt. Men när spindlarna fått koffein blir näten alldeles skeva och odugliga till insektsfångst. Jag blir glad när författaren, lundaprofessorn Ulf Ellervik, konstaterar att resultaten kanske inte går att överföra direkt från en art till en annan, och att slutsatsen av studien nog först och främst bör vara att koffein ska förbjudas i spindlarnas värld.

Ulf Ellervik har glimten i ögat när han skriver, och det gör att även svår kemi känns lätt. När han drämmer till med ett par osedvanligt knepiga kemiska begrepp i texten inleder han med att de har ”de outtalbara namnen” ditt och datt – vilket signalerar till läsaren att man inte MÅSTE staka sig igenom dem om man inte tycker att det är intressant.

Hela boken andas en känsla av att kemi är kul och spännande – och att den är möjlig att förstå även för den som inte är fackman.

Ellervik tar fram otaliga exempel på de vedermödor olika forskare utsatt sig för, för att begripa sig på gifter, droger och illaluktande ämnen. En anekdot handlar om kemisten som lyckades samla in skunksekret för att analysera det – men fick hela universitetet emot sig, och fick avbryta försöken på grund av stanken. Idag vet man att sekretet innehåller några svavelföreningar, som också bildas när öl får stå framme i solljus – så att påstå att gammalt öl luktar skunk är alltså helt korrekt.

Ulf Ellerviks bok var prisbelönt redan innan den kom ut – i vintras fick manuset det nyinstiftade Pi-priset för populärvetenskaplig litteratur. I ett sånt läge blir förväntningar lätt extra högt ställda. Men Ulf Ellervik lyckas infria dem med råge. Han har berättarförmåga, och han lyckas visa hur kemin gör det möjligt att begripa sig på världen. Att han är bra på att använda liknelser gör inte saken sämre; att hundar har bättre luktförmåga än människor förvånar inte längre när man vet att människans luktsensorer finns i ett område som är stort som ett frimärke, medan hundens är stort som ett badlakan, hopvecklat i nosen.

De många bilderna gör också att boken är trevlig att bläddra i, och de små strukturformlerna i marginalen hjälper till att förstå varför olika ämnen med snarlikt utseende beter sig som de gör.

Bara två detaljer retar mig. Dels saknar jag ett register. Eftersom boken innehåller så många bra historier vill jag ju snabbt kunna leta rätt på dem när jag ska försöka återge dem, men inte riktigt minns hur det var.

Dels framställs nobelpristagaren Fritz Haber som ett exempel på den goda kemin. Visst, han lyckades framställa ammoniak ur luftens kväve, något som gjorde det möjligt att framställa konstgödsel – helt klart en positiv upptäckt för mänskligheten. Men att Fritz Haber var hjärnan bakom tyskarnas första storskaliga försök med stridsgas under första världskriget framgår inte i boken. Attacken skördade 15 000 offer, varav 5 000 dog. Haber utvecklade också det insektsmedel som Hitlertyskland – visserligen efter Habers död – använde för att mörda miljoner judar i koncentrationslägren.

Ellerviks slutkläm i boken är att kemin varken är ond eller god, utan helt enkelt spännande. Jag skulle vilja modifiera slutsatsen: Kemin är både ond och god. Det spännande är vad vi gör av den.

Similar Posts:

• Gegget inuti
• Allt är inte guld som glimmar …
• Alla tänker vi väl på giftmord ibland?
• Kemiska formler innan första världskriget
• Kär i kemi

Ella skrev om boken under hösten och fick i samband med det (mer om omständigheterna kring det här) möjlighet att ställa några följdfrågor till Katarina Johansson.

Foto: Gustaf Waesterberg

Jag är egentligen dokumentärfilmare och driver produktionsbolaget Filmosont, men har alltid haft ett stort miljöintresse och beslöt mig för att gå några miljökurser på universitetet i Stockholm. Där fick jag för första gången höra talas om zinkpyrition och triclosan, till exempel. Det ena ledde till det andra och jag började nysta i olika trådar. Jag började fundera på vad som finns i hårfärg, hårspray, med mera. Ju mer info jag samlade på mig desto större kändes behovet att berätta för andra. Till slut kom jag på att det är en bok jag ska göra och då kontaktade jag Ordfront förlag. De nappade på idén och jag började skriva. Att det blev just badrumsskåpet berodde nog mest på att de kändes så outforskat och jag ville veta mer. Produkter som hör ihop med skönhet och flärd förknippas sällan med farliga kemikalier.

Har du själv förändrat vilka sådana här produkter du använder – eller hur – sedan du skrivit boken?

Medan jag har skrivit boken har mitt badrumsskåp bantats rejält. Det är det första man kan göra, tycker jag: fundera på vilka produkter man verkligen behöver. Jag använder inte längre flytande tvål, nagellack, hårspray, kemisk hårfärg, hårmousse, hårbalsam och mjällschampo, till exempel. Jag använder få produkter, baserade på naturliga vegetabiliska oljor, helst oparfymerade.

När dagensbok.com skrev om boken tidigare i höst fick vi ett långt brev från branschorganisationen Kemisk-tekniska leverantörsförbundet, KTF. Badskumt har de bemött med ett fyra sidor långt pressmeddelande – har du några kommentarer till deras kommentarer?

KTF:s pressmeddelande om boken var lite märklig eftersom de till stor del bara bekräftade sådant som jag har skrivit om. De tar upp att tandkräm med triclosan inte längre saluförs i affärerna, som jag också hade skrivit. De bekräftar att det är bra att låta barn duscha efter att de har badat med badskum. Att produkter kan bli dåliga och hälsovådliga om de konserveras dåligt har jag också redogjort för i boken. Så jag uppfattade inte deras bemötande som särskilt kritiskt. Däremot tror jag inte att de har läst hela boken utan mest tittat på min lista över korta sammanfattningar av råd.

Det är inte alltid så lätt att veta vilka bedömningar man ska göra kring olika ämnen och produkter – eller vilka bedömningar företag och myndigheter gör. Går det åtminstone framåt på det här området? Eller har Sveriges EU-medlemskap snarare haft motsatt effekt?

Jag tror och hoppas att det går framåt. Min förhoppning med boken är att vi konsumenter ska bli mer medvetna och börja ställa krav och frågor. När ett ämne debatteras i samhället ökar också chansen att myndigheter, producenter och politiker börjar agera.

Även om EU-medlemskapet medförde att vissa kemikalier, som PPD i hårfärg, blev tillåtna igen så tror jag i det stora att chanserna att påverka har ökat. Jag tror dock att vi inte bara ska sitta och vänta på nya direktiv och förbud från Bryssel. Sverige skulle mycket väl kunna gå i bräschen och skärpa nationella lagar. I bästa fall kan man sedan få med sig EU och få ett internationellt genomslag på så sätt.

Similar Posts:

• Kemikalier, konsekvenser och en och annan konspirationsteori
• Allt är inte guld som glimmar …
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• Gifterna i badrumsskåpet
• Ekologisk lyx och flärd

Nu är man ju ganska van att få kritik – konstruktiv eller något mindre konstruktiv – när man skriver på nätet. För det mesta är ju det en del av charmen.

Det här var ändå en annan typ av återkoppling, ett ytterst formellt brev, bifogat som pdf och med kopia skickad till en tjänsteman på Läkemedelsverket. (När jag väl får tag i tjänstemannen i fråga meddelar hon dock lite lakoniskt att Läkemedelsverket ”vanligtvis inte brukar bemöta enskilda skribenters uttalanden”.) I alla fall meddelar KTF i brevet att organisationen ”noterat” att dagensbok.com uppmärksammat Johanssons bok och ”anser sig tvungen att kommentera”.

Så fort jag lyckats vaska fram en konkret anmärkning – för det är ett brev som framför allt andas allmänt missnöje över att inte alla gör samma bedömning som de själva, vilket väl i korthet och vad jag förstår kan sammanfattas som att allt som är lagligt också är ofarligt och bör säljas – lade jag också ut en förtydligande kommentar under recensionen.

Det handlade framför allt om att jag skulle ha antytt att det inte finns någon myndighet som övervakar det här området i Sverige. Vad jag i själva verket skrev var att man kanske inte bör förlita sig på att någon myndighet skyddar en från allt. Att någon som över huvud taget har hört talas om Sverige skulle kunna tolka det som att det inte alls skulle finnas någon myndighet, tja, det låg väl helt enkelt bortom min föreställningsförmåga.

I alla fall skrev jag en ganska tvär kommentar under recensionen och har sedan inte hört något mer från branschorganisationen som anser att det ”framstår som en aning naivt att tro att seriösa leverantörer av kosmetika och hygienprodukter lättvindigt skulle äventyra förtroendet hos konsumenten genom att okontrollerat sälja farliga produkter”. Jag borde kanske lämna frågan där och sluta sura över att ha blivit tillrättavisad. Kan man tycka.

Ja, alla har ju rätt att tycka vad de vill. Men vad baserar vi vårt tyckande på? När professionella medier drar ned på grävande journalistik och på korrespondenter på plats, när de lägger tonvikten alltmer på underhållning snarare än granskning, samtidigt som företagen som tjänar pengar på våra (mer eller mindre fiktiva) behov lägger alltmer resurser på marknadsföring och lobbying, då har vi ett problem. Inte minst om vi samtidigt flyttar en stor del av makten till en organisation som EU, där lobbyismen väger betydligt tyngre än vad den än så länge gjort i Sverige.

Just det där ”naivt” kommer för mig när jag i dagarna ser om Stefan Jarls dokumentär Underkastelsen. I den medverkar mängder av svenska och internationella experter, bland andra Åke Bergman, professor vid institutionen för miljökemi vid Stockholms universitet. Bergman analyserar och förklarar de hundratals kemikalier som filmaren själv och hans vän, skådespelerskan Eva Röse, har i blodet – och som vi förmodligen alla har i blodet.

Kemikalierna kommer från livsmedel, från bekämpningsmedel, från drivmedel, färger, rengöringsmedel, läkemedel, hygien- och kosmetikaprodukter, de finns som mjukgörare i leksaker och andra plastprodukter, som flamskyddsmedel i möbler och inredning, i textilier och byggmaterial och elektronik. Ytaktiva ämnen stöter bort vatten, smuts och fett, så att vi till exempel kan få varje hamburgare paketerad i papper som inte får fläckar, så att vi slipper se hur fet den är.

Mycket av det här är bra funktioner, en del kanske mindre livsnödvändiga än andra. Men sedan andra världskriget har omsättningen av kemikalier ökat, från en miljon ton till 500 miljoner ton om året. De finns i vår omgivning, de finns i våra kroppar, de finns i djur och natur, i luft och vatten, och även om man som konsument kan välja bort enskilda produkter – när larmen väl är slagna, vilket ju ofta tar ett tag – så kan vi knappast undvika dem helt.

Det är inte lätt att ta ställning till vad det innebär. Om varje människa bär på hundratals kemikalier så vet vi vare sig vad var och en kan få för långsiktiga konsekvenser – inte minst i de känsligaste utvecklingsperioderna hos foster och småbarn, de mest sårbara och ofta mest utsatta – och ännu mindre hur de olika ämnena verkar tillsammans. Att vi inte blir av med dem i en handvändning är uppenbart.

Somliga ämnen vet vi över huvud taget inte hur vi ska bli av med. Andra tar åtminstone mycket långt tid att bryta ned. Bekämpningsmedlet DDT, till exempel, började användas på 1940-talet, och fanns fortfarande på 80-talet i bland annat medel mot huvudlöss. I stor skala förbjöds det i början av 70-talet, men halterna är fortfarande inte ens halverade.

Forskarna i Underkastelsen pekar på samband mellan olika kemikalier och cancer, missbildningar, reproduktionsstörningar, autism, allergier, störningar i immunförsvaret, fetma, diabetes, hjärt- och kärlsjukdomar, neuropsykiatriska störningar, inlärningsstörningar, beteendestörningar och överaktivitet. De vet inte var det kommer att sluta.

I slutet av filmen, som för övrigt har underrubriken ”Till de oföddas försvar”, väljer Röse att inte höra mer. Det gör hon i ljuset av att precis ha fått barn och nu fått veta att hon genom graviditet och amning fört över många av de kemikalier hennes kropp samlat på sig till det nya barnet – och att hon står fullständigt hjälplös inför det.

Är den bild Stefan Jarl och Underkastelsen ger överdriven? Man kan ju alltid hoppas det. Men om det ligger ens en tiondel, en hundradel, i vad alla dessa forskare hävdar, så finns det all anledning att ifrågasätta hur vi hanterar de här ämnena, hur vi över huvud taget tänker kring sådana här saker. Ska vi bombardera jorden och oss själva med oerhört komplicerade ämnen som vi inte har en aning om hur vi blir av med ifall de visar sig vara farliga? Ska vi anse allting ofarligt tills motsatsen är bevisad? Är det värt, säg, våra barns hälsa, för att, säg, slippa se att hamburgare är flottiga? Allvarligt?

Om omsättningen av kemikalier expanderat från en miljon ton till 500 miljoner ton om året sedan andra världskriget så har vi på mindre tid än en livslängd fått enormt mycket fler ämnen omkring oss, och det i enormt mycket större mängder än någonsin. Det är rimligtvis för kort tid för att man ska kunna säga säkert exakt vad det innebär. Vad man med säkerhet kan säga är att det handlar om ofattbart mycket pengar – enligt uppgift så mycket som en tiondel av hela den globala ekonomin. Det gör åtminstone inte mig benägen att lita blint på dem som tjänar de där pengarna.

Kalla det cyniskt. Konspirationsteoretiskt, kanske till och med. Men ”naivt” tycker jag är fel ord.

Similar Posts:

• ”Sverige skulle mycket väl kunna gå i bräschen” – intervju med Katarina Johansson
• Allt är inte guld som glimmar …
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• Gifterna i badrumsskåpet
• En resa i snabbmatens land

I Badskumt. Gifterna som gör dig ren, fräsch och snygg granskar journalisten Katarina Johansson vad hygien- och skönhetsprodukterna vi använder egentligen innehåller och hur det kan tänkas påverka oss och vår miljö. Det är långt ifrån någon vacker syn.

I Sverige vill vi kanske gärna tro att det finns någon insatt myndighet som ser till att produkterna vi använder inte utsätter oss för onödiga risker. Att möjligheten att bli stämda på fantasisummor får internationella bolag att hålla sig något sånär på mattan. Det verkar uppenbart ganska naivt.

Johansson ger snarare bilden av att just hygien- och skönhetsprodukter är ett ovanligt eftersatt område, ett område som möjligen aldrig tagits riktigt på allvar. Så innehåller till exempel mjällschampo ofta ett ämne som är förbjudet i målarfärg och vanligt lusschampo innehåller nervgifter som är förbjudna både i skogsbruket och vid skadedjursbekämpning inomhus.

Ofta är förstås forskningsläget oklart. Olika ämnen misstänkt vara cancerframkallande, ge genförändringar eller försämrad reproduktion. Dessutom är ”cocktaileffekten” av alla ämnen vi utsätts för svår att förutse. Solskyddskrämer tycks lika gärna kunna ge cancer som skydda mot det (antingen indirekt genom att de tar bort symptomen på att vi faktiskt bränner oss, eller direkt genom kemikalierna de innehåller). En hel del av de 110 ton hygien- och skönhetsprodukter som vi svenskar använder varje dag (!) hamnar ju dessutom i vatten, djur och natur så småningom.

Allt det här låter säkert deprimerande och det är det förstås på många sätt. Ändå lyckas Katarina Johansson på något mystiskt vis hålla en positiv grundton. Badskumt är lättbegriplig och lättläst, i tonen ofta mer som en tidskift än som en fackbok. Den är full av konkreta tips och känslan av att det går att ifrågasätta och påverka, åtminstone i det lilla.

En nyckel är naturligtvis att vi borde använda mindre av de här produkterna, men också att det faktiskt finns alternativ. Vi måste bara tänka om en smula. Till exempel menar Johansson att vi borde tänka på hygien- och skönhetsprodukter som färskvaror. Att en hudlotion som blivit stående ett decennium fortfarande luktar som den ska – Mats-Eric Nilsson påpekade ju något liknande om mat i Den hemlige kocken – är till exempel inte rimligt. Konserveringsmedel och ämnen som bara har till uppgift att få produkterna att kännas, lukta, löddra och i allmänhet uppföra sig som vi vant oss vid att de här produkterna ska, är en del av problemet.

Det blir mycket ”välj själv vad du tycker känns bra” och ”tänk själv” och det är förstås viktigt. Men hur ofta orkar man egentligen det? Vore det inte bättre om vi kunde komma överens om lagar och regler som höll cancerframkallande, genförändrande och fertilitetsstörande ämnen borta från vår och våra barns hud (och mat och leksaker och kläder och … ja, ni fattar)? Vore det inte rimligt om vi också kunde agera kollektivt för vårt kollektiva intresse av att slippa förgifta oss själva och jorden? Johansson skriver en del om EU:s ganska tandlösa lagstiftning på området och hur den är resultatet av producenternas massiva lobbying i Bryssel. Här behövs väl motkrafter?

Inte desto mindre lyckas Johansson just sätta igång tankar, få mig att ifrågasätta. Vad behöver jag verkligen av allt det där i badrumsskåpet? Och inte minst: hur kan det finnas så många företag som tjänar grova pengar på att utsätta oss för ofta helt onödiga risker?

Jag förmodar att det sista kanske är en fråga som besvarar sig själv.

Similar Posts:

• Ekologisk lyx och flärd
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• Sanningen bakom ”hembakt” och ”mammas”
• Vad är egentligen mat?
• Allt är inte guld som glimmar …

Okej. Dem hade du kanske hört förr.

Johan Tells 100 sätt att rädda världen … kommer förmodligen inte att revolutionera ditt liv. Och nej, den kommer med stor sannolikhet inte att rädda världen heller. De flesta böcker gör nu inte det.
Den är ändå tankvärd och trivsam och har – på gott och ont – ett klart positivt och icke-dömande anslag. Många punkter har flera steg: fundera till exempel över hur mycket bekämpningsmedel och maskiner du behöver i din trädgård. Kanske kan du undvara en del? Om du ändå behöver maskingräsklippare, ha helst en elektrisk. Om inte det funkar så ha helst en viss typ av motor, en viss typ av bränsle, och så vidare och så vidare.

Ibland känns det onekligen som att miljövänligheten så att säga ”bidde en tumme”, men här finns också ganska sympatiska resonemang om prioriteringar. Om du känner att den där julresan till Thailand är det enda som står mellan dig och mentalt haveri, åk då. Men fundera över om det finns annat som du kan prioritera bort för att kompensera flygutsläppen. (Och om semesterresan är det enda som gör ditt liv drägligt borde du kanske ta dig en funderare överlag?) Bland de viktigare poängerna är faktiskt tipset ”Gör ingenting”. Vare sig vuxna eller barn mår särskilt bra av att stimuleras dygnet runt. Häng. Lek. Gör en utflykt i närområdet till fots, per cykel eller kanot. Ligg. Sov. Hur trevligt som helst – och väldigt miljövänligt.

Till stor del handlar tipsen förstås om konsumtion, om att konsumera annorlunda och i någon mån mindre. Inledningstipsen har du förmodligen hört, men har du till exempel tänkt på att man skulle kunna byta till en mer miljövänlig frisyr? Om du nu för tillfället har en som kräver gel, mousse eller sprej som påverkar inte bara miljön utan också är allergi- och cancerframkallande, hormon- och reproduktionsstörande (okej, det är svårt att helt undvika eländesskildringarna, men Tell anstränger sig faktiskt på gränsen till det komiska). Snittblommor innehåller också mängder av kemikalier och har ofta transporterats långt, så en krukväxt, egenplockade blommor eller något uppfinningsrikt annat är en god idé om man är bortbjuden. Och har du till exempel tänkt på vilka fantastiska, billiga och miljövänliga bibliotek vi har? Där kan det vara idé att bläddra en stund i den här boken.

Just min utgåva av 100 sätt att rädda världen … är en pocketbok, ovanligt liten och med färgbilder av den typ som brukar finnas med i de där gratisalmanackorna som kommunen brukar skicka ut. Fina, lite menlösa och extremt oprovocerande. Färska bär, en familj på roddtur, ett barn på stranden, kaffebönor, en barnhand som vilar tryggt i en vuxenhand, färska grönsaker och ännu fler barn på stranden.

Originalutgåvan är vad jag förstår en riktig coffee table-bok, enligt pressklippen på baksidan en ”Feel-good-bok med snygga bilder och praktiska tips för alla som vill leva lite miljövänligt”. Det där fångar min betänksamhet ganska bra, för jag vet faktiskt inte riktigt. Är det bra om miljömedvetenhet blir helt enkelt en snygg accessoar? Är allt som främjar miljön ens det minsta lilla positivt, eller bör man oroa sig över bristen på verkliga tankeomläggningar? Det som bara är trendigt blir ju snabbt otrendigt igen.

Samtidigt har onekligen de harmoniska bilderna på barn och natur sina poänger: miljöfrågorna handlar ju just om livskvalitet och om kommande generationer. Skrämselpropaganda får ofta människor att stänga av och inte orka engagera sig, så varför inte lyfta fram det positiva, allt vi har att vinna? Ofta handlar det just om att få nya perspektiv, tänka utanför ramarna lite, och om att prioritera.

Bland bokens fördelar finns också mängder av länkar till ytterligare information, till intresseorganisationer, miljömärkningar, till politiker och institutioner som kan behöva din uppmuntran i miljöfrågor. Bra och viktigt. Fast det är ju svårt att skaka av sig tanken att den både mest funktionella och miljövänliga varianten av den här boken helt enkelt hade varit en webbsida.

Similar Posts:

• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• Gifterna i badrumsskåpet
• Ekologisk lyx och flärd
• Datorindustrins baksida
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen

Nu har du i alla fall chansen att göra det. Och lära dig mer om det kan du göra genom att läsa den här boken. I The Silicon Valley of dreams skriver författarna om hur produktionen av våra datorer har gått till i Silicon Valley i USA. Numera är ju stora delar av produktionen utlokaliserad till andra, låglöneländer i Syd. Men under många år var Silicon Valley datorindustrins hjärta.

Det har också lett till en betydande miljöförstöring i området. För om du trodde att ”informationssamhället” och datoråldern skulle vara befriad från miljöproblem så har du totalt fel. För att tillverka en dator krävs det väldigt många högeligen giftiga kemikalier – allt från behandling av insatsprodukter till att se till att exempelvis kretskortstillverkning sker i absolut rena lokaler. Kemikalierna har företagen dock många gånger struntat i att ta hand om.

Vad värre är; arbetarna som har satt ihop datorerna har sällan eller aldrig fått någon information om hur farliga kemikalierna verkligen är. Många lider idag svårt av sviterna efter omfattande arbetsskador, och har få möjligheter att jobba vidare. Det här är något som den amerikanska fackföreningen först sent fick upp ögonen för, vilket också lett till att få arbetare i branschen någonsin varit fackligt organiserade.

Det finns ett tydligt etniskt- och genusmönster här; det är kvinnor, framförallt invandrarkvinnor, som har stått vid det löpande bandet, eller använt sig av de farliga kemikalierna. Det är därför främst de som idag får ta smällen av arbetsskadorna.

Idag har som sagt den mesta produktionen flyttat till låglöneländer ibland annat Sydostasien. Här är arbetsvillkoren om möjligt ännu sämre än de var i USA. Vilka arbetsskador och miljöproblem kan vi förvänta oss att se om en tio-tjugo år? Silicon Valley visar upp ett troligt exempel. Det är dock något vi kan förändra om vi vill. Om vi inte bara tvår våra händer och håller käften, utan ställer krav på företagen som tillverkar de produkter vi köper.

Similar Posts:

• Gifterna i badrumsskåpet
• En resa i snabbmatens land
• Det förlovade landet – exploaterat
• Ditt barn, mitt barn, våra barn – och våra gifter
• Ekologisk lyx och flärd

Den amerikanska journalisten Eric Schlosser följer i den här boken några av de stora kedjornas utveckling från grunden för ett par decennier sedan fram till idag. Det kanske intressantaste kapitlet handlar om hur man får sina produkter att smaka så bra (vilket alla kanske inte är beredda att hålla med om, undertecknad exempelvis). Svaret, menar Schlossser, är kemikalier. Med en lång rad olika smakförstärkare ”förbättrar” företagen livsmedlen.

Andra kapitel handlar om hur arbetarna inom industrin har det – både bakom disken på en snabbmatskedja, och i slakterierna varifrån köttet kommer. Och det är ingen rolig läsning; omfattande arbetsskador, låga löner, hårda chefer, ingen facklig organisering… Vi får oss också kapitel om bakterier och sjukdomar (inte minst ett särskilt efterord om galna ko-sjukan) till livs. Vilket ju inte precis uppmuntrar till att äta maten.

Boken är välskriven och lättläst, och tar upp ett viktigt och aktuellt ämne. Tråkigt nog är den mycket amerikansk. Arbetsförhållanden, konflikter med hälsolagstiftning och så vidare – exemplen kommer nästan uteslutande från USA. Många likheter finns säkerligen med andra länder. Men skillnader förekommer sannolikt också, vilket gör att jag hela tiden frågar mig hur relevant boken egentligen är för andra än amerikaner. Är exempelvis arbetsförhållandena i USA – där knappt någon arbetare är fackligt organiserad – att jämföra med den svenska situationen på slakterier eller restaurangerna? Kanske är den det, men den här boken ger tyvärr inga svar. En svensk motsvarighet skulle med andra ord inte vara fel.

Similar Posts:

• USA:s undre värld i närbild
• Datorindustrins baksida
• Ekologisk lyx och flärd
• Kvinna, invandrare – och exploaterad
• Människor berättar vad dom sysslar med